Jag har mitt trick när pinan slår till

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYDet är en förmiddag som jag aldrig kommer att glömma. Jag sitter i baksätet på vår Volvo 240 på väg från Frösön till frissan i Östersund.

Som vanligt leker jag min ordlek, en sorts analog Wordfeud (det är 1970-tal, trots allt) med hjälp av framförvarande bils registreringsnummer. Utmaningen är att bilda så många ord på tre bokstäver som jag hinner under tiden det tar att köra över bron till ”stan”.

Det är bara ett problem. Jag ser inte. Det flimrar för ögonen, som när man blir tillfälligt bländad. Väl på damfriseringen tilltar besväret. I spegeln ser jag bara en ansiktshalva ­
i taget och när mamma hämtar mig, har jag dessutom tappat talförmågan. Jag vet vad jag vill säga, men ur munnen kommer bara bludder.

Trots att vi har migrän i släkten – pappa, farfar och min faster är svårt drabbade – fattar inte mina föräldrar att jag som 11-åring får mitt livs första anfall där och då. Först när flimret upphör, huvudvärken slår till och jag kräks av smärtan, blir det uppenbart.

Fram tills jag var drygt 20 år fick jag migrän så fort jag slarvade med sömnen. Sedan tunnades anfallen successivt ut med stigande åldern och under de senaste två-tre decennierna har den riktigt vidriga huvudvärken hemsökt mig max tio gånger. I dag händer det att jag får ögonflimret, men kan hejda den blixtrande pinan genom att dra i mig ett par Treo.

Jag är alltså lyckligt lottad. För jag har vänner som lider av mer eller mindre kronisk migrän och blir sängliggande, i ljud- och ljusisolerade rum, dagar i sträck. Hur de pallar övergår mitt förstånd. Själv får jag vrickade fantasier om att sticka vassa förskärare i skallen, när eländet slår till, eftersom den smärtan känns mer hanterbar än plågan som framkallar både syn- och talbortfall.

Även Kristina Alström, 54, har blivit botad. Sedan barnsben hade hon ­hamnat i det handikappande tillståndet flera gånger i månaden, men när hon la om kosten, blev hon frisk.

Är du också migräniker? Läs hennes tips på sidorna 26–29 och om de inte hjälper kan du alltid testa mitt Treo-trick.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Det viktiga kanske bara är en illusion

av Söndagsredaktionen

Zandra_lundbergJag sitter på ett kafé och jobbar. Storstadsklyschigt, jag vet. Dagens lunch är en morotssoppa, den härliga, pratsjuke mannen i kassan bedyrar att den är alldeles utsökt. Jag vet inte jag. Inte är det någon av de mer omvälvande matupplevelser jag haft, men jag tar den här stunden och koncentrerar mig på att äta i lugn och ro, utan dator.

Försöker koncentrera mig i alla fall.

Vid bordet intill sitter en tjej, kanske 20-­­någonting, och pratar högt.

Jag vill egentligen inte lyssna men det är svårt.

Hon pratar med sin pappa. Går på om sitt liv. Om sin praktikplats, om löneförhandlingen inför hennes sommarjobb, om kompisars jobb, sin pojkväns jobb och om lägenheter. Hon vill gärna­ köpa en egen lägenhet och hon vill att han ska hjälpa med kontantinsatsen. Pappan lyssnar och nickar.

Han är propert klädd. Mörk kavaj. Håret är kammat bakåt. För en stund blir det tyst. Han börjar trevande leta efter orden. Han pratar lågmält.

Jag har dåligt samvete för att jag lyssnar, men nu kan jag omöjligt låta bli. Det är som att ha hamnat i en filmscen. Musiken från högtalarna är som tonsatta till stämningen.

Han ska till sjukhuset. Han mår inte bra. Han har inte gjort det på ett tag. Inte det senaste året, egentligen. Läkarna har hittat felet. En tumör. Cancer. Nu ska den opereras bort. I morgon.

Han tittar ner i bordet.

Dotterns röst är upprörd.

– Varför har du inte sagt något? Pappa! Vad är det som händer?

Han skakar bara på huvudet.

Han ville ju inte oroa någon.

Jag har hört tillräckligt. Rotar fram mina hör­lurar ur väskan och fipplar fram en låt som kan dränka samtalet bredvid mig. Berörd av det jag nyss fått höra. Det som egentligen inte har ­någonting med mitt liv att göra.

Samma vecka får jag ett sms av en person jag älskar. Hans pappa har opererats akut och nu ­ligger han på intensiven. Han vakar vid sjuk­hus­sängen varje dag. En respirator håller i gång ­pappans andning. Slangar, skärmar och nålar. Sjukhuspersonalen kan inte lova eller förutse ­någonting. En timme i ­taget, säger de.

Jag åker för att hålla honom sällskap och frågar­ en kväll om han har sagt allting som han behöver säga.

– Jag vet inte. Jag tror det.

Vad ska han egentligen svara? När har man sagt allt?

Han smeker varsamt sin pappas hår och ­viskar.

– Jag finns här.

Ibland får vi påminnelser om vad det är vi är mitt uppe i. Livet. Hur det oftast bara ­pågår, med att-göra-listor som byggs på och byggs på. Jobb, pengar, planer, ­renoveringar, semestrar. Nästan som förblindade vandrar vi runt med ­våra vardagliga ­bekymmer tills det plötsligt händer någonting som får oss att vakna upp. Att inse att allt det där vi trott varit så ­viktigt egentligen bara är en illusion. Det är inte­ det viktiga. Men det är lätt att glömma.

Det viktiga är kärlek. Våra relationer. De vi ­älskar. Att leva så kärleksfullt som möjligt.

För när allting ställs på sin spets kommer kärlek alltid ­före allting annat.

Den fina, men ­farliga brännan

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYVi står i duschen på gymmet, det är i mitten av ­januari och hon är pepparkaksbrun över hela kroppen, så när jag frågar om hon nyss varit utomlands, vet jag redan svaret:

– Nej, men jag gillar inte att vara blek, så jag brukar sola i ­solarium.

Ska jag lägga mig i hennes framtida hälsa eller inte? Hon är max 22 år, vacker som en sommaräng, med perfekt hy och långt, blont ”Timotej”-hår. Själva sinnebilden för ungdomlig fräschör. Så jag tar sats och säger, trots att jag vet hur besserwissrigt kärringaktig jag kommer att uppfattas:

– Nu låter jag lite som Krösamaja, men jag känner att jag måste visa dig, säger jag och vänder mig om så att hon ser min rygg – och mitt sju centimeter långa, extremfula ärr. Det som vittnar om att jag är en av de som har drabbats av den cancerform som ökar mest i Sverige: Malignt melanom.

Den som är så lömsk och som man drar på sig oftast före 20-årsåldern, men som inte ger sig till känna förrän en sisådär 30 år senare.

– Oj, säger Timotej och undrar vad som hänt.

– Hudcancer, svarar jag, eftersom jag vet att c-ordet har ­bättre skrämseleffekt än det som börjar med m.

Jag förklarar att jag inte ens pressat så värst ofta i ­solarium under mitt liv och att jag har haft tur, eftersom min man tjatade mig till läkare innan fläcken hunnit växa sig för djupt och sprida sig till lymfan.

Jeanette Kanka hade inte samma flax. För drygt tre år sedan blev hon uppmanad av sin chef att ­kolla upp ett märke på benet. Den ­visade sig vara elakartad och Jeanette tvingades att operera bort sina lymfkörtlar. På sidorna 14–19 berättar hon att hon, trots en del komplikationer, ­ändå känner sig lyckligt lottad.

 – Hade jag inte lyssnat på min chef den där dagen, hade jag kanske inte suttit här i dag.

Tidig upptäckt är det absolut ­viktigaste för att man ska bli frisk, så om din chef, kollega, vän eller partner upptäcker en skum hudförändring, boka tid. Direkt.

Och till Timotej och alla ni andra: Använd solskydd och skippa solariet.

Blek är det nya bruna.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

En vanart av män

av Söndagsredaktionen

MarkusLarsson_bloggDebatten svänger.

Nu höjs röster för att allmän värnplikt ska återinföras. 

Mycket tack vare det allt mer aggressiva vapenskramlet från Vladimir Putins totalitära regim. 

Jamen, gör det. Förhoppningvis blir i så fall fler generationer av unga män och kvinnor fredsälskande vapenvägrare. 

Jag gjorde lumpen på 90-talet på det numer nedlagda regementet för lapplandsjägare i Kiruna, I 22. Det kan vara svårt att tro när man ser mig i dag, men som 19-åring utbildade jag mig till stridspitt under den militära beteckningen 901 Larsson. Jag gjorde ett halvhjärtat försök, åtminstone. 

Förklaringen var att min storebror gjorde samma utbildning åtta år tidigare – vem vill vara sämre än sin storebror? – och att jag inte hade en aning om vad jag skulle göra efter studenten. 

Lapplandsjägarnas uppgift var att smyga sig in bakom fiendens linjer, som i tio fall av tio var ryssen, gömma sig och utföra listiga sabotage. 

Det krävdes mod, kondition, kamouflage och en förmåga att gå eller åka skidor jättelångt med 40 kilo på ryggen, ett automatvapen runt nacken och gärna en pulka också.

Lapplandsjägarna räknades tillsammans med kustjägarna och fallskärmsjägarna som ett elitförband. 

Kanske det. Men min årgång kändes ofta som Jönssonligan i basker, ledda av fänrik Fnatt, löjtnant Tratt och överstelöjtnant Hatt, med flera. 

I tio och en halv månad vaktade jag otaliga myrar i olika kallhål utanför Kiruna. Ryssen kunde komma springandes med höga knän över ett dike i Kalixfors när som helst, det vet ju alla. Bara för att Kreml vill jävlas lite. 

Jag pepprade ännu fler pappfigurer till döds och lärde mig vikten av att vårda fötterna som den sista droppen vatten. Få saker skrämmer marscherande soldater mer än skavsår. 

Under vinteröverlevnaden, en vecka i fält med extremt lite vätska och föda, var jag så trött att jag började hallucinera och såg små gröna tomtar hoppa ner från granarna och explodera i mörkret. 

Men det fanns roliga saker också. 

Som när löjtnant Tratt spelade alla ett spratt och pluggade muslimska böneutrop i logementets högtalarsystem och fick överstelöjtnant Hatt att se ut som en ilsken ketchupflaska i ansiktet. 

Eller när en dude fick tag på en befälsuniform, radade upp en korridor av nyinryckta rekryter mitt i natten och körde skiten ur dem. Hela regementet fick sig en ordentlig uppsträckning efteråt. 

Alla visste givetvis vem den skyldige var. Han var från Pajala. 

Eller när vi fick stå i våra grötrockar i givakt nere i en isvak med vatten upp till axlarna och säga till befälet: ”Fänrik, 901 Larsson anmäler om att få stiga upp ur vaken.”

Om man råkade stamma av kylan, och det gjorde a-a-a-alla, fick man vackert göra om proceduren igen. 

Så sent som på 90-talet hette det att lumpen lär killar disciplin, de blir helt enkelt män. 

Personligen tycker jag nog att våga vägra order och att ifrågasätta allt är mer värdefullt. Men nog uppfostrades vi emellanåt till en vanart av män, alltid. 

Om någon sackade efter under övningarna straffades ofta hela gruppen, vilket gjorde att den kollektiva ilskan vände sig mot ”den skyldige”. Föraktet för svaghet kunde växa i bördig jord. Som flera befäl uttryckte saken – tjänstgöringen var inget för fjollor.

I lumpen fick jag för första gången höra jämngamla personer prata om att straffa sin partner sexuellt, mest för att lätta på trycket efter en särdeles slitsam övning.

Åh, unga hormonstinna grabbar i grupp. Som det hette i en gammal amerikansk reklamfilm – you can’t beat the feeling.

Krävs det sådant och lite till för att människan ska bli en framgångsrik mördarmaskin i strid?

Alla borde dagligen be någon form av bön om att vi aldrig drabbas av krig.

3 tankar i mitt huvud:

Om jag skulle rekommendera en ”världen går under”-bok till så …

… måste det bli fantastiska ”Station eleven” av Emily John St Mandel

Om det finns en fiktiv karaktär som jag önskar livet ur just nu är valet självklart …

… det sadistiska ärkesvinet Ramsay Bolton i ”Game of thrones”

Om jag skulle se om en enda film i sommar skulle det bli …

Richard Linklaters Boyhood. Bli inte förvånad om det oförglömliga storverket handlar om ditt eget liv.

”Allt är giftigt där!”

av Söndagsredaktionen

SaraMilstead_bloggKnappt hade jag släppt nyheten att jag skulle resa till Australien när vår ­vanligtvis hårdbarkade printchef fick något exalterat i blicken.

– Australien? flämtade han.

– Allt är giftigt i Australien! Vet du vilket det ­farligaste djuret är? Kängurun!

Jag gick vidare i korridoren och stötte på min ­kollega Åsa, som själv bott sju år i Oz. Hon gjorde ­absolut ingenting för att släta över det hotfulla ­scenario som printchefen precis målat upp. Tvärtom.

– Ska du ut i terrängen? Akta dig för redbacks – de är överallt!

För er som inte är inlästa på otäcka småkryp kan jag upplysa er om att just dessa är besläktade med svarta änkan.

Efter många flygtimmar kom jag så äntligen fram till kontinenten som alla varnat för. Jag togs emot av min bror, som även han är helsvensk, men som har ett andra hem i Australien – hans frus hemland. Och medan jag gick mina första steg på den australienska myllan och förundrades över papegojorna i träden fyllde han på med skräckhistorier om den övriga faunan. Hade han glömt att berätta när han somnade på en knytnävsstor, hårig fågelspindel? Och att stranden ”Shark bay” nyligen döpts om till ”Safety bay” – myndigheternas sätt att skydda ­turismen efter några små hajincidenter med väldigt blodig utgång?

Detta alltmedan hans infödda fru förgäves ­försökte hejda ryktesspridningen.

– Nej men, så farligt var det väl inte, nu överdriver du igen!

Jag har tänkt en del på det där. Att det är något med svenskar och vilda djur. Om det finns en endaste liten teoretisk chans att någonting i naturen kan vara vådligt är det bara en tidsfråga innan hotfulla visioner målats upp och barn förbjuds att gå hem själva från skolan. Att dö eller dödas, det är vad det handlar om för en svensk – varken mer eller mindre.

Lyckligtvis för djuren i Oz är australiensarna så laid back att de närmast är horisontella. Min brors fru höll på att snubbla över en tigerorm för en tid ­sedan. Ni vet, en sådan där giftorm som inte bara dödar på tre röda sekunder, utan även jagar sina ­offer när de flyr i panik. Hon backade varsamt från stigen där ormen låg och tog en annan väg – inga konstigheter.

En annan australiensisk bekantskap berättade att han hade som hobby att simma bland krokodiler.

– Bara man håller räkningen på antalet ögonpar så är det lugnt, förklarade han.

Problem blev det först om det plötsligt saknades ett par ögon. Det betydde nämligen att någon i ­reptilgänget dykt under ytan, redo att gapa stort.

En annan man som jag träffade ägnade sina dagar som pensionär åt att fotografera hajar. Jodå, nog ­hade hajarna nafsat lite i snorkeln vid några tillfällen. Men det var bara fråga om en markering från hajens sida. De attackerar nämligen ogärna människor. 

– Han ville bara försvara sin fisk, sa den äldre ­herren och konstaterade sorgset att den intensiva fiskeindustrin drivit hajarna att gå på turister.

Jag såg aldrig till spindlar eller ormar under min vistelse. I stället kelade jag med emuer, wombats och kängurur (snälla sådana!).

Men samtidigt, hemma i Sverige, var det oroligt värre. En granne hade nämligen på håll sett tre vildsvin som inte var det minsta skygga. När jag kom tillbaka fick jag höra historien om grisarna som kanske, möjligen, hypotetiskt kunde vara ett hot mot människor. Och medan jag lyssnade på kvinnan som ängsligt funderade över barnens trygghet på gatan – för svin är ju trots allt rätt stora – gick ­mina tankar till Australiens giftiga djurarsenal. Och där invånarna är så stolta över sina livsfarliga kryp att inte ens Johnny Depp går säker (ni har kanske läst om hur han försökte smuggla in sina små terrier­hundar och nu riskerar 10 års fängelse). Tänk om vi svenskar hade känt samma glädje över våra ­fantastiska djur? Tänk om fler av oss hade betraktat vargar, björnar, örnar och lodjur inte som blodtörstigt farliga, utan som något unikt och ­spännande att visa upp för omvärlden?

För övrigt är det farligaste djuret på min gata inte ett vildsvin, utan min egen ­temperamentsfulla katt Rickard. Men det ämnet sparar jag till en annan krönika.

Veckans krönikör
Namn: Sara Milstead.
Ålder: 37. 
Yrke: Reporter.
Familj: Maken Dave, 45, samt sönerna Arvid, 4, och Ambjörn, 10 månader. Och förstås Rickard-the-cat.
Bor: Stockholm.

4x tankar i mitt huvud:
När jag är sjuk vill jag …
… få vara sjuk i fred, men det är en utopi numera.

2  Jag dansar om …
… du spelar Earth, wind and fire.

3 Det skulle aldrig hända att jag …
… kom i tid till en flygplats. Tyvärr.

4 Som min sista måltid i livet skulle jag välja …
… brownies.

 

En tröst att andra också kan ha ångest

av Söndagsredaktionen

SylviaBalacJag var ett tyst barn. Jag satt mest i ett hörn och ritade och kom någon förbi nöp jag dem för att de skulle lämna mig ifred. Så tyst var jag att mina föräldrar trodde­ att det var något ”fel” på mig. När jag var fyra år tog de mig till läkaren för att kolla vad felet ­kunde bestå av. Jag fick göra lite olika tester och sedan­ kom domen. En dom som jag har fått återberättad för mig kanske hundra gånger. En mening­ som så att säga har definierat mig och min roll i familjen. ”Nej då, hon är inte alls dummare än andra barn, snarare tvärtom, hon är bara ­lite egen.”

Inte dum alltså, men egen och tyst. Eller, det numera lite upphöjda modeordet introvert. Jag började prata mer efter det, och slutade att nypa folk. Men jag var fortfarande ganska tyst. Och räddhågsen. Om vi hade gäster hemma gömde jag mig på mitt rum. Behövde jag kissa lyssnade jag noga vid dörren så att jag skulle slippa möta någon i hallen.

Första dagen i skolan var hemsk. Jag ville bara hem till mina böcker och mina gosedjur i mitt stängda rum.

Sedan blev det lite bättre. Det var ju roligt att lära sig saker. Det var roligt att vara duktig på ­saker.

Men det var alltid hemskt att hålla föredrag. Jag var nervös i flera dagar i förväg och brukade lära mig allt utantill och riva av det i rasande fart för att få det överstökat så snabbt som möjligt.

Så har det fortsatt. Föredrag, tal, jobbintervjuer, läkarbesök ja, allt som sätter fokus på mig har gjort mig fullständigt skräckslagen. Hjärtklappning och rodnad har nog alltid ackompanjerat mig, men på senare år har en djävulsk följe­slagare gjort entré: Darrningen.

Det är svårt att genomföra ett föredrag när ­benen darrar så att man inte kan stå.

Det är också väldigt frestande att undvika ­kurser, möten och kanske till och med fester för att undvika att börja darra så man knappt kan stå eller gå.

Och när man börjar få panikattacker i affären eller på flygplatsen är det frestande att börja ­undvika att handla och flyga också.

Men det vore nog tråkigt, i längden, att bara sitta i sin lägenhet och beställa mat från internet.

När jag sju år gammal och kom hem från första skoldagen och ville fly in på mitt rum hade jag ingen aning om vad social fobi var för något.

När jag gick på min första jobbintervju hade jag noll koll på att det fanns något som hette generaliserat ångestsyndrom.

Och när jag fick min första panikångestattack hade jag, på klassiskt manér, ingen aning om att det var en sådan jag hade.

Nu har jag läst på och börjat prata med folk jag känner och ”jag är inte ­ensam-känslan” är tämligen oslagbar. Att veta att andra också kan må så här är en enorm tröst när det är jobbigt.

Men liksom de extroverta alltid hörs och syns mest har utåtriktade diagnoser som ­adhd fått mer fokus än de ­inåtriktade som ångest och sociala fobier. Jag hoppas de senare får mer uppmärksamhet (trots att uppmärksamhet är det sociala fobikern fruktar mest …).

För jag har förstått att jag inte är dum, snarare tvärtom, men lite egen. Och nu vet jag att andra kan ­ ­vara det också.

Veckans krönikör
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 40.
Bor: Hägersten.
Gör: Redigerar och skriver.

4 x tankar i mitt huvud:

När jag är sjuk vill jag …
… vara ifred.

Jag dansar om …
… jag har druckit minst två glas och hör en låt med Shaggy eller Sean Paul.

Det skulle aldrig hända att jag …
… åt kött.

 Som min sista måltid i livet skulle jag välja …
… en portion palak paneer och ett ost- och chilifyllt nan-bröd.

En årstid fylld av irritation

av Söndagsredaktionen

OisinIngen civiliserad människa kan rimligen uppskatta den svenska vintern. Mörkret, den isande kylan, känslan av ofrihet under lager på lager av kläder. Det är ingen slump att de äldsta städerna världen känner grundades på helt andra breddgrader än våra.

Det sägs att det inte finns något dåligt väder, bara dålig klädsel. Det är kvalificerat nonsens. Det enda rimliga vädret är 25 grader i skuggan med en gin och tonic. Då och endast då är livet något så när uthärdligt.

Att jag finner vintern vämjelig hindrar dock inte mig från att ha synpunkter även på ­sommaren. Inte minst juni bjuder på ett ­betydande mått av irritation.

Låt mig ta några exempel:

4Studentflaken. Horder av tonåringar skränar på Stockholms gator. Högtalarna på lastbilarnas flak pumpar ut värdelösa hits. Det sprutas öl på förbipasserande – ungjävlarna har givetvis inte råd med champagne – och de vita studentmössorna är snart färgade av undermåligt rosévin.

Vad är det ens de firar? Det var årtionden ­sedan det krävdes någon form av uppoffring för att ta studentexamen. Numera går det att sova sig igenom gymnasiet och ändå gå ut med något slags betyg.

4Midsommar. Årets mest värdelösa helg. Fylla och våld. Midsommarafton är Sveriges egentliga nationaldag – hur vissa än försöker lansera löjeväckande 6 juni – och alltid lika svinkall.

Mest egendomligt med denna tradition är den bisarra längtan efter torftiga stugor där det inte finns vettiga badrum och allt måste diskas för hand. Inte en bardisk så långt ögat når. ­Däremot mygg som gör sitt yttersta för att plåga livet ur en.

4Stressen! Folk är inte kloka i juni. I varje fall inte mina chefer. Allt ska bli klart. Har du skrivit det? Har du gjort det här? Vi måste få dittan och dattan gjort innan alla går på semester!

Sedan visar det sig att folk ändå arbetar en bit in i juli och att det alls inte fanns anledning att få högt blodtryck och jobba halvt ihjäl sig.

4Turisterna. Förvirrade japaner, självgoda amerikaner, egocentriska britter och inte minst löst folk från Tierp, Landskrona, Hudiksvall och allt vad deras hemorter runt om i Sverige kan tänkas heta invaderar Stockholm.

Att de söker sig tillVasamuseet, slottet och Gamla stan är inte hela världen, men av gåtfulla skäl har även mina kvarter på östra ­Söder ­hemsökts. Fram till för några år ­sedan gick det att gömma sig på Pelikan, men så började de ­internationella Stockholms­guiderna tipsa om den slitna ­gamla ölhallen. Därmed föll den sista ­bastionen.

4 Kraven. Kroppen ska ­vara beach 2015, en diskret solbränna bör vara på plats tidigt, det ska å ena sidan motioneras och å andra sidan sörplas vin på uteserveringar. Kraven är aldrig så höga som under ­juni.

Jag längtar redan till juli. Trots att jag vid det här laget vet att den ­månaden är ännu ­värre.   

5 x tankar i mitt huvud:
När jag är sjuk vill jag …
… ligga under ett täcke och sörpla kycklingsoppa.

2  Jag dansar om …
… jag har förlorat förståndet.

Det skulle aldrig hända att jag …
…gjorde armhävningar.

Jag önskar att jag hade skrivit Stig Claessons ”Om vänskap funnes”…
…för att det är den vackraste titeln på en svensk roman någonsin.

Som min sista måltid i livet, skulle jag välja …
… en äkta Manhattan-biff.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell
Ålder: 50.
Familj: Sonen Henry.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.
Bor: Stockholm.

På tiden att vi pratar lite skit om idrotten

av Söndagsredaktionen

PHelena_utterå tv-nyheterna ser jag snyggministern i snyggkostymen på besök i fulförorten. Det ska ges mer pengar till idrottsrörelsen. Den är ju en sådan ”fantastisk plattform för integration”.

Inget ont om integrationsministern eller om snyggkostymer. Ministern verkar ödmjuk och är värd alla sina turkiska twitterbeundrare. Och snyggkostymer är som namnet antyder snygga. Inget ont heller om fulförorter. De är inte nödvändigtvis som namnet antyder fula.

Och framför allt inget ont om idrottsrörelsen.

Eller vänta, förresten. Varför inte? Varför inte ta och prata lite skit om idrottsrörelsen? Jag tycker faktiskt att det är på tiden.

Idrotten tillskrivs sådana fantastiska egenskaper. Den ger demokratisk fostran, övar samarbetsförmågan, lär ungarna kämpaglöd och ger mening med tillvaron. Den bygger broar, ger vänner, på planen är vi alla lika. En sportad kropp är en sund kropp och däri en sund själ. Och nu ska den också lösa problemet med vi och dom. Kasta ut lite bollar åt folket så ska ni se att, tjoff, alla fattar varandras händer och sjunger ”We shall overcome”.

MEN: Vad vi alla vet men helst inte pratar om är att idrotten är skoningslös. Redan från flick- och pojklagsålder favoriseras talanger, lag toppas, matchens stjärna får pris, de bästa sugs upp av elitsatsande klubbar. Lägg därtill en föräldrageneration som i sina delar tappat vettet och står och skriker sig blå vid sidan av.

Detta pågår samtidigt som resten av samhället kämpar för att vara en motvikt mot darwinismens survival of the fittest. Världens pedagoger har för länge sedan fattat att om du säger till ett litet barn att hon eller han är dålig på någonting, då kommer 1. prestationen sjunka ytterligare och 2. självförtroendet dala.

Men om du ägnar dig åt någon sport förväntas du må bra av att få veta hur jävla usel du är.

Inte nog med det. Här odlas myten om talangen.

Inom säg matematik accepterar vi inte att någon är usel. Då är man bara inte en av de starkaste eleverna. Och det blir mattelyft och extralektioner. Alla kan räkna bara de får rätt stöd och förutsättningar.

Är du dålig i idrott blir det inga åtgärdsplaner eller stödundervisning. Bara ett dåligt betyg. Du är dålig på att kasta en boll punkt slut. (Observera att jag här inte nämner klubbidrotten då den inte befattar sig med folk som inte kan pricka bollen i korgen, soo much för den demokratiska rörelsen.)

Varenda intelligent unge får snabbt lära sig att vara ödmjuk med sin intelligens. Inom idrotten är det tvärtom; den som är lite bättre på att joxa med trasan får ett carte blanche att vara ett asshole mot resten av världen.

Och idén att idrotten är nyckeln till integration bygger på någon vanvettig föreställning om utlänningen som den ädle vilden. En oslipad diamant som ska danas av svensk folkrörelse. En hungrig underklassfigur vars överlevnadsinstinkt inte curlats bort av ängsliga övremedelklasspäron som vuxit upp med silversked och fria skolmåltider. En Zlatan som i och för sig inte kom hem till kött och potatis på bordet, men satan vilken bolltalang ändå.

Med allt detta sagt, jag har absolut inget emot idrott. Jag är uppvuxen inom idrottsrörelsen och fick som medelmåtta inga större trauman. Men jag är nöjd över att i stället för en fotbollsmorsa få vara en orkesterförälder. Där lär sig ungdomarna bokstavligt talat att samspela. Med enda skillnaden att i musiken förlorar ingen.

I kommunala musik- och kulturskolor vimlar det av barn som i skuggan av den fantastiska idrottsrörelsen skapar ljuv musik.

Se det som ett tips, alla ministrar, nästa gång ni ska ut och integrera!

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 45.
Familj: Ja.
Bor: I Stockholms nordvästra förorter.
Gör: Jobbar på Aftonbladet.

3 x tankar i mitt huvud:
1 Som osalig ande skulle jag spöka för …
… min kollega Sara Milstead. Jag har ju ännu inte hämnats det läskiga beundrarbrev hon skickade mig som hämnd för att jag facerapade henne (tog hennes obevakade dator och skrev på Facebook att hon var på smällen). Dags att ta upp den fejden igen!

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… kolla om det ligger choklad på kudden.

3 Jag blir rädd när …
… hemtelefonen ringer. På riktigt! En kvarleva från ett traumatiskt samtal jag fick för över 10 år sedan.

Om du hade sju dagar kvar i livet, hur skulle du leva då?

av Erika Scott, Aftonbladet

erikascottbloggNYDet är få faktum i livet som är tvärsäkrare än att vi alla en dag ska dö. När, är dock (tack och lov) sällan känt.

Om du inte sitter på death row, vill säga. Då är inte bara dödsdatumet, utan till och med ögonblicket då du ska dra ditt sista andetag, planerat i förväg.

På någon minut när, i alla fall. Exakt hur många sekunder du fortsätter andas efter att bödeln administrerat den dödliga dosen pentobarbital, är individuellt. Kimberly McCarthy, 52, till exempel, förklarades död 18.37 den 26 juni 2013. Hon låg då fastspänd på en bår i dödskammaren på fängelset Walls Unit i Huntsville och efter några raspiga andetg flämtade hon fram sina sista ord: ”Gud är god”.

Avrättningen blev den 500:e i delstaten Texas historia. Detta läser jag i min kollega Carina Bergfeldts nya bok Sju dagar kvar att leva (Norstedts). Boktiteln syftar till fånge nummer 502 på avrättningsschemat, Vaughn Ross, som mötte sin skapare tre veckor senare, och delade sin sista vecka i livet med Carina, vilket är själva fundamentet i boken.

Men Carina ger inte bara de dödsdömda en röst. Hon möter också deras offers förtvivlade familjer, fängelseprästen som tagit emot 155 mäns sista bekännelser, anstaltsdirektören som eskorterat 89 människor till döden och kvinnan som gifte sig med John Quintanilla Jr, dömd till döden för rånmord. Maria, som hon heter, blev hans änka utan att ha rört vid honom en enda gång.

Alla borde läsa Sju dagar kvar att leva för Carina belyser inte bara hur det är att, som Vaughn Ross, vänta på dö­den i tio år, utan också hur dödsstraffet påverkar en hel nation, ett helt samhälle. Individ för individ.

Och för att den lämnar i alla fall mig med frågan: Sju dagar kvar att leva – hur skulle jag tillbringa dem?

 

ThinkstockPhotos-153388532
Skulle våra livsval se annorlunda ut om vi visste när vår tid på jorden var till ända? FOTO: Thinkstock.

 

Skärmavbild 2015-06-03 kl. 16.26.12
Carina Bergfeldt är inte bara prisbelönt Aftonbladetjournalist, hon skriver också krönikor i Söndag. Foto: Veronica Kindblad.

 

13066967_o_1.jpg
I veckans Söndag (31 maj – 6 juni) bjuder vi på ett exklusivt utdrag ur Carinas bok.

 

 

 

 

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Kvinnor, skippa skrämselsnacket!

av Söndagsredaktionen

HelenaTrus_bloggJag sprack från hål till hål!
NEJ, välj inte DET sjukhuset. Personalen var katastrofal.
Va, har du INTE bokat profylaxkurs ännu?
Smärtlindringen fungerade inte ALLS.
Aha, du har inte foglossning – ännu? Vänta bara.
Du är pigg NU? Vänta bara.
Passa för guds skull på att sova, för sen kommer du lida av sömnbrist tills barnet flyttar hemifrån.
Passa på nu att göra allt det där du vill hinna med, sen är det för SENT.
Pausknapp!

Jag har blivit en del av en värld där allt är tillåtet.
Aldrig förr har jag mött så många ärliga män­niskor.
En gravidmage triggar uppenbart i gång mammors enorma behov av att ventilera. Berätta sin historia. Låta mig ta del av deras upplevelser.
Ofta skräckupplevelser.
56-timmars förlossningar. Bebisar som har varit nära att dö. Hjärtskärande berättelser som givetvis berör, men som jag har svårt att ta in.
Hade jag inte varit så hög på hormoner hade jag förmodligen hamnat i en pre-förlossningsdepression.
Jag ber ofta inte själv om det. Jag ställer sällan frågan. Utan deras ord kommer ur dem som en ostoppbar flod som hittar nya vägar. Inga detaljer utelämnas, inte ens färgen på gardinerna i rummet.
Jag vet att ingen gör det med ont uppsåt. Spärrarna verkar släppa.
Lägg ner skrämselpropagandan, om jag inte ber om den.

Efter 33 år är jag nu medlem i den innersta cirkeln. En klubb med en privilegierad skara kvinnor som kan. Som många andra var jag rädd att just jag skulle vara den som inte kan. Inte förrän jag och min man stirrade på de där två blå strecken på graviditetstestets display en söndagsmorgon insåg jag min enorma lättnad. Vi som knappt försökt alls. Jag är en av dem! Jag är en av alla dessa utvalda kvinnor som fungerar som kvinna.
Klarar jag det där, klarar jag vad som helst. Leda världen, lösa världsfreden.
Jag får uppleva kvinnans enorma styrka, kraft och mod.
När den här krönikan publiceras är det cirka 79 dagar kvar.
Då börjar livet om på nytt.
Då håller jag i en liten pojke som är till hälften jag, till hälften min mans.
Först nu förstår jag vad livet går ut på.
Vi ska visserligen inte gå runt på små rosa moln och tro att en graviditet, en förlossning, att ta hand om en annan människa är en nysning.

För vägen dit är ingen dans på rosor. Förstoppning, svullna fötter, hemorrojder, foglossning är bara något av allt där som tydligen väntar.
Men jag kan väl få leva i min harmoniska hormonbubbla ett tag till. Jag kan väl få fortsätta snooza och inbilla mig att mitt barn kommer bli det snällaste, lugnaste mest harmoniska barn i världen?
Verkligheten kommer att komma ikapp mig utan predikan, pekpinnar och uppmaningar.
Jag lovar.

5 tankar i mitt huvud

1  När jag är sjuk vill jag …
… vara ensam.

2  Jag dansar …
… om det finns musik.

3  Det skulle aldrig hända att jag …
… äter smör. Har extrem smörfobi.

4  Jag önskar att jag hade skrivit klart min bok om farmor för att …
… då skulle jag ha lediga helger.

5  Som min sista måltid i livet, skulle jag välja …
… danskt rågbröd med tryffelsalami och Alpage-ost. Lever på mackor.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Trus.
Ålder: 33.
Familj: Gift med Mattias.
Yrke: Journalist. 

Sida 1 av 133
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB