Det händer att jag blir småskraj när jag åker tunnelbana. Under mörka kvällar, när perrongen ligger öde och det står en klunga coola killar med huvtröjor vid spärrarna, kan jag tänka: ”Snälla slå mig inte.”
För i min föreställningsvärld ser vardagsvåld ut precis så.
Unga män i grupp som ger sig på kvinnor/äldre/barn snabba cash, mobiler, kontokort och smycken.
Men, visar det sig, jag borde kanske vara minst lika orolig när jag möter ett gäng tjejer i framtiden. Att unga kvinnor som beväpnar sig och attackerar oskyldiga blir allt vanligare. Trenden är stark i USA och håller på att sprida sig i Europa.
2007 härjade just en sådan rånliga i Stockholm. Sex tonårstjejer attackerade äldre, ofta handikappade damer. De slog och knuffade omkull dem för att komma åt deras handväskor, där de – i bästa – kunde lägga vantarna på några ynka hundralappar.
Fallet chockade både allmänhet och polis. Flickorna föll ju inte in i mallen för vilka som ägnar sig åt grova våldshandlingar. Fortfarande är det ytterst ovanligt att kvinnor dödar, misshandlar och slåss. Men de som gör det, löper lika stora risker att hamna i evigt fördärv som killar. Om de inte får rätt hjälp i tid.
I dagens Söndag har Lennart Håård intervjuat några av flickorna i tjejligan. Det har gått fyra år sedan de åkte fast och tack vare närvarande vuxna i forma av föräldrar, socialtjänst och polis, är flickorna i dag fria från kriminalitet. 
Härligt, eller hur? För vem gillar inte lyckliga slut?
Men – hur hade historien sett ut om den handlat om sex unga män på glid? Grabbar har ju ryckt väskor, rånat och misshandlat i alla tider. Hade de fått samma uppbackning? Tveksamt, tror jag.
Vad tror du?