Stor intervju med ”Slottet”-stjärnan Louise Hoffsten, drömviktsmetoder och vad hände egentligen med Anna Anka? Lika mixat och överraskande innehåll som vanligt! I butik nu. Varsågoda!

Jag älskar popkultur. Men ibland är det som om jag måste dra ner en särskild rullgardin för ögonen, en som filtrerar bort alla sunkiga könsroller. Jag orkar inte hela tiden se all skit, orkar inte hela tiden bli upprörd. Men den där rullgardinen slutade fungera helt när jag såg dokumentären ’’Miss Representation’’. Den visar hur media påverkar oss, och problemet med att mediebilderna kommer bara från ett håll. En amerikansk tonårstjej ägnar 10 timmar om dagen åt musik, film, tv, tidningar och internet, men bara några få procent av makthavarna i den amerikanska mediebranschen är kvinnor. Inte konstigt då att kvinnor i medierna ständigt förminskas, förvandlas till stereotyper, bedöms utifrån sitt utseende, eller inte syns alls. Det är inte bara en fråga om feminism, utan om demokrati.

Det här fenomenet färgar av sig på oss också. Inte bara för att vi konsumerar så mycket amerikansk film och tv. Vår framstressade nöjesjournalistik består alltmer av omdömeslösa direktöversättningar av amerikanska artiklar. Här är kvinnor till exempel alltid rivaler. Jay-Z och Kanye tillåts vara kärvänliga kollegor, medan man påstår att Beyoncé och Rihanna, eller Britney och Christina, vill klösa ögonen ur varandra. Den vedertagna sanningen att tjejer inte kan hålla sams nöts in tills ingen längre ifrågasätter den.

Jag tänker på ’’Miss Representation’’ när jag ser en MTV-såpa där Beyoncés lönnfeta pappa ska skapa en ny tjejgrupp, och aspiranterna piskas hårdare i gymmet än på sånglektionerna. När jag tänker på alla män i modebranschen som skapar sjuka ideal som de själva aldrig behöver bli offer för. När världens främsta hjärnor hyllas på Nobelfesten, och löpsedeln dagen efter lockar med betyg på de kvinnliga gästernas klänningar. När jag tänker på att hjälten i barn- och ungdomsböcker nästan alltid är kille, för medan tjejer kan läsa om killar som Harry Potter kan inte killar läsa om tjejer – då är det ju en tjejbok. 

Livet utan den där rullgardinen är lite jobbigare, för vem gillar egentligen att vara arg? Men det är 2012 idag. Vi borde ha kommit längre. Vi kan få det att hända. Ställ krav. Ställ inte upp. Öppna ögonen, och berätta vad du inte vill se mer av.

———————–

Det är en dryg vecka kvar till dopparedagen och det är säkert tionde gången jag frågar 14-årige sonen vad han vill ha i julklapp. Visst, vi har redan köpt lite småsaker till honom: en cool t-shirt med Union Jack-tryck, ett par touchvantar till telefonen och en bok, men den största klappen, den som ska sparas till sist och öppnas under andäktig förväntan, den är inte inhandlad. Så vad vill han ha?
– Schyssta lurar till mobilen? försöker jag.
Joel rycker på axlarna med ryggen mot mig. Brer en macka vid köksbänken. Tar en tugga, ser fundersam ut, drar på orden:
– Alltså, det här låter kanske lite konstigt, men jag vill inte ha några julklappar i år. Jag vill att ni skänker pengarna till Läkare utan gränser.

Jag stirrar misstänksamt på honom. Kollar efter tecken på ironi. Väntar på: ”Närå, skoja’ bara”. Men dementin uteblir. Han är allvarligare än på länge, tar lugnt en tugga till av mackan och häller upp ett glas juice.
– Okeeej … svarar jag, med tvekan i rösten och ser framför mig hur han på julafton ska sitta stoisk vid granen, likt en Jesusfigur, utan ett enda paket att öppna.

Jag får inte ihop det i skallen, hävdar att han måste väl ändå vilja ha några mindre presenter? Annars blir det ju inget kul? Inte för oss andra superegoister i alla fall. Vi som girigt öppnar både pyttesmå och svinstora gåvor, tills vi är alldeles proppmätta på prassligt presentpapper och krusade snören.

Sonen ger till slut bifall till småklappar, så länge jag lovar att välgörenhetsorganisationen får den STORA presenten. I går, på nyårsafton, var mitt nyårslöfte givet. Nej, jag ska varken lägga krut på att gå ner i vikt eller göra en svensk klassiker.

Jag ska bli mer lik min son.

Ont i huvudet? Lite trött? Nyårsdagen är en riktig drönardag och för att du ska kunna fördriva tiden på bästa sätt drämmer vi till med ett extra tjockt nummer av Söndag – 100 sidor!
Mjukstarta med vårt stora astro över 2012. Kolla hur det går med kärleken, pengarna och vilka som är dina turdatum. Därefter kan du sjunka in i vår hovspecialist Jenny Alexanderssons kartläggning inför Victorias förlossning. Är datumet en bluff, hur ska hon lyckas lura fotograferna? Köp, kryp ner i soffan och läs!
Dessutom bjussar vi på vår matredakör Johan Gunnarssons allra bästa recept  – 32 goda, lättlagade och prisvärda rätter. Riv ur och spar, de räcker hela året.

Du kanske har sett det i tidningen redan, eller så är det några dagar kvar till nyåret nu. Men här kommer en blick från Söndagsredaktionens nyårsplåtning i alla fall.

För att hedra nyårsdagens sköna känsla av ”dagen efter” drog vi på oss årets mest omtalade klädsnackis. Hela redaktionen på bild får ni i tidninge, men varsågod, här är en försmak. ”Give One Piece a chaaaaaance!!”.

Första gången jag hörde talas om tv-serien ”The walking dead” var det som om himlen öppnade sig och tusentals änglar sjöng i kör. Jag kunde knappt tro det. Skulle två av mina popkulturella favoriter – zombieskräck och amerikanska tv-serier – alltså slås samman till ett enda stort megaälsk? Nåja. Nu blev det inte riktigt så. Jag stör mig på seriens logiska luckor, och jag gillar inte huvudpersonen, men framför allt har jag problem med det faktum att serien återuppväcker gamla könsstereotyper som borde fått ligga kvar i graven. Efter zombieapokalypsen visar det sig nämligen att bara män kan hantera vapen, medan blankögda kvinnor är bäst lämpade för att hänga tvätt, ta hand om ungarna samt böna och be om beskydd.  

Men jag är ändå tacksam för ”The walking dead”. Den enorma succén har banat väg för fler skräckserier, som synes på listan här intill. Jag tror att skräck, på gott och ont, kommer att bli den nya tidens deckare. En genre som kommer att fortsätta växa och utvecklas i tv-formatet, blandas med andra genrer och skapa nya, från mysrys-motsvarigheter till ”Morden i Midsomer” till seriemördarskräck med lika blodiga närstudier som i ”CSI”. Kombinationen tv-serier och skräck borde egentligen vara lika självklar som kaffe och kaka, för problemet med skräckfilmer är ofta slarvigt skapade karaktärer som är svåra att bry sig om. Men om man lär känna dem över längre tid, i ett serieformat, kommer också spänningen att öka betydligt. 

Och om ni istället för ”The walking dead” vill se en riktigt, riktigt bra zombieserie, så kan jag råda er att införskaffa brittiska ”Dead set” från 2008 på dvd. Den har ett behändigt format på fem avsnitt, som är fullproppade med skräck, humor och inälvor. Och den har kanske genrens mest briljanta koncept någonsin: Här har en zombieepidemi brutit ut i världen, men de som sitter isolerade i ”Big brother”-huset har inte blivit infekterade. Mänsklighetens överlevnad hänger med andra ord på dokusåpadeltagare…

”The walking dead.”

Foto: AP/SCANPIX

Först ut var Kjell-Olof Feldt. Rapportredaktionen hade fått snilleblixten att utse ”Årets svensk” – den person som stått i nyhetsflödets absoluta epicentrum. Under premiäråret, 1984, var det alltså den socialdemokratiska finansministern som hade varit rubrikernas starke man. Och vem minns inte Feldts legendariska (och självrannsakande) grötrim, som han plitat på en papperslapp under en urtråkig (antar jag) debatt i Riksdagen: ”Löntagarfonder är ett jävla skit, nu har vi baxat dem ända hit”? Rimmet fångades på bild av en fotograf från Stockholms-Tidningen och blev, så klart, en jättesnackis.

Efter det gick det tyvärr liksom troll i Rapports vackra tanke om att ”Årets svensk”-titeln skulle vara något att stå efter. Snudd på varenda en som hedrades efter Feldt blev mer eller mindre skandaliserad kort efter sitt utnämnande: Reefat El-Sayed (1985), Hans Holmér (1986) och Ebbe Carlsson (1988). När det visade sig att personen som bäst uppfyllde kriteriet för att säkra 1989 års titel var den misstänkte Palmemördaren Christer Pettersson, las projektet ner. Min gissning är att många offentliga personer drog en lättnadens suck.

Men Rapports idé fick revansch. P4-programmet ”Efter tolv” började hedra värdiga svenskar igen 1997 och sedan 2003 är det nyhetsmagasinet Fokus som står för utnämningen. Och vi på Söndag har instiftat ett alldeles eget pris i genren: Årets HETASTE svenskar, utsedda av er läsare. Närmare 25 000 personer har röstat på aftonbladet.se och gett guld till två superstjärnor: Zlatan Ibrahimovic och Noomi Rapace. Men vilka norpade silver och brons? Det får ni veta på sidorna 10–14. Är ni inte nöjda med resultatet kan ni rösta nästa år igen.

Om inte trollen har varit framme.

Vem är Sveriges hetaste kändis? vi ställde frågan till er läsare – och fick 25 000 röster. I veckans bilaga presenterar vi resultatet.

På onsdag är det biopremiär för ”The girl with the dragon tattoo”, den amerikanska filmatiseringen av ”Män som hatar kvinnor”. Och jag är exakt hur peppad som helst. Däremot gick jag inte i närheten av en biosalong som visade de svenska filmerna. Jag har en fobi mot svensk film och tv, orsakad av min låga skämströskel. Förut trodde jag att det var skrala budgetar som gjorde att det svenska så ofta blev dåligt. Men de senaste åren, då jag lärt känna en del regissörer, skådisar och manusförfattare, har jag förstått att det inte är så enkelt. 

En framgångsrik manusförfattare berättar om ett möte med SVT, där regissören koketterade med att hon själv aldrig tittar på tv. I vilken annan bransch är sånt beteende okej? Om du behövde renovera, skulle du välja byggjobbaren som stoltserade med att aldrig ha använt en hammare? 

En regissör berättar om hur en annan tv-kanal ville göra en intelligent, modern serie, men sedan förstörde den helt genom att inte våga lita på tittarna: Allt skulle förklaras övertydligt, och ingen karaktär fick bete sig det minsta oförutsägbart. 

Men huvudproblemet verkar vara att branschen styrs av folk som inte ens är särskilt intresserade av film eller tv. Många beskriver en filmbransch som påminner om en småstadssocietet med intriger och maktspel, där hotfulla uppkomlingar med nya idéer manövreras ut medan de gamla drakarna håller varandra om ryggen. Det är en värld som få kreativa människor står ut i. 

Sverige är stekhett i Hollywood nu. Drömfabriken vill ha svenska gästarbetare. Det är ett bevis för att vi är ett land som är fullt av talanger. Men det är också ganska talande att de får de filmer de förtjänar först när de lämnar landet. Det gäller förresten inte bara skådisarna, utan också regissörer som Tomas Alfredson (hans ”Tinker tailor soldier spy” har premiär på juldagen), Mikael Håfström, Daniel Espinosa och Måns Mårlind och Björn Stein. Något borde göras här hemma, innan vi exporterat alla våra naturtillgångar. Och under tiden ska jag försöka skärpa mig. Våga se svenskt lite oftare. Jag missar ju det som faktiskt blir bra. Som ”Bron”, eller Noomi Rapace i ”Män som hatar kvinnor”, till exempel.

Noomi Rapace blev internationellt hyllad för rollen som Lisbeth Salander. Hon är nu bio-
aktuell i ”Sherlock Holmes 2”, och syns snart i Ridley Scotts ”Promethus”.

Han sitter ensam i ett hörn, avvaktande. Deltar, fast ändå inte. Är, till skillnad från de andra, både ren och nyrakad. Har håret prydligt delad i bena och skjortan knäppt upp i halsen.

Det är december och jag är utsänd ”i verkligheten” för att skriva ett klassiskt julreportage om stans volontärer som fixar het soppa och varma sockor till Stockholms hemlösa. Mannen är en av härbärgets stammisar. Han som inte hör till. Som är för städad, för tyst. För normal. När jag undrar om han har tid för en pratstund, fräser han:

– Jag hatar sån där socialporr som du håller på med! Jag blir tyst. Förstår hans invändning. Frågar ändå om jag får slå mig ner. Han nickar och börjar så småningom snacka. Berättar att han inte kan behålla ett hyreskontrakt, eftersom han är för stökig. Inte på grund av droger eller sprit, utan för att monstren i hans hjärna får honom att skrika av skräck. Mediciner biter inte på odjuren, han måste tygla dem på egen hand. Ibland genom att vråla, ibland genom att skära i sin kropp tills smärtan dövar ångesten.

Jag frågar hur det känns att se saker som inte finns. Han kontrar:

– Kan du bevisa att det är DIN verklighet som är sann?

Nej. Insikten är som ett knytnävsslag i magen. Tänk om?

Tänk om pyntade granar, nyårsfyrverkerier, ”Hej tomtegubbar”, dopp i grytan och julklappsbesvikna barn är den fejkade versionen? Tänk om Den Verkliga Världen är lika otäck som i Matrixfilmerna?

Det är närmare 20 år sedan mitt möte med den hemlöse mannen, men varje jul dyker han upp i mitt minne som ett Scroogespöke. Påmminer om att alltför många lever i en riktigt, riktigt läskig verklighet.

Vare sig de ser monster eller inte.