Det är vår reporter Annika Malmsten som hittar henne. Tjackhoran. Det är så hon kallar sig i sin blogg. Annika undrar om vi inte borde försöka få en intervju? Visst. Det tycker jag. För hennes historia är fantastisk. 

Och fasansfull, otrolig, förfärlig, fascinerande. 

När Annika kontaktar Ebba (som hon också kallar sig), får hon veta att den före detta gathoran gärna berättar sin livshistoria, men bara under förutsättning att hon får skriva den. Ebba läser numera till jurist, lever ett väl fungerande Svenssonliv, med man, bebis, villa och Volvo. Och hon är så rädd om sin anonymitet att hon, under inga omständigheter, vill träffa någon från redaktionen. 

Självklart får hon skriva själv, men jag förväntar mig inget mästerverk. 

– Går texten att publicera, får hon ett par uppslag i tidningen, säger jag till Annika, som ber Ebba att skriva mellan 6 000 och 8 000 tecken. 

Hon levererar 31 671. 

Och har mig fast redan efter ett par meningar. 

Texten är lång, men helt magisk. Så sorglig, så gripande, så osentimental. Den är krass, rakt på sak och driven. 

Det är sällan det händer, men den här gången säger jag: 

– Jag vill inte korta någonting. 

Så det har vi inte gjort, vi har lagt till ett komma här, en stor bokstav där, men annars är texten på 
sidorna 34–41 helt ofiltrerad. 

Läs den och försök sedan värja er. Det kunde inte jag.

Erika Scott