Nog är det dags för 4:3?

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYNär jag har varit ledig några extradagar, som nu senast under påskhelgen, blir jag alltid lite deppig efteråt. Det kan tyckas konstigt, eftersom jag har hunnit göra allt sådant som jag mår bra av: Träna, laga god mat, mangla, ta långa promenader med, mysa med familjen och läsa.

Så vad är problemet? Jo, jag blir påmind om det absurda i att normaltillvaron består av åtta timmars arbete, fem dagar i veckan, vilket lämnar väldigt få, och korta, stunder över till själva livet.

Efter varje semester och långweekend stormar jag därför in på jobbet och hävdar högljutt att jag vill införa för fyradagarsvecka. Att jobba en dag mer än vad jag är ledig, känns som en schyst balans, men fem–två? Det är ju bara orättvist! Och omodernt. Åtta timmars arbetsdag klubbades 1919, så nog är det väl hög tid för en förändring? Särskilt som färsk statistik från Försäkringskassan visar att stressrelaterade sjukdomar har ökat med ofattbara 50 procent på tre år.

Därför tippar jag att reformen bli en finansiell succé, genom att den skulle resultera i färre separationer, lyckligare ungar och sjukskrivningarna skulle minska radikalt, då vi skulle äta nyttigare och röra på oss mer. …

Nu har jag ingen examen i nationalekonomi, men om ett gäng duktiga räknenissar bara tar sig an uppdraget att översätta de samhälleliga och mänskliga vinsterna till siffror, tror jag till och med att de skulle komma fram till att Sverige skulle gå plus på kuppen.

Att det är lönsamt att minska arbetstiden har Toyota center i Mölndal redan bevisat. Där infördes sextimmarsskift så tidigt som 2002, vilket har resulterat i både friskare personal och högre vinst.
Även sökmotoroptimeringsföretaget Brath i Örnsköldsvik applicerar filosofin med förkortad arbetsdag och på firmans hemsida får man förklaringen till varför: ”Det är bättre att arbeta effektivt sex timmar än ineffektivt åtta timmar. Nöjda och utvilade medarbetare presterar bättre än sura och stressade”.

Ja, vad säger ni, regering och riksdag? Kan ni inte ändra lagen?

Låt oss jobba mindre – så att vi får längre stunder över till själva livet.

ThinkstockPhotos-104920763
Smile! Livet är kort, låt oss jobba lite mindre, eller vad säger ni? Foto: Thinkstock.

 

 

 

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Jag förtjänade kritiken, men…

av Söndagsredaktionen

LaulJag tyckte redan från början att det var en fråga som inte borde publiceras i det sammanhanget.

En 33-årig kvinna vände sig till Aftonbladets ”Relationsakuten” och undrade om hon skulle lämna sin man sedan åtta år.

Anledningen?

Hon hade blivit förälskad i en lesbisk kvinna.

– Själv har jag aldrig tidigare känt någon dragningskraft till kvinnor, skrev hon.

Tillsammans med två experter på relationsområdet – Eva Rusz och Linn Heed – är jag ­sedan ett halvår tillbaka med i panelen som s­varar på sådana frågor.

Jag bad att få stå över just den här gången, jag tyckte inte att det var något jag borde lägga mig i.

Men redaktören stod på sig, och till slut svarade jag som jag brukar. Halvt på skämt, halvt på allvar. Med en infallsvinkel som brukar skilja sig från experternas. Det är själva poängen med att jag som sportsnubbe överhuvudtaget är med.

Jag rådde kvinnan att diskutera saken med sin man. Han kanske ville vara med på ett hörn? Annars fick hon väl prova sig fram om det var något för henne. Jag hoppades hon funderade igenom saken innan hon gav upp den relation hon påstod sig vara väldigt lycklig i.

Att folk tar dessa frågor och svar på allvar trodde jag inte för mitt liv. Men det fick genomslag.

I taxin på väg till jobbet någon dag senare sa chauffören, en äldre man:

– Du skriver inte bara fotboll, va? Du är ­relationsexpert också. Jag läste ditt tips om att mannen kunde vara med på ett hörn, ha ha.

Det här är inte bra, tänkte jag.

Mycket riktigt.

Programledaren och komikern Kakan ­Hermansson la upp mitt svar på Instagram och uppmanade folk att mejla mig. Gilla-markeringarna rasade in. Artisten Marit Bergman gjorde samma sak. Jag var en cp-skadad skithög som gott kunde dö och som man borde spy på, enligt kommentarstrådarna. Jag befann mig plötsligt i en lesbisk hatstorm.

Jag bad självklart om ursäkt eftersom folk ­tagit illa vid sig. Jag förklarade att jag brukar skämta i panelsvaren just för att de backas upp av två seriösa röster.

Det hjälpte inte. I dagens samhälle finns inget utrymme eller förståelse för misstag. Inte ens för den som håller med om att det blivit tokigt.

Till slut förklarade jag att jag omedelbart avgår som medlem i ”Relationsakutens” panel, och det gjorde åtminstone Marit Bergman nöjd. Hon menade att jag nu hade fått mig en tankeställare om lesbiska kvinnors vardag.

Jag tycker det var bra att de uppmärk­sammade mitt svar. Uppenbarligen ­reagerade många människor, att döma av kommentarerna. Kritiken mot mig var ­berättigad.

Samtidigt tappade jag respekten för ­Kakan Hermansson och Marit Bergman. Att bara ­publicera mitt svar, utan den komplicerade frågeställningen, utan experternas syn på saken, handlade inte om att försöka föra samtalet framåt.

På sättet det gjordes blev det en elak och ond handling vars enda syfte var att åsamka en medmänniska maximal skada.

Jag förtjänade det den här gången, men metoden var ­ovärdig normalt kloka människor som Kakan Hermansson och Marit Bergman.

Jag hoppas de fick sig en ­tankeställare hur vi behandlar varandra i de sociala ­forumen.

4 x tankar i mitt huvud

 Jag tycker att vi ska prata mer om … … feminism. Det behövs mer, inte mindre, feminism i vårt samhälle.

2 När jag är sjuk vill jag … … plocka ihop en bättre påse löst, och äta smågodis som om det inte fanns någon morgondag.

 Det skulle aldrig hända att jag … … vågar vara helt säker på att tåget kommer fram i tid, eller att flyget inte störtar.

 Som min sista måltid i livet skulle jag välja … … en kebabpizza från I Love Pizza i Göteborg.

Läsarna ska få exakt det de vill ha

av Söndagsredaktionen

Fredrik_RundkvistKatten Missan, snart 30 år, går förmodligen en strålande framtid till mötes.

Eller mer korrekt uttryckt: Lätta nyheter som den om den rekordgamla katten utanför Karlskoga går av allt att
döma en strålande framtid till mötes.

Missan blev rikskändis när Värmlands Folkblad för några veckor sedan uppmärksammade att hon högst sannolikt är världens äldsta nu levande katt.

Hon är inte den äldsta någonsin. Creme Puff i Texas var 38 år när hon dog.

Men hon är den äldsta nu levande. Tiffany Two i San Diego är i skrivande stund 26 och alltså flera år yngre.

Snart började telefonen gå varm hemma hos matte Åsa Wickberg.

Allvarliga morgontidningar, klacksparkande kvällstidningar och seriösa etermedier – alla
uppmärksammade rekordkatten i stallet.

Det är fullt begripligt. Det är en klockren historia som vilken redaktör som helst går i gång på.

Nu till problemet.

Det kan inte undgått någon att tidningsbranschen befinner sig mitt i en gigantisk strukturomvand­­­­ling. 

Läsarna har på 20 år gått från tryckta tidningar till webbtidningar och läser nu sina nyheter i allt högre grad i mobiltelefonen.

Mediehus över hela världen kämpar för att anpassa sig när upplagorna faller. Papperstidningar är inte längre den lönsamma produkt de varit i 200 år. Och på nätet har det visat sig betydligt svårare att tjäna pengar på läsarna.

Paralleller dras ofta till den första datoriseringsvågen på 1970-talet. Facit, den svenska skrivmaskinsgiganten i Åtvidaberg, brukar användas som exempel på den sortens företag som inte
insåg vart vindarna blåste förrän det var för sent.

De tidningar som inte klarar övergången riskerar likt Facit att försvinna.

Det senaste svenska exemplet är Dagbladet i Sundsvall som efter 115 år nu tvingas lägga ner. Det lönar sig helt enkelt inte längre att ge ut tidningen.

I jakten på lönsamhet sätter nu allt fler mediehus sitt hopp till ”big data”. Det är enkelt uttryckt all den information som vi lämnar på nätet. 

Genom analyser av våra digitala avtryck vill man skräddarsy innehållet. Den som gärna läser om fotboll ska också erbjudas nyheter om fotboll.

Google och de andra jättarna ligger redan långt fram när det gäller det här.

I praktiken innebär det att algoritmer tar över en del av redaktörernas arbete. Målet är att läsarna ska få exakt det de vill ha. Det gäller både redaktionellt innehåll och annonser.

Och det är väl bra.

Jag vill naturligtvis helst läsa om det jag är ­intresserad av.

Men jag vill även läsa det jag inte visste att jag var intresserad av. Sådant som får mig att utbrista: Å fan!

Det gäller inte minst klacksparkar som den om Missan. De är naturligtvis inte viktiga som granskningar och avslöjanden. Men de behövs i mixen, alltså varje redaktions unika blandning av högt och lågt. 

Betrakta Missan som russinen i frukostflingorna: Något sött och gott bland alla hårdsmälta nyttigheter.

Just gulliga djurnyheter är dessutom säkra kort på nätredaktionernas klicklistor. Efter 20 år i branschen kan jag lugnt säga att jag aldrig upplevt ett större utbud av lätta grejer än idag.

Så när jag läser om hur algoritmer i framtiden väntas ta över redaktörernas arbete kan jag inte
låta bli att undra över resultatet. 

Kommer Missan att försvinna ur mitt nyhetsflöde eftersom jag helst läser om annat? Kommer jag bara att erbjudas artiklar om hemskheter och dåliga nyheter som bekräftar min uppfattning av världen?

Eller kommer jag tvärtom att översköljas av skojfriska historier om gamla katter och trebenta hundar – eftersom jag tydligen inte kan låta bli att läsa dem?

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.

Ålder: 48 år.

Bor: Stockholm.

Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Familj: Fru och två barn.

6 x tankar i mitt huvud:

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…

…föreslå en rakning.

Det skulle aldrig hända att jag… 

… tittar på Oscarsgalan. Inte min grej.

3 Det äckligaste jag vet är … 

… nä, den listan blir för lång på det här utrymmet. 

4  Jag skrattar högt när … 

… jag ser Peter Sellers som Guy Gadbois. Fortfarande.

5  Världen vore bra mycket vackrare om… 

… det kunde bli vår snart. Tiden före grönskan är den fulaste på året.

6  Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
…nej. 

Varför har vi inte kommit längre?

av Erika Scott, Aftonbladet

erikascottbloggNYDe rosa korten, som ligger utspridda på marken framför Centralstationens huvudentré, visar en halvnaken, blond tjej. Visitkorten är reklam för en ”exklusiv” nattklubb, men någon tycks ha fått nog av att stå och dela ut dem i snögloppet, eftersom hela bunten dumpats på en av Stockholms mest trafikerade trottoarer. Det är mars månad och vädret är nyckfullt. I går var vindarna ljumma och solen varm, i dag tänker jag: ”Hon ser kall ut” om flickan på bilden.

Jag drabbas av kontrasten i att fem meter ifrån henne står en förskoleklass i lysande gula västar. De väntar på bussen i led om två och två, lyckligt ovetande om den sjaskiga annonskampanjen som havererat ett stenkast bort. Samtidigt slår det mig att det inte är jättelänge sedan den avklädda blondinen (är hon 18-19 år?) själv var en liten dagisunge i gul väst.

Efteråt kan jag inte låta bli att googla nattklubben, vars hemsida pitchar: ”En klubb för prominenta människor som gillar livets goda”, och: ”För dig som gillar diskretion i en avslappnad miljö med sexiga kvinnor”. Bilderna visar ”vip-rum” inredda i mustiga färger och utrustade med extrabreda dubbelsängar, där man föreslås dricka drinkar, champagne och avnjuta cigarrer tillsammans med ställets ”värdinnor”.

Jag fastnar i min research och sladdar in på en Flashbacktråd, där karlar under namnalias byter erfarenheter om sagda ”inneställe”. De diskuterar priser (skumpa kostar 6 000 kronor per flaska, ett vip-rum går loss på drygt 9 000 spänn), vad man får och inte får göra på rummet (”nakenstund med kroppsberöring över hela strippans kropp”). En stackars (?) sate hade bränt 40 lax på en kväll, trots att han lyckats pruta ner samlag från 35 till 10 000.

Det får mig att ruttna och jag förundras över att vi inte kommit längre. Funderar på hur de är funtade, och vilka de är, de här sunkiga männen vars drifter dikterar att det är okej att köpa kvinnor.

Det sorgliga svaret? Helt vanliga makar och fäder. 

Pappor med döttrar som är, eller har varit, förskolebarn i lysande gula västar.

Skärmavbild 2015-04-05 kl. 12.19.41
Sensuellt eller sunkigt? Flickan på nattklubbens visitkort såg ut ungefär så här. Det här fotot, som kommer från en bildbyrå, har jag beskurit, eftersom hennes kroppsposition var så porrig. Foto: Thinkstock.
IMG_8066
På väg till jobbet en dag i mars. Hon såg så kall ut, tjejen på bilden. För inte jättelänge sedan var hon också en liten dagisunge i gul väst. Foto: Privat.
Kategorier Krönikor | Kommentarer

Så dansade Lotta bort 68 kilo

av Erika Scott, Aftonbladet

erikascottbloggNYEn av mina absoluta favoriter i reklamsammanhang är Viking line-klassikern där något överförfriskade kryssningspassagerare åmar sig på ett fullsatt discogolv. Filmens genialitet ligger i den skyhöga humor- och igenkänningsfaktorn. För har du inte själv studsat omkring som en speedad tennisboll till The weather girls och It’s raining men, så har du definitivt (med ett rejält grepp om skämskudden) betraktat smådragna vänner som gjort det.

Redan de gamla romarna kände till fenomenet, sammanfattat av Marcus Tullius Cicero: ”Nemo enim fere saltat sobrius, nisi forte insanit”. Alltså: ”Ingen dansar nykter, såvida han inte är vansinnig”.

Men helt skruvat är det inte att ta en svängom då och då, eftersom dansträning har visat sig vara rena dunderkuren för humör, flås och midjemått. I TV4:s Let’s dance vittnar kändisarna säsong efter säsong hur deras siluetter krymper i jakten på de perfekta slow fox- samba- och tangostegen. Jessica Andersson blev av med sju oönskade kilon, Frank Andersson tappade 15, och fjolårets tvåa, Steffo Törnquist, slog rekord genom att rasa 20 pannor.

Men du behöver inte tävla i tv för att foxtrotta fram en fin figur. I veckans Söndag kan du läsa hur Lotta Thenstedt, 51, fullkomligt förvandlade sitt liv genom att våga släppa loss på dansgolvet. Från att ha varit gravt överviktig har hon i dag valsat bort totalt 68 kilo.

Utan att behöva ett enda järn innanför västen.

Skärmavbild 2015-04-05 kl. 12.02.23
Som mest vägde Lotta Thenstedt 127 kilo, men tack vare att hon vågade testa dansträning, har hon lyckats gå ner till 59. Foto: Privat och Per Groth.
150405_sondag_LOW
Den här veckan är Söndag extra härligt, med 100 sidor och hela 16 sidor kryss och quiz. Glad påsk!

Skönhetsbilaga på köpet!

av Söndagsredaktionen

FullSizeRender (4)

En hel skönhetsbilaga på köpet! Det är vad du får om du köper veckans Söndag.

44 sidor med skönhetstips, BUS-knep och expertens bästa solskydd för ansiktet. Bara för att nämna några exempel.

I det ”vanliga” magasinet bjuder vi på en stor påskspecial med Marcus Aujalays helgmeny, Mischa Billing hjälper dig välja bästa vinet och ölet och du får alla tips du behöver för en festlig påskdukning.

Missa inte heller Johan Gunnarssons långa intervju med Glenn Hysén, en av deltagarna i årets ”Mästarnas mästare” på SVT.

Ett fullmatat nummer, alltså! I butik hela veckan med start på söndag.

Vi lever i en känslofierad tid

av Söndagsredaktionen

Helena_utterTio husmorsknep som kommer göra huset skinande rent – nummer 7 kommer få dig att tappa hakan!”

”75-årig man friar till sin ex-fru 43 år efter skilsmässan – hennes reaktion får oss att tro på kärleken!”

”13 fantastiska livstips – den här texten kommer förändra ditt liv!”

Du har säkert sett dem, kanske klickat på dem också, jag menar, vem vill inte tappa hakan, förändra sitt liv och tro på kärleken?

Jag vet inte när detta började. Däremot vet jag att det inte har slutat. Nätet svämmar över av lockande texter som får oss att kolla på klipp och läsa listor när vi egentligen borde rädda världen.

Jag har länge funderat på vad det är som stör mig med de här rubrikerna. (Förutom det faktum att de bryter mot tre av fyra av journalistikens tumregler – nämligen att en rubrik ska vara sann, relevant, ha täckning i texten och locka till läsning.)

En dag kör jag hem efter att ha träffat en kompis och djupdykt i våra relationer med män och barn och kollegor och gud vet alla, och på bilradion pratar de om syntolkningen av Melodifestivalen.  Den behöver bli bättre till nästa delfinal, förstår jag. Någon efterlyser mer känslor. Inte bara vad som faktiskt händer och vems urringning som är djupast. Om Jessica Andersson ser nervös ut bör även synskadade få veta det.

Vi lever i en känslofierad tid, i ett gigantiskt känslosvall. Vi kan hela tiden ta del av andras känslor. Då tänker jag inte på alla ytliga yippi-grejerna och likes och bästaste bästa på sociala medier, utan mer på tillgången till folks inre. Det finns knappt en nisch i självupplevelsegenren som inte har fått sin uttolkare, från katastroföverlevaren till den bedragne som förlät sin äkta hälft. Förra året fick en psykoanalytiker inför valet gripa sig an partiledarna på bästa sändningstid i tv. I mitt jobb ser jag hur frågorna väller in till våra relationsexperter.

 När jag var liten hände det att vi barn använde argumentet ”jag känner inte för det” för att slippa undan något.

– Vadå KÄNNER FÖR?! Det finns inget som heter att man inte KÄNNER FÖR! rasade pappa.

Möjligen var det allmän retorik för att få pli på oss. Eller så var det för att han hör till generationen där man inte skulle känna efter så mycket. Åtminstone inte berätta om det. Växer man som han upp som mellanbarn i en syskonskara på sex, är nog ens utrymme lite begränsat.

Så kanske är behovet av att vältra sig i känslor uppdämt hos oss som är vuxna nu. I dag försöker jag återvinna förmågan att säga att ”jag känner inte för det” – och mena det. Jag går till min psykoterapeut en gång i veckan utan att längre säga till kollegorna att jag har ”ett ärende”. ( Jag förkortar det och säger att jag ska ”till psyket”.) Jag hör min dotter rata en bok för att den ”inte handlar om något”. Det står bara om vad som de facto händer, ”ingenting om hur det känns”.

Egentligen gör allt det här mig glad. Det finns bara bra saker med att framtidens vuxna lär sig att respektera sig själva och andra.

Men ju mer känslor vi släpper fram, desto mer kräver kanske signalsubstanserna i hjärnan. Och det är här någonstans de klickvänliga rubrikerna skaver. De utlovar redan i förväg en känsla: ” Klicka på mig – du kommer känna något”.

Och i jakten på läsare kommer det eskalera. Det kommer göras utfästelser om större och större belöningar, klicksökandet gör oss kicksökande, ammunitionen måste bli starkare och starkare, och till slut återstår bara orgasmen som säljargument.

Och när den är uttjatad? Ja, då kanske den enda rubrik du kommer lockas av är den här:

Den här krönikan kommer garanterat lämna dig helt oberörd.

3 x tankar i mitt huvud:

När jag är sjuk vill jag … 

… att någon ska försäkra mig om att jag inte alls håller på att dö eftersom jag alltid tror att minsta förkylning är lika med livets slutskede.

2 Jag dansar om … 

…ehhh… Nej, jag kan inte komma på någon anledning. Inte ens berusning eller att Cecilia Gustavsson bjuder upp mig. Eller okej, det sistnämnda har hänt. I kombination med det nästsistnämnda.

3 Jag önskar att jag 

hade skrivit … … 50 shades of Grey för då skulle jag nu kunna skänka miljoner till Hjärnfonden, Barncancerfonden och kampen mot kvinnlig könsstympning. 

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter. 

Ålder: 45. 

Gör: Journalist på Aftonbladet. 

Bor: I Stockholm.

Att må bra har ingen deadline

av Erika Scott, Aftonbladet

erikascottbloggNYVi har inte setts på sex månader, nu har vi lunchdejt och så fort min väninna får syn på mig utbrister hon: ”Men GUD, vad du TRÄNAR!”. Utropet följs av: ”HUR har du TID?” och: ”Det kan inte vara BRA att hålla på så där”.

Eftersom hon följer mig på Facebook och Instagram, är hon väl insatt i mina förehavanden, och kan inte låta bli att syna mig uppifrån och ner. När hon kan konstatera att jag inte blivit Twiggy-tunn, utan har ungefär samma figur som senast vi sågs, slappnar hon av en smula.

– Men vad har du som MÅL? frågar hon lite senare när vi hugger in på den inkokta laxen.
– Pja, att må bra, svarar jag.
– Hur då? På vilket sätt? Vill du gå ner i vikt, liksom?

Nej, inte nödvändigtvis. förklarar jag. Snarare vill jag hålla vikten, eftersom just det har varit lite klurigt de senaste åren, på grund av en underfungerande sköldkörtel och trilskande kvinnohormoner.

– Fast du håller ju på att bli helt besatt, eller hur? envisas hon i en lite taggigare ton och det är tydligt att min motionsmängd provocerar, något som jag har märkt även hos andra i bekantskapskretsen.

Ännu en gång får jag förklara mig, sätta mina work out-vanor i rätt proportion. Jag berättar att jag försöker röra mig två timmar, fem dagar i veckan. All rörelse räknas, det må vara promenader, gym- eller löppass. Dygnet har ju 24 timmar, så i 22 av dem sitter jag framför jobbdatorn, i tv-soffan eller sover. I det perspektivet är det inte särskilt mycket att vika 120 minuter då och då åt hälsan. Väninnan hummar medhåll innan hon undrar:

– Men, vad har du för deadline?

Det är då jag inser. Jag har ingen. Resan är målet. Min nya livsstil är visserligen sprungen ur en önskan att vara i hyfsad form när jag fyller 50 i höst, så mitt projekt hade en början, men har inget slut. För det är ju inte så att jag på min 50-årsdag den 18 september, kommer att utbrista: Färdig!

Nej, jag kommer att hålla i gång så gott jag kan, så länge jag lever.

Snacka om deadline.

ThinkstockPhotos-459097117
Min nya livsstil är inte en quick fix, utan en förändring jag vill hålla i – livet ut. Foto: Thinkstock
Kategorier Krönikor | Kommentarer

Vårens stora löparskola!

av Söndagsredaktionen
20150322_sondag

Skulle du vilja börja löpträna men tror inte att du kan? Då ska du läsa veckans Söndag! För fem år sedan orkade inte programledaren Jessica Andersson ens jogga till bussen.

Men steg för steg har hon fört in löpträningen som en del i livet och nu satsar hon på att springa marathon i alla världsdelar. I Söndag delar hon med sig av erfarenheterna i en löparskola som får dig att fixa fem kilometer med hjälp av ett femveckorsprogram.

Det finns många sätt att nå sina drömmar, för Emmi Christensson var det ett samtal från West End i London som förändrade allt. Samtalet gällde en audition för en roll i en av de största musikalproduktionerna någonsin: Fantomen på operan.

Missa inte Emmis resa från från lilla Vessigebo i Halland till huvudrollen Christine i West End-klassikern.

Äntligen – veckans bästa läsning!

av Söndagsredaktionen

150315_sondag_LOW

Det var inte ett lätt beslut. Men Söndags medarbetare Magda Gad bestämde sig för att trotsa rädslan och åka till Liberia för att rapportera om ebolakatastrofen.

Hon var beredd på att möta sorg, sjukdom och död. Så blev det också.

”Jag kunde hantera det. Det jag inte kunde hantera var mötet med livet. Med de som överlevde. Med dem som blev kvar”, skriver Magda Gad.

Läs hela hennes berättelse i veckans Söndag.

Några exempel på vad vi mer har i tidningen ser du på förstasidan här ovan.

Ha en bra vecka!

Sida 1 av 132
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB