Precis som de flesta 70-talister älskade jag smurfarna när jag var liten. Jag smurfar inte så mycket av själva äventyren, jag minns mest deras fäbless för hallonsaft och hur helsmurfigt det verkade att Smurfelina var den en enda tjejsmurfen i  Smurfbyn. Medan alla andra smurfar hade tydliga personligheter – som Buttersmurf, Latsmurf, Muskelsmurf och Diktarsmurf – verkade Smurfelinas enda personlighetsdrag vara just att hon var tjej. Hon hade blont hår och klänning i  stället för blöjbyxor, och man får anta att hon hade det rätt förspänt på dejtingfronten. Det var nog bara Kokettsmurf som inte ville smurfa henne.

På fredag är det svensk biopremiär för Hollywoodfilmen om ”Smurfarna”. Det muntra 3D-äventyret för hela familjen har gjort succé i USA. Men franske sociologen Antoine Buéno påstår i  boken ”Le Petit Livre Bleu” att smurfskaparen Peyo spred rasistpropaganda med sin serie.  

Faktum är att Gargamel, smurfarnas stora fiende, i serierna ser ut som en höknäst nidbild av en jude. Han är en girig alkemist som vill förvandla smurfarna till guld, och till sin hjälp har han katten Azrael. I den första smurfserien florerade dessutom en sjukdom som gjorde smurfarna svarta. De svarta blev aggressiva, dumma, djuriska och pratade nonsensspråk. Den här serien publicerades inte i USA förrän man ändrat färgskalan så att de ”smittade” smurfarna blev lila. 

Man kan förstås tro vad man vill. Men världen såg annorlunda ut på 50-talet, när smurfarna ”föddes”. Problemet med Buénos teorier är att de flippar ur helt. Smurfelinas blonda hår kallas för ett ariskt ideal. Gammelsmurf utmålas som en diktator, och att det inte finns någon valuta i den ”totalitära utopin” Smurfbyn blir ett bevis för stalinism. Till slut går det inte längre att ta på allvar, det blir alldeles för lätt att avfärda som galenskaper, och det är synd. För jag tror att vi alla måste hjälpas åt att hålla koll efter stereotyper i popkulturen – särskilt när den riktar sig till barn.