En hel tidning om vikt på köpet!

av Söndagsredaktionen

En hel extra tidning om vikt på köpet!

Det får du om du köper Söndag den här veckan. Där kan du bland annat träffa Fanny som har ett par byxor i storlek 54 hägnade i sitt arbetsskåp. I dag köper hon kläder i storlek 38 och byxorna hänger där som en påminnelse om att hon aldrig ska bli så stor igen.

Söndag har också tittat närmare på flexitarian-trenden.  Att vara flexitarian, eller veggivore som det också kallas, handlar om att äta nyttigare och mer miljömedvetet. Mer grönsaker men inte bara – du kan fortfarande äta kött så länge kossan har haft det bra.

Det bästa från två världar alltså!

Vi förklarar hur du kommer i gång med ditt nya, nyttiga liv och bjuder på goda recept.

Sedan har vi träffat Björn Ranelid som svarar på 17 vassa frågor så som bara han kan!

Ha en bra vecka allihop.

Lika nödvändigt som anticellulitbyxor

av Söndagsredaktionen

Zandra_lundbergNu är jag innerligt förbannat less på vardagsprofeter. Alla dessa människor som snöat in på att livet ska ­levas på ett visst sätt. ”Du måste detoxa ­fyra gånger om året”. ”Du måste sluta äta vitt mjöl”. ”Du måste använda de här produkterna till ditt ansikte”. ”Du måste få i dig mer protein”. ”Du måste köra intervallträning”. ”Du måste äta en sked kokosolja om dagen”.
Jaha? Jag måste än det ena och än det andra ­annars … annars vad då? Kommer min kropp att försurna och slutligen lösas upp till en neon­grön slajmig klump som rinner ner i avloppssystemet, eller vad då?
Du har säkert stött på en vardagsprofet. De finns lite överallt och kommer i alla möjliga olika former och åldrar. Ett säkert bevis på att du har med en att göra är dock att kolla deras aktivitet på Facebook. Där skriver de milslånga inlägg och lägger en halvtidstjänst på att bråka i olika kommentarsfält. Vardagsprofeterna älskar att tycka till om kost. Och precis allting som rör barn. Träning gillar de också.
Kanske är det bara en känsla jag har. Möjligtvis är jag rent av paranoid. Men det känns som att vardagsprofeterna förökar sig i en rasande takt just nu. Och de känns påstridigare än någonsin.
Här om dagen stötte jag på en kvinna som spärrade upp ögonen som golfbollar när hon fick höra vilken mat jag ger min hund. Hon gick på om att det var alldeles för högt proteinvärde och allt vad det nu var. Om hon lyssnade på när jag försökte förklara varför min hund äter just det fodret? Nix pix. Givetvis inte. För vardagsprofeter funkar inte så. De vill bara pracka på sina livssanningar och sedan valsar de vidare till nästa offer.

Minns ni tv-shop? Jag minns tv-shop mycket väl. Det var nämligen framför de här reklamfilmerna jag tillbringade ett par timmar efter att skolan hade slutat, i väntan på att den riktiga TV 3-tablån skulle dra igång. Det lömska med tv-shop var att det till slut blev hjärntvätt. Samma långa reklamfilm loopades om och om igen. Vid första anblick kändes ett par anticellulitbyxor eller ett midjeminskande värmebälte skrattretande. Men efter att ha matats med samma information gång på gång så började det kännas … rätt rimligt. Vartefter ­minutrarna gick blev jag mer och mer förundrad över att jag faktiskt lyckats klara mig så många år utan ett par anticellulitbyxor. Turligt nog var det inte jag, utan min mamma som hade hand om hushållsekonomin på den tiden (eftersom jag var nio år och dessutom cellulitlös).
Hur som helst. Det jag försöker säga är att vardagsprofeterna har samma effekt som tv-shop. ­Låter du dem mala på för länge så kommer du förr eller senare att övertygas. Och du kommer nog inte att ta skada av det. Det är väl troligtvis jättebra att detoxa och intervallträna. Problemet är att du matar monstret. Vardagsprofeten får ännu mer underlag för sitt predikande – ”se! Jag omvände den här personen. Nu är det bara några miljarder människor kvar att snacka omkull”.

Problemet med vardagsprofeten är att hen ­lider av akut brist på ödmjukhet och förståelse för andra människors livsval.
Jag känner så här: Tipsa gärna, dela gärna med dig av dina erfarenheter. Men kom inte och sälj på mig en livsstil. Kom inte och påstå att jag måste saker hit och dit.
Gå hem och häll i dig din ­kokosolja och skriv något rabiat blogginlägg i stället. Sedan kan jag ta del av det någon dag när jag känner för det.
Om jag känner för det.
Tack på förhand.

Veckans krönikör:
Namn: Zandra Lundberg.
Ålder: 26.
Gör: Frilansjournalist.
Bor: Lägenhet i Enskede i Stockholm.
Familj: Hunden Stoffe.

3 tankar i mitt huvud…
1. Just nu …
… är jag så otroligt gla’ över att jag fått gå på yogaklass och föreläsning med Malin Berghagen.
2. Jag funderar på att …
… köpa ett litet torp vid ­havet och ha en likadan ­veranda som min mamma.
3. Tänk att …
… jag är inne på min andra månad utan kaffe och alkohol.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

En hel tidning om skönhet på köpet!

av Söndagsredaktionen

Dennis var utbildad till att döda. Bibbi arbetade med att rädda liv.

För fem år sedan korsades deras vägar och i dag bor de i Stockholm med sin lille son Elliot.

Söndag har träffat den svenska sjuksköterskan som blev förälskad i den amerikanske frontsoldaten från kriget i Irak. Tillsammans berättar de om Dennis mardrömmar efter det han upplevt, om hur omgivningen reagerade på deras förhållande och hur hon lärde sig acceptera Dennis bakgrund.

”Vår historia har lärt mig att allt kan hända”, säger Bibbi.

Den här veckan drar tredje säsongen av ”Hela Sverige bakar” igång. Men hur är det egentligen att vara med i TV4:s tävling? Vad är det vi inte får se på tv? Söndags Johan Gunnarsson tar dig med bakom kulisserna och avslöjar både det ena och det andra.

Mer då? Jo, den här veckan får du en hel tidning om skönhet på köpet! 44 sidor med höstens trender, hudvård, hårspecial och mycket mer. Missa inte!

När forsen ännu fanns

av Söndagsredaktionen

svante_lidenJag växte upp vid Älven. Strandbrinkarna var livsfarliga lekplatser och för den stackare som halkade i på fel ställe kunde det lätt bli det sista han eller hon gjorde i livet.

Vattnet var snabbt vid forsnacken i Sollefteå där vi bodde. Åkte du i där och inte kunde simma var det färdigt.

Vattnet var strömt och kallt och det fanns inga garantier för att du skulle klara dig även om du hade tagit simborgarmärket. Och då ska du veta att simborgarmärket på den tiden togs i strömmande älvvatten och inte på något fjolligt inomhusbad.

Den svinkalla Ångermanälven var ingen lekplats. Och ändå var älven och strandbrinkarna de bästa lekplatserna jag någonsin haft.

Varken jag eller mina kompisar var simkunniga.Och åtskilliga vuxna var det inte heller. Farsan, som jobbat i flottningen och skröt om att han kunde kuta över älven om bara timmerstockarna låg tillräckligt tätt, hade naturligtvis inget simborgarmärke.

Jag trodde att hans pinsamma skrönor om ­timmerrusningen över älven var dravel tills jag såg honom rusa över stockarna som samlats i Edan, den stora bakström där massor med timmer hamnade sedan det åkt ut för Sollefteåforsen.

Farsan behövde inget simborgarmärke; han kunde springa på älven. Han hade bara en ordnings­regel:

– Kommer du hem och har drunknat får du stryk!

Döden fanns hela tiden i närheten. Det var inget vi tänkte på, det bara var så.

Farsan växte upp på ett tun mellan Laseleforsen och Holaforsen några mil uppåt älven.

Jag lärde mig gå där.

Det var en trakt med en närmast gotisk skönhet. Den långa Laseleforsen slutade med ett några hundra meter långt sel, där farfar bodde. Sen kom den våldsamma Holaforsen som delades av en ö i mitten. Duktiga och dödsföraktande roddare som farsan, farfar och hans bröder rodde ner till holmen i fallet ibland. Den som missade ön gick under.

