Klockan är kvart i tre på eftermiddagen, himlen har gått från klarblå till mörkt grå på några minuter. Jag tänder stearinljus i det stora vardagsrumsfönstret, det som vetter mot parken, och bestämmer att ljusslingan på balkongen, den får allt sitta kvar ett tag till. Trots att granen är plundrad och julen bortstädad för länge sedan. Korta dagar och långa nätter kräver tröst i form av extra mycket mysbelysning. 

Syrran ringer och rapporterar att efter Dagmar och Emil har snön vräkt ner och Östersunds vägkanter har nu vallar höga som bullerplank. Här i Stockholm är det inte mer vinter än tre minusgrader och en millimetertunn isskorpa på Riddarfjärden. 

Enligt SMHI:s hemsida ligger lågtrycken på lur, vilket bäddar för ännu mer snöfall i Norrland men bara ruskigt regnblask för oss bosatta söder om Gävle. Jag suckar och längtar efter fjolårets iskyla, då rimfrost, snövita gator och välskötta längdspår kompenserade bristen på soltimmar. 

Utanför fönstret har parken hunnit bli becksvart, grannfasaderna är konturlösa och de upplysta fönstren tycks sväva mitt i luften som vaxljusen i Hogwarths matsal. Jag gäspar, tänder fler levande ljus, vill egentligen lägga mig för natten, men klockan är ju bara fyra. Jag får bita ihop. Det är knappt tre månader kvar på årstiden som kallas vinter och drygt fem innan liljekonvaljer slår ut, myggor bits och abborrar nappar. Hur ska jag palla?

Jo, genom att bläddra fram till sidorna 42–47, där det finns en sneak peak av svensk sommar. Urban Anderssons och Svante Lidéns fotoreportage från förra årets midsommarfirande på ön Möja i Stockholms skärgård är bildbevis för att de ljumma, ljusa nätterna finns på riktigt. 

Och lugn, de kommer. 

Även i år. 

Hon dimper ner med ett brak i våra tv-apparater. På bräkig skånsk-amerikanska travar hon sensationella, politiskt inkorrekta citat på varandra. Vi häpnar, kippar efter andan och hojtar förfärat: ”Men så kan man väl inte säga/tycka/vara?”

Joho då, Anna Anka kan. Hon ber inte om ursäkt, viker aldrig ner sig, sitter i ”Skavlan” och skyller svenska skilsmässor på att vi kvinnor förlorar figuren när vi fött barn. Anna är, om inte en frisk, så ändå en fläkt (eller snarare orkan) av ickelagomhet.

Lite uppiggande tycker jag allt. Bra tv är det också. Jag bänkar mig med familjen varje vecka framför ”Svenska Hollywoodfruar” i cynisk förväntan på vilka nya chockåsikter ankan ska leverera.

Men mitt skrockande övergår i magknip när Anna i ett tv-klipp tvingar sin då treårige son, Ethan, att äta upp sin frukost:

– You don’t have a choice. Öppna munnen nu! Annars blir det time out. One … two …

Pojken börjar gråta, men Anna fortsätter iskallt:

– Det är inte du som bestämmer här! Hon vänder sig till barnflickan:

– He’s not leaving that table until he eats his food, because he does not decide in my household!

Uppvisningen i totalitär vuxentyranni väcker ett av mina tidigaste och obehagligaste minnen. Jag är cirka två år och har en alldeles för stor frukost framför mig: fil, flingor, limpmacka. Jag är proppmätt, men barnvakten, Tant B, tjatar. Jag ska minsann äta upp! Varenda gnutta! Hon matar mig med filmjölken, fortare och fortare. Tvångstrycker in skedbladet tills jag kväljs och till slut kräks över köksbordet.

Tant B ströks så klart illa kvickt från vår barnvaktslista. Vad som hänt med Ethans mamma, den före detta fru Anka, avslöjas på sidorna 10–15. Själv vill jag påminna henne och alla andra vuxna om en Pippi-klokhet:

Är man stark måste man vara snäll.

Stor intervju med ”Slottet”-stjärnan Louise Hoffsten, drömviktsmetoder och vad hände egentligen med Anna Anka? Lika mixat och överraskande innehåll som vanligt! I butik nu. Varsågoda!

Det är en dryg vecka kvar till dopparedagen och det är säkert tionde gången jag frågar 14-årige sonen vad han vill ha i julklapp. Visst, vi har redan köpt lite småsaker till honom: en cool t-shirt med Union Jack-tryck, ett par touchvantar till telefonen och en bok, men den största klappen, den som ska sparas till sist och öppnas under andäktig förväntan, den är inte inhandlad. Så vad vill han ha?
– Schyssta lurar till mobilen? försöker jag.
Joel rycker på axlarna med ryggen mot mig. Brer en macka vid köksbänken. Tar en tugga, ser fundersam ut, drar på orden:
– Alltså, det här låter kanske lite konstigt, men jag vill inte ha några julklappar i år. Jag vill att ni skänker pengarna till Läkare utan gränser.

Jag stirrar misstänksamt på honom. Kollar efter tecken på ironi. Väntar på: ”Närå, skoja’ bara”. Men dementin uteblir. Han är allvarligare än på länge, tar lugnt en tugga till av mackan och häller upp ett glas juice.
– Okeeej … svarar jag, med tvekan i rösten och ser framför mig hur han på julafton ska sitta stoisk vid granen, likt en Jesusfigur, utan ett enda paket att öppna.

Jag får inte ihop det i skallen, hävdar att han måste väl ändå vilja ha några mindre presenter? Annars blir det ju inget kul? Inte för oss andra superegoister i alla fall. Vi som girigt öppnar både pyttesmå och svinstora gåvor, tills vi är alldeles proppmätta på prassligt presentpapper och krusade snören.

Sonen ger till slut bifall till småklappar, så länge jag lovar att välgörenhetsorganisationen får den STORA presenten. I går, på nyårsafton, var mitt nyårslöfte givet. Nej, jag ska varken lägga krut på att gå ner i vikt eller göra en svensk klassiker.

Jag ska bli mer lik min son.

Först ut var Kjell-Olof Feldt. Rapportredaktionen hade fått snilleblixten att utse ”Årets svensk” – den person som stått i nyhetsflödets absoluta epicentrum. Under premiäråret, 1984, var det alltså den socialdemokratiska finansministern som hade varit rubrikernas starke man. Och vem minns inte Feldts legendariska (och självrannsakande) grötrim, som han plitat på en papperslapp under en urtråkig (antar jag) debatt i Riksdagen: ”Löntagarfonder är ett jävla skit, nu har vi baxat dem ända hit”? Rimmet fångades på bild av en fotograf från Stockholms-Tidningen och blev, så klart, en jättesnackis.

Efter det gick det tyvärr liksom troll i Rapports vackra tanke om att ”Årets svensk”-titeln skulle vara något att stå efter. Snudd på varenda en som hedrades efter Feldt blev mer eller mindre skandaliserad kort efter sitt utnämnande: Reefat El-Sayed (1985), Hans Holmér (1986) och Ebbe Carlsson (1988). När det visade sig att personen som bäst uppfyllde kriteriet för att säkra 1989 års titel var den misstänkte Palmemördaren Christer Pettersson, las projektet ner. Min gissning är att många offentliga personer drog en lättnadens suck.

Men Rapports idé fick revansch. P4-programmet ”Efter tolv” började hedra värdiga svenskar igen 1997 och sedan 2003 är det nyhetsmagasinet Fokus som står för utnämningen. Och vi på Söndag har instiftat ett alldeles eget pris i genren: Årets HETASTE svenskar, utsedda av er läsare. Närmare 25 000 personer har röstat på aftonbladet.se och gett guld till två superstjärnor: Zlatan Ibrahimovic och Noomi Rapace. Men vilka norpade silver och brons? Det får ni veta på sidorna 10–14. Är ni inte nöjda med resultatet kan ni rösta nästa år igen.

Om inte trollen har varit framme.

Han sitter ensam i ett hörn, avvaktande. Deltar, fast ändå inte. Är, till skillnad från de andra, både ren och nyrakad. Har håret prydligt delad i bena och skjortan knäppt upp i halsen.

Det är december och jag är utsänd ”i verkligheten” för att skriva ett klassiskt julreportage om stans volontärer som fixar het soppa och varma sockor till Stockholms hemlösa. Mannen är en av härbärgets stammisar. Han som inte hör till. Som är för städad, för tyst. För normal. När jag undrar om han har tid för en pratstund, fräser han:

– Jag hatar sån där socialporr som du håller på med! Jag blir tyst. Förstår hans invändning. Frågar ändå om jag får slå mig ner. Han nickar och börjar så småningom snacka. Berättar att han inte kan behålla ett hyreskontrakt, eftersom han är för stökig. Inte på grund av droger eller sprit, utan för att monstren i hans hjärna får honom att skrika av skräck. Mediciner biter inte på odjuren, han måste tygla dem på egen hand. Ibland genom att vråla, ibland genom att skära i sin kropp tills smärtan dövar ångesten.

Jag frågar hur det känns att se saker som inte finns. Han kontrar:

– Kan du bevisa att det är DIN verklighet som är sann?

Nej. Insikten är som ett knytnävsslag i magen. Tänk om?

Tänk om pyntade granar, nyårsfyrverkerier, ”Hej tomtegubbar”, dopp i grytan och julklappsbesvikna barn är den fejkade versionen? Tänk om Den Verkliga Världen är lika otäck som i Matrixfilmerna?

Det är närmare 20 år sedan mitt möte med den hemlöse mannen, men varje jul dyker han upp i mitt minne som ett Scroogespöke. Påmminer om att alltför många lever i en riktigt, riktigt läskig verklighet.

Vare sig de ser monster eller inte.

Miles rusar ut ur restaurangen och skriker i affekt:
– If anyone orders merlot, I am leaving. I am NOT drinking any MERLOT!
Citatet kommer från filmen ”Sideways” där vinkännaren Miles (Paul Giamatti) bjuder med sig sin bäste vän, den blivande brudgummen Jack (Thomas Haden Church), på en sorts svensexeresa genom Kaliforniens vindistrikt. Miles har snickrat ihop en härlig grabbvecka med golf, god mat och – framför allt finare viner. Genom hela filmen hyllar Miles druvan pinot noir och totalsågar den mer lättdruckna merloten. Jack, å sin sida struntar i om ett vin är jordigt, nötigt eller har inslag av lakrits. Han vill bara bli lite småpackad och ragga brudar en sista gång innan han lämnar ungkarlslivet.

När ”Sideways” hade USA-premiär i oktober 2004, påverkade karaktären Miles druvsnobbism faktiskt världens vinvanor. Merlotmakarnas försäljning tappade ett par procent, medan pinot noir-tillverkarna kunde glädjas åt en 16-procentig ökning.
Men trots att ”Sideways” är en av mina absoluta favoritfilmer, har Miles inte lyckats omvända mig. När det kommer till rödviner är mina smaklökar pinsamt banala och den gode Miles skulle få en ångestattack om han såg min vinhylla. Där tronar minst en flaska Lindemans Bin 40. En australiensisk merlot för nätta 79 kronor flaskan.
Den som möjligen kan lyfta mig till högre druvnivåer är vår vinskribent Mischa Billing. I dagens tidning tipsar hon om ett amaronevin, som jag i min okunnighet tycker är monsterdyrt (385 kronor/flaskan). Men Mischa menar att det är rena fyndet. Snudd på gratis. Varför får ni veta på sidan 60.
Så i morgon rusar jag till Bolaget och lägger vantarna på en butelj.
Innan alla ni andra hinner före.

Vi  packar för två veckors höstlov i Indien och jag har bannlyst bärbara dvd-spelare, laptops och smartphones i bagaget.
– Ungar, vi ska ha en helt skärmfri semester, säger jag kaxigt.
Jag har läst Åsa Passanisis artikel på sidorna 32–34 om att många av oss riskerar att bli beroende av vårt nätumgänge. Därför ska min familj nu avgiftas. Men  kommer vi att palla? Leva dygnet runt med varandra, utan flyktmöjligheter till online-världar som SVT play, Facebook och World of warcraft? Vi ska ju inte checka in på ett flott all inclusive-hotell med färgglada vattenrutschbanor, karaokekvällar och arrangerade fotbollsturneringar. Nej, vårt pensionat har varken room service eller flipperspel.
Barnen ser konfunderade ut och Freja, 11, säger:
– Men vad ska vi GÖRA hela tiden?
– Bara vara, svarar jag.
Umgås. Spela kort. Läsa.

Vi landar i den lilla byn Odayam i sydvästra Indien och kastar oss iväg på delfinsafari, elefantridning och utflykter till pittoreska byar. Vi håller ett hysteriskt aktivitetstempo, vågar inte ha en trist sekund.
Men så kommer vi in i Indienlunken. Växlar ner. Äter maratonfrukost på hotellets strandterrass medan byns fiskare delar upp morgonfångsten, ett högljutt och dramatiskt skådespel som pågår i timmar. Vi spelar ett parti whist, läser The Times of India, bodysurfar, pratar, tar en loj promenad, äter sen lunch på  favoritstrandhaket, kör en whist-omgång till och avslutar dagen med att se solen gå ner i det Arabiska havet.
Joel, 14, summerar semestern:
– Vi gör egentligen ingenting, men jag har aldrig tråkigt.
Nej, inte jag heller. Jag har återupptäckt min underbara familj. Och är så glad över att vi fortfarande gillar varandra, IRL.
I det Riktiga Livet.

När fisket är över delas fångsten upp och näten lagas. Skådespelet pågår i många timmar.

Nöjda fiskare.

Solen går ned i Arabiska havet. Magiskt.

Jag brukar ofta få höra: ”Men oj, vad du är lik Pernilla Wahlgren”. Vad fröken Wahlgren tycker om det, har jag ingen aning om, men själv blir jag ytterligt smickrad av kommentaren. Min teori är att det är något med leendet och möjligen ögonen som utlöser den där ”lika som bär”-reaktionen, men jag lovar att likheterna slutar vid hakspetsen. För medan Pernilla är känd för att vara kvinnligt petite och trippa omkring i eleganta klackar, hasar jag helst runt i rejäla Blundstones och oddsen för att adjektiven ”näpen” och ”nätt” kommer att nämnas i samband med mitt namn är lika med noll. Inte har jag Pernillas julmystalang heller. Medan jag mallar mig i flera veckor om jag gjort julgotter med ungarna, är hon typen som kör ”all in”. Det Wahlgrenska firandet börjar med ett rejält första adventsmingel, följs av lussebak, julklappslackande och kulminerar på julafton med en gran pyntad à la Walt Disney och ett julbord där honunglaserade revbensspjäll och farfars specialsenap är favoriter i repris varteviga år.

Hennes fäbless för jul hänger delvis ihop med att hon delar födelsedag med självaste Jesusbarnet. Den har dessutom resulterat i kok/pynt/livsstilsboken ”Pernillas jul”, en glittrig hyllning till årets största högtid. I dagens Söndag bjuder hon på smarriga recept och personliga anekdoter om hur hon fixar sin alldeles egen Pernillajul. Men hemma hos familjen Scott sätts inga saffrans-surdegar. Det knåpas inte heller ihop några halmtomtar till skolans julmarknad. Hemma hos oss kommer lussebullarna från Konsum och pyntet från Rusta.

Och tänka sig: det blir jul i alla fall.

Innan jag hinner protestera har kvinnan i rosa sari knutit ett armband av jasminblommor om min handled.
– How much? frågar jag irriterat.
– No money. You blessed, säger hon med en skakning på huvudet.
Välsignad? Ser man på. Vi är i Mumbai, sista stoppet på vår Indienresa och befinner oss vid The Gateway of India för att ta en klassisk turistbild på oss själva framför det berömda monumentet. Dan tar fram kameran, jag och barnen ställer upp oss, samtidigt som en man försynt frågar om han får fota sina barn. Tillsammans med oss. Vi nickar förvånat bifall och mannen tar snabbt några rutor. Så snart han är klar, kilar en kvinna i mörk sari fram och ställer sig närmast Freja.
– Ok?
Vi nickar igen, medan hennes väninna plockar fram en gammal instamatic. Innan vi har hunnit säga ”cheese” har sari-kvinnan bytts ut mot en gänglig tonåring. Så där håller det på. Länge. Varje gång vi försöker avlägsna oss, kommer det ett nytt gäng som vill ha sitt Gateway of India-besök förevigat bredvid De Långa Blonda. Det är en smickrande, men absurd upplevelse, och en nyttig minilektion i hur superkändisar måste ha det.
– Jag skulle inte stå ut, säger Joel.
– Tänk att inte kunna gå till Konsum utan att få en kamera i ansiktet, säger Freja.

Eller riskera att bli kidnappad, tänker jag utan att veta att samtidigt i Sverige har Zlatans biografi slagit ner som rena bokbomben. I ”Jag är Zlatan Ibrahimovic” beskriver bolltrollaren bland annat hur det är att leva med ett ständigt kidnappningshot. Och på sidorna 10–14 i dagens Söndag, får vi veta hur det är att vara Zlatans sambo, Helena Seger. 
Hur det är att vara Erika Scott? Välsignat lugnt och skönt.Så länge jag håller mig borta från The Gateway of India.