Summan hamnar på 343 kronor. Jag drar obekymrat mitt Visakort, samtidigt som jag småsnackar med en ytlig bekant i Konsumkön.
– Eh, det står ”uttag medges ej”, säger killen i kassan.
– Va? säger jag medan rodnaden bränner på kinderna.
Jag stirrar dumt på kortet, stirrar sedan lika korkat på terminalens förnedrande meddelande om att kontot saknar cash.
Kassakillen skruvar på sig. Jag tittar skamset på bekantingen och undrar:
– Kan du betala för mig?
– Ja, jo, visst … svarar hon lite tveksamt., rasslar fram sitt betalkort medan jag gräver i fickorna och fiskar upp två hundringar. Jag ger dem till henne, samtidigt som jag förklarar med aningen för hög röst (så att det ska höras ända till köslutet, förbi Karamellkungens lösviktshyllor):
– JAG TOG FEL KORT! SÅ DUMT! DET HÄR ÄR JU TILL EXTRAKONTOT. MITT ANDRA KORT ÄR HEMMA… Helst vill jag dra på lite extra och påstå: ”Det kortet finns det sjukt mycket pengar på… ”, men jag avstår. Tänker att det är bättre att tiga ihjäl pikanta pinsamheter.
Sedan uppstår det en besvärande tystnad medan hennes mjölk, fil och grevéost blippar förbi kassascannern. Det känns som timmar innan processen är över och jag kan fly ut ur butiken, samtidigt som jag lovar min väninna:
– Jag åker hem och hämtar kontanter, sedan kommer jag till dig på momangen. 143 kronor, var det, va? Du, du får 150 spänn. Jag kommer direkt. DIREKT!
Känner du igen dig? Men varför är det så generande att bli stående utan kosing i en snabbköpskassa? Varför är det snudd på värre än att få brallorna nerdragna och stå med rumpan blottad mitt på Sergels torg? Det, mina vänner, reder Söndags Johan Gunnarsson ut i dagens tidning!