Hela mitt liv har jag önskat att jag kunde sjunga. Det är frustrerande att älska musik så mycket men inte ha något utlopp för alla känslor som musiken ger. Tänk att öppna munnen och bara SJUNGA, bli en del av låten tills låten blir en del av mig. 

Jag föreställer mig att det skulle kännas som de där få kristallklara ögonblicken då jag stått på ett dansgolv, alldeles lagom full och på lysande humör, och (om än helt felaktigt) tänkt ”shit pommes frites, jag dansar så himla snyggt nu, verkligen perfekt i takt och dansar texten automatiskt, det här måste vara världshistoriens bästa tolkning av den här låten!”. Tänk att ALLTID ha tillgång till den känslan. 

Jag kan på rak arm komma på två-tre kroppsdelar jag skulle vara beredd att offra för en enormt mäktig sångröst – för skulle jag inte ha större glädje av den än, säg, en mjälte eller min högra bröstvårta? 

Caroline af Ugglas påstår att det frigörs en massa lyckoämnen i kroppen när man sjunger, och jag tror henne. Men till skillnad från Caroline tycker jag inte att ”alla kan sjunga”, särskilt inte när jag sjunger det finaste jag kan i duschen och hör gälla Scooby Doo-ylanden eka tillbaka mot mig från kaklet. 

Det är inte särskilt njutbart eller lyckoframkallande ens för mig själv. Jag älskar väl, tyvärr, musik för mycket för att vilja utsätta den för min röst.