Hon försvann i centrala Oslo natten mellan den fjärde och femte augusti och återfanns död i en skogsdunge en månad senare.
16-åriga Sigrid Giskegjerde Schjetnes liv tog slut precis när det var som vackrast. När hon stod med en fot i barndomen och den andra i vuxenlivet.
Jag följde febrigt nyheterna om jakten på Sigrid och grät när jag läste hennes mamma Ingrids vädjan till sin dotters kidnappare i norska Verdens Gang:
– Hör av dig och gör det i tid. Släpp henne, snälla. Det är ju inte för sent. Du är ju ingen mördare ännu!

Ingrids hoppfullhet, mixad med oro och förtvivlan, drabbade mig fysiskt, krälade in under huden och skavde. Jag tänkte att hon nog helst hade velat säga: ”Du, släpp min flicka, så glömmer vi det här! Vi stryker ett streck över hela saken”, och jag förstår henne. Jag hade känt likadant: ”Ge mig min unge, jag skiter i om du straffas”.
Men hennes vädjan var, som vi nu vet, förgäves. Efter en månads intensivt polisarbete hittades Sigrids kropp, inlindad i tyg och plast, i det där skogspartiet, och polisen kunde bekräfta att hon varit död en längre tid.
Åren mellan 1939 och 1955 skedde tre uppmärksammade flick- och kvinnomord i Sverige. I samtliga fall misstänktes Olle Möller, som dömdes, mot sitt nekande, till två av morden och satt sammanlagt 21 år i fängelse.
Lennart Håårds text på sidorna 28–33 om hur Kerstin, 10, och Gerd, 5, rövades bort, våldtogs och mördades rör upp samma känslor som Sigridfallet och får mig att uppgivet tänka: Ondskan finns, och har funnits i alla tider, i alla kulturer.
Så karma era barn.
Hårt.