På onsdag är det biopremiär för Magic Mike, Steven Soderberghs film om manliga strippor. I USA har den blivit så mycket mer än en film: den är ett tvättäkta fenomen, komplett med tvättbrädor. Bilder på styva bröstvårtor, nyvaxade skinkor och välmejslade magrutor från filmen har skärskådats på bloggar. Tjejer (och bögar) anordnar Magic Mike-partyn och hinkar fördrinkar innan de går till bion. 

Till och med CNN har rapporterat om hysterin i salongerna. Träningskedjor erbjuder särskilda pass för män som vill få Magic Mike-kroppar. Det förutspås ett uppsving för den manliga strippmarknaden. Behöver jag ens nämna att filmen är en 
kassasuccé, och att det blir en uppföljare?

Själv sitter jag här och nyper mig i midjan och undrar om jag klarar av att se filmen. Det är ju rätt ironiskt ändå. Man försöker hålla sig i form. Man gör vad man kan. Och sen blir det sommar, de få månaderna på året då kroppen inte göms under tjocka lager kläder, och det är just de månaderna som allt arbete går förlorat i en malström av rosévinskvällar och förträngda träningspass. Sen sitter man där på stranden i den obarmhärtigt avslöjande solen och vill helst bada dold bakom vassen. Jag vet att jag inte är ensam om det här. För bredvid mig på stranden sitter killkompisar som låter som en parodi på kärringar med tjockångest.

Minns ni när killar absolut inte fick vara fåfänga? När Marky Marks och Marcus Schenkenbergs magmuskler ännu inte var en del av vårt kollektiva medvetande? Det har hänt en hel del sedan dess, och det känns som om Magic Mike är en kulmen på utvecklingen.  

Så jag vet inte om jag klarar av den här visuella attacken av perfekta kroppar. Jag ser på trailern och intalar mig att jag ju faktiskt inte ens tycker att det är snyggt med för mycket muskler, att jag minsann inte förstår mig på det där plastiga idealet. Och ändå börjar oron gnaga. Sen nyper jag lite till i midjan och undrar hur västvärldens kvinnor har stått ut de senaste tusentals åren?

Mats Strandberg