När jag var tonåring på 80-talet fanns det bara en sorts personer som gillade fantasy och scifi, läst-e -serietidningar och spelade Drakar & Demoner. Det var de mobbade, okyssta killarna i pilotglasögon- och ofattbart illasittande jeans som drömde om ett liv som -hjältar, men inte var det minsta lika Stallone och Schwarze-negger. Därför flydde de in i alternativa verkligheter, befolkade av orcher och dvärgar. På den här tiden var ”nörd” fortfarande- ett skällsord. Och jag var en av alla som undvek dem, i rena skräcken för att smittas av deras sociala spetälska. Fastän jag i själva verket ville vara med och rulla de där konstiga D&D-tärningarna.  

För några år sen blev nörden plötsligt cool. Hipsters började- kokettera med sin nördighet. Och nu är scifi och fantasy- nästan folkligt. Se bara på biotoppen. Fantasyeposet ”Game- of Thrones” är den mest omtalade tv–serien just nu. Tv-spelsindustrin sägs vara större än filmindustrin. De bäst säljande- ungdomsböckerna utspelar sig i en dystopisk framtid, eller- en nutid där övernaturligheter, blod och död är en del av -vardagen – något som en mycket uppmärksammad artikel i Wall Street Journal nyligen ondgjorde sig över. 

Så varför denna utveckling? Om eskapismen lockar allt fler av oss, vad är det vi flyr från? Jag tror att det är en värld full av gamla kategoriseringar, ”sanningar”, och ett ändlöst- ältand-e av frågor som blivit ointressanta för många av oss. En värld med smygrasism och homofobi och en evig uppdelning mellan män och kvinnor. En värld som vägrar se oss alla som individer, med individuella egenskaper. Den världen blir platt, -deprimerande och lång-tråkig – både i verkligheten och i fiktionen. Så är det konstigt att man längtar bort nån gång? 

Tyvärr verkar det som om vi än så länge måste uppsöka en avlägsen framtid, planet eller dimension för att hitta hjältar som vi alla kan identifiera oss med. Historier där en kvinna kan ta makten över sitt eget liv, där en bög kan vara annat än en tokrolig krydda, och en straight man kan ha styrkan att visa sig svag.

Fem pionjärer i popkulturen

  

 

Sigourney Weaver som Ripley.

 

1. ”Buffy och vampyrerna”. Världens bästa tv-serie var den första som lät en blond, söt tonårstjej vara hjälte i stället för offer. Buffy är en sann hjältinna, som räddar världen från apokalypsen – varje säsong.  

2. ”Alien”. Ripley är fortfarande en av de största kvinnliga hjältarna i filmhistorien. Dessutom tillåts hon (Chock! Flämt!) att vara det utan smink och hårvårdsprodukter. 
3.  ”Hungerspelen”. I boksuccén som snart blir storfilm är tonåriga Katniss den motvilliga hjälten som startar en blodig revolution – och inte en enda gång sägs det att hon gör det ”fastän hon är tjej”.  
4. ”X-Men”. Zack Stentz, manusförfattare till bioaktuella ”X-Men: First Class”, bekräftade nyligen det uppenbara: mutanternas -konflikter med en fördomsfull omvärld är en metafor för gaykampen och andra medborgarrättsrörelser. 
5. ”Star Trek”. I tv-serien, som började sändas 1966, fanns såväl kvinnor som icke-vita på högt uppsatta poster. Skaparna såg det helt enkelt som en självklarhet i framtiden.