Vår livsstil kommer framstå som galen

av Söndagsredaktionen

Fredrik_RundkvistRedan i början av 1960-talet började nedskräpning bli ett problem utmed kusterna. När svensk tv 1964 gjorde en instruktionsfilm om sjövett ägnade man problemet ett alldeles eget avsnitt. Bland annat visar den korta filmen hur man på bästa sätt hanterar sina sopor till sjöss. Lösningen var typisk för den tiden och gick i korta drag ut på att se till att sänka skiten på djupet.

Bäst var att lägga alltsammans i en papplåda tillsammans med ett par stora stenar, knyta ihop paketet och hiva det överbord. Ett par hål i sidan på lådan gjorde att den försvann ur sikte lite extra snabbt. Enstaka ölburkar kunde snabbsänkas i djupet med hjälp av ett par lufthål i botten.

I dag ter sig allt detta såklart som fullständigt vansinne. Men så brukar det vara. I backspegeln har vi alla perfekt syn. Exemplen på detta är många.

På 1920-talet sågs cigarettrökning som höjden av sportighet. På 1950-talet såldes amfetamin som bantningspreparat. Asbest ansågs länge vara ett fantastiskt byggmaterial och det supergiftiga ämnet kreosot betraktades som ett utmärkt impregneringsmedel för trä.

Av detta kan vi lära en sak, nämligen att mycket av det vi i dag tar för normalt och vettigt kommer att framstå som rena galenskapen.

Frågan är bara vad.

Förbränningen av fossila bränslen betraktas ju redan som ett uppenbart vansinne av stora delar av världen, så det räknas liksom inte riktigt i det här sammanhanget. Detsamma gäller den huvudlösa överanvändningen av antibiotika som på sikt hotar göra oss helt värnlösa mot våra värsta fiender, bakterierna.

Men det finns ett par allmänt accepterade nutida företeelser som våra barn och barnbarn garanterat kommer att ställa sig undrande till.

Det första är vår sockerkonsumtion. Forskare har i decennier varnat för sockrets hälsorisker. Massor av studier har visat att det är kopplat till hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancer, metabolt syndrom – till och med alzheimer. Ändå fortsätter vi vräka i oss. Min egen arbetsplats är inget undantag. Varje framgång, jubilar och storhelg ska firas med tårtor, godis och glass. I stort sett all fabrikslagad mat innehåller massor av socker. I lilla upplysta Sverige äter vi mer godis än i något annat land, drygt femton kilo per person och år. Även den vanliga maten är sötad till bredden. Ändå undrar vi varför alla dessa sjukdomar blir allt vanligare.

Jag är också rätt säker på att mina barnbarn kommer att undra hur i helvete vi tänkte när vi glatt fyllde planeten med plast. Varje år dumpas åtta miljoner ton i haven. Till år 2050 beräknas det finnas mer plast än fisk i haven. Det räcker med att åka till Bohusläns kust för att inse vidden av eländet. Där spolas 800 ton skräp från hela Europa iland varje år. När jag förra sommaren besökte Havstenssunds skärgård tvingades jag vada fram genom drivor av sopor på stränderna. Plastpåsar, plastförpackningar, plastflaskor, plastleksaker – ni fattar. Djuren misstar de färglada plastgrejerna för mat och dör med magarna fyllda med osmältbar skit som vi lämnat efter oss genom snart 70 års manisk plastkonsumtion.

 

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.

Ålder: 50 år.

Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Bor: Lägenhet i Stockholm.

Familj: Fru och två barn.

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Sist jag blev skitförbannad var…

…när jag försökte ta mig hem genom den alltmer kaotiska Stockholmstrafiken.

2. Alla borde se filmen…

… Plastic Ocean av dokumentärfilmaren Craig Leeson. Av uppenbara skäl.

3. Min bästa huskur vid förkylning är…

…en stor whiskey och en bok.

Ta mig till Jane Austen-landet

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenNär jag var i New York första gången mötte jag en tjej som bodde i samma hus som rollkaraktären Carrie Bradshaw i Sex and the city. Varje dag möttes hon av stora turistgrupper med kvinnor som satt på hennes trapp och fotograferade varann. Festligt, härligt men ibland även väldigt irriterande, svarade hon när jag frågade vad hon tyckte om det.

– Men jag vet så klart att det är en ynnest att få bo i de här kvarteren, så jag skulle aldrig få för mig att klaga.

Somliga bor redan mitt i en tv-serie, andra åker tvärs över hela världen för att besöka den plats de har drömt sig bort till. Det finns så klart en stark lockelse i att se den där Sex and the city-trappan i verkligheten. Vi kommer närmare Carrie. Närmare ett annat, mer spännande liv. Närmare det liv vi lever oss in i en halvtimme framför tv:n eller datorskärmen där Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte sippar på varsin Cosmopolitan och kvickt avhandlar ämnena män och sex. När du sitter på en berömd trapp på Manhattan tillsammans med väninnorna leker livet. Ingen trist vardag finns i sikte.

I dag finns det mängder av skräddarsydda resor och rundturer till filmernas och tv-seriernas magiska världar. Eller magiska och magiska. Ibland kanske man vill åka rätt in i en gubbes vardag. Visste ni att man kan åka i hundraåringens (efter boken och filmen Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann) fotspår i Flen?

Bussturen går från vårdcentralen i Malmköping, över Heden och sedan vidare till Byringe station, precis som huvudkaraktären Allan Karlsson gjorde.

Och precis lika exotiskt som Manhattan ter sig för ett svenskt Sex and the city-fan är Stockholm för utländska turister som har läst böckerna eller sett filmerna om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist. Under guidade turer på Södermalm kan de följa Stieg Larssons Millenuim-karaktärer i fotspåren.

Själv skulle jag vilja besöka Jane Austen-landet. Den storslagna engelska naturen, de små pittoreska byarna, slotten och trädgårdarna där Austens böcker ofta utspelar sig, är min drömvärld. Guiden får gärna besitta samma klipska ironi som Jane Austen och dagarna ska bestämt avslutas med en madeira eller sherry vid öppna spisen.

I år är det 200 år sedan Jane Austen dog och vi hyllar henne, den värld och de människor hon så skarpsinnigt skildrade i veckans tidning.

Vill du ha mer spänning? Fler riddare, bågskyttar och jättevargar? Läskiga monster som heter White walkers? Nu drar sjunde säsongen av tv-serien Game of thrones i gång och vi har besökt Nordirland där större delen av serien har spelats in. Läs om det på sidorna 64–68.

Vuxendom, rena leken … eller?

av Söndagsredaktionen

Olivia Svenson, Olivia SvenssonSå här i post-studenttider kan jag berätta att det här med vara vuxen egentligen inte behöver vara så klurigt. Faktum är att vuxendomen kan kokas ner till ynka tre riktigt viktiga måsten:

1. Var hel och ren.

2. Kom i tid.

3, Håll ordning på dina papper.

Den sista punkten är den viktigaste för inga deodoranter i världen kan rädda ett bortslarvat brev från en myndig myndighet. Och breven kommer att komma: vi talar försäkringar, hyreskontrakt, avtal, räkningar, biljetter, kvitton, bostadsföreningsutskick, kontoutdrag, fondavräkningar, läkarbesked… Trots den digitala utvecklingen tvingas man som vuxen hantera enorma högar med papper varje år, och högarna har förmågan att limma fast sig på köksbordet för evigt om man inte agerar. En del går i sophanteringen direkt, en del ska sparas av någon oklar arkiveringsorsak, andra åtgärdas direkt.

Som deklarationen. Den river man snabbt ut ur plasten, ögnar igenom, hoppar av glädje eller rycker på axlarna eller svär åt. Och sen greppar man telefonen/datorn och knappar in de där raderna av siffror så att man alldeles säkert vet att den eventuella återbäringen dundrar in på kontot två veckor före midsommar precis som den brukar.

Väl?

Väl?

Vi kan väl dra igenom den tredje punkten igen:

3. Håll ordning på dina papper.

Det ska inte vara så klurigt.

Så varför upptäckte jag då den åttonde juni i år att det minsann inte alls var på väg några kulor till mitt konto? Varför sa handläggaren på Skatteverket med trött röst att det inte alls syntes att jag hade deklarerat? Varför sa hen till och med att jag inte alls hade deklarerat?

För att jag glömde deklarera.

Jag rev upp plasten, ögnade igenom, gladdes åt de sju lakanen som skulle förgylla min sommar OCH GLÖMDE SEN ATT KNAPPA IN DE DÄR RADERNA AV SIFFROR.

Man glömmer inte att deklarera. Själva inskickningsproceduren är den enklaste som finns, förutsatt att du inte har några avdrag eller tillägg att göra. Även en icke-vuxen skulle klara av uppgiften.

Men det är faktiskt här som det blir riktigt klurigt. För när man är vuxen är det ingen som ringer från Skatteverket den 3 maj och påminner dig om att du glömt. Det förväntas att du inte ska glömma.

Vi får lägga till en viktig punkt i vår lista:

4. Glöm inte att dubbelkolla så att du verkligen håller koll på dina papper. Annars kan det bli straffavgift och skam och alldeles för sena kulor och vi måste alltid komma i tid. Och vara hela och rena. Och komma i tid och vara hela och rena.

Vuxendom, rena leken ju.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min bästa huskur vid förkylning är…

… ingefära, citron och honung i hett vatten. Blanda, drick.

2. Sist jag blev skitförbannad var…

… när jag höll på att bli överkörd av en stor, vräkig bil utanför dagis.

3. Alla borde se filmen…

…  Moderna tider med Charlie Chaplin… eftersom den är min absoluta favorit.

4. Jag blir charmad om …

… ni tar mitt filmtips ovan på allvar.

Veckans krönikör

Namn: Olivia Svenson.

Ålder: 39 år.

Familj: Son och sambo.

Bor: Stockholm.

Gör: Arbetar som journalist.

Kredda 13-årskrisen

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineVarför heter det 40-årskris? Jag har tänkt på det ett tag. Som att det skulle vara den stora och enda krisen i ens liv. Den får oförtjänt mycket uppmärksamhet tycker jag.

Vad hände med 13-årskrisen? Den får ingen kredd alls. 13-årskrisen där man helt plötsligt blev fåordig, bara fick fram ett grumligt ”mm” eller ett snäsigt, suckande ”jaaa” om någon vuxen tilltalade en.

Då när det kändes jobbigt att möta en annans blick, när ingen deodorant i världen var tillräckligt potent och finnarna blommade upp i ansiktet. Då när kroppen värkte och allt blev så jäkla svårt.

Då när man kunde skolka från skolan bara för att man hade fått för sig att man var ful och äcklig och ville skona omgivningen från en själv. Fastän nästan alla var dumma i huvudet.

Och sedan kom 16-årskrisen. Varför pratar vi inte om den?

16-årskrisen var likadan som 13-årskrisen men med tillägget mega-ångest. Ångest för framtiden. Ångest för att bli ensam kvar när alla andra blev ihop med någon. Ångest för att kanske aldrig bli älskad eller kunna älska. Ångest för att få aids och dö. Ångest för att vara blekast på badplatsen. Ångest för det man sa på skolgården igår. Ångest för det man inte sa. Ingen räknar in 16-årskrisen när man pratar om livskriser.  Jag tycker att det är orättvist. Varför får 40-årskrisen all ära och glans? Den är ju rena
rama tramset i jämförelse.

Efter 26-årskrisen – vad ska jag egentligen
göra med mitt liv? – och 33-årskrisen – varför har jag inte kommit längre? Kommer jag någonsin att få ett fast jobb? Har jag cancer? Hur ska jag klara mig ekonomiskt? – har man ju vant sig. Det är så här livet är. En enda lång kris.
Eller åtminstone en kamp.

När man fyller 40 har man hälften kvar. Om man har tur. Hälften har man lyckats ta sig igenom. Det är jäkligt bra gjort tycker jag. Hurra för alla 40-plussare! Din kris är snart avklarad, sen kommer nästa!

En som snart faktiskt har klarat av just hälften är kronprinsessan Victoria. I veckan fyller hon 40 år! I veckans tidning skriver vi om hennes hemliga nätverk.

Är Zuckerbergs förmögenhet rimlig?

av Söndagsredaktionen

25s04-niclasvent-274-bloggHistorien är full av ensamma genier.

Åtminstone den historia vi berättar.

Nästan alla som gått grundskolan kan haspla ur sig en handfull om de så väcks mitt i natten: Da Vinci, Gutenberg, Newton, Watt, Edison, Morse, Graham Bell.

De ståtar myndigt över läroplaner och vårt kollektiva medvetande – intellektuella giganter som utmanat dogmerna, tänkt det otänkbara, kommit på saker som ingen annan kunnat föreställa sig.

Men det finns ett problem.

Bilden av det ensamma geniet är i grunden felaktig, och bidrar till en farlig missuppfattning av hur världen fungerar.

Vi kan ta exemplet James Watt, känd för att med sin ångmaskin ha kickstartat den mest omvälvande process mänskligheten gått igenom: den industriella revolutionen.

Men varför Watt, varför just då? Varför inte en antik grekisk uppfinnare, eller en romersk? För att han var ett unikt geni?

Nej. Snarare för att Watt verkade under de bästa förutsättningarna för just den upptäckten. Många små tekniska språng hade gjort att skepp på 1770-talet kunde segla vart som helst i världen. Handeln över Atlanten – som var omöjlig för romarna – hade i Västeuropa skapat en ekonomisk tillväxt utan motstycke.

I särskilt Storbritannien skapade det kapitalstarka köpmän, men drev också upp lönerna. Muskelkraft var dyrt. Av en lycklig slump hade Storbritannien världens största bestånd av lätt- tillgänglig kol – vid den första tidpunkten i historien där det blev viktigt.

Att någon i den kontexten skulle “uppfinna” en maskin som använde den relativt billiga kolen för att driva maskiner var logiskt.

Att det inte skedde i Kina – där de låga lönerna gjorde en enda ångpump lika dyr som 600 gruvarbetare – är lika logiskt.

“Newton, Watt och deras kollegor,” skriver Ian Morris, professor i historia vid Stanfords universitet, “var förmodligen inte mer briljanta än Cicero, Shen Kuo och deras; de tänkte bara på andra saker.”

Professor Morris myntar i sitt praktverk ”Why the west rules – for now” ett teorem som jag tycker kommer närmast att förklara den vetenskapliga historien:

Varje tid får de tankar den behöver.

Det är lika otänkbart att James Watt skulle uppfunnit sin ångmaskin om han levt på 700-talet, som att ingen annan hade uppfunnit den om Watt aldrig funnits.

Principen bakom Watts maskin var dessutom känd redan innan han “uppfann” den. Faktum är att få upptäckter i dag associeras med namnet på den som först kom på dem. Företeelsen har till och med ett namn: Stiglers lag (lämpligt nog uppfunnen av Robert Merton, redan 25 år tidigare).

Ett geni är aldrig ensamt, utan resultatet av alla uppfinningar som redan gjorts. Av tusentals – miljontals – människors envetna gnetade, fixande, prövande och byggande för att göra sina liv lite lättare att leva. Små, små upptäckter läggs till varandra, tills det omöjliga plötsligt är möjligt.

I framtiden kanske namn som Mark Zuckerberg läggs till listan över berömda män. Som om inga socia­la nätverk funnits före honom, eller aldrig skulle uppfunnits utan honom.

I det perspektivet kan man fundera på vad en innovation som Facebook verkligen är värd – och om en förmögenhet på runt 600 miljarder kronor för en enda man är en rimlig belöning.

Veckans krönikör

Namn: Niclas Vent. Ålder: 35. Familj: Ja. Bor: Stockholm.
Gör: Journalist på Aftonbladet.

 

5 x tankar i mitt huvud

1. När jag är sjuk vill jag …

Inte lägga sista handen vid den här krönikan.

2. Jag dansar om …

The Plan spelar Mon amour.

3. Det skulle aldrig hända att jag …

… Inte tvivlade på min egen förmåga.

4. Jag önskar att jag hade skrivit Ulysses av James Joyce… 

… för då skulle jag inte behöva känna mig tvingad att läsa den.

5. Som min sista måltid i livet, skulle jag välja …

… längsta tänkbara.

 

Jordgubben är ingen gubbe

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineVem var det som döpte havskatt till havskatt? Jag är uppriktigt intresserad. Hur tänkte hen? Havskatten är ju en ful fisk och sannerligen inte ens lik en katt! Ingenstans. Ändå tyckte tydligen någon att havskatt var ett lämpligt namn. Det är besynnerligt.

Min kompis har en Burmakatt. Jag bokstaverar: BURMA-KATT. Så heter rasen. Men nu ska ni få höra: Den kommer inte alls från Burma. Den är framavlad i San Francisco, USA. Lurendrejeri, säger jag bara.

Saker och ting är inte vad de heter, eller som de ser ut att vara. Jordnöten till exempel, den borde ju vara en nöt. Det låter väl rimligt? Men nä nä, den är minsann en slags ärtväxt! Varför heter den inte jordärt då, undrar jag. Vem kom på den kollriga idén att kalla den för jordnöt?

Och så har vi fallet med bananen. Den ligger där i fruktdisken och bara väntar på att man ska göra en fruktsallad av den. Men nej, bananen är ingen frukt. Den är ett bär! Det är bananas – bär är ju små och gulliga. Som vinbär till exempel eller som krusbär. Inte kan den i jämförelse groteska bananen vara ett bär? Jo, tydligen. Så oerhört enfaldigt.

Och nu till detta ständigt återkommande dilemma: Björn är inte Björn. Det är Benny som är Björn! Visst är det helt uppåt väggarna? Jag visste ­redan när jag var liten att en som heter Björn är  frodig och har mycket skägg, men det är minsann ingen sabla ordning på ABBA.

Nänä!

Men åter till bären. I veckans tidning har vi gått all in på jordgubbar. Vi saftar, syltar och vi bakar jordgubbstårta. Och nu kommer vi till något mycket egendomligt: Ur vetenskaplig synvinkel, är jordgubben inte ett bär utan en sammansatt frukt med nötter. De egentliga frukterna är ”bärets” gula prickar. Jordgubben är således en skenfrukt, eller en falsk frukt som det också kallas.

Har ni hört något så dumt?

Jag ger upp nu.

Vården behöver fler fikapauser

av Söndagsredaktionen

Anette Holmqvist_blogg”De sitter alltid och fikar”. Än i dag minns jag kommentaren om oss i personalen när en anhörig var på besök hos sin sjuka släkting. Och också hur orättvist det kändes och hur fel jag tyckte att han hade.

Vad han inte förstod var att vi ”fikade” när det var besökstid för att hålla oss undan och ge alla söner, döttrar, mammor och pappor en chans att umgås med sina nära och kära utan våra blickar på sig. Och han insåg nog inte heller att vi – fram till fikan – hade sprungit benen av oss med bäcken, duschvagnar, matbrickor, fixat sår som skulle läggas om och blodprover som skulle tas. Vilket gjorde att svart kaffe, landstingsskorpor och knäckemackor med mjukost kändes som en oerhört välkommen paus.

Jag tänker ibland tillbaka på tiden när jag jobbade som undersköterska. Hur vi kämpade och slet med alla dagliga uppgifter, men också hur vi skrattade, kramades med patienter och tröstade ledsna anhöriga. Att det var stressigt ibland hörde liksom till, även då på 80-talet.

Själv valde jag så småningom en helt annan yrkes­bana och har därför aldrig jobbat i dagens kraftigt slimmade organisationer. Vården har sedan jag slutade gått genom stora förändringar mot hög specialisering, minskat antal vårdplatser och kortare vårdtider, men också personalsammansättningen är väsentligt annorlunda nu än då – vårdbiträdena är nästan borta och undersköterskorna har blivit färre.

Samtidigt vittnar de vårdanställda om att tiden för återhämtning har krympt och att naturliga pauser i princip har försvunnit. Stressen är inte längre något som kommer som tillfälliga toppar. Den är konstant. Jag hör det även från kvinnor i min egen närhet.

Att vara trött i ben och huvud var vanligt även när jag jobbade, men i dag visar statistiken att stressen inte bara tröttar ut personalen – den äter dem.

Sjukskrivningstalen är höga inom vården och många balanserar på gränsen till att gå in i den ökända väggen. Det är dubbla pass på jobbet, rädsla för att göra fel av trötthet, ont i ryggen och arbetskamrater där orken en dag bara tar slut. Tidiga varningssignaler som upprepade förkylningar och problem med minnet har till slut tagit ut sin rätt och utmattningsdepressionen har blivit ett faktum.

Att sjukvården inte mår bra har nog inte undgått någon. Dagligen rapporterar media om personal som går på knäna, tvingas prioritera hårt bland patienterna och som utöver vården även ska hinna med saker som att städa golv och skura sängar för minskad smittspridning. Men också om svårt sjuka som skickas hem för tidigt i brist på en plats att sova, kvinnor som föder barn i bilen och larm om att allt för få unga vill utbilda sig till vårdyrken.

Allt detta har placerat frågan i toppen på den politiska agendan. I valet nästa höst spås vårdkrisen dominera och redan nu tävlar partierna om att lägga de ”bästa” förslagen för att komma till rätta med problemen. Det talas om allt ifrån att återta vårdbiträdena till de patientnära sysslorna, till att bygga ut förlossningsvården och att slå samman landstingen till större regioner.

Vilka som till slut lyckas övertyga väljarna om att just deras parti har den rätta medi­cinen, det får vi se.

Själv hoppas jag att alla de, som finns där för oss när vi behöver det som mest, ska få möjlighet att tycka om sina jobb igen.

Med andra ord – fram för fler fikapauser i vården.

Veckans krönikör

Namn: Anette Holmqvist.

Ålder: 49.

Yrke: Just nu t f debattredaktör, vanligtvis politikreporter på Aftonbladet.

Bor: Bostadsrätt i Stockholmsförort.

Familj: Man, två söner.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag skulle kunna begå brott …

om någon hotade mina barn, trist men självklart svar.

2. Jag trivs särskilt bra …

… när jag lyssnar på riktigt bra musik.

3. Om jag är ledsen …

…  vill jag ut och springa och rensa skallen.

4 . Det vackraste ord jag vet …

… är frihet för att det är så viktigt för mig och alla andra (en annan favorit är förtrollad, bara för att det låter snyggt).

Skit i carpe diem!

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineJag läser mitt sommarhoroskop. Det ska bli en bra sommar, om jag tolkar det rätt. Eller en sommar i alla fall.  Lite som den brukar vara om man är jag. ”Första halvan av sommaren blir nämligen händelserik och intensiv fastän du ­skulle vilja ta det lugnt. Andra halvan av sommaren blir däremot en smula tråkig. ..”, läser jag. Jaja, en vanlig sommar då.

När semestern nalkas och pratet om vad alla ska göra på ­semestern tar vid är jag helt nöjd med att säga: Ingenting. Jag vill inte ha något inplanerat, jag vill vara fri. Jag vill ligga på stranden och läsa en solig dag. Jag vill äta långfrukost och faktiskt läsa ­hela tidningen, inte bara bläddra. En regnig dag vill jag gå på bio mitt på dagen. Eller göra ingenting. Vi får se.

Men man kanske ändå skulle boka en resa till ett mer solsäkert land? Ok, jag gör det. Och när jag ändå är i det solsäkra landet är det ju trist att bara ligga på stranden, man vill ju hinna se och uppleva lite också. Jag åker på utflykter. Och när jag kommer hem igen, vore det inte kul att ta tåget och hälsa på vänner i ­Dalarna? Jo, lika bra att boka tågbiljett nu. Och så måste jag ju ”hem” till Norrtälje också. Sedan skiner solen in och påminner mig om att jag inte hann putsa fönsterna i påskas, lika bra att göra nu. Helt plötsligt är schemat fullt. Och det är underbart så klart, det är fantastiskt att jag har möjlighet att göra alla de här sakerna men jag har helt glömt bort min intention. När ska jag hinna med att bara ta dagen som den kommer?

Jag hade några somrar när jag var liten. Mamma jobbade jämt och alla kompisar åkte iväg till sina sommarstugor. Själv satt jag på balkongen i ett trist lägenhetssområde. Jag läste alla Vi fem-böckerna, avancerade till Agatha Christie, och försökte bli brun. Det där sista var bara för att kunna säga att jag hade varit ute och gjort saker sen när skolan började: ”Hej alla barn, nu ska ni ­skriva om ert sommarlov!” Jag hade inget att skriva om. ­Verkligen inte. Men jag var bra på att hitta på.

Är det därför jag nu måste boka in saker när jag egentligen ­inte vill göra så mycket alls? Jag blir stressad när kalendern är full men sedan när sidorna skiner blanka blir jag rastlös.

I boken Trötthetssamhället skriver Byung-Chul Han om vårt prestationsamhälle och hur allt vi kan eller förväntas kunna göra leder till depression och utmattning. Han ­citerar Nietzsche: Av brist på lugn och ro leder vår ­civilisation till ett nytt barbari.

Vi borde, menar han, stanna upp, tänka, se och ­känna.

Jag ska följa hans tankar om vikten av kontemplation i sommar. Jag ska ligga på rygg i ett mjukt gräs och titta upp på molnen. Det är inte alla förunnat men om du kan, önskar jag dig det samma. Skit i carpe diem!

Och känner du att andra gör så mycket mer spännande saker, att du inte har något att berätta om och inte orkar med pressen – ljug ihop något. Det gjorde jag och det gick jättebra: ”På mitt sommarlov hittade jag en mördad man i vattnet. Han var strypt och jättedöd och mördaren gick lös…”

Ingen kan slå det!

Sommarhoroskopet hittar ni på sidorna 34–41.

Det är ett gift som aldrig går ur

av Söndagsredaktionen

MarkusLarsson_bloggKanske berodde det på avståndet. Att växa upp i Kiruna och Tornedalen var långt från allt. Det kändes framför allt flera ljusår från landets mest omtalade konsertscener och festivaler. Vilket innebar att jag tidigt febrade över konsertrecensioner i kvällstidningarna och alla livebilder som visades på tv. Framför allt blev jag en inbiten samlare av bootlegs.

Bootlegs? Nej, det är inte en sko med ben.

Bootlegs är samlingsnamnet för inofficiella piratinspelningar, en liten men passionerad subkultur där eldsjälar och fans sålde eller delade liveinspelningar till eller mellan varandra. Outgivna låtar och album spreds på kassett, vinyl och cd. I dag har den verksamheten i princip flyttat över till Youtube.

Just konserterna var det bästa sättet att vara på plats utan att ha varit där.

Jag vet inte hur många brusiga och kassa inspelningar jag har suttit och plågat öronen med. Ett tag utgjorde bootlegs den största delen av min samling.

Inget satte fantasin i rörelse som att höra hur Neil Young rumlade sig fram genom en Eldorado i Cleveland tre år innan han gav ut låten på skiva, hur Metallica dundrade loss i en öron­bedövande For whom the bell tolls på Scandinavium i Göteborg eller hur U2 bjöd upp Björn Ulvaeus och Benny Andersson på scenen i Globen i Stockholm och sjöng Dancing queen.

Att bootlegs var illegala gjorde inget sämre. Det kändes som att vara med i en hemlig klubb.

Mina förväntningar på konserter och festivaler var från tidig ålder orimliga. Men verkligheten överträffade alla fantasier. Jag har recenserat konserter i snart 20 år och har upplevt åtskilliga blindgångare, regnskurar, förseningar och besvikelser.

Men det tråkiga, inställda och mediokra bleknar i jämförelse med de största ögonblicken och explosionerna. Det är ett gift som aldrig går ur kroppen, en kick som jag aldrig slutar jaga, den där envisa förhoppningen att i kväll kommer livskänslan att nå zenit igen på en liten klubb, på en gräsplätt någonstans eller på läktaren i en jätte­arena.

Precis som den gjorde när Beyoncé trampade ner allt motstånd på Friends arena, när Lauryn Hill tog över Globen, när Tom Waits stod och stampade på ett uppmickat trägolv på Cirkus, när Rocket From The Crypt sparkade hela klubben Gino i ansiktet utan att någon klagade, när Florence And The Machine fick publiken i Ro­skilde att tappa förståndet under Dog days are over, när Prince hade en egen och unik uppvisning på Way Out West, som varenda jävla gång jag sett Thunderstruck och Shoot to thrill med AC/DC.

Konserter är sårbara. Festivaler är om möjligt ännu lättare mål. Och tyvärr verkar terroristerna ha fattat det. Om attentaten i Paris och Manchester är ett nytt mönster vill jag inte tänka på fortsättningen. De satans mördarna behöver inte ens få in vapnen på arenorna – det kritiska är när tusentals åskådare köar inför en spelning eller när en massiv publikmassa ska lämna området.

Det är bra att vara orolig och rädd, allt annat vore onaturligt. Men framför allt har det aldrig varit lättare att göra motstånd, att bli det som galna fundamentalister hatar allra mest, att göra ett gemensamt och beslutsamt motstånd.

Köp en konsertbiljett eller ett festivalpass och gå dit. I dag går det inte ens att ta simpla popshower för givna längre.

Och det är värt att stödja vår oskyldiga hedonism.

 

Veckans krönikör

Namn: Markus Larsson. Ålder: 40. Yrke: Rockjournalist. Bor: Söder om Söder i Stockholm. Familj: Mor, far, storebror, sambo.

 

4 x tankar i mitt huvud

1.  Min bästa huskur vid förkylning är… 

…bourbon.

2. Sist jag blev skit­förbannad var… 

…när jag senast loggade in på Twitter. Ångrar mig alltid.

3. Alla borde se filmen… 

Mulholland drive eftersom David Lynch är en mästare. Nya säsongen av Twin Peaks är som ett improviserat skräckjazzjam mellan just Mulholland drive och Lynchs original­serie från 1990.

4. Jag blir charmad av… 

…pessimism. Vemod i Pixar-filmen Insidan ut är en evig före­bild.

Han kom om sommaren

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenDet är juni, regnet smattrar mot fönsterrutan och jag tänker på Nils Poppe.

Det var under sommarens regniga dagar som jag fick lov att stanna inomhus och titta på matinéfilm på tv, eller regnfilm som mamma brukade säga. Kärleksgnabb, practical jokes, förväxlingar, sång och dans och människor som ramlade roligt gick i svartvitt runt tretiden på eftermiddagen. Det var barnsligt och oskuldsfullt. Jag tyckte om Åke Söderblom och hur han sa ”Tjeeeenamåss lilla fröken”. Jag ville vara Sickan Carlsson och Annalisa Ericson. Men mest av allt gillade jag Nils Poppe. Han var så söt. Så rolig. Så påhittig. Han satte sig upp mot domderande gubbar – ingen kunde vara så skojigt respektlös mot auktoriteter som han. Anarkisten Nils Poppe! Jag tyckte att han kunde flytta till Älmsta och bli granne med mig. Åh, vad roligt vi skulle ha.

Ändå förstod jag nog att han spelade en roll, att han bortom tv-rutan var en rätt vanlig man som handlade mjölk på Ica helt utan spex och upptåg.

Det hjälper inte att man talar om för mig vilket rikt och lyckligt liv jag levt. Det är stundens oro och ängslan som blir syntesen.

(Ur Nils Poppes egna anteckningar i boken Poppe – i ljus och mörker av Gaby Wigart)

Nils Poppe lämnades bort till en änglamakerska direkt efter födseln. Han missköttes. Som tvååring var han hjulbent på grund av den bristfälliga dieten på bröd och öl. Men räddningen kom. Anders och Amanda Jönsson var ett fattigt, hårt arbetande par som hade försökt men inte lyckats
att få egna barn. De köpte honom för 40 kronor. Nils Poppe har själv sagt att han kom i de bästa händer. I familjens hem, vid Möllevångstorget i Malmö, stod fackföreningsboken i hyllan och på annandag jul gick de på nyårsrevyn på Arbetarnas teater i Folket hus. Nils Poppe blev aktiv i socialdemokratiska ungdomsklubben och läste Kropotkin. Han skulle bli politiker men blev komiker och skådespelare. Synd på politiken kanske, men tur för oss barn som fick skratta bort alla regniga dagar med honom.

I dag när jag åter tittar på filmer som Blåjackor och om Fabian Bom tycker jag mig se ett stråk av samhällskritikern Poppe. Han som ville strida för ett rättvisare samhälle finns där i all sin finurlighet, i den lille mannen som trotsar makten och blinkar pillemariskt mot oss från andra sidan tv-rutan.

Det regnar ute och jag vill se en matinéfilm. Jag som brukar säga att jag inte är det minsta nostalgisk längtar efter att få se en melankolisk man i sjömanskostym
skoja bort eftermiddagen. Nils Poppe är sommar för mig och det är nu den börjar. Glad sommar på er!

PS! På SVT:s öppna arkiv finns flera av Poppes
sommarföreställningar från Fredriksdalsteatern
i Helsingborg!

Sida 1 av 152
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB