Jag har raljerat flera gånger i den här tidningen om att jag får panik av schlager. Och nu, inför den kommande veckans tre (!) Europafinaler, tänkte jag förklara varför. Schlager kan ju verka som en rätt harmlös grej. 

Men livet är faktiskt helt överjävligt för oss bögar som inte älskar Kikki över allt annat, inte byggt altare åt Anna Book därhemma och inte memorerat varenda textrad som Carola någonsin ylat. Det finns nämligen ingenstans att fly undan schlagerterrorn. 

Jag menar, tänk er själva att alla straighta förmodades ÄLSKA gubbrock. Det fanns en stor gubbrockfestival, och i gubbrocksyran skrevs både fnissiga reportage och seriösa analyser om varför ”alla straighta” älskar gubbrock. Varenda gång Dire Straits, Creedence Clearwater Revival eller Status Quo intervjuades berättade de glädjestrålande om sina ”fantastiska straightfans” och hur de älskade att vara ”straightikoner”. Varje gång du ville gå ut och festa fanns bara klubbar som spelade Ulf Lundell och Rolling Stones. 

Med jämna mellanrum dök det upp unga entusiaster som försökte starta klubbar med annan musik, men de floppade alltid, för till och med straighta som egentligen gillade andra genrer gick ändå till gubbrockställena, för där visste de att det var mest folk. På den årliga Straight Pride-festivalen var de stora publikdragarna taffliga Neil Young-kopior och bortglömda gamla one hit gubbrockwonders. Jag lovar, även om du gillade en och annan Bruce Springsteen-låt så skulle gubbrocken stå dig upp i halsen. Du skulle börja hata akustiska gitarrer av hela ditt hjärta. 

Och sorgligast av allt skulle vara att se alla unga, som just kommit ut som hetero. De gjorde entré i straightvärlden med egna personligheter, men förvandlades snabbt till gubbrockdyrkande små Bryan Adams-kloner. I sitt sökande efter sin verkliga identitet blev de, ironiskt nog, bara en stereotyp. 

 

5 Irriterande schlagerlåtar:

1.  ”Fyra bugg och en coca-cola” med Lotta Engberg. Även känd som ”Boogaloo, dansa, rock’n’rolla”. Calypsosynthar och textrader om att spela freestyle med fräck musik. Verkligen, Lotta?