Älven var fortfarande till stor del otämjd på 1950-talet och farsan berättade om hur han rodde folk över älven för en 10-öring när han var grabb.

– Var dom packade kunde man lura till sig en 25-öring ibland.

Det gällde att kunna ro snabbt. Det var inte långt ner till Holaforsen. Reservåran var bokstavligen en livförsäkring.

Men alla ville inte skiljas från 10-öringen.

En i bygden välkänd snåljåp smög sig ner till farfars forsbåtar en natt, sköt ifrån och hoppade i.

Han glömde årorna … Ingen hörde honom när han började yla på hjälp.

Det är oklart huruvida han slog ihjäl sig eller drunknade i Holaforsen. Eller om han dukade under lite längre ner efter rådbråkningen i fallet.

 I vilket fall som helst hittades han framåt hösten när det blev lågvatten, fastkilad bland några klippblock i Nämforsen någon mil nedströms. Precis ­utanför stranden där en del överviktiga gamla ­hippies envisades med att bada näck under Urkultfestivalen i Näsåker för några veckor sedan.

Han hade fortfarande sina snitsiga skor på sig, ett par svartvita spats. Det var skorna de tog honom på. Han var så uppsvullen att han fick begravas i en fläsklår från slakteriet. Inga kistor räckte till.

– Undrar vart båten blev av, undrade farfar.

Båten var borta och snart försvann forsarna också. Under flera decennier byggde vattenrallarna kraftverk överallt. 49 stycken tystade landskapet.

Farfar Emils liv krossades när Lasele kraftverk byggdes på 50-talet. Han drevs från gård och grund och förvisades till en liten skitkåk uppe på nipkanten där han satt och stirrade ut över den torrlagda älvfåran tills han dog.

Och så ramlar jag på Hampe Svanbergs fantastiska olja ”Holaforsen, Ådalsliden” ­uppe på Stadsauktion Sundsvall och får se farfars och farsans forsar igen. Och farfars gård där jag lärde mig gå. Det är den lilla röda fläcken till vänster.

3 tankar i mitt huvud:

Just nu läser jag … 

… To hell and back av Audie Murphy. Sådana böcker behövs ibland för att påminna en om att vardagsproblemen i jämmer-dalen just är … vardagsproblem.

På min gravsten ska det stå …

… ”Aldrig i livet!”

I mitt kylskåp finns det aldrig …

… ansjovis när jag vill förädla min nattliga äggmacka till en kulinarisk upplevelse i yppersta världsklass.

Veckans krönikör

Namn: Svante Lidén.  Ålder: 62 år. Yrke: Reporter på Aftonbladet. Familj: Maria, läkare på Akademiska ­sjukhuset. Två vuxna barn. Bor: Lägenhet i Uppsala.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Vi med diagnos är riktiga trendsetters

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYPå knagglig spanska frågar jag affärsbiträdet om ”pan sin gluten”, varpå hon, bokstavligen, tar mig på en guidad tur i den mallorcanska supermercadon för att visa mig korvar, skinkor, bröd, chips och färdigmat, som är tydligt märkta med den glutenfria matsymbolen.

Jag häpnar. Det är bara ett par år sedan som samma fråga bemöttes med ett undrande: ”Que?”, och jag fick nöja mig med att knapra riskakor. Nu har måhända Spanien också ett växande antal medborgare som får diagnosen celiaki – den medicinska termen för glutenintolerans.

Eller så har de bara fattat att den glutenfria trenden är här för att stanna. För det är inte bara vi som faktiskt blir sjuka av att äta vetemjöl, korn och råg, som numera anammar en glutenfri diet. I Hollywood snackas det om ”The new star diet craze”, sedan ”alla” A-listkändisar, från Jennifer Aniston till Zooey Deshanel, bannlyst baguetterna vid frukostbordet och ”go gluten free”, har blivit ett sorts mantra bland  initierade ”foodies” – mateliten som har ett sorts upplyst tänkande kring vad de stoppar i munnen.

För tennisesset Novak Djokovic är det mer än ett tänk. Det är hans metod för att bli bäst i världen. Sedan han slutade äta gluten har han blivit lättare, snabbare och vaknar mer fokuserad på morgnarna, skriver han i sin bok Serve to win som kom förra hösten.

Och för er som tror att glutenfritt är lika med trist, tänk om. I boken Bröd och kakor – baka utan gluten (Ordalaget) av Mekti Ganic finns smarriga recept på allt från muffins och bakelser till pitabröd och amerikanska pannkakor.

Så det har hänt en del sedan 1992 då jag fick veta att jag hade celiaki. Då var det många som ansåg att glutenintolerans var lite av ett hittepå, inte minst humorgänget Lorry, som gillade att driva med diagnosen.

Men jag är inte bitter.

Jag har ju fått drygt 20 års försprång av upplyst ätande.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Veckans bästa läsning är här!

av Söndagsredaktionen

I två år försökte Anitha Schulman bli av med de sju kilo hon lagt på sig under graviditeten. Hon testade allt men inget fungerade – förrän hon fick tips om 5:2-metoden. Två månader senare var gravidhullet borta.

”5:2 är den enda diet som inte fått mig att känna mig misslyckad”, säger Anitha.

I veckans Söndag berättar hon om sin resa, delar med sig av sina bästa tips och bjuder på goda recept till fastedagarna.

Det har varit en bra sommar för äppelodlarna även om hagelskurarna i södra Sverige har ställt till problem. Äpplena har fått fin arom i värmen och nu är det dags att ta hand om skörden.

Söndags matredaktör Johan Gunnarsson har ställt sig vid grytorna och trollat fram marmelad, gelé, saft och chutney. Allt med äpplen som bas.

Ovanpå det hittar ni allt ni har vant er vid i Söndag: Resa, reportage, mode, fråga Terry och Malena, veckans bok och vin, skönhet och 16 sidor kryss & quiz!

’’Avståndet kommer aldrig att skilja oss åt’’

av Söndagsredaktionen

Asa_passanisi_bloggPrecis så skrev jag i ett kärleksbrev till ex-maken någon gång våren 1994. Vi hade träffats på en strand i Thailand ett halvår tidigare – han från Australien – jag från Sverige. Och nu skulle vi minsann bevisa för oss själva, varandra och världen att vi hörde ihop.
Jag var 22, han 26 och vi skulle göra allt vi kunde för att få vara tillsammans. Men på varsin sida om vår envishet och obstinata ­kärlek fanns två helt olika kulturer, olika språk och ­sociala koder.
På varsin sida fanns också varsin orolig mamma och pappa som ville något annat och kämpade emot, försökte tala oss till rätta, förklarade att det här kunde bli komplicerat.
Men jag och ex-maken såg bara varandra. Det andra viftade vi liksom bort.
Och naturligtvis blev det som vi ville. Vi gifte oss, fick tre fantastiska döttrar och flyttade fram och tillbaka mellan två väldigt olika platser i ­världen.

Våra barn växte upp i två olika kulturer – ibland gick de i skola i Sverige och ibland i Australien. De rörde sig tidigt fritt mellan sina världar, hade kompisar och stor släkt på bägge sidor och fick ”the best of both worlds’’.
Ett toppenliv, helt enkelt.
Trodde vi.
Men det var just det, för ”best of both worlds” har naturligtvis också en baksida: den konstanta längtan efter det andra.
Efter farmor i Australien, mormor i Sverige, dagiskompisar och kusiner, det andra sättet att leva.
Häromdagen blev det tydligt. På pricken 20 år efter mitt kärleksbrev till ex-maken, kommer orden tillbaka igen:
”Avståndet kommer aldrig att skilja oss åt.”
Den här gången är det barnens äldsta kusin i Australien som förevigat det svåra i att behöva längta och sakna – genom att tatuera in orden på magen.
På svenska. Förstås.

Självklart hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det var så här det skulle bli. Att det som började som en semesterflirt för 20 år sedan skulle ge ett sånt eko för framtiden och innebära så mycket för en senare generation. Men när kusinen lägger ut en bild på Instagram och skriver om sin frustration och kluvenhet, om sorgen att inte jämt kunna få vara tillsammans med sin ”svenska” släkt, växer klumpen i magen.
Kusinens manifestation med evighetsstämpeln på magen, gör att verkligheten kommer i kapp.
Vissa beslut ger eko långt senare än vi kan ana – och på helt andra sätt.
För helt andra människor.
Det är min lärdom för ­dagen.

Veckans krönikör:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 42.
Bor: I en funkis-sexa i Årsta, med storfamilj och katter varannan vecka och bara katter varannan vecka.

3 snabba…
Om jag fick möjlighet att bli superbäst på något jag aldrig gjort…
…skulle jag vilja bli en fena på att renovera gamla möbler.
Just nu är jag tacksam över…
…att barnens farmor inte stannande en vecka till i Sverige. Hon skulle då ha flugit med planet som sköts ner i Ukraina.
Om jag vore en seriefigur…
…skulle jag helst vara söta, starka Bamse, förstås.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Stoppa sötsuget med Söndag!

av Söndagsredaktionen

Hej, jag heter Kristofer och är sockerberoende.

I morse hällde jag två teskedar socker i tekoppen, på lunchen blev det en Fanta och nu, när klockan närmar sig tre börjar det kännas som en finfin idé att ta vägen förbi godisautomaten för en Dajm.

Och jag är inte ensam. I Sverige smaskar vi i oss 40 kilo socker per person och år vilket är mer än dubbelt upp vad WHO rekommenderar.

Sockret fungerar som en drog, när vi äter något sött utsöndras dopamin och vi får en kick – en kort stund. Sedan behöver vi fylla på.

Men det går att bryta mönstret, i veckans Söndag får du 20 steg som gör dig sockerfri på två veckor.

Att vi sedan bjuder på smarriga – och sockerstinna – bakverk på matsidorna kan verka som en motsägelse. Men här löser vi ett annan problem, allt är nämligen fritt från gluten. Och minst lika gott för det.

Veckans reportage handlar om mordet som skakade Falun för 14 år sedan. Sommaren 2000 råkade Pernilla ut för något tack och lov sällan sker i Sverige – ett överfallsmord av en okänd man. Det skulle dröja åtta år och ytterligare ett offer innan mördade kunde gripas.

Bra träning för oss tidsfascister

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYDet är dags för 16-åringen att söka in på gymnasiet och eftersom jag vet att framförhållning inte är hans bästa gren, krattar jag grundligt. Tar fram listor på program, skolor och intagningspoäng. Ger förslag på hur han ska sortera och prioritera.

Ungen undrar utan att ens kika upp från Ipaden:

– När är sista ansökningsdagen?

– Om tre veckor, men det hör inte hit, få det bara gjort, svarar jag, aningens skarpt.

– Ta det lugnt, morsan! säger Joel.

– JAG ÄR LUGN, hojtar jag affekterat och lämnar hans rum med irriterade hälstamp.

Medan jag själv är en tidsfascist som har svårt att slappna av och njuta av en kopp kaffe om jag har en uppgift hängande över mig (som att skriva den här krönikan, till exempel), är Joel raka motsatsen. Så länge det är minuter kvar till en deadline, är läget under kontroll i hans värld.

Under de kommande veckorna tjatar jag tre-fyra gånger om dagen och får givetvis samma svar: ”Det är lugnt, morsan”. Till slut säger jag, med värsta domedagstonen:

– Nu släpper jag det här. Du får klara dig själv.

Självklart gör han det. Men inte med en veckas eller en dags marginal, utan med en kvarts.

Jag pustar ut och Joel kontrar:

– Jag sa ju att det var lugnt.

Ja, i hans värld är det nog det. Som en klok människa påpekade för mig: Tonåringar kan reta gallfeber på oss, men de lever helt och fullt i nuet, så kanske är det jag som ska lära av Joel, i stället för tvärtom. Det anser i alla fall mindfullnessprofeten Eckhard Tolle, som på sidorna 14–17 predikar här och nu-tänket och menar att stress, negativitet och ångest uppstår när vi vänder oss bort från nuet.

Så NU ska jag ta en kopp kaffe.

SEDAN ska jag ge mig på nästa veckas krönika.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Utan böcker hade jag fullständigt gått under

av Söndagsredaktionen

Magnus_EdlundJag bad inte om att bli född.
Ingen av oss har bett om förmånen att få existera. En dag så trycktes vi bara ner i kroppar vi inte valt, kastades in i sammanhang vi inte rådde över, i en värld som var och förblir helt ­utom vår kontroll. Här är vi fast. Fängslade utan rättegång, utan möjlighet att överklaga.

Och vilket fängelse sedan! Inte nog med att mord, misshandel, våldtäkter och korruption är vardagsmat här, hela den förbannade fängelsebyggnaden står i ljusan låga. Det är bara en tidsfråga tills oljan sinar, tills klimatförändringarna når katastrofala nivåer, tills antibiotika blir verkningslöst eller tills ­någon mindre nogräknad nation startar ett kärnvapenkrig. Ja, jorden verkar vara ganska körd för oss ­hårlösa apor som bor här. Det är lätt att se mänsklighetens undergång, svårare att föreställa sig hur vi ska lyckas vända på alla nedåtgående trender. Inte konstigt att man vill sticka härifrån.  

Tyvärr är möjligheterna till flykt ganska få – det kryllar inte direkt av livbåtar på det här ­sjunkande skeppet. Ska man vara krass så finns det bara två sätt att rymma från tillvaron: Tunga illegala droger (vilka är olagliga, och nog ändå måste ses som en ganska dålig idé) och böcker.

När den brittiske författaren Neil Gaiman ­talade på Kulturhuset i Stockholm tidigare i år sa han: ”Böcker är inte verklighetsflykt, de är en flyktväg.” Böcker är nämligen så fiffigt konstruerade att man bara behöver öppna dem och PANG så är man någon annanstans, långt borta från den ­bisarra tillvaro som omgivningen insisterar vara ”på riktigt”. Med lite tur kan böckerna föra en till ett ställe där man lär sig något. Något som kanske kan ­vara till nytta back on Earth, eller som hjälper en att förstå alla dessa märkliga människor om finns runt omkring en hela dagarna.

Böcker är det närmsta en bruksanvisning till den här världen man kan hitta. Vad är kärlek? Varför finns ondska? Vad är meningen med ­livet? Varför känns tillvaron så svår? Varför ­fattar smarta människor idiotiska beslut? Hur ska man ställa sig till det här med lycka? Skönlitteraturen ger oss inte bara nycklarna att ta permission från vårt jordiska fängelse, den ger oss även verktygen till att förstå och förbättra våra liv som interner.  

Utan böcker hade jag fullständigt gått under. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle ha lyckats behålla förståndet utan möjligheten att stoppa näsan i en bok. De har lärt mig att förstå och hantera allt från de ”tuffa killarna” i skolan, till min pappas död, till svek och avund. Om det finns ett sätt för vår planet att backa undan från undergångens rand, så finns det mellan två vältummade pärmar någonstans på ett bibliotek nära dig. Ett sätt att tänka, en pollett som bara väntar på att trilla ner. Endast genom att fly sitt fängelse kan man se på det ­utifrån.

Så ni får ursäkta – nu tar jag en bok och sticker härifrån ett slag. (Jag hoppas att ni också drar iväg. Kanske är vi redo att rädda världen när vi kommer ­tillbaka.)

magnus.edlund@aftonbladet.se  

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund.

Ålder: 36.
Familj: Mamma, syster, flickvän.
Bor: 2 rok vid Telefonplan i Stockholm.
Gör: Redigerar Aftonbladets Klick-bilaga. Äter ost. Läser.

3 x tankar i mitt huvud:
Alla dessa människor … … som så gärna och så högljutt berättar om hur introverta de är. Jag tror inte att de är så introverta.
Det finns bara … … 3 200 vilda tigrar kvar i världen. Tre tusen! Jag blir kallsvettig av skräck och fasa bara jag tänker på det.
Neil Gaimans framträdande … … på Kulturhuset finns på -Youtube. Alla måste titta!  Sis.gd/gaiman  

neil-887    

Kategorier Krönikor | Kommentarer
Sida 1 av 124
  • Tjänstgörande redaktör: Mia Carron
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB