Jag sitter framför datorn. Fingrarna darrar ovanför tangentbordet och hjärtat rusar i bröstkorgen. Jag stirrar på meddelandet jag just skrivit. ”Hej Adam, hoppas allt är bra …” Korrläser det för säkert sjunde gången. Adressen, stavningen och den bifogade filen.

Adressen. Stavningen. Och den bifogade jäkla filen!

Jorå, allt stämmer. Jag flyttar markören tills den står redo på send. Nu krävs bara en dutt med musen för att meddelandet ska sväva i väg. En ynklig liten dutt, ändå tvekar jag.

Plötsligt hör jag ett frasande bakom min rygg, ljudet av jeanstyg. Min man har kommit in i rummet.

Mina fingrar fumlar och jag hinner inte stänga ner mejlet.

– Har du inte fått i väg manuset än? frågar han.

– Öh, nej. Faktiskt inte. Jag tänkte bara kolla igenom det en gång …
Min man lägger huvudet på sned och ler kärleksfullt.

– Men älskling, nu har du kollat igenom det i en dryg månad. Du är mogen. Nu är det dags. 

– Okejrå, nu är jag mogen, svarar jag och sänker pekfingret mot musen. 

 

Min man har ju rätt. Han har läst och korrat mitt nya manus med rödpenna två gånger. Jag har självklart också läst och korrat. Tagit paus och sedan läst alltsammans igen. Jag vet ju så väl, jag kommer inte längre på egen hand. Jag behöver ett proffsutlåtande.

En elektrisk stöt far genom kroppen och ger pekfingret en impuls. Dutten är ett faktum och ett gult litet kuvert viks ihop och svävar i väg över skärmen. Manuset är hos förlaget om någon sekund.
Efter åtta månaders hårt och ensamt arbete ska mitt verk och mina pretentioner bedömas. Jag har suttit uppe på natten, med ljummen tekopp i handen och datorn i knät. Jag har fantiserat och skrivit ner en historia som jag tror på och tycker är spännande. Men tänk om ingen annan håller med mig! Tänk om min man bara varit snäll då han bedyrat att han gillat berättelsen. Jag kanske var en one hit wonder! Tänk om Adam, min förläggare, ångrar att han kallade mig ”lovande”. Han kanske tycker att jag är usel och skitjobbig och undviker min blick nästa gång vi springer på varandra utanför hans kontor på Sveavägen. Herregud, varför utsätter jag mig för detta?

Jag känner igen ångesten. Det är inte första gången jag far som en studsboll mellan min egen himmel och mitt lilla helvete. Senast var för ett och ett halvt år sedan. Då jag lämnade in manuset till ”Vinteräpplen”, min debutroman, till samme förläggare. Adam. Jag tvivlade på mig själv så mycket att jag knappt vågade lämna lägenheten. Kände mig som jordens bluff ända tills Adam ringde och erbjöd ett bokavtal.
Bör det inte kännas lättare nu andra gången? Nu när jag vet att min första roman togs emot väl och jag litar på min förläggare. Bör jag inte brösta upp mig och tro på mig själv? Jo, visst bör jag väl det.

Men vänta. Nu känner jag så här: varför skriver jag det här i Sveriges största tidning? Är jag en fullständig idiot? Stackars Adam. Nu kommer han tycka att det blir urjobbigt när han ska tacka för samarbetet och refusera mig.

Jag knappar mejladressen till Aftonbladet Söndags redaktör, flyttar markören så att den står redo på send. Och här sitter jag igen, med darrande fingrar över tangentbordet. Ska jag verkligen skicka den här krönikan? Men så känner jag den elektriska stöten och ger pekfingret en avgörande impuls. 

Dutt. 

Josefin Sundström