Hon kommer gående i Fridhemsplans tunnelbana, 190 lång i eleganta klackar, med blicken riktad mot en osynlig punkt framför sig. Vi möts bara under några få sekunder. Ändå lever hon kvar i mitt minne under flera dagar.

Det är läppstiftets förtjänst. Det är signalrött. Ni vet den där sorten som är drar mer åt gult än blått. Som inte ber om ursäkt för sig. Som på inget vis applicerats av en slump för att det är nyansen som råkat ligga överst i makeupväskan. Å nej, det är en färg som får läppar att leva sitt eget liv.

Hon bär upp den djärva färgen, hela hon är snygg. Och ung, max 25 år. Kanske är hon modell? Kanske drömmer hon om upptäckt? Kanske är det just därför hon väljer att måla läpparna så uppseendeväckande och omsorgsfullt?

Jag ser framför mig hur hon tecknat konturerna först med penna, bitit av mot en mjuk servett, för att sedan lägga färgen med pensel. Två lager, med avbitning emellan. När hon möter sina vänner över en latte i Västermalmsgallerian kommer hennes läppar lämna ett mjukt kyssavtryck på kaffekoppen. Det kommer att sitta kvar efter disken och få kaféägaren att sucka irriterat.

Men han lär få vänja sig, eftersom rödröda läppar är hett, hett, hett, enligt Söndags Agneta Elmegårds skönhetsspaning på sidorna 28-30. Själv har jag ett helt gäng knalliga läppstift i badrumsskåpet: Dior, Chanel, Lancôme. Jag frestas och köper, men de blir stående, som dyra misstag, i skamvrån.
Jag får helt enkelt välja en annan trend. Bleka, snudd på osynliga, ögonbryn lär också vara superinne.