Befinner mig på flyget från Thailand. Vi har kommit halvvägs. Maten är sedan länge bortdukad, vi har hunnit avverka en kärlekskomedi och lugnet har lagt sig i kabinen efter några intensiva timmar med lottförsäljning och toalettspring. Plötsligt säger det plong i högtalarna. Så kommer det där meddelandet som punkterar lugnet:

– Vi söker en läkare. Jag upprepar, har vi någon läkare ombord?

– I raden framför mig knäpps bältet upp. En brunbränd tjej, något äldre än jag, reser sig och viftar till sig närmsta flygvärdinna.

– Jag är läkare, vad har hänt? säger tjejen lugnt och sansat. 

– En man har trillat ihop, han har svårt att andas och ligger längst bak i kabinen, svarar flygvärdinnan och så försvinner de i väg. 

– Kvar sitter jag med två känslor i kroppen. För det första känner jag oro. Vad har hänt med mannen? Kommer han att klara sig? Bör vi inte nödlanda? Det andra jag känner är tomhet, en obehaglig känsla av att vara alldeles meningslös. Doktor, tänk den som ändå vore doktor! Tänk den som hade möjligheten att i sitt yrke rädda liv. 

Mitt säte känns trängre, jag har svårt att slappna av. Känner att jag vill göra något men tvingas inse att jag inte har något att tillföra. Läkartjejen blir borta i en dryg timme innan hon spänner fast sig i sin stol igen. Den sjuka mannen kommer att klara sig. Han har drabbats av någon allergisk reaktion och uttorkning. Men tack vare rätt behandling kommer han att klara sig fint och hemresan mot Arlanda kan fortsätta som planerat. 

Wow! Jag är star strucked. Läkartjejen har just gjort något oerhört fantastiskt. Under sina sista timmar på semestern har hon uträttat stordåd som enligt min mening är så mycket häftigare än prestationen hos vilken OS-medaljör som helst. Jag tycker att vår hjältinna förtjänar belöning och får lust att starta en hyllningsvisa. Eller kanske en charterapplåd, ni vet en sådan som man gav piloten på 80-talet när planet landat på Mallorca. Jag tittar på henne i smyg, funderar på att luta mig fram, knacka henne på axeln och tacka för att hon finns. Vill att hon ska veta att hon är cool och funderar på att beställa in champagne.  

Men så märker jag att läkartjejen inte verkar särskilt upphetsad över sin insats. Och hon tycks inte särskilt brydd över uteblivna tackramsor. Jag ser henne svepa in sig i sin filt innan hon lugnt tömmer sitt juiceglas och sätter på sig hörlurarna för att försöka hänga med i filmen. Och det är just där storheten ligger. Doktorn är en hjälte utan att göra så mycket väsen av sig. Hon har utbildat sig och gör sedan bara sitt jobb. Det måste vara en härlig känsla, det där att vara en så självklar hjälte i vardagen att man knappt märker det själv. 

Jag får betalt för att skriva här, på sista sidan i Sveriges största veckotidning. Om ditt och datt. Även om det inte är plättlätt alla gånger, är det ett riktigt drömjobb. Speciellt eftersom jag tycker så oerhört mycket om att skriva. Men ändå har jag hamnat oerhört långt från det yrke jag allra helst hade velat ha. Mitt riktiga drömjobb är att vara superhjälte. Jag skulle vilja ha ett arbete som handlar om liv och död. 

Hade jag varit tio år yngre hade jag sökt in på läkarlinjen och satsat allt på min dröm: att bli Dr Sundström, barnläkaren. Nu nöjer jag mig med det näst bästa!

Josefin Sundström