I flera år på raken, har vi semestrat i pittoreska Sitges, strax söder om Barcelona, men nu ska vi inte vara såna tråkmånsar. Nehej då, vi ska inte boka samma fyrstjärniga hotell (det som inte bara är gay friendly, utan också välkomnar gifta heteropar med bångstyriga barn), inte slentriansladda in på favoritkrogen med en underbara calamarin, eller spendera dagarna enligt formeln: sand och strand på morgonen och soft poolhäng efter lunch.
Nej, i år ska vi uppleva kusten norr om Barcelona. Vi måste ju prova något nytt. Vara lite vilda och galna. Våga något annat.

Så vi köper billiga Ryanbiljetter, landar i Girona, styr hyrbilen mot Blanes och checkar in på ett trestjärnigt 12-våningarshotell som sett hyfsat lyxigt ut på webben, men som i verkligheten är extremt sjabbigt, och inte det minsta charmigt.
Vårt ”generösa familjerum för fyra”, är inte större än en skokartong – när barnens soffa bäddats upp försvinner all golvyta och att öppna balkongdörrarna är ett mission impossible. I matsalen slamrar servisen omkring med sina diskvagnar mitt bland borden. Personalen KASTAR besticken i baljorna (våra öron ringer av tinnitus i flera minuter efteråt), alla är extremt otrevliga och visar tydligt att vi – gästerna – inte är ett dugg önskvärda.
Vi pallar i två nätter, sedan checkar vi ut, med ursäkten: ”Urgent family matter”, fast vi inte behöver motivera beslutet ett enda dugg. Vi är inte charterturister (vilket olycksfåglarna på sidorna 42–45 är). Vår bokning är reguljär, vi har inte betalat något i förväg, utan kan ta vårt pick och pack och dra. Vilket vi gör.
Till Sitges.