Det är fredag, strax före läggdags. Min man jobbar natt, barnen sover, jag har tandborsten i munnen när telefonen ringer och en målbrottsröst säger:

– Hej, din katt har hängt efter oss ända ifrån skolan.

Jag är inte förvånad. Vår Mimmi är en extremt sällskaplig sort, som kärvänligt hakar på okända personer tills hon befinner sig alltför långt borta för att hitta hem. Den här gången har hon slagit sig i slang med ett gäng 15-åringar och hänger nu alltså med dem utanför Konsum på Ekerö.

Jag, som inte är ett dugg sugen på en kvarts promenad i pyjamas och duggregn, försöker:

– Det är inte så att ni ska tillbaka mot mitt håll?

– Nä, vi ska dra till centrum, svarar målbrottet.

– Vad synd. Jag som är ensam med sovande barn, min man har nattskift

Det blir tyst i luren medan tonåringen funderar och sedan undrar:

– Är katten rädd för ljud?

– Nej … (tror jag).

– Då skjutsar vi hem henne på moppen.

Bingo! 

Synen som möter mig vid radhusområdets vändplan är obetalbar: En tonårsfinnig kille vid styret, på bönpallen hans tjej, med Mimmi instoppad innanför jackan. Jag tackar med en hundring i bensinpengar samtidigt som jag funderar på vart vår kisse ämnar äventyra sig nästa gång. Hade jag kunnat snacka katt, som djurkommunikatören Margareta Tärnström gör i reportaget på sidan 38, hade jag kunnat fråga Mimmi direkt om hennes reseplaner.

Men en knapp vecka senare får jag ändå svaret, då en kvinna ringer:

– Har du en grårandig katt?

– Ja… (suck). Var är hon nu då?

– På bussen mot Älvnäs. Hon klev på vid Ekebyhov.