Ett ufo hade sagt tack, men nej tack!

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineJag har hoppat runt i en säck. Jag har dansat flängigt  och jättekonstigt runt en mycket suspekt stång. Jag har plockat vackra blommor och på riktigt lagt dem under­ en kudde i stället för att sätta dem i en vas. Jag har sjungit­ ”Kou ack ack ack, kou ack ack ack, kou ack ack ack ack kaa” flera gånger om. Allt på en och samma dag. Och jag har kommit undan med det!

– Midsommarafton får oss vanliga, i andra fall rätt så behärskade, människor att gå crazy. Det finns ingen som helst logik. Vi beter ju oss som skräckfilms-psykon! Om ett ufo skulle flyga över oss på midsommar så skulle de antagligen bli livrädda och sen ha den goda smaken att dra illa kvickt, konstaterar min vän Martin.

Han, liksom jag och många andra av mina vänner, har fler ­dåliga minnen av midsommar än bra. I alla fall om man endast räknar de där åren när man var någonstans mellan 15 och 23. Då kan vi alla vittna om sönderfrusna kvällar, tonårsfylla på häxblandning, brustna förväntningar, obefintliga tält som ändå regnade bort och känslan av att vara strandsatt och olyckligt kär på någon skärgårdsö långt bort från tröst och värme.

– Jag har börjat gilla midsommar i stan mer och mer, den där känslan när det är avfolkat i Skanstull och man har allt för sig själv. Stockholm är bäst då, säger min kompis Johanna och försäkrar att hon aldrig mer, som när hon var 19, åker och fylletältar på ett regnigt Möja.

Nej, det där tonårsfirandet som jag helst – och nu är jag hemskt snäll – vill likna vid en fars, är sedan länge förbi. Så på midsommar hittar du mig och mina vänner på Blå porten på Djurgården. Där äter vi vår sillunch. Sedan promenerar vi över broarna längs Stockholms gator. Vi slinker in och tar en drink någonstans på vägen.

Sakta vi går genom stan.

PS! I veckans tidning kan du se bilder och läsa om ­Söndags läsarkryssning som vi åkte på i maj. Schemat var fullspäckat med bland annat seans med Terry Evans och körsång med Caroline­ af Ugglas. Vi på Söndag­ hade ett fantastiskt dygn tillsammans med er läsare­ och vill så klart göra om detta! Kom gärna med förslag och synpunkter på vad ni vill se och göra nästa gång. Vad kan vi göra­ bättre? Skriv till sondag@aftonbladet.se. DS.

Till sist: Glad midsommar på er alla ­fina!

Kou ack ack ack! (ok, kunde inte låta bli att ­retas lite).

Jag var bakis och gick på fel begravning

av Söndagsredaktionen

OISIN1-350Jag var så bakfull att jag gick på fel begravning.

Det är det pinsammaste jag någonsin har gjort och förhoppningsvis någonsin kommer att göra. Ännu 30 år senare fryser ­själen för ett ögonblick till is då glömskans barmhärtiga slöja då och då temporärt upphör att skydda mig.

Jag var ung och har för mig att jag kvällen innan­ supit skallen i bitar på Ritz, rockklubben i  Stockholm som under några år på 1980-talet var mitt andra hem.

Det måste ha varit en hård natt, för jag vaknade inte förrän strax före ett på eftermiddagen. Vilket inte hade varit hela världen, om det inte vore för att jag bodde på Södermalm och skulle vara på jordfästning på Norra begravnings­platsen i Solna klockan 13.

Klä på sig och ta sig till andra sidan stan på fem minuter. Ni hör själva. Det var kört.

Att somna om var emellertid omöjligt. David och Annika var mycket goda vänner till mina föräldrar och nu hade Annika dött, alldeles för ung. Jag tyckte mycket om henne. Det hela var väldigt sorgligt.

Jag ringde en taxi och snubblade ut på ­Wollmar Yxkullsgatan.

Tjugo minuter senare var jag framme. Jag minns att jag sprang in i någon byggnad och såg en skylt om en begravning och en pil åt vänster mot ett kapell.

Jag gick dit och öppnade dörren. En präst ­tittade upp och avbröt sitt griftetal. Han nickade vänligt mot mig och tecknade åt mig att komma in.


Jag blir alldeles kallsvettig
när jag nu tänker tillbaka hur människor tittade på mig medan jag gick nedför gången mellan bänkraderna i den lilla salen och till slut hittade en ledig plats längst bak.

