Du kanske har sett det i tidningen redan, eller så är det några dagar kvar till nyåret nu. Men här kommer en blick från Söndagsredaktionens nyårsplåtning i alla fall.

För att hedra nyårsdagens sköna känsla av ”dagen efter” drog vi på oss årets mest omtalade klädsnackis. Hela redaktionen på bild får ni i tidninge, men varsågod, här är en försmak. ”Give One Piece a chaaaaaance!!”.

Första gången jag hörde talas om tv-serien ”The walking dead” var det som om himlen öppnade sig och tusentals änglar sjöng i kör. Jag kunde knappt tro det. Skulle två av mina popkulturella favoriter – zombieskräck och amerikanska tv-serier – alltså slås samman till ett enda stort megaälsk? Nåja. Nu blev det inte riktigt så. Jag stör mig på seriens logiska luckor, och jag gillar inte huvudpersonen, men framför allt har jag problem med det faktum att serien återuppväcker gamla könsstereotyper som borde fått ligga kvar i graven. Efter zombieapokalypsen visar det sig nämligen att bara män kan hantera vapen, medan blankögda kvinnor är bäst lämpade för att hänga tvätt, ta hand om ungarna samt böna och be om beskydd.  

Men jag är ändå tacksam för ”The walking dead”. Den enorma succén har banat väg för fler skräckserier, som synes på listan här intill. Jag tror att skräck, på gott och ont, kommer att bli den nya tidens deckare. En genre som kommer att fortsätta växa och utvecklas i tv-formatet, blandas med andra genrer och skapa nya, från mysrys-motsvarigheter till ”Morden i Midsomer” till seriemördarskräck med lika blodiga närstudier som i ”CSI”. Kombinationen tv-serier och skräck borde egentligen vara lika självklar som kaffe och kaka, för problemet med skräckfilmer är ofta slarvigt skapade karaktärer som är svåra att bry sig om. Men om man lär känna dem över längre tid, i ett serieformat, kommer också spänningen att öka betydligt. 

Och om ni istället för ”The walking dead” vill se en riktigt, riktigt bra zombieserie, så kan jag råda er att införskaffa brittiska ”Dead set” från 2008 på dvd. Den har ett behändigt format på fem avsnitt, som är fullproppade med skräck, humor och inälvor. Och den har kanske genrens mest briljanta koncept någonsin: Här har en zombieepidemi brutit ut i världen, men de som sitter isolerade i ”Big brother”-huset har inte blivit infekterade. Mänsklighetens överlevnad hänger med andra ord på dokusåpadeltagare…

”The walking dead.”

Foto: AP/SCANPIX

Först ut var Kjell-Olof Feldt. Rapportredaktionen hade fått snilleblixten att utse ”Årets svensk” – den person som stått i nyhetsflödets absoluta epicentrum. Under premiäråret, 1984, var det alltså den socialdemokratiska finansministern som hade varit rubrikernas starke man. Och vem minns inte Feldts legendariska (och självrannsakande) grötrim, som han plitat på en papperslapp under en urtråkig (antar jag) debatt i Riksdagen: ”Löntagarfonder är ett jävla skit, nu har vi baxat dem ända hit”? Rimmet fångades på bild av en fotograf från Stockholms-Tidningen och blev, så klart, en jättesnackis.

Efter det gick det tyvärr liksom troll i Rapports vackra tanke om att ”Årets svensk”-titeln skulle vara något att stå efter. Snudd på varenda en som hedrades efter Feldt blev mer eller mindre skandaliserad kort efter sitt utnämnande: Reefat El-Sayed (1985), Hans Holmér (1986) och Ebbe Carlsson (1988). När det visade sig att personen som bäst uppfyllde kriteriet för att säkra 1989 års titel var den misstänkte Palmemördaren Christer Pettersson, las projektet ner. Min gissning är att många offentliga personer drog en lättnadens suck.

Men Rapports idé fick revansch. P4-programmet ”Efter tolv” började hedra värdiga svenskar igen 1997 och sedan 2003 är det nyhetsmagasinet Fokus som står för utnämningen. Och vi på Söndag har instiftat ett alldeles eget pris i genren: Årets HETASTE svenskar, utsedda av er läsare. Närmare 25 000 personer har röstat på aftonbladet.se och gett guld till två superstjärnor: Zlatan Ibrahimovic och Noomi Rapace. Men vilka norpade silver och brons? Det får ni veta på sidorna 10–14. Är ni inte nöjda med resultatet kan ni rösta nästa år igen.

Om inte trollen har varit framme.

Vem är Sveriges hetaste kändis? vi ställde frågan till er läsare – och fick 25 000 röster. I veckans bilaga presenterar vi resultatet.

På onsdag är det biopremiär för ”The girl with the dragon tattoo”, den amerikanska filmatiseringen av ”Män som hatar kvinnor”. Och jag är exakt hur peppad som helst. Däremot gick jag inte i närheten av en biosalong som visade de svenska filmerna. Jag har en fobi mot svensk film och tv, orsakad av min låga skämströskel. Förut trodde jag att det var skrala budgetar som gjorde att det svenska så ofta blev dåligt. Men de senaste åren, då jag lärt känna en del regissörer, skådisar och manusförfattare, har jag förstått att det inte är så enkelt. 

En framgångsrik manusförfattare berättar om ett möte med SVT, där regissören koketterade med att hon själv aldrig tittar på tv. I vilken annan bransch är sånt beteende okej? Om du behövde renovera, skulle du välja byggjobbaren som stoltserade med att aldrig ha använt en hammare? 

En regissör berättar om hur en annan tv-kanal ville göra en intelligent, modern serie, men sedan förstörde den helt genom att inte våga lita på tittarna: Allt skulle förklaras övertydligt, och ingen karaktär fick bete sig det minsta oförutsägbart. 

Men huvudproblemet verkar vara att branschen styrs av folk som inte ens är särskilt intresserade av film eller tv. Många beskriver en filmbransch som påminner om en småstadssocietet med intriger och maktspel, där hotfulla uppkomlingar med nya idéer manövreras ut medan de gamla drakarna håller varandra om ryggen. Det är en värld som få kreativa människor står ut i. 

Sverige är stekhett i Hollywood nu. Drömfabriken vill ha svenska gästarbetare. Det är ett bevis för att vi är ett land som är fullt av talanger. Men det är också ganska talande att de får de filmer de förtjänar först när de lämnar landet. Det gäller förresten inte bara skådisarna, utan också regissörer som Tomas Alfredson (hans ”Tinker tailor soldier spy” har premiär på juldagen), Mikael Håfström, Daniel Espinosa och Måns Mårlind och Björn Stein. Något borde göras här hemma, innan vi exporterat alla våra naturtillgångar. Och under tiden ska jag försöka skärpa mig. Våga se svenskt lite oftare. Jag missar ju det som faktiskt blir bra. Som ”Bron”, eller Noomi Rapace i ”Män som hatar kvinnor”, till exempel.

Noomi Rapace blev internationellt hyllad för rollen som Lisbeth Salander. Hon är nu bio-
aktuell i ”Sherlock Holmes 2”, och syns snart i Ridley Scotts ”Promethus”.

Han sitter ensam i ett hörn, avvaktande. Deltar, fast ändå inte. Är, till skillnad från de andra, både ren och nyrakad. Har håret prydligt delad i bena och skjortan knäppt upp i halsen.

Det är december och jag är utsänd ”i verkligheten” för att skriva ett klassiskt julreportage om stans volontärer som fixar het soppa och varma sockor till Stockholms hemlösa. Mannen är en av härbärgets stammisar. Han som inte hör till. Som är för städad, för tyst. För normal. När jag undrar om han har tid för en pratstund, fräser han:

– Jag hatar sån där socialporr som du håller på med! Jag blir tyst. Förstår hans invändning. Frågar ändå om jag får slå mig ner. Han nickar och börjar så småningom snacka. Berättar att han inte kan behålla ett hyreskontrakt, eftersom han är för stökig. Inte på grund av droger eller sprit, utan för att monstren i hans hjärna får honom att skrika av skräck. Mediciner biter inte på odjuren, han måste tygla dem på egen hand. Ibland genom att vråla, ibland genom att skära i sin kropp tills smärtan dövar ångesten.

Jag frågar hur det känns att se saker som inte finns. Han kontrar:

– Kan du bevisa att det är DIN verklighet som är sann?

Nej. Insikten är som ett knytnävsslag i magen. Tänk om?

Tänk om pyntade granar, nyårsfyrverkerier, ”Hej tomtegubbar”, dopp i grytan och julklappsbesvikna barn är den fejkade versionen? Tänk om Den Verkliga Världen är lika otäck som i Matrixfilmerna?

Det är närmare 20 år sedan mitt möte med den hemlöse mannen, men varje jul dyker han upp i mitt minne som ett Scroogespöke. Påmminer om att alltför många lever i en riktigt, riktigt läskig verklighet.

Vare sig de ser monster eller inte.

Julen handlar ju mycket om traditioner och för oss på Söndag har det stora bildjobbet med årets kändisar blivit en tradition.
I år har vi stylat tio av våra favoritkändisar i rött och vitt och pratat med dem om hur de firar jul. Årets gäng består av artister, politiker, skådespelare och författare i ålder mellan 16 och 71 år! 
Missa inte det.
Men Söndag handlar ju också om kontraster, det ska finnas något för alla i tidningen. Den här veckan berättar författaren Micael Dahlén om sina möten med några av världens värsta mördare. Micael ville förstå vad som driver personer som Charles Manson och kannibalen Issei Sagawa att begå de fruktansvärda brotten. 
Därefter byter vi spår och åker till Las Palmas. Du får 12 skäl till varför du inte bara ska passera förbi Gran Canarias huvudstad när du semestrar på allas vår favoritö.
Så rullar det på i 84 sidor, högt och lågt, stort och smått.
Köp den med Aftonbladet på söndag eller måndag.

Jag är övertygad om att jag hade haft bättre betyg i gymnasiet om inte TV4 sänt ”Kvinnofängelset” flera nätter i veckan på 90-talet. Jag hade åtminstone kommit i tid till första lektionen lite oftare. Ni minns väl hur det var? Näst sist i tablån – för det här var på den tiden då TV4 alltid avslutade sina sändningar med nationalsången – förflyttades vi till det dystra fängelset Wentworth. Kulisserna var blekgröna, grå och kräksbeigea, och så tunna att när någon smällde igen en dörr svajade hela väggen. ”Ljussättningen” verkade bestå av lysrörslampor i taket. Kvinnorna hasade runt i formlösa jeansklänningar eller snickarbyxor, och de få män som dök upp hade buskiga mustascher och koppärr. Och förutom den smäktande eftertextlåten – ”He used to give me roses… I wish he could again… ” – bestod soundtracket av billigt producerade synthslingor som till och med en porrfilmsproducent hade ratat. 

Det här betyder inte att ”Kvinnofängelset” var dåligt. Tvärtom. Det säger en hel del att den, trots sina uppenbara brister, gjorde tittarna alldeles besatta. Stora ”Kvinnofängelset”-evenemang, där skådespelarna träffar sina maniska fans, arrangeras fortfarande.

Först och främst var det här kvinnofängelset befolkat av oförglömliga karaktärer. Och de spelades av verkligt begåvade skådespelare, plockade från Australiens teaterscener. I den klaustrofobiskt slutna miljön blev varje intrig en pulshöjare, vare sig det handlade om att rymma från fängelset eller kräva en färg-tv till uppehållsrummet. Men det finns också något magiskt med serien som inte går att förklara. Att vistas på ”Kvinnofängelset” känns märkligt tryggt. Jag har gett mig själv hela serien på dvd, och det är kanske mitt livs bästa present. Återigen är ”Kvinnofängelset” något jag längtar hem till. 

