Därför måste Pride få finnas
avNär du läser den här krönikan är Stockholm Pride över. Det är dagen efter paraden, och några paljetter som lossnat från Babsans dekolletage glittrar ännu på Hornsgatans trottoarer. Men snart återgår allt till det normala. Åtminstone de närmaste 51 veckorna.
Om hbt-personer utgör 5–10 procent av befolkningen, borde det väl vara okej att vi stjäl uppmärksamheten under mindre än två procent av året? Men varje gång jag skriver om Pride får jag mejl från folk som frågar vad Pride ska vara bra för.
Det finns förstås lika många olika svar på det som det finns Pride-besökare. Ett svar kan vara att det är ett tillfälle att lyfta fram politiska frågor. Eller att Pride visar hur många hbt-personer det finns, i alla färger och former. Eller att det är viktigare än någonsin att inte ta några framsteg för givna när det blåser iskalla vindar i Europa. Och det är ju sant. Fast ärligt talat: De flesta är ju på Pride för att dricka svindyr öl ur plastmugg, träffa vänner, kolla på konserter eller hitta sin livs kärlek i kön till bajamajorna.
Det sistnämnda är väl en anledning så god som någon. Om du tycker att det är svårt att hitta kärleken, föreställ dig ett mer än 90-procentigt bortfall av potentiella partners. Hur stor är chansen då att träffa någon på jobbet eller på Ica? Därför är det himla praktiskt med Pride och gayklubbar.
Och vad gäller konserterna: Det är verkligen inte så att jag älskar allt som kallas gaykultur. Det finns gränser för hur mycket entusiasm jag kan uppbåda för bedagade schlagersångerskor.
Lyckligtvis är gaykultur mycket mer än så. Och den är viktig, för till skillnad från andra minoriteter föds vi inte in i vår grupp, av föräldrar som är likadana som vi.
Vi måste i stället leta upp vår flock på egen hand, ha något att samlas kring för att utbyta erfarenheter, lära oss vår gemensamma historia och våra traditioner, seder och bruk. Den här krönikan är alltså mitt försök att svara på frågan om varför Pride ska finnas. Ett enklare, och möjligen bättre, svar hade varit: Varför inte?
Mats Strandberg