Plötsligt händer det! Hanna och Erika möts i korridoren och … är lika som bär!

En outfit som känns understated: vitt linne under ljusblå topp, chict matchat med blå cigarrettsmala byxor.

Äntligen. Vad han har gjort i veckorna fem? Snickrat fram en friggebod på landet.

Så här ser den ut:

Han får nog ta fem veckor till.

Han hade lovat. I dag skulle Söndags biträdande redaktör skulle vara tillbaka från sin fem veckor långa semester.

Men hittills ser vi bara hans stol. Och den är tom.

VAR ÄR DU KRISTOFER? KOM TILLBAKA!

Själv var jag säker efter Nobelfesten. Bullen är i ugnen. Ingen tvekan. Kronprinsessan smuttade ju knappt på årgångsvinet och nog såg urringningen mer välfylld ut än vanligt?
Men nej. Jag, och resten av medievärlden, hade fel. Då, som så många gånger både före och efter.  Sedan vigseln har Victoria inte kunnat visa sig offentligt utan att få midjemåttet granskat. Är hon? Draperingen över magen betyder nog … eller … nej? Kanske bara en stylistmiss? Olyckligt val av klänning?
Inte undra på att både hon och prins Daniel fullkomligt strålade av lycka och lättnad när de äntligen kunde låta århundradets bebisbomb brisera: ’’Jajamensan, vi grejade det. Det kommer en kunglig knodd!’’
Nu är de ju på god väg att göra sin största plikt. Att ge oss – det svenska folket – en blivande tron-arvinge. För att kronprinsessan väntar allas vår bebbe Bernadotte, är ett som är säkert. Aldrig förr har det skrivits lika mycket om ett ofött svenskt barn. Nyheten om prinsessgrossessen var förstasidesstoff både i Sverige och utomlands, så att hävda att det lilla prins- eller prinsesspyret redan är en superkändis, är ingen överdrift.

Vi har fått veta att bebisen inte längre är ett embryo, utan ett foster på cirka fem centimeter och kan ha blivit till på självaste nationaldagen. Om nu inte hovet lagt ut rökridåer, för kanske är Victoria och Daniel i själva verket långt mer gravida än de låtsas? Älskogen kan nämligen också ha ägt rum under besöket i München 24–27 maj. Tror man. Håhåjaja.
Hur de blivande föräldrarna hittills har lyckats förhålla sig till ”bli med barn”-kravet är för mig en gåta. Nu återstår ”bara” graviditetsoron och, så småningom, paparazzipressen.
Jag följer Victorias uppmaning och håller tummarna. Hårt.

Våra tre toppenvikarier Anna, Linus och Margareta har gjort ett kalasjobb i sommar och nu har vi fredagsfikat med dem för sista gången. På ett tag. Passande nog poserar de under Klick!-parasollen, för solen lyser alltid på dem, trots att sommarn nu är sluuuuuuut!

Här på Söndag ligger vi alltid i fashionframkant, vilket våra duktiga reportervikarier Linus och Anna så tydligt demonstrerar. För i höst är rutor rätt, rätt, rätt! Den stilsäkra duon har valt trendigt tartanmönstrade toppar som de matchat med mörkare pennsmala byxor. De chica sandalerna prickar in den lös och lediga-stilen, på ett effortless och självklart sätt.

En sund själ i en sund kropp, sägs det. Och att vi alla mår bättre av att kuta runt i ett elljusspår än av att ligga framför tv:n och moffa chips, är väl inte en ”stoppa pressarna”-nyhet, direkt.

Du vet ju redan att regelbunden motion inte bara minskar ditt midjemått, utan också risken att du ska drabbas av högt blodtryck, hjärtinfarkt, bröst- och tjocktarmscancer, ledvärk och benskörhet, eller hur?

Personligen håller jag i gång mest för att vågnålen inte ska få tokfnatt. Att jag dessutom lämnar varje flåsigt fyspass sprittandes av motionsendorfiner, är naturligtvis en trevlig bieffekt, som gör både mig själv och resten av familjen glad. En utpumpad mamma Scott sover gott, är mindre pms-sur och klarar ”sommarlovet är slut”-stressen oändligt mycket bättre än soffpotatisvarianten.

För mig har alltså motion främst varit ett vikt- och humörskontrollverktyg. Tills jag läser en artikel i Svenska Dagbladet om hur fysisk träning kan förebygga demens. En amerikansk studie visar att 60-plussare som tränar aerobics tre gånger i veckan under ett år, ökar storleken på hippocampus (den del av hjärnan som lagrar in nya minnen) med två procent. Och i maj kom en rapport från Karolinska institutet som slår fast att om du är medelålders och överviktig, löper du 80 procent större risk att utveckla demens och alzheimers senare i livet.

80 procent! Siffran blåser bort allt joggingmotstånd. Rynkor bryr jag mig inte om, men är det något som jag gruvar mig för, är det att jag ska bli en ännu virrigare variant av mig själv.

Nu jäklar ska här lufsas runt Årstaviken – oftare. Till pepphjälp har jag införskaffat Runkeeper, en av många träningsappar vi tipsar om i guiden på sidorna 30–34, för jag vill ha allt: En sund själ, kropp och knopp.

Även när jag är 95.

Operationen hade blivit ombokad, framflyttad, inställd. I över ett år. Så när sköterskan ringer och beklagar: ”Vi måste skjuta på tonsillektomin igen”, protesterar jag inte. Trots att den kommer ske under min första semestervecka. Hellre sju dagars sjukskrivning i sommar än fyra halsflussar i höst. Tänker jag.
Tjenare.
Visst, själva ingreppet går som en dans. Jag sövs, de förhatliga halsmandlarna bränns bort på en halvtimme, kirurgen är omåttligt nöjd med mitt svullna svalg och skickar hem mig med orden: 
– Ingen alkohol, ingen starkt kryddad eller het mat, ingen träning. Okej?
Visst. Annars får jag göra allt jag orkar: Fixa kaffekalas, ta hundpromenader, gå på sommarrean. Komplikationer som infektion och blödning, kommer jag inte drabbas av. Nej, det kommer att gå så bra så!

Och det gör det. I två dagar. Jag mumsar piggelin och päronsplitt, kan till och med käka mjuka nudlar. Men dag tre brakar helvetet löst. Jag. Kan. Inte. Svälja. Varje salivklunk känns som en frätande syracocktail spetsad med rakblad. Varken alvedon, citodon eller voltaren, rår på smärtan. Varför? Infektion. Ordination? Penicillin och sjukskrivning ännu en vecka.
Jag deppar till sängs, följer avundsjukt på Facebook hur alla andra njuter av bryggbad, rosévin och grillbufféer.
Men. Efter 16 dygn vänder det och jag har, trots allt, en värdefull semestervecka kvar.
Ha ha ha! Jag börjar så klart blöda, blir akutinlagd på Karolinska med blödningshämmande dropp och får veta av läkaren att min fjärde, och sista, semestervecka går åt pipsvängen.
Nåja. Jag hade i alla fall tur med vädret.

Missa inte Johan Gunnarssons fantastiska recept på kräftskivans godaste tillbehör! I morgondagens tidning.

Ingen kräftskiva utan festlig hatt. Så här söt är Söndags duktiga reporter Annika Malmsten i traditionell kräftkalaskostymering. Samtidigt var redaktionen eniga om att hon lika gärna skulle kunna extraknäcka som en glamorös tomtemor. Vad sägs?