De röda tegelbyggnaderna är placerade prydligt på rad, separerade av en allé av pilträd. Om det inte vore för skylten med orden ”Arbeit mach frei”, vakttornen, elstängslet och taggtråden skulle adjektivet ”pittoreskt” kunna användas om de polska militärkasernerna som nazisterna förvandlade till koncentrationslägret Auschwitz.

Himlen är februarigrå, marken täckt av ett djupt snölager och det går inte att värja sig mot den fuktiga kylan. Jag tänker att ett besök under sommargrönska och fågelkvitter hade känts enklare, men snudd på opassande.

Vi går in i museidelen och jag tror att jag vet vad som väntar. Jag tror att skolans historielektioner, tv-serien Förintelsen och filmen Schindler’s list har förberett mig. Att jag har förstått vidden av ondskan i Hilters ”slutgiltiga lösning”.
Men så ser jag bergen av skor, glasögon, resväskor och husgeråd. Och jag ser högarna av tusentals blonda, mörka, rödhåriga och gråskimrande kalufser. Flätor som hoppat och dansat på en tunn, flickig rygg under stojiga lekar eller vilat tryggt på en mammas axel. Nu ligger de där, avskurna av hårda händer, likt troféskalper.

Insikten är fysisk. Hugger mig mitt i magen med vassa tänder: Jag har inte fattat någonting. Inte begripit ens en bråkdel av hur det välsmorda tyska nazistmaskineriet skymfade, plågade och avhumaniserade miljontals icke önskvärda människor.

I dag skriver vi om Adolf Hitlers älskarinna, Eva Braun. Ett fascinerande livsöde. För hur kunde hon, hur kunde någon, älska och viga sitt liv åt världshistoriens värsta massmördare?
DET kommer jag aldrig fatta.