Smörgåsbord, ombudsman och fika. Tre helsvenska ord som nått internationell ryktbarhet. Okej, tänker du, de första två vet jag, men ”fika”? 

Jo, jag hävdar bestämt att ordet är ett av de första i det svenska språket som en utlänning lär sig. Det går nämligen inte att undvika. Fråga min man, Dan, som är från England. Han, som är van vid att träffa sina vänner över en pint på en pub, lärde sig kvickt att vi svenskar inte drinkar, vi f-i-k-a-r. Att en fika kan vara allt från kafferep till en slät kopp. Att en fika är att sitta ner och umgås. Att vi fikar med arbetskamraterna, med svärmor, med grannen, med bästa kompisen.  

För en fika funkar i alla lägen. När du vill fira, sörja, flörta eller – göra slut. 

Och Söndags reporter Åsa Passanisi har exporterat uttrycket ända till Australien, där hennes barns kusiner börjat snacka svengelska: ”May we have some fika, please?” Engelskan, som anses vara ett mycket mer uttrycksfullt språk än svenskan, har ingen synonym som summerar företeelsen lika bra. Alltså anammar ungarna ”fika”. Good on ’ya!

David Johansson och Lars Åkerlund har tagit med sig fikakulturen åt andra hållet, västerut, till USA och har dessutom lyckats göra den till sitt levebröd. Möt dem på sidorna 18–21 i dagens Söndag, där de berättar om hur de lyckades etablera kaféer på Manhattan och få de kräsna New York-borna beroende av både bryggkaffe och svenska kanelsnurror. 

Vad kafékedjan heter? Fika. Såklart.

Enkelt och genialiskt. 

Jag borde ha kommit på det själv.