Hon gick från likgiltig till fascinerad på ett par timmar. Dokumentären ”Never say never” om popundret Justin Biebers väg från
bordstrummande treåring till vår tids största flickidol fick min dotter Freja, 11, att bli en ”Belieber”.
Inte sorten som hoppas bli den framtida Mrs JB (läs mer om dem på sidan 40 i dagens SÖNDAG), men som får ett lurigt leende i mungipan när hon hör hans sånger, och som troligen kommer att tälta vid Globen om stjärnan någonsin gör en liveshow i Stockholm.

Filmen hade samma effekt på mig. Nog visste jag att den skönsjungande ynglingen med sin slängiga lugg och groovy dansmoves hade charmat miljoner av skrikande tjejfans. Men det var inte förrän jag såg filmen tillsammans med Freja (hennes fjärde visning), som jag begrep: Hela Justin Bieber-grejen är fantastisk.
Varför? Jo, för att han är en genuin supertalang och drivkraften är hans egen. För att hans mamma Pattie är raka motsatsen till den galna
”stage mom”-typen à la hollywoodfrun Gunilla Persson. För att han har ett omtänksamt
entourage av managers, röstcoacher, morföräldrar och barndomskompisar
som säger ”nej, tid för vila och lek”, när han själv vill köra en show för mycket. För att skitungen från landsortshålan Stratford i Kanada
har blivit megastor, trots att etablissemanget hävdade: ”Det går aldrig, inte utan en bakgrund på Nickelodeon eller Disney Channel”.
Never say never.
Justin Bieber sålde ut Madison Square Garden på 22 minuter med ”R’n B-kungen” Usher, Miley Cyrus (från Disney Channel) och Jaden Smith
(pappa heter Will) som GÄSTARTISTER.
Det, mina vänner, övertygar mig.
I’m a Belieber.