Näverkonten dansar på pappas rygg, än så länge lätt som en fjäder, för vi har inte börjat fylla den än. Inte kommit fram till den där gläntan, den som varje bra svampår dignar av kantareller och trumpetsvampar. 

– Har vi tur hittar vi stenmurklor på vägen dit, säger pappa glatt (det här är tidigt 70-tal, alltså långt före rönen om att denna fulskrynkliga fungus är smått giftig även efter förvällning) och fortsätter: 

– Håll utkik efter smörsoppar, stolta fjällskivlingar och blodriskor! 

Han travar på, längre och längre in i barrskogen. Jag pinnar på med blicken fästad på hans gröna gummistövlar, fäktar bort myggor och knott, kinkar: 

– Hur lååååångt är det kvaaaar, pappa? 

– Vi är snart där, svarar han. 

”Snart” är ett helt obegripligt tidsbegrepp för en sexåring, det vet alla som någon gång varit just sex år. För mig, som dessutom HATAR svamp
(inget i matväg, förutom möjligen konserverade fiskbullar, äcklar mig mer), är den här utflyktens enda pay off att få doppa sirapslimpsmackor i varm choklad tills osten smälter.  

Traskandet betalar sig, guldgläntan skimrar förföriskt i gulorange. Pappa fyller konten, jag mumsar mackor. 

Men vilan blir kort. Självklart bör vi inspektera musseronerna bakom rotvältan där borta. Och nog lär det finnas en hel del karljohan vid den enorma stenen längre in i skogen? När min far fått svamp- eller bärvittring, då vill han rensa rent. 

I dag minns jag de där utflykterna med värme, men (trots att jag numera äter svamp med god aptit) kastar jag mig ogärna ut på svampjakt. Jag fick min kantarellkvot fylld som barn. 

Så nu är det er tur. På sidorna 38–45 i veckans Söndag får ni veta hur ni hittar era alldeles egna guldgläntor.

Erika Scott