MATS STRANDBERGS KRÖNIKA UR SÖNDAG 13 FEBRUARI:

En journalist gav mig nyligen frågan om vilka böcker som förändrat mitt liv. Och alla böcker jag kom att tänka på var sådana som jag läste innan jag fyllt 25. Tio år sen.

Resten av dagen gick jag runt med en diffust oskön känsla. Det var på kvällen, när jag släckt sänglampan, som jag identifierade- den. Sorg. Inte den sönderstrimlande jag-kommer-inte-överleva-paniksorgen, men den hopplösa saknadssorgen efter något man aldrig kan få tillbaka. Jag var 17 när jag läste Donna Tartts ”Den hemliga historien”. Den öppnade nya rum inuti mig, romantiserade sånt som jag inte ens känt till och förändrade mitt liv. 

Och jag har oöverskådliga mängder bra böcker kvar att läsa, de kommer att uppsluka mig och ge mig nya insikter, men jag lär knappast bli så omskakad från grunden igen. På samma sätt kommer det hela tiden nya låtar jag verkligen gillar, men det var länge sen jag lyssnade på dem en hel natt och grät för att de handlade om PRECIS JUST MIG, eller en film fick mig att vilja byta både vänner och klädstil.

Aldrig i livet att jag skulle vilja vara tonåring igen. Det var tillräckligt jobbigt första gången. Jag tycker om att veta vem jag är, att jag inte kan slängas runt hur som helst i känslostormarna för att allt är så nytt och ofattbart. Men det här är baksidan av att bli vuxen, det här är sorgen: att de största läsupplevelserna med största sannolikhet ligger bakom mig.

/Mats