Det är slutet av 90-talet och jag sitter i en soffa på Titan television och försöker förstå. Förstå varför kvinnan i fåtöljen mitt emot mig, hon som kallar sig Jenny och är girl-next-door-söt, extraknäcker som lyxfnask. Hon är 22 år, charmig, går på läkarlinjen, har lägenhet i Vasastan, kille och knähund. 
– Jag gillar sex, förklarar hon.  
Ja, jo, det brukar låta så. Men jag tvivlar. I jobbet har jag mött många prostituerade, både gatflickor, eskorttjejer och radhusmadamer och har hittills inte träffat en hora som är lycklig. På riktigt. 
Jenny känns ändå annorlunda. Hon är grundad, signalerar varken missbruk eller misshandel, är smickrad av mitt intresse, och tackar ja till att vara med i tv-programmet jag gör research inför, det ska handla om nya sexköpslagen. Hon vill bara dubbelkolla med sin kille. Jodå, han vet hur hon drar in räntepengarna till bostadsrättslånet och ”är helt okej med det”. 
Å fan. Modernt, men: doing! första varningsklockan klämtar. 
Vi pratar i ett par timmar till, hon är uppvuxen i Täby, i en akademikerfamilj, är yngst av tre syskon och pappas favorit. 
Andra klockan klämtar: doing, doing! 
– Dina kunder, har de några särskilda önskemål? fiskar jag. 
– Mmm. Nästan alla vill att jag ska se ut som en skolflicka. 
Doing, doing, doing! Där kom det. 
Ytterligare en timme senare har Jenny berättat allt om övergreppen. Om de nattliga besöken från pappan som började när hon var sju och som inte slutade förrän hon flyttade hemifrån. 
– Konstigt nog saknar jag honom, berättar hon, nu med mascaran rinnande. 
Så hon ersätter honom med andra män och har en förstående sambo som hallick.
Nej, hittills har jag inte träffat en sexarbetare som verkligen valt sitt arbete. Kanske är Linnea, 56, undantaget. I dagens Söndag berättar hon om varför hon säljer sex och varför hon tycker att kriminalisering av torskar är helt fel. Det är spännande läsning och kanske är hon en lycklig hora. Men, jag tvivlar. 
Vad tror du?