Så var det avgjort. Söndag är helt enkelt bäst av alla redaktioner på Aftonbladet feature. Det visade sig alldeles nyss när featurecheferna annonserade en ”leta påskägget-tävling”.

”Nu är ägget gömt. Vi säger bara: fisk” var budskapet på mejlen. Och så var matchen igång.

Snabbast ut att vädra nosarna mot heltäckningsmattan var självklart Söndags mest tävlingsinriktade Nils och Söndags mesta vinnarskalle Gunilla (”Jag var långt borta i ett multirum!”). Det hann gå en halv minut, så var ägget funnet. Snacka om påsknäsor!

Nu står det på vår avdelning och de andra redaktionerna tvingas komma hit och tigga lakrits, marschmallows, sega döskallar, colanappar… DET är makt.

(Ps. vi bjuder även på en dagens outfit nedan – rutigt rules!)

Man kan nog säga att redigerar-Magnus svar på standardfrågan: ”Vad har ni gjort i helgen då?”, vann alla kategorier. Massjubel utbröt på redaktionen när följande bild dök upp. I lördags var han nämligen Anna Bergendahl 🙂

Då har ni svaret här.

(Ta hänsyn till Magnus och Hannas klackar när du tolkar mätningen. Avdrag på 5-7 cm)

På jobbet just nu handlar det mycket om låda. ”Har du låda idag?” ”Vad har du i lådan?” ”Vilken låda!!!” ”Idag har jag en riktig skämslåda!” ”Jag glömde lådan!” ”Jag måste köpa en ny låda” ”Kan man micra den här lådan?” …

Ska man på något sätt kora lådans drottning på Söndag, måste det bli Hanna. Se och njut av dagens ”praktverk till låda!”

Vill inte vara språkpolis. Språkpoliser är osexiga bakåtsträvare. Det är inte tack vare historiens alla språkpoliser vi utvecklat svenskan, om man säger så. Skulle en språkpolis fått bestämma hade ord som garderob, politik, after work och faktiskt även just polis inte existerat.

Tyvärr tillhör jag kategorin. Men vi kan kalla mig hobbyspråkpolis. Det har jag blivit eftersom jag tycker att det är viktigt att mina barn lär sig tala korrekt. Vältalighet ger makt. 

Vi sjunger mycket hemma hos oss. Dagarna passerar som musikaler. Varje liten syssla har sin egen sång. Vid frukostbordet sjunger vi om solen, när vi borstar tänderna kör vi en gammal proggig sång om tandborsten. Vid påklädning kör vi ”Huvud, axlar, knä och tå”. Finns ingen passande visa hittar vi på egna. Allt varvas med Idas ”Lille katt” och andra favoriter från Lönneberga. 

Vår dotter kan inte få nog av musik. Helst av allt vill hon höra samma Emil-visor hela tiden. Min man och jag önskar så klart lite variation och googlar desperat fram några alternativa klassiker från förr. De mest populära dyker upp på skärmen, vi lär oss dem och sjunger med tills vi blir hesa alla tre. 

Men så upptäcker jag en Facebook-inbjudan från gruppen: ”Vi som undrar hur ekorren som satt i granen plötsligt hoppar från tallegren”. Jag går med och en helt ny värld öppnas. Här förs en livlig diskussion kring orimligheten i att det lilla djuret sitter i en gran men plötsligt hoppar från en tallegren. En del menar att man ska sjunga ”på tallegren” för att få texten logisk. Det finns andra som forskat i ämnet och funnit att man i originalversionen sjöng ”från tallegren”, därför anser de att visan bör sjungas så. Någon eldsjäl föreslår att frasen borde ändras: ”till tallegren”. En lång tråd och många Gilla på den. Så där hålls det på i språkpolisernas klubb. Stämningen är bitvis hätsk och trots att jag håller mig passiv märker jag hur jag påverkas. 

Jag börjar granska samtliga barnvisor. Och det otäcka är att jag upptäcker mängder av fel. Språkliga och moraliska. Varför får storasyskonet i ”Bä bä vita lamm” ingenting? Och ska vi verkligen lära våra barn att det är så härligt att gå i solen? Värst är ändå ”Nicko, Ticko, Tin och jag”. Nikotin och jag? Bah! Man behöver inte vara sjukligt PK för att tycka detta är opassande. 

Nåväl, vi bortser från det eventuella drogbudskapet i den till synes oskyldiga visan. Vi koncentrerar oss på språket i stället. ”Nicko, Ticko, Tin och jag, vi for till stjärnorna en dag”. Frid och fröjd i universum. Men längre fram i visan är vi plötsligt ännu en. Då är vi ”Nicko, Ticko, Tin, Tiralla och jag”. Vem är Tiralla? undrar jag och säkert alla barn med mig. 

Okej, jag måste slappna av och lägga ner pekpinnen. Jag vet. Vill ju vara en cool sjungande mamma. För munnen den ska skratta och va glad, munnen den ska sjunga tra-la-la.

Josefine Sundström

Morgonstund har guld i mund och Söndagscheferna har som vanligt vaknat på den kreativa sidan. Här sjösätts en ny pynta-redaktionen-och-gör-den-mindre-grå-och-trist-idé!

Det är bara att erkänna: Jag är ingen hemmasnickrare. Att skruva, borra och spika är inte min grej.

Det kunde vara okej om det inte var så att min man inte heller är någon handy man. Vi är pappersvändare, ingen av oss har valkar i händerna. Detta innebär en del bekymmer. 

Som att vi inte har sovit ordentligt i ett och ett halvt år. Vår dotter är en glad sol på dagarna, men hon sover inte på nätterna och vi har inte kommit för oss att fixa eget rum till henne. Det har blivit en ond spiral. Ni som också har eller har haft småbarn som inte sover vet vad jag pratar om. Man blir inte bara grinig och glåmig av dålig sömn. Man blir tokig också. Och man pallar ingenting. Man orkar till exempel inte flytta en spjällsäng och ta en orolig natt bara för att barnet ska få vänja sig vid det nya. I stället väljer man att stanna. Tokigt alltså. 

Då det stod klart att vi skulle få en bebis till insåg vi att det var dags för nya rutiner. Vi skulle därför till att inreda barnrummet. Vårt första. 

Det började bra. Vi strök omkring längs butikernas mest pastelliga hyllor. Hamnade mitt i låtsasvärlden där rosa elefanter som skrek ”köp mig” blev verklighet. Vi fyllde bilen med gulligull. Ville ju vara en god mor och rar far. Ville göra flytten smidig. Sängen hamnade på plats, en dämpande nattlampa på behörigt avstånd. Vi lyckades efter vånda skruva upp en hylla med rundade hörn, med fäste i väggen för säkerhets skull, och fyllde den sedan med sagoböcker och nallar på rad. Vår dotter fick en leksakslåda, stor och mystisk som en skattkista. Jag vitmålade ett gammalt skåp varpå vi vek in alla barnkläder. 

Rummet blev färdigt och mysigt. Allt kändes fint som i lovande. Ända tills vi kom på att vår tjej behöver sova mörkt. Hon kunde inte flytta ut förrän barnrummets fönster mörklagts. Det låter kanske inte som ett problem och det trodde vi inte heller. Men det visade sig att mörkläggningsfrågan skulle orsaka kris hemma hos oss. 

Vi stötte på patrull direkt. Det är nästan fyra meter till tak i vår dotters rum. Och fönstret är extra brett. Härligt och vackert – ja visst. Men ack så svårt med gardiner. De stora kedjorna hade inte tillräckligt långa tyger. Som tur var fann vi en mindre tygaffär som hade långa mörkläggningstextilier. Bra. Men nästa problem blev att få upp skiten. Inga gardinstänger kunde hålla det tunga tyget på plats. Vi fick höra att putsen i väggen riskerade släppa om vi borrade. Svärmor hittade en lösning. Hon köpte en stång att fästa i taket. Vi försökte med den. Men borra? Min man, fortfarande traumatiserad efter att ha försökt få upp en tv, skakade på huvudet. Och jag, med min obalanserade buk, på en stege? Nej tack.

Så vi ringde min far som kan det där med borr och plugg. Han tyckte det var vansinne att hänga tyg över rummets enda ventilationslucka. ”Va, ventilation?” tänkte vi och lommade tillbaka till tygaffären för ett återköp.

Vi gav upp. Vi fortsatte sova dåligt, intill vår oroliga dotter. Vi blev allt tokigare och jag mer gravid. En kväll diskuterade vi rullgardiner så hetsigt att vi båda hade lust att gråta. Men så plötsligt dök Arga snickaren upp i tv:n. Han var i ett hem i sådan misär att båda min man och jag började skratta. 

