Jag brukar ofta få höra: ”Men oj, vad du är lik Pernilla Wahlgren”. Vad fröken Wahlgren tycker om det, har jag ingen aning om, men själv blir jag ytterligt smickrad av kommentaren. Min teori är att det är något med leendet och möjligen ögonen som utlöser den där ”lika som bär”-reaktionen, men jag lovar att likheterna slutar vid hakspetsen. För medan Pernilla är känd för att vara kvinnligt petite och trippa omkring i eleganta klackar, hasar jag helst runt i rejäla Blundstones och oddsen för att adjektiven ”näpen” och ”nätt” kommer att nämnas i samband med mitt namn är lika med noll. Inte har jag Pernillas julmystalang heller. Medan jag mallar mig i flera veckor om jag gjort julgotter med ungarna, är hon typen som kör ”all in”. Det Wahlgrenska firandet börjar med ett rejält första adventsmingel, följs av lussebak, julklappslackande och kulminerar på julafton med en gran pyntad à la Walt Disney och ett julbord där honunglaserade revbensspjäll och farfars specialsenap är favoriter i repris varteviga år.

Hennes fäbless för jul hänger delvis ihop med att hon delar födelsedag med självaste Jesusbarnet. Den har dessutom resulterat i kok/pynt/livsstilsboken ”Pernillas jul”, en glittrig hyllning till årets största högtid. I dagens Söndag bjuder hon på smarriga recept och personliga anekdoter om hur hon fixar sin alldeles egen Pernillajul. Men hemma hos familjen Scott sätts inga saffrans-surdegar. Det knåpas inte heller ihop några halmtomtar till skolans julmarknad. Hemma hos oss kommer lussebullarna från Konsum och pyntet från Rusta.

Och tänka sig: det blir jul i alla fall.