Själv var jag säker efter Nobelfesten. Bullen är i ugnen. Ingen tvekan. Kronprinsessan smuttade ju knappt på årgångsvinet och nog såg urringningen mer välfylld ut än vanligt?
Men nej. Jag, och resten av medievärlden, hade fel. Då, som så många gånger både före och efter.  Sedan vigseln har Victoria inte kunnat visa sig offentligt utan att få midjemåttet granskat. Är hon? Draperingen över magen betyder nog … eller … nej? Kanske bara en stylistmiss? Olyckligt val av klänning?
Inte undra på att både hon och prins Daniel fullkomligt strålade av lycka och lättnad när de äntligen kunde låta århundradets bebisbomb brisera: ’’Jajamensan, vi grejade det. Det kommer en kunglig knodd!’’
Nu är de ju på god väg att göra sin största plikt. Att ge oss – det svenska folket – en blivande tron-arvinge. För att kronprinsessan väntar allas vår bebbe Bernadotte, är ett som är säkert. Aldrig förr har det skrivits lika mycket om ett ofött svenskt barn. Nyheten om prinsessgrossessen var förstasidesstoff både i Sverige och utomlands, så att hävda att det lilla prins- eller prinsesspyret redan är en superkändis, är ingen överdrift.

Vi har fått veta att bebisen inte längre är ett embryo, utan ett foster på cirka fem centimeter och kan ha blivit till på självaste nationaldagen. Om nu inte hovet lagt ut rökridåer, för kanske är Victoria och Daniel i själva verket långt mer gravida än de låtsas? Älskogen kan nämligen också ha ägt rum under besöket i München 24–27 maj. Tror man. Håhåjaja.
Hur de blivande föräldrarna hittills har lyckats förhålla sig till ”bli med barn”-kravet är för mig en gåta. Nu återstår ”bara” graviditetsoron och, så småningom, paparazzipressen.
Jag följer Victorias uppmaning och håller tummarna. Hårt.