Hon sliter upp kuvertet, prasslar fram sitt ”betygsliknande omdöme”, skannar av dokumentet med en min som går från förväntansfull till förfärad.
– G?! Mamma, varför fick jag bara G i svenska?
– Ja men det är väl jättebra, gumman, försöker jag, men är lika förvånad.
Vår Freja, som lärde sig själv att läsa som fyraåring (på två språk!), författar deckarnoveller och skriver filmmanus har bara fått G i sitt toppämne. Hur är det möjligt? Den nya svenskaläraren måste vara en jubelidiot, tänker jag och är på god väg att ringa rektor, men hejdar mig.
– Det är ju inget riktigt betyg… mer en vägledning, ropar jag mot hennes ledsna rygg, som försvinner uppför trappan. Hon stänger in sig på sitt rum. Besviken, sviken, missförstådd. 
Men, nästa dag när hon kommer från skolan, strålar hon:
– Vet du vad? ALLA i klassen fick G i svenska!
Den nya svenskaläraren är just – ny – och känner inte eleverna tillräckligt bra för att kunna sätta något annat betyg. Förklaringen funkar för Freja, betyget känns plötsligt jätterättvist. 
– That means that I am good enough! säger hon med sitt bredaste leende.
Ja, det är hon sannerligen. Hon duger mer än väl, hela tiden och jag bara hoppas att hon ska kunna behålla den känslan, oavsett hur någon annan väljer att värdera henne. Livet är ju, som bekant, fyllt av besvikelser.
Många av er som läser blir, till exempel, säkert besvikna i dag, då vi på Söndag säger hej då till krönikören Malin Wollin. Inte för att hon inte är good enough, tvärtom. Hon är så bra att många andra också vill ha henne som skribent. Så vem tar över krönikepennan? Jo, vi har tjingpaxat författaren Josefine Sundström. Henne är vi ensamma om. 
Gud nåde den redaktör som snor henne!