Han sitter ensam i ett hörn, avvaktande. Deltar, fast ändå inte. Är, till skillnad från de andra, både ren och nyrakad. Har håret prydligt delad i bena och skjortan knäppt upp i halsen.

Det är december och jag är utsänd ”i verkligheten” för att skriva ett klassiskt julreportage om stans volontärer som fixar het soppa och varma sockor till Stockholms hemlösa. Mannen är en av härbärgets stammisar. Han som inte hör till. Som är för städad, för tyst. För normal. När jag undrar om han har tid för en pratstund, fräser han:

– Jag hatar sån där socialporr som du håller på med! Jag blir tyst. Förstår hans invändning. Frågar ändå om jag får slå mig ner. Han nickar och börjar så småningom snacka. Berättar att han inte kan behålla ett hyreskontrakt, eftersom han är för stökig. Inte på grund av droger eller sprit, utan för att monstren i hans hjärna får honom att skrika av skräck. Mediciner biter inte på odjuren, han måste tygla dem på egen hand. Ibland genom att vråla, ibland genom att skära i sin kropp tills smärtan dövar ångesten.

Jag frågar hur det känns att se saker som inte finns. Han kontrar:

– Kan du bevisa att det är DIN verklighet som är sann?

Nej. Insikten är som ett knytnävsslag i magen. Tänk om?

Tänk om pyntade granar, nyårsfyrverkerier, ”Hej tomtegubbar”, dopp i grytan och julklappsbesvikna barn är den fejkade versionen? Tänk om Den Verkliga Världen är lika otäck som i Matrixfilmerna?

Det är närmare 20 år sedan mitt möte med den hemlöse mannen, men varje jul dyker han upp i mitt minne som ett Scroogespöke. Påmminer om att alltför många lever i en riktigt, riktigt läskig verklighet.

Vare sig de ser monster eller inte.