MALIN WOLLINS KRÖNIKA 7 NOVEMBER:

Kallelse till cellprov den 26 oktober klockan 10. Sablar. Om jag lägger tillbaka den i kuvertet och låtsas som ingenting så kanske det aldrig hände? Om en kallelse ignoreras har den då ändå skickats? 

Hu. Det är illa nog att ligga blottad inför landstinget när det ska födas fram ungar, ska man utöver detta dessutom gå och ta prover byxlös?

Jag vet att det är för mitt eget bästa och att det är en billig försäkring men kan man inte ta ett prov från… fingret? 

Ett enda cellprov har jag tagit trots att jag är över 30. Jag tror att det beror på barnafödslarna. Barnen har skonat mig. För jo, jag föder hellre barn än tar ett cellprov. 

Första gången jag fick en tid som var ”reserverad” för mig kom jag dit bara för att springa rakt in i en kö som ringlade sig ut genom entrédörren. ”Här står jag inte som ett kreatur på väg till slakt. En man skulle aldrig köa för att kolla om snorren mår bra så varför ska jag”, tänkte jag för mig själv och gick förnärmad därifrån. Det enda man ska behöva köa för är bokreor och designsamarbeten på H&M. 

Något år senare kom jag tillbaka och hade bara fyra före mig i kön. Det var hemskt och kallt och efteråt fick man inte ens en liten leksak från en plåtask. Inte ens en gratiskondom med jordgubbssmak fick jag. 

 

Så blir det alltså dags igen och jag vill vill vill inte. Gruvar mig och tänker på gynstolen med sina kalla benstöd i plast som aldrig är anpassade för en giraff som jag, hur man alltid måste fram med rumpan, fram med rumpan och så lite till och så ändå lite till. Vem har någonsin satt sig i en gynstol och satt sig rätt från början? 

– Nu tar jag dig, säger en barnmorska(?) som kommit ut i väntrummet där celltjejer blandas med gulliga par som väntar första barnet. 

Hon pekar på mig där jag sitter med senaste numret av Vi föräldrar. 

Och jag vill ju få det gjort men jag vill också bara sitta kvar och läsa och lalala allt är bra. 

 

Jag följer henne in i ett litet rum med vikskärm och gynstol i ljusblått skinn. 

– Jag ska bara ställa ett par frågor först, säger kvinnan. 

– Ska jag ta av mig byxorna nu? frågar jag och försöker att inte framstå som en 15-åring som vill ha minipiller. 

– Nej, du kan behålla dem på, det blir trevligare för dig. 

Behålla dem på? Jag får behålla dem på! tänker jag men inser att hon menar nog bara ”medan jag ställer mina rutinfrågor till dig kan du ha byxorna på, sedan åker de av fortare än du kan säga: lång plastmojäng på ett rostfritt fat”.

Hon ställer sina frågor och jag svarar lydigt. 

– Då kan du sätta dig i stolen, säger hon och sätter sig på sin pall söder om tortyrfåtöljen. 

Jag kliver fram. Och hon säger:

– Du har ju inte tagit av dig byxorna.

Och jag skäms. Går in bakom vikväggen och krånglar av byxorna modell tight fit(t) men måste bara ställa en sista fråga;

– Får jag behålla strumporna på?

 

Veckans VAD I HELA FRIDEN?

Det är lite fuck everybody över vår menlösa drottning ändå. Trots den senaste tidens hätska debatt om huruvida minkfarmer ska bli olagliga anlände skräcködlan, förlåt Silvia, till årets riksmöte iklädd en lång fyllig kappa av minst 30 ihjälstressade minkrövar. Det kan ju förstås vara så att Silvia helt missat diskussionen men visst är det roligt om hon gjorde det bara för att retas?