Hon är inte ensam om att tycka det, men den enda som säger det rakt ut:
– Du är galen, Erika. Ska du lämna ALLT? Flytta? Han kan väl komma hit istället?

Nej, han kan inte det. Han har försökt. Verkligen. Jobbat som cykelbud, trädgårdsskötare och lärarvikarie. Tragglat sig igenom SFI-skolan, fått diplom på att han snackar hygglig svenska. Ändå får han inget vettigt jobb. Han är ju invandrare, engelsman visserligen, men ändå. Inte svensk.

I fem års tid har vi jiddrat fram och tillbaka. Nu är det skarpt läge. Jag är gravid. Det finns ingen återvändo och det är inget svårt beslut. De senaste åren har jag känt att något fattats. Jobbat 60 timmarsveckor, gått mellan jobbet och ettan på Söder. Levt för mina och Dans helger, i väntan på att ”något” ska lösa vår situation. Bestämma åt oss. Detta ”något” visar sig vara ”någon” – ett litet pyre – som ska komma att heta Joel. Men det vet jag inte då, när min väninna varnar mig för att lämna familj och vänner i ett livsskede då jag förmodligen behöver dem som bäst.

Men i 36:e veckan checkar jag in på SK531 till London, med en ärvd Emmaljunga i bagaget. Och det känns inte ett dugg svårt att välja det nya livet. Det har ju valt mig.

Svenska Talin från Falun kände också att något fattades. Att få strosa barfota och i bikini om dagarna. I dagens tidning berättar hon hur bejakade sin längtan och emigrerade till Hawaii.
Härligt, eller hur? Och faktiskt helt möjligt.

Så – vad behöver du bejaka?