Hon har spikrak rygg och en hållning värdig en 1500-talsdrottning. Det är måndag eftermiddag på Harriet Melins balettskola i Östersund och vår lärare, fru Melin själv, sig graciöst genom salen, liksom svävar mellan oss elever under uppvärmningen. Rättar till en plié här och en position där, tills hon klappar i händerna och uppmanar:
– Au coin!

Vi småspringer mot rummets vänstra hörn. Snuddar golvet med fjäderlätta tår, precis som hon lärt oss.

Jag har just fyllt 12 och har dansat för fröken Harriet i åtta år, trots att jag absolut inte är byggd för balett. Jag är lite för tung, lite för rund, lite för lat. Men eftersom mina föräldrar anser att klassisk balett bör ingå i en finare flickfostran, kämpar jag på med jetéer, assembléer och pas de deuxer.

Men det räcker inte. Det blir så klart aldrig någon ballerina av mig. Jag har inte bara fysiken emot mig, jag är inte speciellt intresserad. Och för att lyckas i tåspetsvärlden krävs inte bara en übergracil kropp, utan också en medfödd vinnarskalle och ett rejält lager hård hud.

Allt det, och lite till, har 17-åriga Nikisha Fogo begåvats med. Hon är Sveriges största balettfynd sedan Anneli Alhanko och dansade i höstas till sig en åtråvärd plats på Royal Ballet School i London, piruettkretsarnas motsvarighet till Harvard. Men vägen dit har verkligen inte varit någon dans på rosor (ha ha). På sidorna 13–17 berättar hon hur den snarare har kantats av avundsjuka, iskall konkurrens och extremt hårt slit.

Alltså inget för en lite för rund, lite för tung och lite för lat person.