Sagor är heta. Amanda Seyfried spelar Rödluvan i ”Red riding hood”. Hans och Greta är på väg till vita duken, liksom Pinocchio och två filmer om Snövit. Och snart kommer tv-serien ”Grimm”. Det alla verkar ha gemensamt är drastiska omtolkningar – till exempel är Hans och Greta slipade häxjägare – men det vore inte första gången sagorna byter skepnad. I vårt kollektiva medvetande, sponsrat av Disney, är sagorna befolkade av muntra gnagare och trallande prinsessor. Men dessa färgglada fiestor är från början muntliga berättelser från den mörka medeltiden, inte det minsta barnvänliga.

Snövits styvmor skulle vara ett utmärkt middagssällskap till Hannibal Lecter: Hon vill mumsa i sig Snövits hjärta, lever och lungor. ”De goda” framstår som lika psykopatiska då de tvingar styvmodern att dansa sig till döds i rödglödgade skor av järn. Att Snövit är sju år får drömprinsen att kännas mindre drömlik. Romantiken i Törnrosa kan också ifrågasättas. Prinsen hittar den sovande skönheten och hans första reaktion är att ligga med henne. När hon vaknar har hon redan fött tvillingar. Det måste ha varit en förvirrande stund. Rödluvan strippar för att distrahera vargen som är utklädd till hennes mormor. Och Askungens styvsystrar skär av sig tår och -hälar för att få ner fötterna i glas-skon. Sen kommer en flock fåglar och pickar ut deras ögon. Jubel och klang! Snipp snapp snut!