För ett par veckor sedan blev det officiellt. Efter 5,5 år och närmare 300 krönikor, lämnar jag Söndag, för att bli ansvarig för Aftonbladets samtliga magasin. Detta har uppmärksammats av branschmedier, som Resumé, Dagens media och Journalisten.

Och av Östersundsposten, något jag blev varse via min medarbetare, Malin, vars föräldrar bor i ”stan” och är trogna ÖP-läsare.

Eftersom det inte blir så mycket större än att bli omnämnd i sin egen barndoms lokaltidning, kunde jag inte låta bli att surfa in på www.op.se och skriva ”Erika Scott” i sökfältet.

Mycket riktigt, rubben lät imponerande: ”Journalist från länet blir Aftonbladets nya printchef ”. Men sedan blev jag full i skratt, för underrubriken lydde: ”Frösöbördiga Erika Scott, tidigare Johanna Sjöbom, är ny printchef för magasinen på Aftonbladet”.

What?! Vem f–n är Johanna Sjöbom? Varifrån har de fått det namnet? Det enda jag kunde tänka är att de mixat ihop mig med min syrra (Johanna) och missuppfattat mitt flicknamn (Högbom).

Ändå. Det hela ledde till en festlig tråd på Facebook, där mina vänner spekulerade kring den ena konspirationsteorin, galnare än den andra.

Nåväl. Nu när jag kollade nyss, hade ÖP korrigerat fadäsen, men skärmdumpen sparar jag som ett kärt minne.

Vem som tar över efter mig? Jo, det gör min biträdande, Veronica Larsson, som låter hälsa att hon heter exakt så: V-E-R-O-N-I-C-A   L-A-R-S-S-O-N. Skulle hennes barndoms lokala publikation, Norrtelje tidning, påstå att hon i sitt tidigare liv har opererat under en annan identitet, ber vi att gemensamt få dementera detta rykte.

Till sist: So long, vi ses i redaktionsrutan. Hädanefter kommer jag att synas på bilden längst ner till höger, och byta titel till ”ansvarig utgivare”.

Men mitt namn – det behåller jag, även i fortsättningen.

Ps. Jag kommer att sakna er. Ds.

Han hänger semestertvätten när han plötsligt utbrister uppgivet:
– Hur kan vi ha så mycket kläder?!

Trots att vi har rest enbart med handbagage, fylls tvättlinan på ett kick och med tanke på vad man får rum med i de väskor som lågprisbolaget tillåter ombord, är plaggen så klart bara en promille av allt som hänger i klädkammaren.

– Nej, vi borde anamma Anna-Karins filosofi, fortsätter Dan, och syftar till att en av mina allra bästa väninnor, med få undantag, bär samma utstyrsel varje dag: Tajts från Falke, tunika från Boulogner och skor från Blundstone (nu på sommaren sandaler, alternativt gummistövlar) – samtliga persedlar är synkroniserade i färgen svart.

Faktum är att Anna-Karin har haft samma modetänk så länge jag har känt henne. Hon hittar några absoluta favvisar och sedan håller hon fast vid dem. På gymnasiet var det Levi’s 501:or, toppade med vita, krispigt nystrukna, herrskjortor, Busneltröja och ett magnifikt turkoshalsband (ibland pärlor) och faktum är att jag beundrar det minimalistiska förhållningssättet.

En kvick inventering bland mina egna galgar får mig att inse att jag har en rätt schizofren konfektionssamling. Inte nog med att den innehåller nyanser av allt från ceriserosa till gult (svårmatchat). Där hänger också lite för många favoriter från förr, i väntan på att de ska bli fashionabla, alternativt att mitt midjemått ska minska så pass att jag kommer i dem igen, vilket är helt emot den kloka principen att skänka bort allt som inte har använts på ett år.

En annan inspiratör vad gäller stringens är artisten Gunhild Carling. Hennes garderob är långt ifrån sparsmakad, människan äger drygt 100 klänningar och 500 baddräkter, men hon har en mycket tydlig retrostil:

– Jag vill se ut som en förfinad och förädlad cigarettflicka, sa hon i Aftonbladet Söndag när hon visade sin privata garderob för stylisten Ehva Löpp och fotografen Emma Mattsson.

Och nog har hon lyckats. Gunhilds look är som tagen från en filmaffisch från 1950-talet. Annat är det med min. Den andas – knappt alls.

Kanske är det dags att anlita en så kallad ”personal shopper”, som får mig att rensa,
slänga och skaffa nytt? Eller så kan jag kopiera Anna-Karin.

Om inte annat blir det toklätt att packa inför nästa resa.

Det är få faktum i livet som är tvärsäkrare än att vi alla en dag ska dö. När, är dock (tack och lov) sällan känt.

Om du inte sitter på death row, vill säga. Då är inte bara dödsdatumet, utan till och med ögonblicket då du ska dra ditt sista andetag, planerat i förväg.

På någon minut när, i alla fall. Exakt hur många sekunder du fortsätter andas efter att bödeln administrerat den dödliga dosen pentobarbital, är individuellt. Kimberly McCarthy, 52, till exempel, förklarades död 18.37 den 26 juni 2013. Hon låg då fastspänd på en bår i dödskammaren på fängelset Walls Unit i Huntsville och efter några raspiga andetg flämtade hon fram sina sista ord: ”Gud är god”.

Avrättningen blev den 500:e i delstaten Texas historia. Detta läser jag i min kollega Carina Bergfeldts nya bok Sju dagar kvar att leva (Norstedts). Boktiteln syftar till fånge nummer 502 på avrättningsschemat, Vaughn Ross, som mötte sin skapare tre veckor senare, och delade sin sista vecka i livet med Carina, vilket är själva fundamentet i boken.

Men Carina ger inte bara de dödsdömda en röst. Hon möter också deras offers förtvivlade familjer, fängelseprästen som tagit emot 155 mäns sista bekännelser, anstaltsdirektören som eskorterat 89 människor till döden och kvinnan som gifte sig med John Quintanilla Jr, dömd till döden för rånmord. Maria, som hon heter, blev hans änka utan att ha rört vid honom en enda gång.

Alla borde läsa Sju dagar kvar att leva för Carina belyser inte bara hur det är att, som Vaughn Ross, vänta på dö­den i tio år, utan också hur dödsstraffet påverkar en hel nation, ett helt samhälle. Individ för individ.

Och för att den lämnar i alla fall mig med frågan: Sju dagar kvar att leva – hur skulle jag tillbringa dem?

De rosa korten, som ligger utspridda på marken framför Centralstationens huvudentré, visar en halvnaken, blond tjej. Visitkorten är reklam för en ”exklusiv” nattklubb, men någon tycks ha fått nog av att stå och dela ut dem i snögloppet, eftersom hela bunten dumpats på en av Stockholms mest trafikerade trottoarer. Det är mars månad och vädret är nyckfullt. I går var vindarna ljumma och solen varm, i dag tänker jag: ”Hon ser kall ut” om flickan på bilden.

Jag drabbas av kontrasten i att fem meter ifrån henne står en förskoleklass i lysande gula västar. De väntar på bussen i led om två och två, lyckligt ovetande om den sjaskiga annonskampanjen som havererat ett stenkast bort. Samtidigt slår det mig att det inte är jättelänge sedan den avklädda blondinen (är hon 18-19 år?) själv var en liten dagisunge i gul väst.

Efteråt kan jag inte låta bli att googla nattklubben, vars hemsida pitchar: ”En klubb för prominenta människor som gillar livets goda”, och: ”För dig som gillar diskretion i en avslappnad miljö med sexiga kvinnor”. Bilderna visar ”vip-rum” inredda i mustiga färger och utrustade med extrabreda dubbelsängar, där man föreslås dricka drinkar, champagne och avnjuta cigarrer tillsammans med ställets ”värdinnor”.

Jag fastnar i min research och sladdar in på en Flashbacktråd, där karlar under namnalias byter erfarenheter om sagda ”inneställe”. De diskuterar priser (skumpa kostar 6 000 kronor per flaska, ett vip-rum går loss på drygt 9 000 spänn), vad man får och inte får göra på rummet (”nakenstund med kroppsberöring över hela strippans kropp”). En stackars (?) sate hade bränt 40 lax på en kväll, trots att han lyckats pruta ner samlag från 35 till 10 000.

Det får mig att ruttna och jag förundras över att vi inte kommit längre. Funderar på hur de är funtade, och vilka de är, de här sunkiga männen vars drifter dikterar att det är okej att köpa kvinnor.

Det sorgliga svaret? Helt vanliga makar och fäder. 

Pappor med döttrar som är, eller har varit, förskolebarn i lysande gula västar.

En av mina absoluta favoriter i reklamsammanhang är Viking line-klassikern där något överförfriskade kryssningspassagerare åmar sig på ett fullsatt discogolv. Filmens genialitet ligger i den skyhöga humor- och igenkänningsfaktorn. För har du inte själv studsat omkring som en speedad tennisboll till The weather girls och It’s raining men, så har du definitivt (med ett rejält grepp om skämskudden) betraktat smådragna vänner som gjort det.

Redan de gamla romarna kände till fenomenet, sammanfattat av Marcus Tullius Cicero: ”Nemo enim fere saltat sobrius, nisi forte insanit”. Alltså: ”Ingen dansar nykter, såvida han inte är vansinnig”.

Men helt skruvat är det inte att ta en svängom då och då, eftersom dansträning har visat sig vara rena dunderkuren för humör, flås och midjemått. I TV4:s Let’s dance vittnar kändisarna säsong efter säsong hur deras siluetter krymper i jakten på de perfekta slow fox- samba- och tangostegen. Jessica Andersson blev av med sju oönskade kilon, Frank Andersson tappade 15, och fjolårets tvåa, Steffo Törnquist, slog rekord genom att rasa 20 pannor.

Men du behöver inte tävla i tv för att foxtrotta fram en fin figur. I veckans Söndag kan du läsa hur Lotta Thenstedt, 51, fullkomligt förvandlade sitt liv genom att våga släppa loss på dansgolvet. Från att ha varit gravt överviktig har hon i dag valsat bort totalt 68 kilo.

Utan att behöva ett enda järn innanför västen.

Vi har inte setts på sex månader, nu har vi lunchdejt och så fort min väninna får syn på mig utbrister hon: ”Men GUD, vad du TRÄNAR!”. Utropet följs av: ”HUR har du TID?” och: ”Det kan inte vara BRA att hålla på så där”.

Eftersom hon följer mig på Facebook och Instagram, är hon väl insatt i mina förehavanden, och kan inte låta bli att syna mig uppifrån och ner. När hon kan konstatera att jag inte blivit Twiggy-tunn, utan har ungefär samma figur som senast vi sågs, slappnar hon av en smula.

– Men vad har du som MÅL? frågar hon lite senare när vi hugger in på den inkokta laxen.
– Pja, att må bra, svarar jag.
– Hur då? På vilket sätt? Vill du gå ner i vikt, liksom?

Nej, inte nödvändigtvis. förklarar jag. Snarare vill jag hålla vikten, eftersom just det har varit lite klurigt de senaste åren, på grund av en underfungerande sköldkörtel och trilskande kvinnohormoner.

– Fast du håller ju på att bli helt besatt, eller hur? envisas hon i en lite taggigare ton och det är tydligt att min motionsmängd provocerar, något som jag har märkt även hos andra i bekantskapskretsen.

Ännu en gång får jag förklara mig, sätta mina work out-vanor i rätt proportion. Jag berättar att jag försöker röra mig två timmar, fem dagar i veckan. All rörelse räknas, det må vara promenader, gym- eller löppass. Dygnet har ju 24 timmar, så i 22 av dem sitter jag framför jobbdatorn, i tv-soffan eller sover. I det perspektivet är det inte särskilt mycket att vika 120 minuter då och då åt hälsan. Väninnan hummar medhåll innan hon undrar:

– Men, vad har du för deadline?

Det är då jag inser. Jag har ingen. Resan är målet. Min nya livsstil är visserligen sprungen ur en önskan att vara i hyfsad form när jag fyller 50 i höst, så mitt projekt hade en början, men har inget slut. För det är ju inte så att jag på min 50-årsdag den 18 september, kommer att utbrista: Färdig!

Nej, jag kommer att hålla i gång så gott jag kan, så länge jag lever.

Snacka om deadline.

Det finns få saker som gör oss på Söndag mer besvikna än en inställd kaffe med dopp-stund. Ja, tisdagsfikat är så heligt att den medarbetare som VÅGAR vara sjuk då hen är fikaansvarig, får räkna med anklagelser om illojalitet och hypokondri.

Socker är en mäktig drog.

Själv tillhör jag dem som är förskonad från det där riktigt svårstyrda begäret. Jag väljer alltid förrätt framför dessert och kan inte minnas att jag i vuxen ålder gått till affären enbart för att stävja en godishunger.

Men ställ en skål smågodis framför mig och jag smaskar mer än gärna i mig hela klabbet. Lika självklart tar jag om både två och tre gånger av det hembakta när vi tisdagsfikar på redaktionen. Serveras sötsaker, så äter jag. Mer än gärna.

Utom förra veckan. Jag blev inte det minsta lockad av Gunillas nougatchokladtårta. Anledningen stavas ”cleanse”-kur. Under tre dagar förtärde jag enbart flytande föda i form av frukt- och grönsaksjuicer. Varför? Jo, för att personer i min närhet (inklusive min make) har gjort det och vittnat om att de blivit så pigga efteråt.

Så jag testade, trots att jag befarade att det skulle bli rätt trist. Det tyckte jag nämligen då jag var 17 år och fastade för första och trodde jag sista gången. Jag kroknade efter ett enda dygn.

Men nu gick det otippat lätt. Jag var varken hungrig, irriterad eller sötsugen. När kollegerna försökte förföra mig med nougatdrömmen, höjde jag sonika mitt glas med flytande grönsaker och sa ”skål”.

Det var inte det minsta svårt att avstå. Om det berodde på juicerna eller på att jag bara var mentalt inställd på att inte falla för frestelsen, det vet jag inte.

Skit samma – det funkade.

Vill du kicka sockret? Då tycker jag att du ska ta del av näringsfysiologen Kristina Anderssons bästa strategier för att bli av med begäret.

Eller så juicar du i några dygn. Skit samma vilket, så länge det funkar. Lycka till!

Har du en niondekladdare hemma? Då har även din postlåda fyllts till bredden av glassiga broschyrer från gymnasier som vill att just din unge ska välja just deras skola för sina kommande studier.

Några kommer med frestelser som att varje elev får en splitterny Macbook air och att de ”slipper” skolmatsalen och får kuponger för att äta lunch på krogen. Andra trycker på mjukare värden och erbjuder ”mental träning för bättre studieresultat”, och ”läxhjälp på din nivå varje vecka”.

Vi var själva mitt i det där härket för två år sedan med Joel. Freja, som går i åttan, har ett år kvar att fundera, men är redan smått panikfylld, eftersom hon ”inte har en aning”. För henne verkar valet vara livsavgörande, något som nog majoriteten av Sveriges 16-åringar känner.

Men för en klick är det inget svårt beslut. Sång- och dansbarnen. De som bär musikrytmerna inombords och nynnar sig igenom dagarna. Den här kategorin ungdomar söker in på Sveriges, numera rätt många, musikgymnasier, och slår till förvånansvärt hög grad igenom.

Den populära rubriken ”Det svenska musikundret” handlar om musikindustrins upphovsrättsliga intäkter per capita och där finns det inget land som matchar Sverige, läser jag i ett klipp från SvD Näringsliv. Inte Storbritannien, inte USA.

Vi har alltså ovanligt många skickliga musiker, både vad gäller att framföra, skriva och producera musik.

– Ibland är den amerikanska Billboardlistan helt dominerad av svenska låtskrivare, säger Mattias Franzen på Stim till SvD.

Musikaliska talanger som Linda Pira (tog nyligen storslam i P3 Guld), Sarah Dawn Finer, Petter, Petra ”September” Marklund, Andreas Kleerup, Zara Larsson, Peter Jöback och Tove Lo har en svensk musikskola i ryggen.

Så har du ett sång- och dansbarn hemma – tveka inte. Pusha hen mot ett gymnasiebeslut som, på riktigt, kan vara livsavgörande.

Vi sitter i en nästan folktom personalmatsal, jag och min kollega Johan Gunnarsson. Han har varit gullig nog att vänta in mitt träningspass, så klockan har tickat en bit över ett när vi kastar oss över våra medhavda lunchlådor.

Eftersom det är fredag frågar jag Johan vilka planerna är för helgen och han utbrister med en tillfredsställd suck:

– Vi ska knappt göra något alls! Det ska bli så jäkla härligt.

Lyckan lyser ur ögonen på honom när han berättar att han ska ta en ”fredagsstänkare”, innan han sätter i gång att laga helgmyset. På lördagen ska han hasa runt i shorts, spika lite på huset (Johan har ingen renoveringspanik), softa i soffan och fixa gomiddag till familjen. Det enda inbokade under hela helgen är sonens match på söndagen.

När han berättar slår det mig att han precis definierat begreppet ”lycka”, minst lika bra som lyckoforskaren Sonja Lyubomirsky, professor i psykologi vid University of California och författare till bästsäljaren Lyckans verktyg (Natur & kultur).

Hon har forskat i ämnet under 20 år och konstaterar att jo, visst kan vi bli lyckliga av att gå ner i vikt, träffa vårt livs kärlek, eller vinna en massa pengar, men att känslan är kortvarig. Nyckeln till livslång lycka är att leva lex Johan: Ta vara på ögonblicken av njutning (fredagsstänkaren), att visa lite vänlighet mot andra (väntade in mig på lunchen), och att uppskatta det vi har (husfixet får ta den tid det tar).

Det finns ju de som i stället längtar efter något annat: Fetare banksaldo, flådigare jobb, snyggare kök, eller – för all del – äkta hälft.

Andra får totalnog och växlar ner. Gör en så kallad ”control, alt, delete”, en fundamental omstart, på en strand någonstans i världen. Modigt? Jajamen. Inspirerande? Visst. Och superstressande. För kanske borde jag och min familj också starta om under en palm? Tänk om det är då vi blir JÄTTELYCKLIGA?

Nej, stopp och belägg: Nöjd. Är. Nyckeln. Vilket jag ju är. Mer än nöjd, dessutom. Med man, barn, jobb.

Och riktigt, riktigt lycklig är jag över att ha lunchsällskap som väntar in mina träningspass.

Ni har säkert också uppmärksammat att Livsmedelsverket vill ändra sina kostråd. Det nya förslaget, som ligger ute på remiss, råder oss att äta mer grönsaker och mindre kött, för att rädda både hälsa och miljö.

Äntligen, tänker jag, som sedan ett år tillbaka har lagt om kosten ganska drastiskt. Från kött, sås och potatis (i den ordningen), till 80 procent vegokäk, i kombo med fisk och skaldjur.

Varför? Jo, av samma anledning som verket nu ändrar sina riktlinjer: En större konsumtion av kött och charkuterivaror kan kopplas till ökad risk för tjock- och ändtarmscancer. Och nu när vi är på väg in i årets absoluta frosseritid, är jag inte särskilt sugen på skinka, spjäll eller köttbullar, utan kommer satsa på lax, sill och rödbetssallad istället.

Dessutom har vår matredaktör, Johan, plockat fram några extrarätter (kolla sidorna 56–61 i veckans nummer) som definitiv kommer att sätta guldkant på vårt julbord i år: Böcklingsallad med ingefära, inlagda djävulsägg med rostad lök och äppelsallad med syltad ingefära.

Själv har jag komponerat en böngratäng, som blivit en sådan supersuccé hemma hos oss, att 17-åringen önskar sig den till middag var och varannan dag. Faktum är att funkar lika bra som en varmrätt (servera med ris och sallad), som pastejpålägg på knäckemacka.

Så, varsågoda, se receptet som en tidig julklapp för alla er som vill leva lite grönare.

Och längre.

Du behöver (till en form som är cirka 20 x 30 cm):
2 pkt blandade bönor (jag använder Zetas 380 g/pkt)
1 gul lök, hackad
1 solo vitlök, eller 2 stora klyftor
1 pkt kokosgrädde, 250 ml (alt 2 dl vispgrädde)
2 tsk fiberhusk
3 msk havre- eller bovetemjöl
1 pkt majs (Go green, 280 g)
1 pkt gröna ärtor (Go green, 280 g)
Salt och vitpeppar
2,5 dl smakrik ost, riven

Så gör du:
Skölj bönorna i durkslag tills de slutat skumma, mixa med stavmixer tillsammans med lök, vitlök och kokosgrädde (eller grädde) till en smet (behöver inte vara helt slät). Blanda i husk och bovetemjöl, majs och gröna ärtor. Smaksätt med salt och peppar. Olja en gratängform och bred ut smeten. Toppa med riven ost. Gratinera i 200 gr, cirka 45 minuter.