Hej jag heter Marcus och jag är… en ”Lotto-Åke”.

Ni kanske kommer ihåg reklam­filmen för Lotto som snurrade friskt i slutet på 90-talet? Den fiktiva kontorsarbetaren Åke drar in en storvinst och stampar in på chefens kontor och säger nej till det beordrade övertidsarbetet – ­genom att förlöjliga honom med grimaser. ”Lotto-Åke” blev en folkhemshjälte, förstås, och jag tror att en si så där sju, åtta miljoner svenska riksdaler hade räckt för att helt kopiera hans upplägg.

Nu undrar ni kanske om jag verkligen skulle börja med att be folk dra åt helvete om jag vann en massa pengar?
Det är precis vad jag skulle göra.

Vid flera tillfällen har jag svängt förbi tobaksbutiken på förmiddagen, lämnat in några rader och skrockande kommit hem och berättat att ”i kväll smäller det till på kontot”. På eftermiddagen har jag packat en liten väska och förbokat en taxi ut till Arlanda. Lite på skoj har jag och Lina pratat om vad vi skulle hitta på OM det skulle hända, och vi ­resonerar väldigt olika.

Lina drömmer om lång ledighet, en parad­våning och en stor gård på Gotland, jag pratar uteslutande om hur skönt det skulle vara med lite ”fuck off”-pengar.

Självklart skulle även jag göra allt det där som alla säger att de ska göra, skänka till välgörenhet, göra nära och kära skuldfria, sticka i väg en sväng, bo alldeles för stort, köpa dyra prylar. Men först efter att jag bett några dra. Det är den största lyxen. Jag har till och med en liten lista på folk som ligger pyrt till. Av olika skäl kan jag inte precisera exakt vilka som kommer att ta plats under bilan men det rör sig om allt från svenska mediepersonligheter till lokala affärsmän, självupptagna nötter med ­konstiga åsikter, folk som beter sig alldeles för dumt helt enkelt.

Det kan förstås låta som att jag är en mycket ­bitter människa, som blivit orättvist behandlad, överkörd, haft en svår uppväxt och som dag ut och dag in tvingas tillbringa tid med en massa ovänner.
Så är det inte.

Jag har det bra, jag har en underbar familj, ett fast arbete som jag tycker är kul, en lön som ­täcker det jag behöver, chefer som går att prata med, kollegor som är hyggliga. Men jag får inte göra precis vad jag vill, när jag vill, och det är det jag vill.

Som icke-miljonär är det svårt att ägna sig åt det jag tycker om mest av allt – att inte göra någonting alls. Att bara skrota runt, bläddra lite i en bok, dricka kaffe, umgås med de jag tycker om, ta dagen som den kommer. Pengar kan förvandla människor till riktiga svin, det finns det många exempel på, och jag ger förmodligen inget sympatiskt intryck just nu. Men jag är faktiskt en ­ganska sympatisk person, och skulle fortsätta vara det även om jag vann snuskigt ­mycket pengar. Jag skulle antagligen bli ännu mer sympatisk om jag fick göra precis vad jag vill. I alla fall mot de som är sympatiska mot mig och mot andra.

Resten kan dra åt ­helvete.

Veckans krönikör:
Namn: Marcus Leifby. Ålder: 33.Familj: Sambon Lina och dottern­ Vera. Gör: Sportjournalist på ­Aftonbladet. Bor: I Fredhäll, ­Stockholm.

6 snabba:
Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… om vi ska ha betong- eller -furugolv i vår nya lägenhet.

 

Jag är otippat bra på …
… att vika kläder.

 

Alla borde läsa …
… Hannes Råstams Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare för att alla borde känna till vilka dårar som varit delaktiga i den där soppan.

 

Senast jag grät var … 
… när jag lyssnade på Kristian- Gidlunds sommarprogram -eftersom det var hemskt, och är hemskt.

 

Jag skulle vilja bjuda …
… Christer Pettersson på middag för att fråga lite om hur han hade det, vad han gjorde, och så.

 

På min gravsten bör det stå …
…  Vi hörs!