Att inte ha varit född är ingen anledning

av Söndagsredaktionen

DSylviaBalacet är en svettig augustidag i Sarajevo och min kollega och jag pausar biobesöken för en historielektion.

Filmfestivalen har arrangerat en tur till tunnelmuseet i utkanten av staden och tillsammans med turkiska regissörer, holländska journalister och ungerska filminköpare ­stiger vi ombord på den chartrade bussen, ledda av en ung volontär.

En nyfiken man ställer frågor om museet och tunneln till den unga volontären. Hon lyfter skeptiskt på ena ögonbrynet. ”Jag vet ingenting om tunneln. Jag var inte född då”.

Den nyfikne mannen får snällt sätta sig på sin plats och volontären börjar småprata med busschauffören i stället.

Och jag häpnar en aning inombords. Inte för att hon inte visste något om tunneln, utan för att hon tyckte att ”jag var inte född då” var en rimlig förklaring till det.

Ungdomlig och övergående egocentrism, måhända.

Men synsättet finns inte bara hos 19-åriga bosniska filmfestivalvolontärer.

Jag har bekanta fyllda 30 som ogenerat använder ”jag var inte född då”-argumentet. Dock har jag ännu inte mött någon över 50 som avfärdar okunnighet kring exempelvis Antiken eller Första världskriget med den frasen. Och jag hoppas att det inte bara är en tidsfråga.

För tänk om Filip och Fredrik skulle vägra svara på frågor i På spåret som rör händelser före 1973. ”Nja, det där Sapporo-OS verkar ha varit före vår livstid, fråga om något modernt som vi kan i stället”.

Eller tänk om Centerpartiets ledare Annie Lööf, född 1983, skulle påstå att folkomröstningen om kärnkraft 1980 aldrig ägt rum.

Det vore absurt. Även om inställningen ­annars kan tyckas oskyldig, och har sina för­delar för oss andra.

”Jag var inte född då”-folket vinner till exempel aldrig i Trivial Pursuit.

Men historielösheten är också potentiellt livsfarligt. ”Tvångssteriliseringar, säger ni? Det är inget jag har upplevt.” ”Förintelsen? Den vet jag ingenting om, jag var inte född då”.

Utan koppling till det förflutna kan man inte se samband och konsekvenser. Och konsekvenserna av det kan bli förödande.

Tunneln i Sarajevo byggdes mellan 1992 och 1995 mitt under brinnande krig. Den förband de bosniska ­delarna och användes för att ­transportera mat, vapen och människor. Tunnelmuseet, där man dubbelvikt kan gå en kort bit i originaltunneln, ligger i ett vanligt bostadshus.

Enligt Vladimir Zubic, vice ordförande i ­kommunfullmäktige, är syftet med museet ­följande: ”En påminnelse för alla, så att ­något som den här tunneln aldrig ska ­behöva användas igen. En plats där unga människor kan studera vår ­nutidshistoria och ett bevis för att vår historia aldrig glöms bort.”

6 tankar i mitt huvud:

Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… be mig att sträcka på mig.

    Det äckligaste jag vet är …

… kött.

 Jag skrattar högt när …

… jag ser ”Two and a half Glenn” i Partaj.

 Världen vore bra mycket vackrare om …

… det fanns fler hundar på gatorna.

 Ett ord jag använder ­alldeles för ofta är …

… kanske.

 Jag rodnar när …

…  jag ska prata inför folk. Ibland kan det räcka med en person.

Epikuros visste hur man blir lycklig

av Söndagsredaktionen

Leifby68 000 000 000.
Sextioåtta miljarder.
Det är alltså inte antalet gånger ”Tomten” nämndes i december ­månad, i en normalstor svensk familj, utan summan som vi i Sverige satte sprätt på runt jul.
Ursäkta mig, men det är ju för fan helt sjukt.
Handelns utredningsinstitut gjorde den prognosen för ett tag sedan, hur man nu gör en ­sådan prognos: ”Nu ska vi se då…”?
Hur kunde det gå så långt? Hur kunde vi luras in i det här kommersiella dravlet? Ruljansen? Julen är ju ingen högtid längre, det är en affärsmodell, som bygger på att folk tror att man kan köpa sig lycka eller tillfredsställelse.
Genom att få eller, för all del, genom att ge bort någonting dyrt.
Det funkar inte.
Det är klart att vi ska ge varandra saker, ­skämma bort någon vi tycker väldigt mycket om, äta gott, klä en gran, umgås och spela Uno.
Men det måste väl finnas rimliga proportioner?

Jag kommer fortsätta att köpa julklappar, det är fantastiskt att se min dotters reaktion när hon förstår att julklapparna är till henne, hur hon öppnar och förhåller sig till innehållet.
Så länge jag kan minnas har min pappa önskat sig ”snälla barn” i julklapp. Ett underbetyg på mig, nåväl, men jag har tagit vid hans tradition. Jag har börjat önska mig snälla barn.
Och… jag erkänner, efter vissa påtryckningar kunde jag visst tänka mig en liten bit av svärmors gravade oxfilé också, den här julen. Den är fin på knäckebröd, med lite senap.
Men sedan fick det räcka.
Från och med i år tänker jag också erbjuda en alternativ högtid, någon vecka eller två, då och då. En slags ”festivus for the rest of us”. Den högtiden ska firas till äran av filosofen Epikuros. Han levde och verkade för 2200 år sedan, och han var helt rätt på det, redan då. Eftersom han inte ansågs vara lika stor som Platon, Sokrates och de andra stora filosoferna, finns väldigt få av hans skrifter sparade.
Epikuros levde i godan ro, han spenderade mycket tid i sin trädgård, och han funderade och kom fram till att vägen till ett lugnt och lyckligt liv handlar om att leva självförsörjande, omgiven av vänner och folk man tycker om.
Att det går att leva utan rädsla, oro och ångest, bara man är ledig lite mer, gör ­saker man trivs med, med människor man tycker mycket om.

Om man lär sig att leva i nuet, ­jobbar för att leva i stället för att leva för jobbet, och inte konsumerar så förbannat mycket så finner man njutning.
Fritt översatt på 2000-talska ­betyder det att för att bli lycklig bör du tagga ner lite, softa, det hjälper inte att instagramma ­bilder på din nya märkesskjorta eller tjäna en massa pengar.
Det är konstruerad lycka och den ger bara ångest, för du vill ha mer och mer, och du måste mäta dig hela tiden. Lycka och harmoni handlar om någonting helt annat.
Den finns inte på NK och ­dukas inte heller fram på julbordet. Den måste komma inifrån.
Nu tror ni säkert att jag har smuttat på resterna av julglöggen ­eller rökt morfars opium, och det kanske jag har, men faktum är att jag tror på mycket på det här, på delar av Epikuros lära. God fortsättning på året, och på livet.
Det ska jag försöka ha.

Veckans krönikör:
Namn: Marcus Leifby.
Ålder: 35.
Familj: Fästmön Lina och dottern Vera.
Gör: Sportjournalist på Afton­bladet.
Bor: Birkastan, Stockholm.

6 tankar i mitt huvud:

Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …
… lägga benen på ryggen, jag vet ju vem jag har att göra med.

2 Det äckligaste jag vet är …
… makrill i tomatsås.

Jag skrattar högt åt …
… årets julklapp. Vilket skämt.

4 Världen vore bra mycket vackrare om …
… alla var lite mer solidariska.

5 Ord jag använder alldeles för ofta är …
… fan, satan och jävlar.

6 Jag rodnar när …
… jag får beröm, de få gånger det inträffar.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Fem minuter som räddar ryggen!

av Söndagsredaktionen

Har du ont i ryggen? Du är knappast ensam. Vår moderna livsstil med mycket sittande är oftast boven i dramat och nästan alla svenskar har ryggproblem någon gång i livet.

Men det går att förebygga eländet.

– Om du bestämmer dig för att investera lika mycket tid på din rygg per dag som på tandborstning, totalt fem minuter, så har du vunnit väldigt mycket, säger träningsexperten Jarkko Kortelainen.

I veckans Söndag lär han ut fem övningar som räddar ryggen – och som du kan göra hemma på just fem minuter.

Många har diskuterat antisemitismen i Sverige den senaste tiden. Söndag åkte ner till Israel och träffade Joel Lagerlöv som fick nog och flyttade från Malmö.

– Redan som tonåring insåg jag att Malmö inte är en bra stad för judar, berättar han.

Reportaget om Joel Lagerlöf – och allt annat du är van vid i tidningen – hittar du veckans Söndag.

Söndag listar världen rikaste djur!

av Söndagsredaktionen

Vissa trivs när allt är serverat och väljer all inklusive på semesterresan. Andra luffar runt med ryggsäck.

Sedan finns det sådana som Lars Bengtsson – som reser till Nepal på cykel.

Efter den upplevelsen var han fast och just nu trampar han runt på sin tredje långresa genom Afrika.

Söndag träffade Lars utanför en cykelverkstad i Bulawayo, Zimbabwe.

– Jag fick punktering precis utanför staden och hade slut på lagningslappar. Så jag liftade hit, berättar Lars. Läs hela hans spännande historia i veckans nummer av Söndag.

Visste ni att det finns en sköldpadda i England som har en förmögenhet på 1,7 miljoner kronor? Men reptilen Silverstone är lång ifrån rikast i djurvärlden! Missa inte vår lista på världens rikaste djur. Galet men roligt!

Ha en bra vecka.

Slöjan och den hopplösa svenskan

av Söndagsredaktionen

HelenaUtterEn dag hade hon slöja.

Detta hände för flera år sedan, i slutet av sommaren, återseendets tid. Vi kände varandra genom hennes jobb.

Och en dag hade hon alltså slöja på sig.

Min första impuls var att inget säga. Man vill ju gärna vara en person som liksom ser människan och inte tyget, inte bara ser utanpåverket. Så jag tänkte att här ska inte särbehandlas. Var mot henne som du alltid varit. Glad. En kram när man inte setts på länge.

Å andra sidan – hade hon kommit i en annan för henne väldigt otypisk huvudbonad – säg plommonstop – hade jag troligen kommenterat det. Som man kommenterar folks oväntade utstyrsel. Helt i onödan såklart – folk vet för det mesta vad de har på sig – men håll med om att man ofta gör det.

Å tredje sidan är en slöja inte ett klädesplagg som jag kan göra mig lustig över som över en lustig hatt, det vore respektlöst.

Å fjärde sidan – att inte lägga märke till saker = ointresse = respektlöshet. Åtminstone i min bok.

Herregud vad jag överanalyserar! Nu tänker ni säkert att det handlar om 1. vad man har för relation och 2. hur man uttrycker sig.

Och ni har rätt. Så jag kom fram till att jag
1. borde fråga och 2. borde hålla klaffen.

Jag började enligt plan två. Sedan berättade hon att hon under sommaren varit med om en trafik­olycka där en vän dött. Och där någonstans bytte jag plan. Var det därför hon valt att bära slöja?

Men nej, det var det inte.

Hon hade bara känt att det var dags.

En hösteftermiddag bland pärlplattor och dockvagnar ville hon prata med mig. Hon berättade att hennes chef ogillade slöjbärandet. Att hon därför tog av den på jobbet och tog på den när hon gick hem. Och att hennes man stått och tittat in genom fönstret på jobbet, sett hennes långa tjocka hår och skällt ut henne hemma.

– Hur jag än gör blir det fel! sa hon förtvivlat.

Jag blev såklart upprörd och började babbla om religionsfrihet och att chefen skulle ha sig en uppsträckning.

Men nu blev det komplext. Var det viktigare att stå upp mot chefen än mot gubben som smög där i buskarna? Kvinnans rätt till sitt eget liv är tamej­tusan också en mänsklig rättighet. Men hur står sig en mänsklig rättighet mot en annan?

Och om jag skulle tycka att kvinnans rätt väger tyngst, vem är då jag att hävda det inför en person som har något jag inte har, nämligen en tro? Då har hon dessutom TRE galningar som försöker tvinga på henne sina idéer!

Men hon vände sig till mig av en anledning. Hon ville att jag skulle säga något. Och jag sa något. Något riktigt blaha-­blaha om att göra som hon själv ville.

Å, dessa floskler! Hur ska man veta vad man vill? Hur ska man höra sitt hjärta? Ens med stetoskop? Hur ska man någonsin höra någonting alls i bruset?

Det blev så här: hon bar slöja när hon var utomhus på arbetstid, men inte inomhus. Vad mannen tyckte om arrangemanget, det vet jag inte. Hon tog ändå körkort och skilde sig. Sedan­ skildes våra vägar också åt. Mina barn blev stora och började skolan och sist jag hörde något hade hon flyttat till ett annat land.

Av mitt ena barn fick hon en gång ett litet etui, pråligt som det blir när en sexåring får välja. Hon sa att hon alltid skulle ha det kvar och tänka på mig och mina barn.

Jag tänker på henne ibland. Undrar hur hon har det. Om hon tänker på oss. Och om hon då tänker på mig som den hopplösa svenska kvinnan som ­försöker tänka på så många saker att hon kommer fram till – ingenting alls.

3 x tankar i mitt huvud:

Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…

… vara noga med att inte bullra, prata, sjunga eller tugga högljutt före klockan nio på morgonen.

Jag skrattar högt när …

… min 10-åriga dotter parodierar Anna Blomberg som parodierar Elisabeth Höglund och Mona Sahlin. 

Ett ord jag använder ­alldeles för ofta är …

… inte ett ord, utan emojis. Samt utropstecken, särskilt i mejl. Ovärdigt. Jag är ändå 45 år.

I Hitlers skugga

av Söndagsredaktionen

svante_lidenJag hade av olika anledningar mycket att göra med Adolf Hitler veckorna före jul.

Det finns ju de som tror att vi i Sverige klarade oss undan helskinnade under ­andra världskriget.

Och så var det naturligtvis för de allra flesta. Ransoneringar och andra inskränkningar var ett bekymmer, men att det var en fjäderlätt börda att bära inses lätt om man bara ids lyfta nosen från ankdammen och ­tittar ut över hur det såg ut i omvärlden.

Men för många kom kriget oerhört nära. De hamnade mitt i det. Och de gjorde det här i ­Sverige. Sjömännen, de internerade, de som bombades av ryssarna.

Jag och fotograf Stefan Mattson reste från ­Pajala till Malmö och träffade några av de få som ännu finns kvar och var med när det hände – i Sverige.

Vi mötte Erik Brelén, 92, på kyrkogården vid Västra Varvet i Göteborg. Han är en högrest ­stilig man som just lagt upp sin havskryssare för vintern. Han är medlem i Veteranseglarna, en fin förening i Göteborg, och seglar både mycket, långt och länge varje sommar.

– Jag seglar mest ensam, nu sen min fru dog.

Han var maskinman på u-båten Ulven. Och mönstrade av strax innan den i april 1943 gick på en tysk ­mina som nazisterna sänkt inne på svenskt vatten.

Alla 33 ombord följde med i djupet.

Eriks ögon fuktas när han står framför minnes­stenen och ser namnen på sina kamrater. Hade ödet varit aningen annorlunda hade hans eget namn också stått där.

Han pekar på ett namn:

– Ove Strömberg var skåning. Han var min bästa kompis ombord. Vi delade på en penninglott varje månad. Och det fortsatte vi med sedan jag fått förflyttning till Karlskrona.

– Han skickade ett brev med lottnumret på den sista lotten. Vi vann 200 kronor på den, men lotten följde med Ulven så det blev ingenting.

Erik Brelén brukar ta segelbåten upp till Hållö utanför Smögen. Det är kanske den vackraste klippön i Sverige.

Vid den vackra Marmorbassängen, ett avskilt ställe på Hållö dit många nakenbadare brukar smita undan soliga sommardagar, dödskraschade kapten Henrik Schollin med sin DC3:a den 22 oktober 1943. Strax innan hade det försvarslösa planet, som dessutom var brandgult för att synas extra bra, attackerats av tyskt jaktflyg.

Henrik Schollin, som var på väg från Skottland till Bromma, gjorde ett heroiskt försök att nödlanda det brinnande planet. Men han och tolv andra omkom direkt.

71 år senare sitter vi hemma hos hans son Jan, pensionerad arkitekt som bor i Lund och bläddrar i hans mammas gamla album. Hans föräldrar möttes på Smögen och blev blixtförälskade. Det var ett sällsynt vackert par. Hans mor gjorde ett album – Vägen till lycka – med bilder från kärlekssommaren.

De sista bilderna visar pappa Henrik där han står på balkongen med utsikt över Tranebergsbron i Stockholm med Jan i famnen. Sen blev det inga fler bilder. Jan var drygt tre månader när hans pappa sköts ned.

– För mig är han en hjälte. Och hade han lyckats med landningen hade han blivit en ännu större hjälte.

– Och man undrar förstås vem man själv hade blivit om pappa hade fått vara kvar, säger Jan Schollin.

– Det är förstås lönlöst och fundera på det sättet. Men det är mänskligt.

Och man undrar förstås också hur det hade kunnat gå med alla de ryska krigsfångar som slavarbetat i Norge. Om de inte tvingats hem igen. Efter kriget transporterades de på Stalins order hem till lägren i Gulag. Tiotusentals skeppades hem via Luleå, Sundsvall och Gävle.

Sten Losenborg, 91, som just har gett ut boken Livsöden i krig och upplevelser bakom järnridån är övertygad om att de flesta sköts på direkten:

– Stalin var lika tokig som Hitler. Om inte värre.

Historien skrivs hela tiden om. Så har det alltid varit och det är inget vi kan göra något åt. Men då och då kanske vi ska tänka en tanke på dem som var med. Och på dem som blev kvar.

Och på alla dem som upplever krigets ­vanvettiga helvete just nu.

3 x tankar i mitt huvud:

 Det äckligaste jag vet…  

… är män i min egen ­ålder som sitter och porr­surfar i mobilen på Uppsalapendeln när de tror att ingen ser vad de håller på med.

Ord jag använder all­deles för ofta…

…är ”öööh”, ”liksom” och ”djävlar.”

Jag rodnar …

… när jag tänker på vissa pinsamma situationer jag av anständighetsskäl och hänsyn till de inblandade inte kan gå in på.

 

Är jag en robot – egentligen?

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYNär jag var liten hade jag, som (antar jag) alla ungar, en hel del existentiella undringar. Förutom de mer vanliga (”hur kan universum vara oändligt?”, och ”var fanns jag innan jag föddes?”), funderade jag mycket på om det gick att, med säkerhet, veta att jag var en riktig person, och inte en robot.

Jag kommer ihåg att jag grunnade rätt ofta på just den frågan. Att jag hade ytterst mänskliga egenheter, som att jag fick skrubbsår och kände hunger, övertygade mig inte. Tänk om jag var en extremt trovärdig människomaskin, omöjlig att skilja från the real deal?

Varifrån de där funderingarna kom minns jag inte. Kanske var de sprungna ur 1970-talets barnprogramklassiker Lattjobolaget Pling & Plong, där Robert Brobergs hemliga robot kikade fram så snart Robban var utom synhåll. Fast jag tror inte det, eftersom ”Robbot” var en ganska kackig kartongkonstruktion, medan min ”Roborika” ju skulle kvala in som en supermodern high tech-version.

Galen tanke.

Eller inte.

Så tokigt resonerade jag faktiskt inte för nu är de här, robotarna som går att göra till sin exakta avbild. Åtminstone har professor Hiroshi Ishiguro, roboticist (!) vid Osaka universitet i Japan, knåpat ihop en maskin som är på pricken lik honom själv. Istället för att använda termen android, väljer robotforskaren Ishiguro att kalla dubbelgångarna för gemonoider, efter det latinska ordet för tvilling – gemini. Hans egen mekaniska brorsa, som han har döpt till ”Gemonoid HI-1”, är så lik originalet att Ishiguro använder sin klon när han behöver vara på två ställen samtidigt. I like! Snart kanske jag kan låta ”Roborika” ratta Söndagsredaktionen medan jag själv tar sovmorgon.

Galen tanke.

Eller inte.

494211863
”I am a robot”. Eller inte? FOTO: Thinkstock

 

Här får du pensionen att räcka dubbelt så länge!

av Söndagsredaktionen

Hennes kokböcker har sålt i nästan en miljon exemplar. Men viktexperten Ulrika Davidsson menar att det är först nu som hon har hittat det optimala sättet att hålla sig slank och frisk.
– Äntligen slipper jag kämpa för att hålla vikten, säger hon.

I veckans Söndag förklarar hon sin nya, smarta metod tillsammans med menyer och recept för en hel vecka.

Visste du att din pension kan räcka dubbelt så länge om du flyttar till Portugal på grund av landets skatteregler?

Om du drömmer om att bo i solen när arbetslivet är över ska du inte missa vår guide till pensionsparadisen.

Ha en bra vecka, allihop!

En hel tidning om vikt, mat & träning på köpet!

av Söndagsredaktionen

Vi på Söndag får ofta brev och samtal från läsare som gärna skulle vilja ha fler svar från vårt medium Terry Evans. Och eftersom vi lyssnar på våra läsare inleder vi 2015 med en riktig Terry-special – hela sex sidor med frågor och svar!

Missa inte det om du är intresserad av det övernaturliga, eller rentav väntar på svar från Terry.

Den här veckan är tio år sedan orkanen Gudrun drog in över Sverige. För många innebar det en katastrof – för grannarna Mogens och Anita blev det startskottet för den stora kärleken.

Läs deras osannolika historia i veckans Söndag.

Den här veckan får du dessutom en hel extra tidning om mat, vikt och träning på köpet!

 

Här får du ditt 2015!

av Söndagsredaktionen

Vad händer på kärleksfronten 2015? Och hur blir det med ekonomin – och jobbet?

Traditioner är viktiga så här års och precis som brukligt avslutar vi det gamla året med Söndags stora astro.

Några smakprov vad du mer hittar i tidningen ser du på förstasidan här ovan.

Gott nytt år och på återseende 2015!

 

Sida 1 av 129
  • Tjänstgörande redaktör: Martin Schori
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB