Lady Gaga var precis vad världen behövde. En modern megastjärna som var personlig, prillig, provokativ, pretentiös och politisk. Bäst var att hon smittade kollegerna. Beyoncé, Rihanna och Katy- Perry blev betydligt roligare av Gaga-effekten. Och det gick så vansinnigt snabbt. 

Tyvärr känns det som om Lady Gaga lika snabbt har nått det farliga stadiet då superstjärnorna går på myten om sig själva. Blir alltför imponerade av sin egen existens. I den SVT-sända konserten såg jag de första tecknen. Kostymer som bara var knäppa för sakens skull. Evighetslånga mellansnack (där ”mother monster” rörde sig själv till tårar) om hur hon uppfyllt sina drömmar och nu kan berätta för alla ”little monsters” att de är lika vackra och lika mycket värda. 

Samtidigt, på en helt annan scen: Pjäsen ”En familj” är det bästa jag någonsin sett på Dramaten. Alla skådisarna gör ett fantastiskt jobb. Alla utom Börje Ahlstedt. Börje har nämligen inte spelat något annat än sig själv de senaste hundra åren. Inte här heller. Han plirar ut mot publiken, gör konstpauser, väntar in applåder mitt i repliker. Han förstör hela illusionen, för i Börjes värld finns inget viktigare än Börje. 

Messiaskomplexet är det Gaga och Börje har gemensamt. Men det verkar finnas en stor skillnad mellan kvinnliga och manliga stjärnors Messiaskomplex. Kvinnorna vill först och främst frälsa andra. Madonna, Oprah och Agneta Sjödin bankar glatt trubbiga livsvisdomar i huvudet på fansen. Berättar för världen hur man ska leva och tänka för att bli lyckad, lycklig, skitbra på relationer och fri från den materiella världens kedjor – fastän det inte känns som om de själva lyckas så bra. 

Männen vill mest bara få sina fötter smorda. Micke Persbrandt och dryckesbröderna från Dramaten, Robert De Niro, Anthony Hopkins och Al Pacino fortsätter göra precis samma sak år ut och år in tills de blir karikatyrer av sig själva. Den som ser sig själv som fulländad stannar förstås i utvecklingen. Går på tomgång. Allt större och yvigare gester, allt tommare innehåll.