Det där med derivata, ekvationer, logaritmer, partialbråk och roten ur var aldrig min grej i skolan. Trots att min egen pappa jobbade som mattelärare, var min hjärna inte kalibrerad för mer avancerade uträkningar än multiplikation och division. Medan klasskamraterna briljerade i huvudräkning behövde jag använda både fingrar och tår för att komma fram till rätt lösning.

Då, som barn, kände jag mig korkad. I dag skäms jag inte för att min diskalkyliska läggning får 144 + 321 att bli 475, såvida jag inte använder mobilens kalkylator och jag har accepterat att bokstäver är mina bästa polare, medan siffror tramsar omkring utan någon som helst ordning i min skalle.

Men, det är en klen tröst för mina ungar. De har (tack och lov) ärvt sin fars analytiska talang, men det händer ju av och till att det är jag som hamnar bredvid dem vid matteläxan. Och då, mina vänner, spelar det ingen roll att jag – faktiskt – begrep min tids divisionsuppställning, ”trappan”. För nu är den kasserad, omkörd och passé. Det är inte ens ”liggande stolen” som delar ett tal med ett annat. Nej, nu gäller ”förenklad divison”.

Och om du, liksom jag, inte har en aning om hur man löser en sådan, bör du kasta dig över Åsa Passanisis matematikguide för föräldrar på sidorna 38–40. Där får du också veta hur rutnätsmetoden funkar och varför tiopotens (häpp) är bra om du ska multiplicera tal med många nollor. Inte så dumt att kunna, nu när boräntan gått upp igen!