Det är lördag kväll och allt är väldigt välsignat. Det är lugnt och städat och skönt. Yngsta barnet har lagt sig och vi ska se ”Alice i underlandet” och äta chipsstjärnor med tjejerna. Mellanbarnet, sexåringen, kommer in i köket, lutar sig mot skafferidörren och suger på pekfingerknogen. Hon tittar upp i taket.

– Hej gumman, säger jag och häller upp stjärnorna i en röd plastskål.
– Mamma, vilket kom först? Hönan eller ägget? säger hon och tittar på mig.
Kväver en omedelbar impuls att be henne fråga sin far och säger i stället;
– Det är det ingen som riktigt vet, vad tror du själv?
– Jag tror att det var hönan, säger hon snabbt och självsäkert. Givetvis var det hönan, tänker hon där hon står endast iklädd för stora trosor. 
– Men var kom då hönan i från? säger jag och gör det lite svårare. 
Hon blir tom i blicken och tänker efter två sekunder, sedan säger hon med självklar övertygelse:
– Då tror jag att det var ägget som var först.
– Men var kom då det ägget i från?
– Fniss. 

Ett barnsligt fniss och inget mer. Diskussionen slut. Tänk om det vore så enkelt. När klockan är tre på natten och du har vaknat för att du är kissnödig. Du går på toaletten, snubblar fram i mörkret och kommer tillbaka till sängen. Nu ska det bli skönt att somna om, platsen är fortfarande varm. Och så: Vad ska jag göra i morgon? Har jag deadline i morgon eller var det på onsdag? Är det stängningsdag den här veckan eller nästa? Var slutar universum?

Ja, var slutar universum?
Och du söker svaret ensam i mörkret. 
– Vad betyder det att universum är oändligt?
– Där universum tar slut kommer väl en vägg. 
– Så vad finns bakom den väggen?
– Tja, där är det bara svart. 
– Hur långt är det svart?
– Jättelångt, alltså verkligen jättelångt. 
– Och sedan då, vad kommer sedan, efter väggen och det svarta, vad finns där?
– Fniss. 

I köket står sexåringen kvar och tjyvstartar på chipsstjärnorna med flinka fingrar. Jag häller upp äppeldricka i en kanna och ställer fyra glas på en bricka. Det är skönt med barn ändå, de är inte så svåra. De ställer en av livets svåraste frågor och får inget svar och ändå är de nöjda. Det behöver inte vara så svårt och vilken bra mamma jag är ändå som har lyssnat och pratat med mitt barn och gett henne absolut ingenting och ändå löste det sig. Jag är bra. 

– Mamma, varifrån kommer eld?
– Nu börjar FILMEN. 

MALIN WOLLINS KRÖNIKA 7 NOVEMBER:

Kallelse till cellprov den 26 oktober klockan 10. Sablar. Om jag lägger tillbaka den i kuvertet och låtsas som ingenting så kanske det aldrig hände? Om en kallelse ignoreras har den då ändå skickats? 

Hu. Det är illa nog att ligga blottad inför landstinget när det ska födas fram ungar, ska man utöver detta dessutom gå och ta prover byxlös?

Jag vet att det är för mitt eget bästa och att det är en billig försäkring men kan man inte ta ett prov från… fingret? 

Ett enda cellprov har jag tagit trots att jag är över 30. Jag tror att det beror på barnafödslarna. Barnen har skonat mig. För jo, jag föder hellre barn än tar ett cellprov. 

Första gången jag fick en tid som var ”reserverad” för mig kom jag dit bara för att springa rakt in i en kö som ringlade sig ut genom entrédörren. ”Här står jag inte som ett kreatur på väg till slakt. En man skulle aldrig köa för att kolla om snorren mår bra så varför ska jag”, tänkte jag för mig själv och gick förnärmad därifrån. Det enda man ska behöva köa för är bokreor och designsamarbeten på H&M. 

Något år senare kom jag tillbaka och hade bara fyra före mig i kön. Det var hemskt och kallt och efteråt fick man inte ens en liten leksak från en plåtask. Inte ens en gratiskondom med jordgubbssmak fick jag. 

Så blir det alltså dags igen och jag vill vill vill inte. Gruvar mig och tänker på gynstolen med sina kalla benstöd i plast som aldrig är anpassade för en giraff som jag, hur man alltid måste fram med rumpan, fram med rumpan och så lite till och så ändå lite till. Vem har någonsin satt sig i en gynstol och satt sig rätt från början? 

– Nu tar jag dig, säger en barnmorska(?) som kommit ut i väntrummet där celltjejer blandas med gulliga par som väntar första barnet. 

Hon pekar på mig där jag sitter med senaste numret av Vi föräldrar. 

Och jag vill ju få det gjort men jag vill också bara sitta kvar och läsa och lalala allt är bra. 

Jag följer henne in i ett litet rum med vikskärm och gynstol i ljusblått skinn. 

– Jag ska bara ställa ett par frågor först, säger kvinnan. 

– Ska jag ta av mig byxorna nu? frågar jag och försöker att inte framstå som en 15-åring som vill ha minipiller. 

– Nej, du kan behålla dem på, det blir trevligare för dig. 

Behålla dem på? Jag får behålla dem på! tänker jag men inser att hon menar nog bara ”medan jag ställer mina rutinfrågor till dig kan du ha byxorna på, sedan åker de av fortare än du kan säga: lång plastmojäng på ett rostfritt fat”.

Hon ställer sina frågor och jag svarar lydigt. 

– Då kan du sätta dig i stolen, säger hon och sätter sig på sin pall söder om tortyrfåtöljen. 

Jag kliver fram. Och hon säger:

– Du har ju inte tagit av dig byxorna.

Och jag skäms. Går in bakom vikväggen och krånglar av byxorna modell tight fit(t) men måste bara ställa en sista fråga;

– Får jag behålla strumporna på?

Veckans VAD I HELA FRIDEN?

Det är lite fuck everybody över vår menlösa drottning ändå. Trots den senaste tidens hätska debatt om huruvida minkfarmer ska bli olagliga anlände skräcködlan, förlåt Silvia, till årets riksmöte iklädd en lång fyllig kappa av minst 30 ihjälstressade minkrövar. Det kan ju förstås vara så att Silvia helt missat diskussionen men visst är det roligt om hon gjorde det bara för att retas?

Efter ett cellprov kan man prova en söt kjol på HM. Då känns det genast lite bättre.

 

MALIN WOLLINS KRÖNIKA 31 oktober:

Jag är aldrig sjuk. Så känns det. Jag skryter vitt och brett om att ”Jag är verkligen aldrig sjuk”, det är väl bra gener antar jag. Jag är aldrig sjuk. 

Tills jag blir sjuk. Varför är jag sjuk NU IGEN, varför händer det alltid MIG, aldrig får man vara glad etcetera, etcetera som ett sorgligt gnällbarn.

Och så släpar man sig fram genom huset, från sängen till soffan, iklädd endast omaka strumpor, invirad i sitt fisiga täcke. Man lägger sig framför ”Top model 8” och efter en timme är vardagsrummet ett vitt landskap av snutna pappersbollar. Ibland tar toarullen slut men man orkar inte resa sig och hämta en ny, så man snyter sig i samma tuss fjorton gånger tills man har gjort papier maché. Man äter valnötter från Coops eget märke och dricker kallt te med honung och mjölk eftersom man inte orkar vänta på att vattnet ska börja koka. 

Lägg märke till hur jag skriver man eftersom det handlar om en kompis till mig. 

Efter hundra år kommer pojkvännen hem, vi kan kalla honom Loachim, och man vill veta vad det var som tog sådan tiiid, varför kan du inte tänka lite på miiiig.

Och barnen som annars tycker om att leka kreativt på varsitt rum står med sex fötter på ens söndersnutna näsa och vill spela dator:  ”Fårvidetfårvidetfårvidet”? Men internet har kackat ur och då får ni gå in och starta om på scartknappen i biblioteket och så får ni be till lilla internetjesus och hoppas på det bästa. Det här är den värsta dagen i mitt liv säger alla barnen då och sätter sig framför Nickelodeon, men en av tre vill se ”Bolibompa” och så blir det Norén för dvärgar framför rutan. Och Loachim står i köket och lagar middag, mumlar ett trött ”Kom hit barnen, mamma är sjuk” och tror att han hjälper till. 

Och så blir det kväll och Loachim diskar, lägger minsta barnet, tar med de andra och storhandlar och sedan lägger han resten av högen och betalar räkningar och gud så bra han har det som är frisk och pigg. 

Och de lägger sig, man och Loachim, han somnar direkt eftersom han tydligen är trött och kvar ligger man och försöker somna till en podcast från Sveriges
radio, först ”Radiopsykologen” och sedan ”Knattetimmen” och så gråter man eftersom många människor har det så svårt – inte lika svårt som de som är förkylda – men ändå. 

Och man somnar klockan två och vaknar av att man inte är bättre, utan snarare sämre. Och man undrar; vem ser den som sjuk är? Vem tänker någonsin på mig? 

Livet är så hårt. Hårt och svårt. 

Stackars man.

——

I MIN MOBIL:

Vem är det som har klottrat på väggen? Fredrik Reinfeldt? Det ante mig.

MALIN WOLLINS KRÖNIKA 24 OKTOBER:

En dag, en oktobersöndag, är det 15 grader varmt. Det är helt vindstilla, solen skiner och överallt rött, gult och guld. Vi njuter och säger saker som ”Det är ju inte klokt, det är rena rama brittsommaren, mitt i oktober”. Vi tar med oss picknickkorg ut i skogen och har det så bra att det är löjligt. Mamma har gjort räkmackor på rågbröd och bakat kardemummabullar. Vi vänder näsorna mot solen och njuter. Jag orkar inte ens säga till Astrid som klätt av sig ner till bara klänning. 

Och så gick vi och la oss och vaknade till en vit gräsmatta som dagen innan var frodig och grön och nyklippt. 

Jaha, hur gör vi nu? Barnen har sprungit runt i uppknäppta vårjackor och nu är det frost på cykelsadeln. De står framför cyklarna som står lutade mot soptunnan och undrar om det räcker med en bit toalettpapper.

Jag har haft barn i åtta år och jag blir alltid fullständigt överrumplad över kyla i oktober. Som SJ. Och så måste man åka in till stan och köpa vinterkläder och jag tänker att; det gör jag på en timme, bara in och ut och rafs rafs och dragelidrag med Visakortet så är det klart. 

Nej. Så går det givetvis inte till i verkligheten. Det vet alla som har barn och det skulle jag också veta om jag inte hade minne som en encellsamöba som fått något hårt i huvudet. 

Så jag springer in och ut på Lindex och H&M och Kappahl och Åhléns och överallt och det är utplockat i oktober. Också detta känner alla mammor till. 

Och hittar jag något i rätt storlek så vet jag inte om jag tycker att den är så snygg och kan hon ha 134 fortfarande? 

Och så får jag ingen överblick. Måste alla ha nya jackor? Och ska tvååringen ha både overall och jacka? Och borde inte alla barnen ha en snyggjacka och en lekjacka? Och skorna, ska de inte ha både kalasskor och vinterkängor. Man har ju inte vinterkängor när man går på middagsbjudning, eller har man det? 

Och mössor och vantar och halsdukar och underställ och överställ och alla trosor är förresten för små och urtvättade och en hel hög fastnade i gamla tvättmaskinen och trasades sönder. 

Om jag ska fantisera fram en summa hur mycket alla vinterkläder skulle kosta för tre barn så blir det sextusen. Det är är fullständigt orimligt. Det är ju inte Acne jag köper. 

Så jag går in på tradera. Och där är allt också dyrt, allt som är snyggt. 

Och det går ytterligare en dag utan vinterkläder. Och FÖRRESTEN så är det ju alltid tio grader mitt på dagen ändå. Oavsett om det var fjorton minus på morgonen. Vem har bestämt att det ska vara så? Och vem ska gå efter mina barn på skolgården och tala om för dem att skala av ett lager eller dra upp dragkedjan? 

Vad hände egentligen med paradiset, nakenhet och ett löv framför könet? 

Adam, med ditt sabla äpple som var för gott för att låta bli, att inte DU går och köper vinterkläder i storlekarna 104, 128 och 140. 

Tack. 

VECKANS BILD:

Mamma, varför sitter vi på tallbarr? Vi njuter.

MALIN WOLLINS KRÖNIKA i Söndag 17 oktober:

Har du barn? Inte? Då ska jag berätta för dig hur det är att ha barn. 

Det är en tävling. 

En tävling om vem som kan psyka ner den andra först. 

– Städa rummet.

– Nej.

– Städa rummet.

– Nej.

– Städa rummet.

– Nej.

– Städa rummet.

– Nej.

– Städa rummet.

– NEJ.

– Jag orkar inte. Jag vill att du skaffar en egen lägenhet.

– Jag är åtta.

– Ja?

En tävling om att de när dagen är slut ska ha ätit mer fibrer än socker och i alla fall slickat på en gurka. 

En tävling om att inte ha förlorat förståndet innan de har somnat och de blir så där söta och man vagt minns varför man skaffade dem. 

Men framförallt är föräldraskapet VM i plock. VM i plock går till så här:

Du plockar och plockar och plockar. Det finns olika grenar. Det finns snabbplock, storplock, tjata-under-tiden-plock, stönplock och visselplock (om du just har vunnit tre miljoner på triss).

Du plockar hela dagen och hela kvällen och när du går och lägger dig har du inte vunnit. Det finns inga vinnare i plock-VM, bara förlorare med sträckningar i plockarmusklerna. 

Jag har börjat tänka på att böja på knäna när jag plockar för att inte få ryggproblem. Jag tänker hela tiden; vad kan jag passa på att plocka upp när jag står här, sitter här, ligger här? Jag har suttit på toaletten och städat i korgarna i badrumshyllan samtidigt. 

Plock är en konstform och jag har under mina åtta mammaår förfinat min teknik och lärt mig att runda hörnen för att spara några sekunder. 

Jag går in i Astrids rum, plockar upp hennes lakan och överkast från golvet, hittar en pet shop-leksak som är Sagas, lägger den i fickan, tar med ett vattenglas och smutstvätt från Astrids golv och kommer ut i hallen, ställer in sju par skor i skohyllan, tar med en ensam blöja, kommer ut i köket och ställer vattenglaset på köksbänken, hittar en hårsnodd på spisen (?) och lägger den i fickan, går in i Sagas rum och plockar upp tre jeans med en minimal fläck var, bestämmer mig för att tvätta alla tre och går in i badrummet, lämnar hårsnodden, Astrids smutstvätt och den ensamma blöjan, hittar en blöjpåse och tar med till hallen, hittar tre omaka vantar under vagnen på trappan och lägger dem på hatthyllan. 

Och när jag kommer in i Astrids rum igen för att lämna flöjtboken som låg i Arvids säng så har någon varit och strösslat nytt plockgodis på golvet. Och så börjar det om. 

Det är ett ändlöst kretslopp av plock tills du dör eller barnen flyttar hemifrån, beroende på vilket som kommer först. 

Kanske slutar jag som ett vackert stressat lik ovanpå en hög av plock och så skriver någon ett epos om kvinnan som gick upp för ett prylberg och kom ner med famnen full. 

/Malin Wollin