Men en sak slår mig som sorglig. Här har vi alltså en serie som är drygt 32 år gammal, med kvinnor i så gott som alla roller, ”osexiga” men mångbottnade karaktärer med brokiga historier. En serie som tar upp kontroversiella ämnen som homosexualitet, våldtäkter, sociala problem, klassfrågor och feminism. Och jag tror inte att en sådan serie skulle kunna göras i dag. Det blir så tydligt, hur utvecklingen gått bakåt.

”Kvinnofängelset”: Min generations tröst. Foto: TV4

5 förbluffande fakta om kvinnofängelset 

1. Eftertextlåten ”On the Inside” blev den dittills bäst säljande singeln i den australiensiska skivindustrins historia. Den blev också en hit i England.

2. När ”Kvinnofängelset” blev en succé skapade man ”Punishment”, en spinoff-serie om ett manligt fängelse. Men trots Mel Gibson i en av rollerna blev serien en flopp, och lades ner efter 39 avsnitt.  Man övervägde även en sitcom om karaktären Pixie Mason. 

3. ”Kvinnofängelset” har också blivit teaterpjäser och musikaler i England.  

4. Elspeth Ballantyne, som spelade den mestadels milda vakten Meg Jackson, är den enda skådespelerskan som medverkade i samtliga 692 avsnitt.

5. När det sista avsnittet visats på TV4 krävde ett hundratal demonstranter en repris av hela serien. De fick som de ville. 

Miles rusar ut ur restaurangen och skriker i affekt:
– If anyone orders merlot, I am leaving. I am NOT drinking any MERLOT!
Citatet kommer från filmen ”Sideways” där vinkännaren Miles (Paul Giamatti) bjuder med sig sin bäste vän, den blivande brudgummen Jack (Thomas Haden Church), på en sorts svensexeresa genom Kaliforniens vindistrikt. Miles har snickrat ihop en härlig grabbvecka med golf, god mat och – framför allt finare viner. Genom hela filmen hyllar Miles druvan pinot noir och totalsågar den mer lättdruckna merloten. Jack, å sin sida struntar i om ett vin är jordigt, nötigt eller har inslag av lakrits. Han vill bara bli lite småpackad och ragga brudar en sista gång innan han lämnar ungkarlslivet.

När ”Sideways” hade USA-premiär i oktober 2004, påverkade karaktären Miles druvsnobbism faktiskt världens vinvanor. Merlotmakarnas försäljning tappade ett par procent, medan pinot noir-tillverkarna kunde glädjas åt en 16-procentig ökning.
Men trots att ”Sideways” är en av mina absoluta favoritfilmer, har Miles inte lyckats omvända mig. När det kommer till rödviner är mina smaklökar pinsamt banala och den gode Miles skulle få en ångestattack om han såg min vinhylla. Där tronar minst en flaska Lindemans Bin 40. En australiensisk merlot för nätta 79 kronor flaskan.
Den som möjligen kan lyfta mig till högre druvnivåer är vår vinskribent Mischa Billing. I dagens tidning tipsar hon om ett amaronevin, som jag i min okunnighet tycker är monsterdyrt (385 kronor/flaskan). Men Mischa menar att det är rena fyndet. Snudd på gratis. Varför får ni veta på sidan 60.
Så i morgon rusar jag till Bolaget och lägger vantarna på en butelj.
Innan alla ni andra hinner före.

Jag har ett problem som jag funderar på rätt ofta – mitt dåliga minne. Författaren Marianne Lesslie hade samma problem och det gick så långt att hon gjorde ett minnestest som avslöjar om personen har början till alzheimer. Ett ganska stort beslut att ta, vill man egentligen veta om man är på väg att bli dement när man är 59 år? Nu gick det bra, Marianne visade inga tecken på någon demenssjukdom, och hela processen resulterade istället i en bok, ”Bättre minne”.