STRANDBERGS KRÖNIKA 7 NOV:

TV4:s svenska version av ”Biggest
loser” är det senaste exemplet på hur våra kopior av amerikanska dokusåpor alltid blir mycket blekare. Det sägs
ofta att det beror på att amerikanerna har så otroligt många fler människor att välja bland när de letar deltagare. Och så är det förstås. Men framför allt handlar det om att amerikaner överlag är så fruktansvärt bra på att prata.
Särskilt om sig själva. Till och med suputarna
i ”Jersey shore” är bättre på att artikulera sina känslor än de flesta av oss svenskar.
Den amerikanska drömmen och den amerikanska folksjälen gör dem till födda dokusåpadeltagare. Men dessutom märks det att USA är ett land där det ingår i alla collegeutbildningar att lära sig prata inför folk. Amerikanerna står där framför ”Project Runway”-juryn eller sitter i ”Dr Phil”-soffan och beskriver vad som hänt, hur de känner, vad de tror och vad de tycker. De tar sig själva och sin rätt till en åsikt på allvar. De är tydliga, fokuserade och engagerande. Jag kan avundas amerikaner det där. 

Under tiden sitter vi svenskar framför kameran och hummar och brummar lite vagt om det som händer runtomkring oss. Lite gnälliga och smånöjda om vartannat. Lyssnar hellre på andra än pratar om oss själva. Sympatiskt, kanske. Men det blir inte mycket till show av det. 

Blev kopia av originalet, trots svett och tårar