Genant, men inte lika genant som det snart skulle komma att bli.

Så fort jag satt mig återupptog prästen sin ­berättelse. Jag andades ut och tänkte att okej, jag är sen, men nu är jag här.

Så tittade jag mig omkring. Bara vad en 23-årig Oisín uppfattade som minst 100-åriga tanter i publiken. Jag såg inte min mamma. Jag såg inte min bror. Jag såg ingen av David och Annikas vänner.

Jag förstod det fruktansvärda: på något jävla sätt hade jag lyckats med konststycket att gå på fel begravning.

Den redan från början elakartade baksmällan eskalerade. Jag försökte hålla paniken i schack. Vad skulle jag ta mig till? För en sekund övervägde jag att sitta kvar och låtsas som att jag hade skäl att vara där. Men jag insåg snabbt att hur lockande det alternativet än var så var det omöjligt: då hade jag ju missat rätt ceremoni.


Jag ställde mig upp.
Lyckades ta mig förbi ­tanterna i bänkraden, som inte var främmande för att med högljudda suckar antyda vad de tyckte om mig.

Prästen tvingades för andra gången inom en minut avbryta sig. Den här gången var hans blick inte fullt så vänlig.

De sekunder det tog för mig att lämna ­lokalen, med varenda närvarande gästs blickar på mig, kändes som en evighet.

Jag stängde dörren bakom mig, lutade mig mot en vägg och började hyperventi­lera. Vad skulle jag nu ta mig till?

Så såg jag en skylt och förstod vad som hade hänt. Jag hade varit i ett kapell som hette Stora Gravkoret. Tydligen fanns det även någonting som hette Norra Kapellet.

Jag gick dit och öppnade dörren. För ­andra gången denna dag avbröt jag en ­begravning. Mamma tittade ogillande på mig. Brorsan sa efteråt att jag såg ut som en våt hund då jag kom in. Men nu var jag ändå på rätt plats.

Den Bloody Mary jag någon timme senare med darrande händer hällde i mig vid en ­bardisk var det godaste jag någonsin har ­druckit.

Veckans krönikör

Namn: Oisín Cantwell, 51.

Bor: Lägenhet i Stockholm.

Yrke: Nyhetskolumnist på Aftonbladet.

Familj: Sonen Henry.

3 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för …

… kvinnor.

2. Jag vill bli bättre på …

… allt.

3. Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …

… mina kvarter på söder på 1940­talet för att för en dag uppleva hur det var.

Vi och våra känsliga näsor

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_green”Usch vad äckligt!” utbrister Söndags redaktionskör unisont. Jag sitter och ­läser högt ur en text om 1500-talet och både jag och mina kollegor konstaterar med mild förskräckelse att det är en tidsepok som måste ha luktat rena rama skiten! Eller i alla fall stickande kroppsodörer och tunga parfymer om vartannat.

Under renässansen ansågs det nämligen hälsovådligt att bada – vattnet kunde sprida sjukdomar – och för att dölja stanken från ­otvättade kroppar krävdes kraftfulla aromer.

Och det räckte tydligen inte med en liten dutt parfym på handleden. Åh nej, 1500-talets ohyggliga kroppsstank fordrade parfymindränkta svampar som man stack in under armhålorna och mellan låren. Och nu kommer det märkligaste: Kvinnor använde ett slags vaginalt myskdoftande lavemang för att maskera menstruations­lukter och hålla flatlöss på avstånd!

Tyvärr, eller kanske lika väl, avslöjar inte texten hur det var att gå runt som en 1500-talsmänniska med mysk i murran. Inte heller skvallrar någon av de ­filmer som vi har sett, om allt detta meck med ­svampar och fräna lukter. Men nästa gång vi ser ­stiliga kostymdramer som ­Elizabeth och Den andra systern Boleyn så gör vi det med helt nya ögon, eller jag kanske borde säga näsor: Cate Blanchett, Natalie Portman, Scarlett Johansson och Eric Bana må alla ­vara vackra och storslagna i sina roller, men vi ­låter oss inte luras. Vi vet nu att den sanna renässansmänniskan, hur tjusig den än må ha varit, stank skit (genom lager av mastiga ­parfymer).

Hur överlevde de, kan man undra.
I dag står vi ju knappt ut med en förbipasserande cigarettrökare på stan, än mindre med en svettluktande medresenär på ­bussen.
Och starka ambra- och myskdoftande parfymer får vi ju ­faktiskt ­migrän av! ­Vilken tur då att just sommarens parfymer, som vi presenterar på sidan 50, doftar ljumma sommarängar, mandariner och rosenknoppar.
Att de ­doftar friskt och rent – och ­precis så mycket som våra moderna och ack så känsliga näsor klarar av.

Källa: Populär historia

Få vet vad som hände i lägret

av Söndagsredaktionen

Anette_HolmqvistTermometern visade på 33 minus­grader när åttaåringen tittade på männen som radade upp sig i ett led på vägen framför honom. Klockan var åtta på morgonen när en, två, tre, femton, tjugo… män gjorde sig redo för dagens arbete.

Männen visste att det skulle bli en tung dag, precis som i går.

Innan det var kväll skulle ryggar och knän värka av slitet med att spränga sten och bära bort dem, fälla träd och stapla dem. Att färdas i den oländiga terrängen var jobbigt nog, att det låg ett tungt lager snö ovanpå alltsammans gjorde­ det hela ännu värre.

Men jobbet måste göras. De hade ju inget val.

Männen trampade på stället för att hålla värmen. Flera av dem hade lindat säckväv runt fötterna i ett försök att stänga kylan ute, deras skor var inte alls anpassade för den karga vintern i Norrbotten. Några hade sovit dåligt, de hade vänt och vridit sig för att komma bort från värken och den stränga kylan som letade sig genom väggarna i bagarstugorna där de tillfälligt bodde.

De hade försökt att isolera husen så gott det gick, allt som gick att täta med användes. Det var filtar, tygstycken och tagel från byns hästar. De starkaste fick turas om att hålla eldvakt på natten, de hade haft fullt upp, ändå var det nästan­ omöjligt att hålla frossan borta.


De tummade breven hemifrån värmde
i alla fall inombords. Små berättelser med snirklig stil om barn som tagit sina första steg och en mor som lyckats svänga ihop en särskilt god kaka trots bristen på ingredienser, gjorde att denna onormala situation för en stund kunde kännas nästan normal. Visst, någon hade redan läst ­igenom kärleksförklaringarna avsedda för ­Edvin, Gustaf och Bernt men de fanns där och påminde om världen utanför.

Samma känsla väckte doften av de nybakade kanelbullar, som åttaåringen sålde i bagar­stugorna.

I den lilla skolan några hundra meter bort rådde febril aktivitet. Här bedrevs inte längre någon undervisning, i stället hade lokalerna ­anpassats för att fungera som storkök för att laga mat till de uppemot 370 männen i byn, som normalt beboddes av cirka 25 personer.

Runt om cirkulerade andra män som gick ­särskilt raka i ryggen, vakterna. De skulle se till att männen höll sig i skinnet och stannade kvar i byn. Det fanns ingen taggtråd eller murar, istället var det läget, långt ifrån allmän väg som stoppade dem från att fly.


Männen som var samlade i byn,
med start i december 1939, var inte här frivilligt. När de satte sig på tåget till Storsien i Kalix, Norrbotten, trodde många av dem att de skulle till finska gränsen för att kriga. Men i själva verket skulle de interneras i ett arbetsläger, där staten placerade ”opålitliga element”. De flesta var kommunister, men här fanns också syndikalister, socialdemokrater som inte ställde upp på partilinjen och tyska desertörer.

Berättelsen ovan är fritt påhittad utifrån en intervju med Karl Gustav Lindbäck, 84 år. Det är han som är åtta­åringen och en av dem som finns kvar och minns interneringslägret under andra världskriget. Hans familj fick liksom övriga bybor order om att öppna sina hem, bagarstugor och lador för männen som hölls i förvar. ”En skamfläck” kallar han det och menar att skolbarnen i dag borde få lära sig mer om vad som skedde i Sverige under krigsåren.

Jag själv har mina rötter i Kalix och har hört talas om lägret hela mitt liv. Få vet dock särskilt mycket om vad som hände där. ­Skolsystemet borde ta vara­ på den kunskap som personer som KG Lindbäck besitter.

Veckans krönikör

Namn: Anette Holmqvist, 48.

Familj: Man och två söner, 18 och 13 år.

Yrke: Politik- och samhällsreporter.

Bostad: 4 rok i Stockholmsförorten Högdalen.

4 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… hälsa och tänka ”oj vad vi är lika”.

2. Det äckligaste jag vet är …


… dött lopp mellan isterband på tallrik och daggmask på vägen.

3. Världen vore bra mycket vackrare om …

… alla krig var slut.

4. Ett ord jag använder alldeles för ofta är …

… pollenhelvetet.

05s75-anettebild-187

KG Lindbäck, 84, utanför den byggnad som fungerade som kompaniexpedition. Lindbäck kan massor om Storsienlägret.

Träna svindyrt eller gratis

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_green”Ska du iväg och träna nu?”, undrade min kollega Ann-Louise härom veckan. ’’Ja, jag ska väl det’’, suckade jag och tog den där tunga väskan som jag släpat med mig hela vägen till jobbet – ja schampoflaskor, träningskläder och gympaskor väger en del – och satte mig på tunnelbanan. Nästan framme vid gymmet smyger den förlamande tröttheten sig på. Och har jag inte lite ont i halsen, tänker jag och sväljer några gånger. Jo minsann. Tänk om det är influensan? Är det verkligen en sådan bra idé att träna i mitt tillstånd (som inte är i närheten av någon förestående influensa, men i tanken är jag redan sängliggande)? Jag går ändå mot gymmet, tvekar vid ingången, sen fortsätter jag bara att gå. Förbi och hemåt.

Men jag hade väldigt goda intentioner den där dagen. Det har jag ofta.

Det var likadant för några dagar sedan. Träningsväskan var återigen packad och medsläpad till jobbet. När arbetsdagen lider mot sitt slut brummar det till i mobilen: ’’Ska vi ta ett glas vin?’’

Jag gör en snabb överslagsräkning: Det är ju underbart väder ute, sommarvärme. Visst borde jag passa på att sitta på en uteservering nu, vem vet när det blir en sån här kväll igen?

Ni gissar rätt, det blev ingen träning denna gång heller.

Nu kanske ni tror att jag aldrig tränar. Det är inte sant. Jag måste träna, min rygg, mina axlar kräver detta – annars får jag ont. Men jag är bra på att ducka. Inte bäst, för jag vet åtminstone en som är hundra gånger värre än jag. Vi kan kalla honom för Gurra. Han är mästare i duckning. Som så många andra stockholmare har Gurra ett medlemskort på en av de största gymkedjorna i stan. För det betalar han runt 5 000 kronor om året, så man kan tycka att han av rent ekonomiska skäl borde gå några gånger i veckan för att det ska vara värt sitt pris.

Det gör han inte.

– Jag borde avsluta det där kortet, jag har haft det i tre år men har bara gått tio gånger, säger han under en lunch.

Vi andra runt bordet skrattar: ’’Är du inte klok? Det betyder ju att du har betalat
1500 kronor för varje träningspass!’’

– Men vi såg ju på Facebook att du
i alla fall tränade i går, säger jag lite förmildrande.

– Äh, jag råkade bara gå förbi
gymmet och checkade in på mobilen, svarar han.

På sidan 28 skriver vi om hur man går sig smal med intervaller. Jag som älskar att promenera gillar enkelheten i detta. Och för alla oss duktiga duckare: Vi kan väl ha som mål att för varje gång vi struntar i gymmet går vi i stället ett pass med intervaller? Eller i alla fall en lång kvällspromenad, kanske med en ljudbok i lurarna?

En måste ju passa på nu när det är skönt ute, vem vet när det blir såna här fina kvällar igen?

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Körförbud?! Vilket år är det egentligen?

av Söndagsredaktionen

kristofer_bloggbylineUnder en period i mitt liv visste jag inte­ alltid hur gammal jag var. Problemet inträffade åren efter att jag fyllt 45. Är jag 47 eller 48, kunde jag blixtsnabbt behöva räkna fram när frågan oförhappandes kom upp. Jag visste som tur var mitt födelseår så det gick att lista ut.

De senaste månaderna har problemet klingat av, jag är nu trygg i vetskapen att jag är 49, troligen eftersom riktmärket 50 ligger så nära.

Men problemet med att hålla isär år och årtal visar sig tyvärr på andra plan. Häromveckan satt jag och min fru i bilen på väg hem från landet när Mari ställde frågan:

”När besiktigade vi bilen senast, egentligen?”.

”Ingen aning”, svarade jag. ”Sista gången jag kan minnas var då jag blev stoppad av polisen”.

Jag blev nämligen haffad av polisen en kväll efter att ha kört 72 km/h över Västerbron. Hastighetsbegränsningen är 50 vilket är lätt att glömma när trafiken är gles på den långa två­filiga bron. Nåväl, en polispiket kröp upp bakom med blåljuset på och signalerade att jag skulle stanna.

”Jaha, hur fort gick det här då?”, frågade en ganska barsk polisman. Sedan ville han se mitt körkort – vilket jag hade glömt hemma. Nästa fråga var vem som ägde bilen? ”Det gör jag”, sa jag och hoppades att det skulle tala till min fördel att bilen åtminstone inte var stulen. Men icke, den var skriven på en kvinna, upplyste polismannen. ”Jaha, då är det min fru som äger den, men vi delar”, försökte jag. Då kom det fjärde regelbrottet: ”Bilen har dessutom körförbud”.

Nu visade sig den barske polismannen även ha en förlåtande sida så han släppte mig utan en tre, fyra olika böteslappar om jag lovade att skyndsamt besiktiga bilen.

Vilket jag gjorde – men när var nu det? Borde vi inte ha besiktigat bilen någon gång sedan dess, det känns som det var sisådär två, tre år ­sedan?

Min fru hade ett svagt minne av att ha besökt en besiktning men hon mindes inte med vilken bil. Den vi har nu har vi haft sedan 2008. Vi lät det hela bero och fortsatte resan hemåt.

Dagen efter fick jag ett sms från Mari: ”Jag kollade besiktningen. Bilen har körförbud sedan 2012! Kan det stämma?”.


Första reaktionen var total förnekelse.
Det måste ha blivit fel någonstans. Men det hade det inte, bilen var inte besiktigad sedan 2010, vilket alltså visade sig vara året för Västerbron-incidenten.

Nästa steg blev förvirring som sedan följdes av vrede. ”Det är den här förbannade avregleringen. Tacka vet jag hur det var förr, då behövde man inte ansvara för allt själv”, och så vidare.

Sen kom paniken, vi måste besiktiga bilen NU! Nästa morgon stod jag först i kön när grindarna slog upp klockan sju. Rätt skamsen funderade jag på vad jag skulle säga till ­besiktningsmannen. Men han ställde inga frågor, drog lite i hjulen, knackade på balkarna – och lämnade tillbaka bilen utan en enda anmärkning. Efter sex år i laglöst land.

Sådana som du ­borde inte ha bil, säger ni kanske nu.

Det har jag inte ­heller, det är min frus – om jag minns rätt.

Veckans krönikör

Namn: Kristofer Forssblad Olsson, 49.

Bor: Vid Telefonplan, Stockholm.

Familj: Fru och två barn.

Gör: Tf redaktör för Aftonbladet Debatt.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag skulle kunna begå brott…

… utan att veta om det. Som att köra runt i en bil med körförbud.

2. Jag trivs särskilt bra…

… när det är helt tomt i almanackan.

3. Om jag är ledsen…

… finns det nog skäl till det.

4. Senast jag ljög …

… var alldeles nyss när någon ringde och frågade: ”har du tid?”

Den här satt i grannens trädgård på landet. Nu hoppas jag få se den också!
Den här satt i grannens trädgård på landet. Nu hoppas jag få se den också!

Barbro, Astrid och Maria fostrade mig

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenNär mormor hade läst ut hela boken för mig, jag tror det var Hej hej Mattias eller så var det den som heter Mattias sommar, gjorde jag precis som författaren Barbro Lindgrens huvudperson: Jag byggde ett litet snigelsamhälle av skokartonger. Jag tror jag var fyra år då. Något år senare läste vi om Loranga, Masarin och Dartanjang och jag kunde sjunga Ett litet barn och Jag är det fulaste som finns utantill. Barbro Lindgren skrev texterna till de där sångerna som jag fortfarande älskar. Så började jag skolan och jag läste Lilla sparvel och Jättehemligt. Det var så mycket i de där böckerna som jag inte visste att någon annan visste eller kände. Saker man inte pratar högt om men som finns inom oss alla: Vi kan kalla det för mörker.

Det fanns så klart en annan Lindgren som var fantastisk på det här också. Astrid Lindgren visste att barn kunde vara ensamma i sina tankar och skapade sagor som tröstade. Men hon undvek aldrig farorna, sorgen och det dunkla. Mio min Mio är min favorit – jag läste den om och om igen det där året när jag lärde mig att läsa.

När jag var tio kom Maria Gripe in i mitt liv. Jag lyssnade på radioföljetongen Tordyveln flyger i skymningen och sen gick jag och lånade Agnes Cecilia – en sällsam historia på biblioteket. Jag minns att jag stannade inomhus hela helgen fast det var sol ute och mamma lockade med bad. Och jag slängde i mig middagen för att snabbt kunna återgå till berättelsen om föräldralösa Nora och den mystik som omgav henne. Den var läskig och vemodig och vacker. På måndagen stod jag åter på biblioteket: ”Den där Skuggan över stenbänken, har ni den?”, undrade jag. Maria Gripes böcker om ­Caroline och Berta är något av det bästa och finaste en 11–15-åring kan läsa. När jag var färdig med de böcker som ingår i den så kallade Skuggserien stod jag handfallen: Vad skulle jag nu läsa? I Maria Gripes böcker fanns ju djupet och skymningen. Där fanns leken, mystiken och känslorna.

I dag är det mors dag och därför skänker jag en tanke till de här författarna. Jag har aldrig träffat dem och nej, ingen av dem är min mamma. Men Barbro, Astrid och Maria har fostrat mig, de har tröstat mig, de har förstått mig och de har funnits där i hopplöshet och förtvivlan.

Aldrig någonsin väjde de för mörkret, för det avvikande.

I stället viskade de betryggande i mitt öra: Det är okej, du är inte ensam, mörkret är en del av oss ­alla.

Av de stora planerna blev bara texten kvar

av Söndagsredaktionen

HelenaUtterDet hela började med en notis i tidningen.

Äntligen såg jag min chans att vara­ den goda medmänniska jag ­innerst inne anser mig vara. Det är bara det att den där goda medmänniskan inte så ofta får komma fram. Det är ju det här med jobbet och barnen och huset och bilen. Alla middagar och cykelpunkteringar som måste lagas, alla sopor som ska sorteras. Och så vill man ju dansa lite salsa, det blir man lycklig av, och dricka vin och diskutera böcker som vi skulle ha läst med sina väninnor, det blir man också lycklig av. Och så ska man springa en sväng, om höftskadan bara kunde läka, så man håller sig i trim.

Ja, you get the picture, det är mycket en människa av i dag ska klämma in på sin korta stund på jorden. Men jag försökte faktiskt vara läx­hjälpare i en så kallad utsatt förort, men efter några gånger fick jag lite ont i hjärtat av att mina egna avkommor var ensamma hemma, jag är ju den enda vuxna som bor ihop med dem, och så blev den goda medmänniskan utkonkurrerad av ­supermorsan.

Så här står jag och vet inte riktigt vad jag ska göra med all min teoretiska välvilja. Det håller ju liksom inte att ingå i en stor tyst massa för, det har man ju lärt sig, att det är vi som legitimerar allt elände.

Så den där notisen är goda nyheter för mig. Det ska nämligen byggas ett asylboende ett ­stenkast från där jag bor, alldeles jämte skolan där mitt ena barn går.


Låt mig göra en förklarande inflikning:
Jag bor i en stockholmsförort. Inte en sådan som före­kommer på tv, varken i samband med upplopp eller avancerad skatteplanering. Detta är mer mellanmjölkens land. Eller snarare lite av alla mjölksorter på en gång. Ingen gräddhylla, dock.

Nu tänker jag att här kanske finns en chans att engagera sig i till exempel läxhjälp på lite närmare håll. (Det måste vara bekvämt och praktiskt att vara en god människa!)

Sedan tänker jag inte så mycket mer på det förrän det dyker upp anonyma lappar i brev­lådan där vi uppmanas protestera mot bygg­planerna. Då börjar jag hetsa upp mig och förklarar för mina barn att det är ett jäkla oskick med folk som sprider sina vidriga åsikter i min brevlåda och att INGEN I MIN FAMILJ ska skriva på mot flyktingboendet för vi är av den åsikten att man hjälper folk i kris, bara så att ni vet!

Nu surrar det i mellanmjölkens land, snacket börjar gå, och jag hör på ena barnet och dess vänner att oro sprids i skolan.

Nu kommer ännu en anonym lapp om att det ska hållas ett möte med anledning av det planerade asylboendet.


Jag bestämmer mig
för att gå dit, och om alla där är jättedumma­ ska jag ställa mig upp och säga­ ”hey, hey, hold your horses, det handlar faktiskt om människor som flytt för sina liv, och det är nu vi ska visa att vi också är människor!” Och jag ska säga att det är illa att ni sprider era trångsynta åsikter till barnen som börjar oroa sig, i stället för att ta chansen att inför den uppväxande generationen visa hur vi ska behandla varandra.

Eller – om jag händelsevis inte vågar ställa mig upp och hålla ett brandtal – så ska jag åtminstone ­försynt pipa att jag är av annan åsikt.

Kvällen då mötet hålls ringer en speciell vän, nyfiken på hur allt har ­avlöpt. Det är bara det att när han ringer så väcker han mig. Jag har somnat i soffan och mötet har både hunnit börja och sluta.

Så det som för mig började med en text i tidningen, ja, det ser också ut att sluta så.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter, 46.
Gör: Featureredaktör på Plus, ­Aftonbladet.
Bor: I Stockholm. Familj: Stora E, 16, och Lilla O, 12.

Fyra tankar i mitt huvud:
Jag är oerhört svag för …
… lakrits.
Jag vill bli bättre på …
… franska, finska, åka skidor, dansa, planera, göra matlådor, säga nej, säga ja, kort sagt nästan allt.
Nästa resa går till …
… Barcelona.
Som tidsresenär skulle jag …
… förflytta mig till ­Karelska näset före finska vinterkriget och se hur min ­mammas familj levde. Bara jag hinner tillbaka innan ­ryssen kommer …

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Vi är alla rockstars på vår väg till jobbet

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenDu går upp på scenen. Strålkastaren tänds. Nedanför, i publiken, sitter alla du känner. ­Eller ­inte alla kanske, det varierar. Ingen tror att du kan men hahaha, vad fel de har! Det är nu du visar dem, du går fram till micken, du tar ton. Och det är helt ­otroligt! Herregud! Ja, du sjunger så att alla häpnar. Du behärskar alla toner, du sjunger både lågt och högt och vackert och rockigt och argt, eller ja inte på samma gång kanske. Även detta ­varierar lite. Men du får alltid publiken att baxna. Du är ­alltid supersnygg. Du är tuff. Du är innerlig. Du är bäst. Du spelar ­gitarr. Nej,­ ­vänta. Du sitter ju vid pianot. Du kan spela allt. Nej, ­vänta igen! Nu dansar du ju som Beyoncé. Du ÄR Beyoncé: ”Who run the world? Girls!”. Och sen, i slutet av konserten kommer tonartshöjningen. Du tar i lite till, du  svävar, du ­toppar Mount  Everest, din röst är magisk och visst ser du hur ­hänförd publiken är?  En av dina vänner där nere ser nästan ut att vara i chock, och är det inte tårar som rinner ner för hens kind?

Precis då bryts musiken. Rösten tystnar. Mobiltelefonen trudeluttar uppfordrande och du gräver i väskan för att svara. När du sedan tittar upp ser du ­inget annat än likgiltighet. Någon gäspar. Någon fipplar med mobilen. En annan stirrar tomt ut genom fönstret. Förtrollningen är bruten och du är tillbaka i tunnelbanevagnen. Tillbaka i verkligheten. Och snart sitter du åter vid skrivbordet på jobbet som alla andra ­dödliga. Men för ett litet litet tag, medan du hade Adele/Beyoncé/Aretha/Hole/PJ Harvey i lurarna, var du en stjärna!

Och det är faktiskt inte så dumt att få vara rockstar på väg till jobbet. Att tänka sig bort, att tänka sig orädd, att tänka sig musikalisk, att tänka sig genial, att tänka sig snygg är som min egna lilla kbt-terapi mitt i Stockholms absurda rusningstrafik. Det får mig att stå ut i stunden, men det ändrar inte­ på något. Det gör däremot den ”Tänk dig smal”-metod vi skriver om på sidan 28. Med kbt-­terapi kan du nämligen träna hjärnan och få koll på dina matvanor. På riktigt!

Åren går men sprithandeln består…

av Söndagsredaktionen

svante_lidenJag var nere i Puttgarten och tittade på ­kröken för ett tag sen.
Har aldrig sett så mycket sprit i hela mitt liv.
Det var som att komma till Ikea. Fast där handlar det förstås om möbler och husgeråd. Och, i och för sig, snorbilliga vinglas.
Gränshandel har alltid funnits. Smarta och riskvilliga filurer har alltid utnyttjat det faktum att människor känner behov efter något. Oavsett vad. Jag har inget större problem med det bara det inte handlar om knark eller vapen. Där går liksom min gräns.
Folk smugglar bilar, biblar, allt.
Själv smugglade jag och min kompis Don relativt kopiösa mängder sprit en gång i tiden. Vi trafikerade traden Reykjavík–Västmannaöarna. På 1970-talet. Det var visserligen inte smuggling i traditionell bemärkelse. Vi korsade ju inga gränser. Men i alla fall.
Idén fick vi från en av Islands numera mest kända journalister som på den tiden var en oborstad slyngel. Saken var den att stan vi bodde i, Vestmannaeyjakaupstaður, ödelades vid det stora vulkanutbrottet några hundra meter från centrum i januari 1973. Hundratals hus försvann under ­askan och lavan. Däribland huset där Áfengis- og tóbaksverslun ríkisins, den isländska motsvarigheten till Systembolaget, höll till.
Alkoholkranarna stängdes av. Men folk, som slet som djur för att gräva fram stan och som riskerade livet ute på fiskefälten, ville festa när de för en gångs skull var lediga.

På lördagsdansen på biografen (som hade klarat sig) fanns det visserligen spånken. Men bara till ruggiga ockerpriser.
Den oborstade slyngeln, då en yngling på 18 år, visade hur det skulle gå till. Han och hans kompis kom ut till ön med åtta lådor brännvin i bagaget. De ställde sig utanför dansen. Och efter fem ­minuter var lådorna tömda och de hade tredubblat sitt kapital; pengar fanns det nämligen hur mycket som helst av.
Don och jag hakade på. Vår affärsidé var enkel. Vi skulle bara lägga på 100 procent. Efter omkostnader. Vi blev snabbt enormt framgångsrika. ­Detta var naturligtvis i allra högsta grad olagligt. Polisen slog till en timme efter att vi hade kommit tillbaka till ön. Men då var allt redan borta. Vi åkte fram och tillbaka. I storm och åtminstone vid ett tillfälle i rykande orkan. Vi tjänade hur mycket pengar som helst.
Andra hakade också på. Men en torsdag när vi skulle in till Reykjavik såg vi hur containrarna från Áfengis- og tóbaksverslun ríkisins lastades av i hamnen.

Vi insåg att det var kört. Men många andra gjorde det inte och när de kom tillbaka till ön hade bolaget redan öppnat. Hela stan såg ut som en parodiversion av midsommar i Rättvik. Till och med poliserna var packade. Kommer ihåg ett par som glatt sjungande raglade fram i regnet på huvudgatan. Hand i hand. Flaskor i uniformsfickorna.
Kollegorna, som överlastade kom tillbaka från Reykjavik åkte på en rejäl smäll. Det isländska bolaget köpte nämligen inte tillbaka något.
När jag åkte hem framåt sommaren tog jag med mig en extra pava isländskt Brennivín. Som jag betalade tull för. Jag har för mig att det gick på en hundring – för 42 år sen.
Och nu ser man människor åka ner till Tyskland och trycka in lastpallar med pilsner, vin och sprit i sina hyrda skåpbilar och släp.
Det handlas i rent industriell skala på ställen som Bordershop i Puttgarten – ett ställe där ingen någonsin tidigare stannade längre än vad det tog att ta sig ombord på färjan.
Vad jag vill säga med det här?
Inte mycket. Mer än att världen är i ständig förändring och det kanske är i de små detaljerna man ser nån slags häpnadsväckande helhet.

Veckans krönikör:
Namn: Svante Lidén, 63.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska i Uppsala. Vuxna sönerna Magnus och Einar.

4x tankar i mitt huvud…
Jag skulle kunna begå brott om …
… någon jävlas med min familj.

Jag trivs särskilt bra när …
… jag sitter i kajaken en midsommarnatt.

Om jag är ledsen vill jag …
… bli tröstad av Maria.

Det vackraste ord jag vet är …
… ”ömsinthet” för att … det bara är det.

Kategorier Krönikor | Kommentarer
Sida 1 av 141
  • Tjänstgörande redaktör: Linnea Carlén
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB