Att sörja ett barn ingen pratar om

av Söndagsredaktionen

50s00-andreashansson-153De mjuka djuren svävar som i slow motion i snören från taket. Spjälsängen tog flera dagar att montera.

I månader har hon kräkts och haft cravings för choklad och friterade lökringar med senap. Så kommer den sista rutinundersökningen. Han hjälper henne ur bilen, genom snömodden. I ett sterilt rum stelnar sköterskan till. Deras lilla dotter, som så tydligt ligger i den stora magen, lever inte längre. Hennes hjärta har slutat slå.

I Sverige föds varje år 110 000 barn, förra året var 414 av dem döda. Orsaken kan vara en infektion eller att moderkakan och navelsträngen inte lyckas ge tillräckligt med näring. För runt 50 barn förra året var orsaken helt okänd.

På medeltiden hade barnet inte fått begravas på Guds ”heliga mark”. Än i dag hittas små små kistor som desperata föräldrar pressat in i hålrum i kyrkväggar för att deras barn skulle få samma chans till frid som alla andra. Ännu på 70-talet gömdes dödfödda barn undan från föräldrar. De användes i de medicinska utbildningarna och slängdes som riskavfall ända fram till 1990-talet. Föräldrarna uppmanades krasst att försöka skaffa nya barn.

Traumat har historiskt sett sopats under mattan, av alla samhällsinstanser, och av oss medmänniskor. Men en ny rörelse har börjat. Karin Ekberg som 2013 gjorde den finstämda dokumentären Att skiljas om sina föräldrars skilsmässa släppte i år Efter Inez om Denize och Filip vars dotter Inez dog tre dagar före förlossningen.

Vid filmvisningarna runt om i landet har den fungerat som start till diskussion för andra drabbade. Många äldre kvinnor har brustit i gråt; de har aldrig fått prata om sitt döda barn, aldrig fått sörja det. Inte pratat om det, ens med sin man.

I dag vet vi att en regelrätt förlossning är en viktig del av sorgeprocessen. Därefter läggs
barnet i Sverige i en nedkyld bebissäng så att föräldrarna får mer tid att ta farväl, göra hand­avtryck och hålla om den lilla kroppen. Nu vill KD:s Annica Eclund att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att utreda fallen där döds­orsaken är okänd, här finns mycket att göra.
Men resurserna måste till, också utomlands. 98 procent av fallen sker i fattigare länder.
1,3 miljoner dödsfall skulle kunna förhindras med vaccin.

När en av mina äldsta vänner, Kristina och hennes norska man Stian, födde sin dotter
Hilma förra året var hon död. Sedan dess har de varit noga med att man får prata med dem om det. Kristina anordnade en visning av Efter Inez i Oslo i höstas. Samtalet startade.
Genom sitt mod bidrar alla dessa föräldrar till att ge sina döda barn så mycket liv och kraft. Lilla Hilma lever i allra högsta grad i våra tankar, och genom att vi andra pratar om
henne och erkänner att hon fanns gör vi själva sorgeprocessen möjlig.

Hur sörjer man ett barn som ingen pratar om?

Som Kristina säger till mig: ”Jag tror det viktigaste vi alla borde bli bättre på är att
inte vara så rädda för att göra fel att vi hellre avstår än att prova. Det man gör eller säger i största välmening blir sällan fel. Våga vara sårbara och våga möta den som är sårbar”.

 

5 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… observera hur jag är, utifrån och lämna rapport till mig själv.

2. Det äckligaste jag vet är … 

… egoism, våld och brist på empati.

3. Världen vore bra mycket vackrare om … 

… samhället skapade fler människor med empati – och mod att utöva den.

4. Ett ord jag använder alldeles för ofta är … 

… ”men”. Ibland behövs det, ibland följs det av en onödig negativ bisats.

5. Jag rodnar när … 

… jag inser att jag hade fel.

 

Veckans krönikör

Namn: Andreas Hansson. Ålder: 31 år. Yrke: Reporter och redaktör på Aftonbladet. Familj: Mamma, pappa, tre syskon och fem syskonbarn. Bor: Lägenhet på Lilla Essingen i Stockholm.

Segern var min varje gång

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineMemory. Av alla spel var jag bäst på det. Jag var överlägsen. Segern var min varje gång. Naturmemory var favoriten; små kort med bambi, marsvin, hästar och blommor låg vända mot bordet. Dolda. Men inte för mig.

Jag var fyra år och synsk. Och jag hade ett minne som en långsint, tjurig gammal häst. När väl kortparet med bambi en gång blivit synligt hade jag full koll på var det låg tills det var min tur. Sen rensade jag bordet. ”Jag vann jag vann jag vann”, triumferade jag gång på gång.

Min mormor, som var min extramamma, ansåg att jag var lite väl mallig. Hon tyckte synd om mina jämnåriga vänner som aldrig fick chansen och en dag fick hon nog. ”Veronica, nu lyssnar du på mig. Du behöver inte säga jag vann jag vann jag vann. Vi vet redan det. Och det är faktiskt inte rättvist att du vinner hela tiden, du måste låta dina vänner göra det ibland också annars blir dom ledsna. I dag är det deras tur”.

Underförstått: Jag skulle spela som en vuxen gör med barn. Jag skulle låtsas att jag var dummare än vad jag var. Vilken plåga. ”Neeeej”, skrek jag förfärat, men mormor lät sig inte blidkas. Det var inte vad hon sa. Det var blicken. Det här var minsann inte förhandlingsbart.

Jag låtsades. Vände upp fel kort. Vilken tid det tog! Jag kunde rakt inte förstå att det var så svårt för de andra och så lätt för mig. Hur kunde de inte komma ihåg vart korten låg? Det hela var mycket besynnerligt.

Utanför köksfönstret hade det börjat snöa igen. Mormor kom med varm choklad och korintkakor.

”Åh, vad jag är snäll som låter mina vänner vinna, ja, jag är en liten ängel”, tänkte jag.

Jag blev nästan tårögd – vilken godhjärtad själ jag var!

Då sa Ida:

”Ha ha, den här gången förlorar du, Veronica.”

Det gick så snabbt. Turen var min och jag hade glömt allt vad godhet hette. En inandningen, en uträkning, sen vände jag upp fjärilar, rävar, änder, ja hela Sveriges förbaskade fauna – och så var segern min: ”Jag vann, jag vann, jag vann!”, förkunnade jag och plirade nöjt på mina vänner.

Förundrade blickar. Gapande munnar. ­Under tre sekunder var allt tyst.

Sedan hörde jag mormor sucka djupt utifrån hallen.

Kul, mys eller bråk. Det kan gå lite hur som helst när man spelar spel. Bläddra fram till sidorna 52–61 där vi har betygsatt julens spel, ifall du ändå är sugen vill ta risken.

Tänk om allt varit klappat och klart

av Söndagsredaktionen

Anna Andersson m namnlågupplöstI våras recenserade jag två antologier, Brev till min dotter och Saker jag hade velat
veta när jag var 15
, som hade det gemensamt att det var äldre kvinnor som skrev till yngre. Det var många gånger insiktsfulla och kloka texter som helt klart innehöll goda råd till det uppväxande släktet. Men när jag läste dem mindes jag lite av hur det var att faktiskt vara 15 år och en sak mindes jag särskilt tydligt: det var fullständigt ointressant att ta råd av vuxna kvinnor. Och vuxna, det var alla över 20.

Vuxenlivet, trodde man, fungerade som en naturlag – det skulle bara falla på plats. Nån gång mellan 25 och 30, ungefär, skulle man ha allt – familj, jobb, hem, vänner – klart och livet skulle liksom vara färdigt.

Ha! Jag är nu 47 år och en sak har jag lärt mig: det blir aldrig färdigt. Att få de där bitarna på plats är ett ständigt pågående jobb. Ja just det, ett jobb. Visst kan man bara låta tiden ha sin gång men det betyder oftast att inget alls händer och om det mot förmodan gör det så är det inte det du ville.

För att göra det hela mer konkret så kan jag se mig om i mitt eget och vännernas liv just nu och det jag ser är det här: äktenskap i gungning, små barn med små problem och stora barn med stora, någon har en mobbningssituation på jobbet, en annan vill byta jobb för tredje gången på två år, gamla vänner som blir osams och över allt åldrande föräldrar med allt längre medicinlistor.

Jodå, det händer förstås bra saker också: nån blir nykär efter en jobbig skilsmässa, en som får en bok antagen och utgiven, nån får ett mycket välförtjänt toppjobb, det kommer en sladdis, en annan kommer tillbaka efter en lång sjukskrivning.

Det. händer. saker. hela. tiden. Man kan tro att det bara är ett talessätt men det är alldeles sant att vila, det får man göra i graven.

Jag ska inte bagatellisera riktigt svåra händelser, som dödsfall, sjukdomar och skilsmässor, men dessa andra ständiga justeringar av livslinjen tillhör ju också livets charm. Om det verkligen hade varit som man trodde när man var 15, att allt var klappat och klart vid 28, skulle ju tillvaron vara rätt trist. Och när livet är tufft är det också skönt att baserat på egen erfarenhet veta att det kommer att vända.
Någon gång.
Jag kan skriva detta här, trygg i förvissningen att de som kommer att läsa mest är män­niskor i min egen ålder som säkert känner igen sig i det mesta. 15-åringarna struntar i våra samlade klokskaper och det är nog bra eftersom ett råd från mig så lätt skulle kunna låta som en varning och att gå ut i livet med rädsla är ingen bra förutsättning.

Förlåt, vad sa du? Borde jag se över mitt pensionssparande? Äta mer kalcium för att mota benskörheten i grind, ställa mig i kö till äldreboenden och skriva ett testamente?

Äsch, det hinner jag sen. Jag har fullt upp med annat just nu.

Fotnot: Brev till min dotter (red Elcim Yilmaz, Forum) och Saker jag hade velat veta när jag var 15 (red. Johanna Wester och Diana Olofsson, Norstedts).

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för …

… människor som kan vara genuint roliga utan att vara det på någon annans bekostnad.

2. Jag vill bli bättre på …

… franska.

3. Nästa resa går till… 

… Boden, för julfirande.

4. Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …

… 1955 eftersom det vore roligt att få träffa min mormor, som dog 1956.

 

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson. Ålder: 47. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen. Familj: Nej, ingen egen. Gör annars: Redaktör för fredagsbilagan Femplus.

Det är filmerna som får oss att tina

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenRomcoms. Så heter filmgenren som är hetare än någonsin nu när snön faller. Ute är det köldgrader, vi slirar på hala vägar när vi stressar runt efter julklappar och vi snålar in på leenden.

Världen är kall, vi är karga. Men då har vi romcoms. Romantiska komedier i alla tv-kanaler. Som får oss att tina upp på kvällskvisten. Som får oss att känna oss bra.

Under dagen trängdes vi på bussen, i kassakön, vi har huttrat och vi har uthärdat. Och förmodligen även strösslat med uppgivna, otåliga blickar. Men nu sitter vi i soffan framför Julia Roberts och Hugh Grant och tänker att människor inte är så dumma ändå. Ja, de är ju ganska fina, till och med goda.

Även en misantrop kan bli frälst av en riktigt bra romcom. I två timmar eller tre.

Det är därför jag älskar romcoms. Jag vill bli lurad.

Jag vill hänga med Julia och Hugh, Cher, Nicolas och Emma och alla de andra som alltid är roliga, rörande, omtänksamma, vackra och vacklande. Jag vill gå genom Portobello Roads alla årstider medan Bill Withers sjunger Ain’t no sunshine (ett så mycket intressantare och snyggare sätt att vara olyckligt kär på än alla andra), gå på bröllop där alla tal är gränslösa och ingenting är tillrättalagt, jag vill gå på Opera med Nicolas Cage och vara så där charmigt italiensk som man bara är i Brooklyn.

Ja, min favoritfilm i genren är Mångalen från 1987. Cher med grå lockar i håret. En sårad, dramatisk och väldigt emotionell Nicolas Cage som utbrister saker som ”We are here to ruin ourselves and to break our hearts and love the wrong people and die ” (ungefär: vi är här för att fördärva oss själva, få våra hjärtan krossade, älska fel människor och dö). Omöjlig kärlek som blir möjlig, kloka Olympia Dukakis i ett innerligt samtal med en ömklig kvinnokarl på en kvarterskrog. Allt med New York som kuliss. Det är vackert. Fint. Omöjligt att inte älska. Jag vill gå omkring i den filmen länge, se upp på fullmånen och höra Dean Martin sjunga That’s amore.

Sedan ska jag tro på människan igen.

I veckans Söndag tipsar vi om böckernas motsvarighet till romcoms –  feel good-romanerna. Bläddra fram till sidan 81 och få full koll på vad du ska läsa om du vill bli förledd.

Släktforskning kanske är enklare, trots allt …

av Söndagsredaktionen

jan-olov_anderssonMånga släktforskar.

Och visst. Gillar SVT-serien Vem tror du att du är?, där svenska kändisar rotar i sitt förflutna, och älskar Allt för Sverige, med de galet känslosamma amerikanerna som söker sina svenska rötter.

Men vad gör man om dramatiken i den fattiga arbetar- och bondesläkten strax utanför Lin­köping bara tycks bestå i att morfar faktiskt hade börjat packa kofferten för att likt Karl-Oskar i Utvandrarna dra till Amerika, men i stället träffade mormor?

Jo, man blir glad, för annars hade jag ju inte funnits.

Kanske bättre att rota i något mer närliggande. Nutidens stora samtalsämne.

Var och hur man bor. Hur man hamnade där. Vad det kostar. Hur mycket lån man har. Hela jäkla bostadshistorien.

Situationen var faktiskt inte helt hopplös när jag flyttade till Stockholm 1976. Det gick att hyra i andra hand till rimliga priser även för en student. Men så började borgarna sälja ut alla hyreslägenheter. Sedan dess är det pengakrig som gäller. I kampen att få lån hos bankerna och att sedan buda över varandra på lägenheter som kostar närmare 100 000 kronor/kvadratmeter.

Men det är en annan historia.

Inget hinder för vad jag för åtskilliga år sedan tänkte dra igång:

Den blivande folkrörelsen #Lägenhetssnoka!

Att snoka rätt på vilka som bor där man själv har bott. Hur och varför de hamnade där. Hur de trivs. Och hur de har gjort om ”min” bostad.

Lät betydligt enklare än släktforskning. Inget letande i gamla kyrkböcker. Räcker att minnas sina gamla adresser. Och att man kan se självsäkert självklar ut när man smiter in genom ytterporten efter någon som kan portkoden.

Insåg sedan att för detta krävs ju både mod, framfusighet och uppfinningsrikedom.

När dörren öppnas och man möter en förvånad blick, ska man då:

Sjunga Tommy Nilsson-refrängen Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här?

Säga att man är fastighetsmäklare och vill värdera bostaden?

Eller säga som det är?

Inget av alternativen kändes som att de borgade för framgång. Snarare en stängd dörr.

När jag återvänder till de forna hemtrakterna, händer det att jag kör förbi huset i Gistad där jag bodde till åtta års ålder. Och det i Slaka, där jag sedan bodde fram till jag var 21. Särskilt det första har byggts om och till. Har ibland tänkt att om jag knackade på och berättade att morfar respektive min pappa faktiskt byggde husen med sina egna händer, skulle de nuvarande ägarna själva kanske bli lite nyfikna och släppa in mig.

Har ännu inte vågat.

Så lägenhetssnokandet har inte varit särskilt lyckosamt.

Häromåret låg min gamla hyrestvåa på Bergsunds strand – ovanligt planerad etagevåning, med egen uteplats – ute till försäljning, nu som nyrenoverad bostadsrätt för många miljoner kronor.

Strax innan lägenhetsvisningen, ringde chefen och lade ut ett viktigt jobb på mig. Tittar i morgon kväll, tänkte jag. Men visningen ställdes in. Lägenheten hade sålts.

Av de elva lägenheter i Tumba och Bagarmossen, på Kungsholmen och Södermalm, som jag har bott i, har jag bara fått koll på ungefär en halv.

Skulle för 11-12 år sedan hämta dottern som hade lekt hos en dagiskamrat. På en av mina gamla adresser. Ringde på ”min” gamla dörr. Dottern var redan påklädd, så jag kom inte längre än in i hallen. Kunde bara ana en ihopslagning av flera mindre lägenheter till en stor. Spännande.

Nästa gång, tänkte jag. Men då hade lekkamratens föräldrar skilt sig och flyttat till nya bostäder.

Släktforskning kanske är enklare, trots allt…

 

Veckans krönikör

Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 62. Familj: Olle, 18, och Greta, 17, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen.
Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag ska aldrig glömma…  

…en oförrätt. Långsinthet är en dygd.

2. Min dröm om paradiset består av…  

…en strandservering med parasoll, frusna margaritas på bordet och vid bordet bredvid sitter First Aid Kit som en livs levande jukebox och sjunger sånger jag beställer.

3. Mitt livs soundtrack är… 

…Eldkvarns samlade verk. Det finns en ”Plura”-låt för i stort sett allt som har hänt eller händer i ens liv.

4. På sociala medier lajkar jag mest…  

…ingenting. Vill inte uppmuntra den narcissism som råder på sociala medier.

Här ska inte väntas!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_green”Jag hade en julstjärna som hängde uppe så länge att den blev solblekt.’’

Vår redigerare Nina vinner adventskriget med den kommentaren. Vi andra har suttit och nickat inkännande och förfärat oss över de som inte tar ner sitt julpynt i tid – eller ännu värre har det uppe året om. Nu blev vi tysta. Nina ler. Vi ler. Det är härligt med någon som kliver in och bryter överenskommelsen.

Men när får man börja? Dagarna är så grå och mörka, kan man få tjuvstarta? Bara lite med några julstjärnor. Måste man verkligen vänta ända till första advent, frågar vi oss.

Då svänger redigare Gunilla in från vänster: Sa ni Advent? Det kommer väl från ”att vänta”?

Advent, adventa, advänta, att vänta.

Är du täppt i näsan kommer uttalet av sig själv. Det är så tydligt och bra och logiskt att det nästan känns helt orimligt att ordet Advent inte alls betyder vänta. Vi väntar in jul, mystik, tomtar och paket.

Nu är inte allt logiskt här i världen. Advent kommer av latinets adventus som betyder ankomst. Vi pratar om herrens ankomst så klart, inte tomtens. Men det kanske inte spelar någon roll nu för tiden. Tomten brukar ju, till skillnad från herren, dyka upp – punkligt dessutom. Men vad vet jag.

Ända sedan slutet av 1800-talet har vi hängt upp julstjärnor som symboliserar Betlehemsstjärnan, alltså den som visade vägen för de tre vise männen och inte för, den i dag mer efterlängtade, tomten.

Så vad gör det om julstjärnor hänger uppe i tid och otid? Ledstjärnor kan vi behöva året om, även om det bara är LED-lampor i vikt papper.

Världen är ju så mörk.

I dag är det jag som tjuvstartar. En ynklig vecka i förväg. Adventa en vecka till när mörkret faller redan vid tre på eftermiddagen?  Nej, nu ska ljus och stjärnor upp.

I veckans tidning har vi plockat fram allt glimmande, juligt som du behöver för att få en ljusare december. Och januari. Och februari …

Härifrån kan det bara gå uppåt va?

av Söndagsredaktionen

emmarigmorsdotter_bloggHösten är här, med mörker och kyla. Strandminnena har bleknat, den sista solbrännan har flagnat och de lata semesterdagarna känns allt mer avlägsna.

Skönt! För varje minut jag lägger mellan mig och skräcksommaren 2017 blir det lite, lite lättare att andas.

Allt började med att vi köpte en ny lägenhet, min make och jag. Sprillans ny. Stor, ljus, högst upp – allt kändes kanon och vi var förväntansfulla som barn på julafton när vi äntligen fick nycklarna. Glädjen dämpades något när bilen blev vandaliserad i garaget som inte gick att stänga, men vi klarade oss i alla fall från den stora översvämning som ödelade samtliga lägenheter under oss när ett rör brast.

Så flyttlasset gick. Efter de kladdiga småbarnsåren i fläckig soffa unnade vi oss fina möbler och dyra tapeter och dottern fick äntligen ett eget rum. Mitt i flyttkaoset blev jag jättesjuk och diagnostiserades efter en natt på akuten med rosfeber (varning, bildgoogla inte!) men kämpade ändå på med kartongerna. Med bara två dagar kvar till semestern var allt uppackat, inrett och klart. Då bokade vi en storstädning så att vår nya bostad skulle bli perfekt.

Jag står i en klädbutik på stan med två sommarklänningar över armen när städhjälpen ringer och skriker i panik: Det regnar i lägenheten! Det rinner vatten från era tak!

Det kan inte vara sant, vi hade ju klarat oss från översvämningen! Jag störtar hem och larmar byggbolaget på vägen. Håller andan när jag kliver in i den nymålade hallen. Snälla, snälla, snälla! Men det är tyvärr sant. Vattnet forsar ur den ärvda kristallkronan, ner i vår nya kontinentalsäng, över dotterns leksaker. Takfärgen töjs ut till stora ballonger som till sist spricker och sprutar smutsigt regn över vårt vackra hem. Katastrof! hojtar städerskan och ja, det är ju bara att hålla med.

Entreprenören har klantat sig, men pudlar och lovar att åtgärda allt medan vi är på semester. Så vi lämnar nycklarna och drar till Skåne. Där regnar det också, nästan hela tiden (fast bara utomhus), men man kan faktiskt grilla under paraply också.

Vi möblerar om i den trånga stugan för att få plats med vänner på middag. Då sviker kroppsminnet min man, som sparkar in i en stol och bryter tån. Rejält. Vi får ge bort våra Håkan-biljetter, ställa in den romantiska weekenden i Köpenhamn och glömma allt vad promenader i bokskogar heter. Men vad tusan, det kanske bara gör oss gott att sänka tempot ytterligare efter alla problem.

Så vi puttrar på, maken med kryckor och fula sandaler, och inleder varje dag med dotterns simskola på det härliga utebadet. Hon älskar lektionerna, tills även hon drabbas av bokstavligen skitdåliga nyheter. Nattetid har någon klättrat över stängslet och sabotagebajsat i alla bassänger!

Och nu är det som om oturen inte går att stoppa. Vi får falska inkassokrav, bilen får pyspunka, grannen får hjärtstopp (!) och jag som äntligen hade fimpat sedan ett halvår tillbaka börjar stressröka som aldrig förr. När vi efter allt elände till sist kommer tillbaka till Stockholm och öppnar ytterdörren har hantverkarna trots alla löften fixat … INGENTING.

Ridå.

Nej, förresten, det är inte slut där. Sista kvällen på ledigheten toppar jag all dålig karma med att krascha bilen – som alltså redan har lagats två gånger – rakt in i en mur.

Härifrån kan det bara gå uppåt va?

 

Veckans krönikör

Namn: Emma Rigmorsdotter. Ålder: 38. Yrke: Redigerare. Bor: Stockholm. Familj: Maken Karl, 37, och dottern Loella, 5.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta egenskap är …

… att jag aldrig kommer i säng på kvällen. Somnar i stället på soffan, framför skräp-tv, i en tvätthög – och vaknar med nackspärr. Så ovärdigt.

2. Jag får en sötchock när jag …

… ser bebisar och när dottern vill köpa lördagsgodis på affären med 1000 sorter. Men för all del, det slinker ju ner.

3. Det gör jag för att göra världen bättre …

… återvinner, skänker pengar och är jättesnäll ända tills jag blir jättearg.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren …

… otaliga powerballader toppat med Everybody hurts (R.E.M.) på repeat.

Min ugn är mitt barn

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenTvå plåtar varma mackor skulle det bli. Jag hade kokat ihop en gräddig svampstuvning och portionerat ut över några av formbröden. Andra fick skinka och senap. Tomater och ost. Jag var rätt nöjd över 80-talstemat på vår bokcirkelsträff. Enkelt, gott och tryggt. Min barndoms fredagsmys. Klockan var närmare tre på söndagseftermiddagen, om några minuter skulle gästerna ringa på dörren. Då dog ugnen. Jag försökte felsöka men den var stendöd; kall och hård. Och där stod jag med mina två plåtar formfranska. Vet ni hur torrt och tråkigt kalla varma mackor smakar? Jag vet. Mina bokvänner också. Vilket elände!

Men nu kommer ett ännu värre elände: Det där hände får tre år sedan, eller om det var fyra, och min ugn är fortfarande stendöd. Jo jag kan laga mat, min spis är separerad från ugnen och den fungerar fortfarande utmärkt. Men det är ju rätt segt att inte ha en ugn. Jag gör  inga härliga pajer nu för tiden, inga kanelbullar. Jag bjuder aldrig på sockerkaka och det där knapriga glutenfria knäckebrödet som jag fick receptet på av min chef Erika lyser med sin frånvaro…

Jo jo.

Jag är som mina vänner som har fått barn och målar upp en bild av vilka de var innan de blev föräldrar. Så många gånger jag har hört: ”Jag hinner ju inte träna längre nu när jag har barn” och tänkt, men självklart inte sagt: Men du tränade ju inte innan du fick barn heller. Eller: ”Oj, vad många böcker du läser, ja jag hinner ju inte läsa längre nu när jag har barn” och jag har undrat: Kan jag verkligen ha glömt att hon var en bokmal innan hon fick barn?

Min ugn är mitt barn. Bilden av mig själv som någon som njuter av att laga mat stärks för varje år som ugnen är trasig: Med ett glas vin i handen rör jag om i såserna och öppnar ugnen för att se hur kycklingen tar sig. En annan bild: Jag står med mjöl på kinder och händer och ett sånt där lite gulligt, rufsigt hår. I ugnen står de gyllengula fluffiga lussebullarna på rad. Det doftar nybakat i hela huset. Alla är glada. Jag är glad.

Sanningen: Jag har aldrig bakat lussebullar, inget knäckebröd har gräddats i min ugn. Och om jag hade försökt mig på något av det skulle bilden vara allt annat än harmonisk. Jag är en dåre i köket. Allt ska gå snabbt. Jag ska diska samtidigt som jag hackar lök. Jag dukar fram samtidigt som jag bryner köttfärs och ja, borde jag inte dammsuga lite nu också? Det blir aldrig bra. På sidorna 52–58 skriver vi hur du blir en mästare i köket. Jag inser att  jag är ett svårt fall men jag kan ju i alla fall börja med att sluta drömma och skaffa en ny ugn.

De fina retrofiltarna är doppade i DDT

av Söndagsredaktionen

Fredrik_RundkvistDet är väl tyvärr inget snack om att alarmerande mycket är på väg åt alldeles fel håll när det gäller miljön. Men det var i sanningens namn inte särskilt mycket bättre förr. Vi visste bara inte hur illa ställt det egentligen var.

Låt mig ge några högst personliga exempel.

Barndomens somrar tillbringades på familjens sommarställe i Värmland. Ett 1700-talstorp idylliskt beläget vid en liten älv där vi barn kunde fiska och bada dagarna i ända under de evighetslånga sommarloven. Det var så länge sedan att det ännu fanns gott om barn i skolåldern på landsbygden och en gammaldags lanthandel i det gamla brukssamhället i närheten.

Det är fina minnen och en upplevelse jag gärna hade gett mina egna barn. Åtminstone kände jag så tidigare.

Ända tills en giftskandal av bibliska proportioner många år senare avslöjades några hundra meter uppströms från idyllen.

Historien uppdagades sedan massor av hundvalpar dött på en kennel i det lilla samhället. Markprover från ödetomten intill kenneln visade på skyhöga halter dioxin. Enligt länsstyrelsens rapport var halterna i marken mer än tusen gånger högre än det tillåtna gränsvärdet. Gifterna härstammar från ett gammalt sågverk som brann ner på 1960-talet. Sedan dess har marken använts som åker.

Saneringen kommer att ta åratal och kosta enorma belopp och lär med all sannolikhet därför aldrig bli av.

Sugen på ett nostalgiskt dopp i barndomens vattendrag?

Skulle inte tro det.

Ett annat exempel: Många av oss som växte upp på 1970-talet minns de färgglada filtarna från Tidstrands yllefabrik i Sågmyra, de där randiga grejerna som designats av textilkonstnärinnan Viola Gråstrand. De var varma och sköna och tillverkade på den tid då det fortfarande fanns svenska textilindustrier. De snygga etiketterna slog med snirklig stil fast att garnet var malsäkrat för evigt (mothproofed for life).

De där filtarna säljs numera för åtskilliga hundralappar – ibland ännu mer – på auktionssajter och trendkänsliga second hand-affärer på Södermalm.

Själv hade jag också ett par sådana efter mina föräldrar, en grå och en orange. De verkade helt outslitliga. Vi använde dem flitigt på vintern och kalla kvällar på balkongen sommartid.

Inte nu längre.

För ett par veckor sedan lämnade jag in dem för destruktion på återvinningscentralen. Jag hade handskar på mig när jag gjorde det.

Detta sedan jag av en slump råkat höra det utmärkta radioprogrammet ”Loppmarknads­arkeologerna” som gick till botten med det märkliga faktum att så många av dessa 50 år gamla ylletextilier fortfarande finns kvar – helt utan att ha angripits av skadedjur. Egent­ligen borde de flesta vid det här laget ha slukats av yllets gamla ärkefiende: Malen.

Förklaringen visade sig vara lika enkel som hemsk.

Tidstrandsfiltarnas enastående hållbarhet och motståndskraft beror nämligen på att garnet dränkts i eulan alternativt mitin. Det är enkelt uttryckt två varianter av det ökända miljögiftet DDT.

Både eulan och mitin är sedan länge totalförbjudna. Ämnena anses så giftiga och stabila att de malsäkrade textilierna från 50- och 60-talen inte längre bör användas. De får heller inte tvättas eftersom den giftiga skiten då riskerar hamna i vattnet. De får inte ens slängas bland vanliga hushållssopor.

De ska lämnas till destruktion.

Sugen på en skön orange retrofilt, någon?

Skulle inte tro det.

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta ovana… 

… är att jag ständigt lämnar denna text lite för sent.

2. I skivsamlingen har jag… 

… ingenting. Jag har sålt rubbet. Ärligt talat: Hur ofta lyssnar man på de där usla plattorna man köpte som 15-åring?

3. Jag försöker göra världen lite bättre genom… 

… att lära mina söner att inte begå samma misstag som min och tidigare generationer gjort.

 

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.

Ålder: 50 år.

Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Familj: Fru och två barn.

Bostad: Lägenhet i Stockholm.

Nästa weekend na na na…

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenJag kan varken säga eller höra ordet weekend utan
att textraden Nästa weekend är vi hos varandra, nästa weekend snurrar i gång i mitt huvud.

Det är en arbetsskada. En gång i tiden hade vi en artikel om mer eller mindre märkliga melodifestivalbidrag i tidningen, vår redigerare Gunilla stod för text och layout – och den arbetsskada jag snart skulle ådra mig. Ett moln av nostalgi svepte vid den här tiden fram genom redaktionen.

Under en hel vecka eller det var nog snarare två, youtubade Gunilla låten påhejad av dåvarande biträdande redaktör Kristofer. Dansen, låten, hur Uffe Persson, som framförde bidraget 1988, sjunger ut textraderna framstår i dag som bedagat och en aning skrattretande, men blir fascinerande och omistligt charmigt just därför.

Gå in på Youtube, lyssna och se och upptäck att du snart är fast i en schlagerdänga. Nästa weekend gick på högvarv på redaktionen, eller ja den spelades i alla fall en gång om dagen, och när det blev fredag drogs volymen upp lite extra.

Vilka tider! Vilka biverkningar!

Därför blir det ibland rätt märkligt. Som när jag berättar för mina kollegor att jag ska till Berlin om några veckor. ”Över en weekend då eller?”, frågar Anna och precis då kommer kören in: NÄSTA WEEKEND ÄR VI HOS VARANDRA, NÄSTA WEEKEND.

Eller som den här veckan när vi har en artikel om helg­resor i tidningen. Det är liksom dömt redan när jag frågar vår reporter Johan om han är klar med artikeln och han undrar vilken jag menar och jag säger: ”Weekendstäderna”…NÄSTA WEEKEND ÄR VI HOS VARANDRA, NÄSTA WEEKEND! Det är ett helt husband som drar i gång. I mitt huvud. Bara där som tur är.

Så vi kan väl säga helgresor i stället?

I veckans Söndag tipsar vi om fem städer i Europa för dig som vill till något mindre än huvudstäderna London, Paris och Berlin.

För visst är det mysigt att gå på upptäcksfärd i en ny stad över en helg utan stress och måsten? Snart lackar det dessutom mot jul och det är ju alltid lite roligare att köpa julklappar på en julmarknad i en annan stad, i ett annat land. Bläddra fram till sidorna 62–67 och läs om städerna som är precis lagom att uppleva över en helg. Jag har själv inte varit i någon av dem. Inte än. Men jag funderar på december. Då ska jag fly bort. Bara för några dagar. Ja, det blir väl en weekend…NÄSTA WEEKEND ÄR VI HOS VARANDRA, NÄSTA WEEKEND.

Sida 1 av 157
  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB