Sommarlovets första kväll sms:ar 15-åringen: ”Jag kommer hem rätt sent.”
Hemma före midnatt är husregeln, men textmeddelandet antyder att han tänker trotsa den och sladda genom ytterdörren … ja, just det, när? Jag ställer frågan i ett retur-sms och får svaret: ”Jag blir seeeeen”.

Och det blir han. För den unge mannen dyker inte upp. Alls.

Jag ringer och sms:ar både honom och alla hans polare, men möts av tonårsförälderfasan Den Totala Radioskuggan, medan min hjärna spelar upp den ena skräckscenen efter den andra. Joel nedslagen i en park. Joel på Mälarens botten. Joel delad mitt itu av ett tunnelbanetåg.

När jag till slut får kontakt visar det sig att han ska slagga hos polaren i Sundbyberg och mumlar: ”Förlåt”, när jag ryter bra-att-du-lever-men-fatta-hur-orolig-jag-varit-och-gör-ALDRIG-om-det-där-igen! …

Min ilska är född av kärlek och ur ångest över att inte kunna skydda det finaste jag har. Och jag är långt ifrån ensam om mina känslor. På Facebook har Texasmamman Shelley Stephenson Hepners löfte till sina barn delats igenkännande i statusar över hela världen. För Shelley lovar att fostra, förmana, läxa upp och jaga sina gullungar som en blodhund.
Om och när det behövs.

I dagens Söndag berättar vår hovreporter Jenny Alexandersson hur drottning Silvia kärleksfullt lägger sig i sina barns liv, om och när det behövs, vilket gör det ännu tydligare: En morsa är en morsa. Först som sist.

Oavsett om hon gett liv åt kungliga knoddar, amerikanska busfrön eller telefonstrejkande Stockholmstonåringar.