Den behövliga utzoomingen gjorde oss lösningsorienterade. Så slog det oss. Vem behöver borr? Varför omaket med att sy gardiner.

Vikväggar, för guds skull! Vikväggar som fönsterluckor – en dröm för oss icke-Timells.

Varför har ingen sagt något?

Josefin Sundström

Befinner mig på flyget från Thailand. Vi har kommit halvvägs. Maten är sedan länge bortdukad, vi har hunnit avverka en kärlekskomedi och lugnet har lagt sig i kabinen efter några intensiva timmar med lottförsäljning och toalettspring. Plötsligt säger det plong i högtalarna. Så kommer det där meddelandet som punkterar lugnet:

– Vi söker en läkare. Jag upprepar, har vi någon läkare ombord?

– I raden framför mig knäpps bältet upp. En brunbränd tjej, något äldre än jag, reser sig och viftar till sig närmsta flygvärdinna.

– Jag är läkare, vad har hänt? säger tjejen lugnt och sansat. 

– En man har trillat ihop, han har svårt att andas och ligger längst bak i kabinen, svarar flygvärdinnan och så försvinner de i väg. 

– Kvar sitter jag med två känslor i kroppen. För det första känner jag oro. Vad har hänt med mannen? Kommer han att klara sig? Bör vi inte nödlanda? Det andra jag känner är tomhet, en obehaglig känsla av att vara alldeles meningslös. Doktor, tänk den som ändå vore doktor! Tänk den som hade möjligheten att i sitt yrke rädda liv. 

Mitt säte känns trängre, jag har svårt att slappna av. Känner att jag vill göra något men tvingas inse att jag inte har något att tillföra. Läkartjejen blir borta i en dryg timme innan hon spänner fast sig i sin stol igen. Den sjuka mannen kommer att klara sig. Han har drabbats av någon allergisk reaktion och uttorkning. Men tack vare rätt behandling kommer han att klara sig fint och hemresan mot Arlanda kan fortsätta som planerat. 

Wow! Jag är star strucked. Läkartjejen har just gjort något oerhört fantastiskt. Under sina sista timmar på semestern har hon uträttat stordåd som enligt min mening är så mycket häftigare än prestationen hos vilken OS-medaljör som helst. Jag tycker att vår hjältinna förtjänar belöning och får lust att starta en hyllningsvisa. Eller kanske en charterapplåd, ni vet en sådan som man gav piloten på 80-talet när planet landat på Mallorca. Jag tittar på henne i smyg, funderar på att luta mig fram, knacka henne på axeln och tacka för att hon finns. Vill att hon ska veta att hon är cool och funderar på att beställa in champagne.  

Men så märker jag att läkartjejen inte verkar särskilt upphetsad över sin insats. Och hon tycks inte särskilt brydd över uteblivna tackramsor. Jag ser henne svepa in sig i sin filt innan hon lugnt tömmer sitt juiceglas och sätter på sig hörlurarna för att försöka hänga med i filmen. Och det är just där storheten ligger. Doktorn är en hjälte utan att göra så mycket väsen av sig. Hon har utbildat sig och gör sedan bara sitt jobb. Det måste vara en härlig känsla, det där att vara en så självklar hjälte i vardagen att man knappt märker det själv. 

Jag får betalt för att skriva här, på sista sidan i Sveriges största veckotidning. Om ditt och datt. Även om det inte är plättlätt alla gånger, är det ett riktigt drömjobb. Speciellt eftersom jag tycker så oerhört mycket om att skriva. Men ändå har jag hamnat oerhört långt från det yrke jag allra helst hade velat ha. Mitt riktiga drömjobb är att vara superhjälte. Jag skulle vilja ha ett arbete som handlar om liv och död. 

Hade jag varit tio år yngre hade jag sökt in på läkarlinjen och satsat allt på min dröm: att bli Dr Sundström, barnläkaren. Nu nöjer jag mig med det näst bästa!

Josefin Sundström

Reporter-Hanna har gjort ett snyggt klipp denna fredag och låtit locktången svepa genom svallet. Men tro inte att hon fått storhetsvansinne i och med flytten till city – hair dög endast Globen. Back to the roots!

Vårt nya gråskale-kontor, aka  ”the office”, fick en oväntad färgchock denna måndagsmorgon. Vår superstylist Eva bjöd hela redaktionen på varsin indisk polkagrisklubba. Miriam och Veronica var först ut att sätta tänderna i godsakerna.