Min make, Klas, är 35 år gammal. I passet. Men ibland undrar jag om han ändå inte stannat på 15. Vi kan ta det där med snuset som exempel. Klas har snusat sedan tonåren. Jag vet inte säkert, men jag tror att det går åt en stock i veckan. Nästan hela tiden har han en bula under läppen, det är vanligare att se honom med bulan än utan. En prilla ut, sekunden senare åker en ny in. Så hålls det på. Jag vet faktiskt knappt hur min man ser ut utan nikotinet. Jag menar inte att det skulle vara pubertalt att snusa, absolut inte. Det som är barnsligt är att min man smygsnusar inför sin mamma, precis så som 15-åringar tjuvröker för sina föräldrar. Rätta mig om jag har fel, men jag har fått för mig att det normala är att barnet erkänner sitt missbruk för sina föräldrar ungefär samtidigt som personen flyttar hemifrån och känner sig vuxen nog att stå för sina laster. Men inte min man. Klas har valt att sticka huvudet i sanden, detta trots att hans mamma är cool och inte särskilt dömande. Detta skapar obehag, inte bara för min man utan även för omgivningen.

I alla år har han haft stora bekymmer med att hälsa på sin mamma i mer än en timme, ty det är max vad han pallar utan giftet i blodet. Redan före desserten vissnar Klas av abstinens. Han skyller då på huvudvärk och försvinner till toaletten för att hets-snusa lite innan han spolar ner prillan och kommer tillbaka till matbordet. Hans mamma blir naturligtvis orolig över hans dåliga hälsotillstånd och truliga humör.

Så fort svärmor ska komma på besök göms stocken under morotspåsen i kylskåpet och Klas väljer att bära jeans som inte har den där runda slitningen efter dosan. Det jobbiga för mig och även Klas systrar som också känner till smygsnusandet är att han tvingat oss att spela med lögnerna. Vid ett tillfälle råkade min ena svägerska försäga sig:
– Josefine, tänk att vår lillebror träffat någon som tycker han är söt även när han har rinnande snus på tänderna!

Klas blev vinröd i ansiktet och gav sin syster arga ögat. Men som tur var råkade svärmor vara på väg ut med blåbärspajen just då. Lögnerna kunde fortsätta. Jag har försökt få honom att berätta, eller bara börja snusa öppet. Men Klas har satt sig på tvären och vägrat. Han har menat att det hela gått för långt, han inte vill göra sin mamma besviken. Hellre har han under 20 år visat upp ett falskt jag. Tills i förra veckan. Vår dotter Maj-Lis blev sjuk och var tvungen att hämtas från dagis. Eftersom farmor var närmast fick hon uppdraget. Jag kom hem någon timme senare. Då hade Maj-Lis fått tag i sin favoritleksak: en tom snusdosa som hon stolt visat upp för farmor. Jag ringde min man och berättade vad som hänt. Han dikterade en långsökt lögn som han ville att jag skulle dra. Men jag hade fått nog, kände att sanningen behövde komma fram. Så pang, plötsligt efter alla år åkte Klas byxor ner. Okej, det var ganska pinsamt. Men svärmor tog det hela bra och trots skammen kan Klas och alla vi medberoende äntligen vara oss själva på söndagsmiddagarna.

Josefine Sundström

Trött och håglös. Så har jag mått den senaste veckan. Jag känner inte igen mig själv och googlar runt efter en förklaring. Ganska snabbt hittar jag en möjlig diagnos: vårdepression. ”Många blir glada på våren men inte alla”, får jag veta. Sedan radas det upp en samling symptom som jag prickar av, ett efter ett.
Det är ju helt värdelöst. Jag gillar våren, längtar efter värmen och ser ingen anledning alls att deppa ihop, i alla fall inte just nu.
Visserligen är jag lite orolig över att Rögle ska falla igenom totalt mot Södertälje i den superviktiga hockeymatchen i kvalserien nu på söndag.
Men i övrigt har jag väldigt lite att bekymra mig över.
Nog gnällt om detta, i veckan har vi som vanligt satt ihop en tidning som jag hoppas ni gillar.
Magda Gad har varit i New York för att ta reda på vad prinsessan Madeleine har för sig ett år efter att Jonas Bergströms otrohet hamnade på löpsedlarna. Tore S Börjesson har träffat artisten Miss Li som berättar hur den mystiska sjukdomen fick henne att tvivla på att hon skulle överleva.
Veckans test står Söndags reporter Åsa Passanisi för, hon tog hjälp av en djurkommunikatör för att ta reda på vad hennes katt Svea har att säga.
”Jag vill inte heta Svea”, sa katten.
”Och jag vill inte vara vårdeprimerad”, säger jag.

I går hade jag och min 13-åriga dotter en kväll för oss själva. Och när 13-åringar får bestämma blir det pizza och film. Kollegorna på jobbet tipsade om den svenska filmen ”I rymden finns inga känslor”.

Efter 20 minuter i en överfull tunnelbanevagn kollade jag med dottern vad hon ville se och svaret blev det samma.

Inte mycket att snacka om, alltså.

Varsin pizza senare möter vi Simon, spelad av Bill Skarsgård, som bor ihop med sin bror Sam och hans flickvän. Tonåringen Simon har Aspergers syndrom och hemma hos bröderna är livet anpassat efter det. Det är ordning och reda, tacos varje fredag. Alla rutiner står uppskrivna, dag för dag, på en stor, rund snurra på väggen.

När Sams flickvän lämnar bröderna blir det problem, men aldrig värre än att feelgood-känslan går förlorad.

När jag ser filmen tänker jag på Jonna, 22. Hon har också Asperger men hemma hos henne fanns ingen dag-för-dag-snurra på väggen som strukturerade upp livet. Det var ofta stökigt och bråkigt.

”När jag var liten förstod jag aldrig vad som var fel. Jag tänkte: är det meningen att jag ska känna mig så här bortglömd?”, berättar Jonna.

Men, liksom Simon i filmen, har Jonna ett syskon, Tess, och tillsammans har de kämpat sig tillbaka till livet. Missa inte deras historia i veckans Söndag.

Det är lika bra att erkänna en gång för alla: Facebook är inget för mig. Jag bemöter glada tillrop med total tystnad och får friend requests som ligger och väntar i månader. Jag är helt enkelt värdelös och borde slängas ut ur gemenskapen omgående.

Jag har funderat på varför det är så här. För mig är Facebook ett ok, ett ständigt dåligt samvete som jag för mitt liv inte förstår hur man hinner pressa in under vaken tid. Och då tillhör jag till på köpet dem som inte sover speciellt många timmar per natt. Är jag socialt handikappad? Förmodligen.

När det kommer till Facebook känner jag mig som många i min föräldrageneration förmodligen gör inför datorer och mobiltelefoner. Men nu visar det sig att även de springer förbi mig i den tekniska utvecklingen. Det är i gruppen 55 år och uppåt som Facebookanvändandet ökar allra mest. 

Om det här kan du läsa i veckans Söndag. Vi har träffat Thierry, 52, och Marlene, 50, som var ett par för tjugo år sedan. Varsitt olyckligt äktenskap senare fann de varandra igen – via Facebook.

I dag är de lyckligt gifta. Det är jag med – och det kanske är tur det med tanke på mina Facebookvanor …

”Han är inte klok, lämna honom”, fick schlageraktuella Pernilla Andersson höra från alla möjliga håll efter att hon och rockslusken Dregen blivit ett par.

Klockan är åtta på kvällen, jag sitter hemma och äter kåldolmar med familjen när det finska tryckeriet slår larm: Det är för mycket färg på era sidor, vi kan inte trycka tidningen!

För mycket färg? Varken jag eller redigerarna  på vår redaktion fattar någonting, bara att tryckpressarna ska starta inom en timme och att något är fel med tidningen.

I vår värld är det här en mardröm. Trycktider är heliga och tryckarna tuffa grabbar som man inte muckar med. Inte ens om de bor i Finland. 

Söndagssidorna dessa hårdingar inte ville trycka ser visserligen inte ut som brukligt. Det är mörkt, mustigt, svartvitt och rått. Fotografen Sara Ringström har hängt på Salong Betong, tatueraren i en förort till Stockholm som blivit kändisarnas favorit.

Resultatet blev ett bildreportage som sticker ut så mycket att finländarna trodde att något var fel. Till sist gav tryckarna med sig och tack vare det kan du se resultatet i veckan nummer av Söndag. 

Själv drog jag en suck av lättnad, en missad trycktid är en mardröm, som sagt.

Några smakprov på resten av innehållet ser du på förstasidan här ovanför. Och som vanligt får du allt för ynka tio spänn.

Jag minns exakt vad hon hade på sig första gången jag såg henne. Det var dag ett på journalistutbildningen i skånska Skurup och jag satt på gården mellan husen med människor jag aldrig träffat förr. I stolen längst bort, den som stod i solen, satt hon. Det blev aldrig något mellan oss under året som följde. Jag var nog för blyg och vi båda hade fullt upp att försöka begripa vad vi höll på med i skolan.

Det pratas mycket om integration just nu. Hur vi misslyckas med att få invandrare att bli en del av det svenska samhället. Men som alltid är verkligheten varken svart eller vit. För 12 år sedan träffade Aftonbladets reporter Ulla-Lene Österhol och fotograf Urban Andersson familjen Kadrija i ett flyktingläger i Makedonien. 

Nu har Ulla-Lene och Urban träffat familjen igen, i deras vita mexitegelvilla i Laholm. Läs i veckans Söndag hur livet blev i det nya landet.

Ni som följer den här bloggen har kanske sett att jag, mer eller mindre ofrivilligt, har blivit utsedd till något av ett modeorakel. En ovan roll, minst sagt, men nu är det som det är och därför vill jag också passa på att lobba för veckans modereportage. Sportlovet närmar sig, det är dags att dra till fjällen och vi ser till att du är redo för after skin. 

Två smakprov, det finns mycket mer att hämta! I butik söndag och måndag.

”Nä, vad äckligt, det skulle jag aldrig göra”, sa den ene. ”Vadå, det verkar ju helt perfekt”, kontrade den andre. Söndags test av fiskspa delade verkligen redaktionen. Det hela går ut på att du stoppar ner fötterna i en tank med små, hungriga fiskar som putsar huden mjuk och fri från döda partiklar.

Första känslan är förträngning. Jag hinner inte, orkar inte, trots att jag ju borde.

Det handlar om att få kontroll över privatekonomin och tipsen finns i veckans Söndag. Det är tv-programmet ”Lyxfällans” experter Charlie Söderberg och Mathias Andersson som försöker hjälpa oss andra att få mer pengar över när räkningarna är betalda.

Men när jag väl läser tipsen inser jag att det inte behöver vara så svårt. En kvart i veckan, enligt tv-duon, och det känns faktiskt genomförbart. Läs själv och bedöm i veckans bilaga.

Missa inte heller vår reporter Hanna Radtkes reportage från Etiopien. Hanna träffade sitt fadderbarn och det blev ett känslosamt möte.