Det är en dryg vecka kvar till dopparedagen och det är säkert tionde gången jag frågar 14-årige sonen vad han vill ha i julklapp. Visst, vi har redan köpt lite småsaker till honom: en cool t-shirt med Union Jack-tryck, ett par touchvantar till telefonen och en bok, men den största klappen, den som ska sparas till sist och öppnas under andäktig förväntan, den är inte inhandlad. Så vad vill han ha?
– Schyssta lurar till mobilen? försöker jag.
Joel rycker på axlarna med ryggen mot mig. Brer en macka vid köksbänken. Tar en tugga, ser fundersam ut, drar på orden:
– Alltså, det här låter kanske lite konstigt, men jag vill inte ha några julklappar i år. Jag vill att ni skänker pengarna till Läkare utan gränser.

Jag stirrar misstänksamt på honom. Kollar efter tecken på ironi. Väntar på: ”Närå, skoja’ bara”. Men dementin uteblir. Han är allvarligare än på länge, tar lugnt en tugga till av mackan och häller upp ett glas juice.
– Okeeej … svarar jag, med tvekan i rösten och ser framför mig hur han på julafton ska sitta stoisk vid granen, likt en Jesusfigur, utan ett enda paket att öppna.

Jag får inte ihop det i skallen, hävdar att han måste väl ändå vilja ha några mindre presenter? Annars blir det ju inget kul? Inte för oss andra superegoister i alla fall. Vi som girigt öppnar både pyttesmå och svinstora gåvor, tills vi är alldeles proppmätta på prassligt presentpapper och krusade snören.

Sonen ger till slut bifall till småklappar, så länge jag lovar att välgörenhetsorganisationen får den STORA presenten. I går, på nyårsafton, var mitt nyårslöfte givet. Nej, jag ska varken lägga krut på att gå ner i vikt eller göra en svensk klassiker.

Jag ska bli mer lik min son.