Det italienska paret dröjer med blicken på utsikten från Slussen mot Djurgården. Tar ett ouppmärksamt steg från trottoaren in på cykelbanan och håller på att fastna i en 55-årig kvinnas pakethållare. Cyklisten tvingas till en lätt inbromsning, paret hoppar åt sidan med ett: ”Ci scusi!”, men det räcker inte. Precis när kvinnan passerat, vänder hon sig om och väser vasst: ”Cykelbaaaaaana”!

Jag, som har lärt mig att det inte längre är bindgalna bilister som hötter med näven, utan att cykelburna fartdårar är stockholmstrafikens värstingar, ler urskuldrande mot de italienska turisterna. Och skäms. Den mindre inbromsningen kan inte att sinkat den kvinnliga cyklistens personbästa med mer än en halvsekund. Ändå glöder det ett hat i hennes ögon. Ett hat, som jag inte förstår och som gissningsvis är ännu mer obegripligt för de stackars italienarna.

Tyvärr är kvinnans beteende ingen engångsföreteelse. Så här års invaderas Stockholm av övertaggade cyklister, som inte bara vardagsmotionerar till och från jobbet, utan kör tuffa träningspass där varje tiondel räknas. De fuskar vid rödljus, respekterar varken högerregeln eller gångtrafikanters företräde vid övergångsställen.

Kort sagt: De är livsfarliga. Och otroligt otrevliga. Särskilt mot turistskockar som inte lärt sig att huka för sura cyklister.

Så, för alla er som planerar en stockholmsvistelse under semestern: Välkomna hit, men se upp i backen, annars kan ni verkligen få hål i nacken. Och för er andra som är rädda om livet: Kolla in sommarens charternyheter på sidorna 66–70.

Det tänker jag göra.