Det är sen lördagseftermiddag och jag står i köket och fixar middag tillsammans med maken. Som ljudkuliss har vi Spotify-listan Best of British: Classic hits from the 80’s and 90’s.

Jag tänder ljus, öppnar en flaska rödvin, räcker ett glas till Dan och hajar till när jag ser att han är alldeles blank i ögonen. Min man, som jag har sett gråta vid max fem tillfällen på 22 år, är rörd till tårar.

Anledningen stavas Duran Duran, Dexy’s Midnight Runners och Simple Minds – brittiska band som han lyssnade mycket på som tonåring. Hans tårögdhet är sprungen ur en kombo av nostalgi och hemlängtan (han är ju engelsman, om någon nu har missat det).

Reaktionen är inte ovanlig, enligt tidningen Forskning och framsteg, eftersom hörseln är det sinne som, näst efter lukten, har störst inflytande på vårt minne. Musik har alltså makten att trigga i gång starka känslominnen, både trevliga och sorgliga. Vem har inte stängt av radion när dj:n har valt en låt som hänger ihop med en smärtsam kärleksincident?

Särskilt ungdomens melodier har en särställning i vår minnesbank, enligt tidningen: ”De flesta och livligaste minnena knutna till musik tycks vi få under ungdomstiden och tidig vuxenhet, i 15 till 25-årsåldern. Då inträffar många avgörande händelser som formar vår identitet, och musiken spelar stor roll”.

Men låtlistan som väcker Dans inre tonåring till liv, saknar mitt viktigaste spår: Sweet dreams med Eurythmics. Den låten skulle ta mig direkt till sommaren 1983, med allt vad den innebar.

Vad hände då? undrar ni.

Det, mina vänner, är en helt annan krönika.