Äta sig frisk – går det?

av Erika Scott, Aftonbladet

 

erikascottbloggNYVi såg den strax efter jul, jag och maken, Netflixdokumentären Forks over knives. Det var tur att helgfirande var över, för annars hade vi förmodligen satt skinkan, revbensspjällen och köttbullarna i halsen.

Dokumentärens regissör, Lee Fulkerson, fokuserar nämligen på hur vårt förhållningssätt till käk (frossandet i kött, snabbmat och halvfabrikat) påverkar vår hälsa. Hur vi äter oss sjuka och drabbas av övervikt, diabetes, högt blodtryck, hjärtproblem och – cancer.

Filmen belyser att cirka 40 procent av USA:s invånare sjukligt feta och att runt hälften av amerikanerna knaprar någon form av receptbelagd medicin. Men den visar också (och det är ju själva syftet) att det går att backa bandet. Fulkerson använder sig själv som försökskanin och överlåter sin kropp till läkarna Matt Lederman och Alona Pulde, som behandlar sina patienter med kostråd, inte piller.

När Lee hälsotestas första gången väger han 105 kilo, har ett blodtryck på 142/82, en vilopuls på 90 slag i minuten och ett skyhögt DLD-värde (även kallat ”det onda kolesterolet”).

Genom att välja bort kött, mjölk och andra animaliska produkter lyckas han på 13 veckor tappa nio kilo, få ner blodtrycket och vilopuls till 112/70 respektive 60, samt halvera sitt katastrofala DLD-värde. Utan att ta en enda tablett.

Mat från växtriket gör underverk för hälsan, enligt dokumentären Forks over knives. Foto: Thinkstock

Den slog oss rakt i magen, den där filmen. Min man blev, mer eller mindre över en natt, till 99 procent vegetarian, medan jag är en så kallad ”flexitarian”: Fixar mest vego-käk hemma, men på krogen kan jag unna mig en bit kött.

Cecilia Nisbet Nilsson, 47, åt sig, faktiskt, frisk. När hon skippade laktos, gluten, socker och började äta enligt paleo-filosofin, blev hon av med allergier, ledvärk, psoriasis och astma, berättar hon på sidorna 12–16 i veckans nummer. I dag driver hon Svenska paleoklubben och säger att hon vill ”frälsa hela världen”.

Vill du ha ännu mer inspiration? Kolla in Forks over knives. Om du törs.

Din världsbild blir förmodligen lite rubbad.

Skärmavbild 2014-10-20 kl. 11.08.42
När Cecilia Nisbet Nilsson, 47, ändrade livsstil och började äta paleokost, försvann hennes allergier, ledvärk och psoriasis. ”Nu när jag vet vilken skillnad kosten gör, vill jag frälsa hela världen”, säger Cecilia. Foto: Veronica Kindblad.

 

 

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Äntligen – nya Söndag är här!

av Söndagsredaktionen

Den här veckan tittar Söndag närmare på den senaste semestertrenden – nischade specialresor. vi har valt ut de 15 nödigaste resorna för dig som inte nöjer dig med en strand och en paraplydrink på semestern.

Vad sägs om rollspelskryssning i Kalifornien, maraton och bergsbestigning i Tanzania eller operaresa till Verona?

Missa inte heller del ett i vår nya serie ”Vi föll för psykopater”. Vi har träffat Carina som trodde att hon hade träffat den perfekta mannen.

– Han sa de rätta sakerna och jag kände mig trygg med honom från första stund, berättar hon.

Men det dröjde inte länge förrän Carinas liv förvandlades till en mardröm med misshandel och psykisk terror.

Sedan hittar du självklart allt det du är van vid i tidningen: Fråga Terry och Malena, Mat & vin, Samtalet, Veckans bok, Kryss & quiz, Skönhet, Mode – och mycket mer!

728 gurkor och sex barn är inte så illa

av Söndagsredaktionen

MarkusLarsson_bloggVem ska trösta Knyttet?
Det undrade jag också när jag var liten.
Kunde ett tag inte få nog av Tove Janssons bilderbok. Mamma och pappa fick läsa den för mig så många gånger att de säkert började prata om Filifjonkan i sömnen.
Knyttet är en liten ledsen gynnare som bor ensam i ett stort hus. Han är så rädd för ensamheten att han en dag smyger sig ut i världen. Men Knyttet är för blyg för att hitta några vänner. Han fattar inte det sociala spelet. Då är det väl inte så lätt att bli polare med en mumrik.
Sagans persongalleri var och är halva nöjet. Vilket barn under sex år, åtminstone ett barn som växte upp före appar och läspaddor, kunde få nog av fantasieggande analoga varelser som homsor och hemuler, filifjonkor och mumrikar?
Det är bra ”fjonk” i allihop. Jag började skratta så fort jag sa deras namn högt. Och varje gång det ­åskade stod jag med näsan tryckt mot fönstret och höll tummarna. Jag ville så förtvivlat gärna se ett gäng hattifnattar marschera fram över gräsmattan.
Mårran fick däremot vara. Det var en läskig tant. Den sidan hoppade jag över.

Kunde identifiera mig hårt med Knyttet. Han var min Morrissey. Än i dag går det att härleda min musiksmak till Tove Janssons lille got. Skivor ska helst låta som Knyttets ledsna och ängsliga ansiktsuttryck.
Poängen med Vem ska trösta Knyttet är det vuxna allvaret och melankolin. Det var förklaringen till dess dragningskraft och att huvudpersonen blev min första popidol.
Men inte ens Tove Jansson kommer i närheten av Adjö, herr Muffin. Bilderboken är bland det sorgligaste jag läst i vuxen ålder. Kanske tur att jag inte ägde den när jag var barn. Var landar man om ens första popidol är ett gammalt och döende marsvin?
Adjö, herr Muffin är skriven av Ulf Nilsson och illustrerad av Anna-Carin Tidholm. År 2002 fick den Augustpriset för årets bästa barnbok. Det är en gravdjupt sorgsen och hjärtevärmande dödsblues.
Läsaren får följa herr Muffins sista dagar. Marsvinets dödsskräck och minnen skildras med svåröverträffad tonträff och känsla.
Herr Muffin bor hos en familj där dottern skriver brev till honom. Scenerna när Muffin ­river sönder breven får hjärtat att gå i lika många bitar som i en låt av Björn Afzelius.
Med tanke på Tove Jansson och Adjö, herr Muffin är det obegripligt att barnböcker inte har högre status. Den senare säger lika mycket om den stackars människan som författarna Jonathan Franzen eller Joyce Carol Oates försöker göra på 700 sidor.

Värst och vackrast är när herr Muffin sitter framför ett stearinljus och rannsakar sitt liv genom en lista. Han fick aldrig vara en mjuk hamster. Men en gång hade han en mycket klok och vänlig fru. De fick sex barn, nu utflugna.
Herr Muffin hade ett blått hus med egen brevlåda. Han blev kelad 7 665 gånger och fick 728 gurkor under livet. Han hade haft det bättre än de flesta. En dag sitter man själv där som Muffin och lägger till och drar ifrån, förhoppningsvis mer nöjd med det man hade än det man aldrig fick eller blev.
Man hade kanske tak över huvudet. Man fick käka lite ­gurka. Och så var det med det.

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson.
Ålder: 38.
Familj: Mor, far, storebror, sambo.
Gör: Musik- och nöjeskrönikor i Aftonbladet.
Bor: I hyresrätt i Stockholm.

3 x tankar i mitt huvud:
1. Om jag hade alla pengar i världen skulle jag …
… antagligen inte vara nöjd ändå.

2. Om jag får rekommendera en bok blir det …
… Art Spiegelmans tecknade klassiker om Förintelsen, Maus.

3. Om jag tvingades lyssna på en låt i 24 timmar skulle jag just nu välja …
… vad som helst av Seinabo Sey.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Skutta upp ur soffan – om livet är dig kärt!

av Söndagsredaktionen
Just do it! Foto: Nike

Hon korsar parken med lyckliga glädjeskutt. Flyger över gräsmattan med spänstiga hoppsasteg, medan föräldrarna långsamt kommer släntrande efter henne.

Jag gissar att flickan är tre–fyra år och det är inte första gången jag slås av hur självklart barn rör sig. Hur de tar sig an omvärlden med outtröttlig energi. Ungars så kallade ”default mode” är inte att gå – det är att springa, hoppa, dansa. Eller som Carl Johan Sundberg, läkare, professor i arbetsfysiologi och medförfattare till boken Hälsa på recept (Fitnessförlaget), uttrycker det:

– Små barn springer fort, stannar till och fortsätter springa. De rör sig mycket och ryckvis. Det blir som en sorts naturlig intervallträning de ägnar sig åt utan att tänka på det.

Just så. Det är vi vuxna som lär dem att sakta ner. Att promenera. Hålla handen. Sitta stilla. Även när myror kryper i brallan och det kliar i armar och ben av rörelselust.

När sedan småbarnen växer upp till skolelever får de max ett par schemalagda timmar i veckan för gympa. Övrig tid (raster undantaget) förväntas de hålla sig lugna i ett klassrum. Göra samma sak, på samma sätt, SAMTIDIGT som 30 andra barn.

I tystnad, helst.

erikascottbloggNYVarför blir vi då så frustrerade när våra tonåringar stänger in sig på sina rum och väljer tv och dator i stället för fotbollsplan och simbassäng? Det är ju vi som har groomat dem till ett liv i stillhet.

Det är ju dessutom så de flesta av oss vuxna lever. Vi tar bil eller buss till jobbet där vi tillbringar åtta–nio timmar framför en skärm, för att sedan landa utmattade i favoritfåtöljen lagom till Rapport.

Men enligt doktor Sundberg förkortas våra liv i genomsnitt med  22 minuter för varje timme vi sitter i tv-soffan.

TJUGOTVÅ MINUTER!

Alltså: Ta fram ditt inre barn och hoppsa, skutta eller spring till jobbet i morgon.

Ditt liv hänger ju faktiskt på det.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Visa att du bryr dig, Göran Hägglund

av Söndagsredaktionen

SaraMilstead_bloggDet har varit mycket bakfyllesnack de senaste veckorna. Politisk bakfylla, alltså. Den där sortens molande huvudvärk som inte ens en tub Treo kan fixa.
”Vad 17 hände?”-analyserna har fyllt sociala medier på höjden och bredden. Urholkad välfärd, utanförskap, män som vuxit upp utan kärleksfulla manliga förebilder – skribenter har tävlat om att lägga fram den mest analytiska förklaringen. Men så ibland poppar ett reportage med en riktig SD-sympatisör upp i flödet. En man som vill vara anonym förklarar varför han röstade som han gjorde: ”Politikerna lyssnar inte på oss. Vad skulle vi göra?”
Kanske är det svårt för oss journalister att ta in. För det låter nästan för enkelt. Att politiker inte  bryr sig om sina väljare. Inte svarar på mejl. Inte ringer tillbaka. Inte lyssnar. Men kanske är det förklaringen?

Häromdagen förklarade jag krig mot vitvarorna i köket. Diskmaskinen krånglade igen. Och kylskåpet hade börjat läcka vatten på parketten. Indignerad ringde jag efter en reparatör. Hantverkaren dök upp dagen därpå.
Av någon anledning började vi småprata. Det visade sig att reparatören hette Jean-Claude. Han hade haft TBE och led fortfarande av sviterna.
– Jag borde ha vaccinerat mig, men jag är lite skeptisk mot vaccin, sa han.
Hans ovilja att ta sprutor hade sin förklaring. 2009 drabbades hans i dag elvaårige son av narkolepsi till följd av massvaccineringarna mot svininfluensan. Konsekvenserna blev oerhörda.
– Min son sover bara sex minuter per dygn. Han är i ett paralyserat tillstånd hela nätterna, men får ändå ingen sömn. Därför håller han sig inte på benen dagtid. Vi ger honom narkosmedel för att han ska sova och amfetamin för att han ska vakna varje morgon.
Jean-Claude hejdade sig.
– Ibland vet jag inte hur mycket mer jag orkar.
Hundra tusen ur egen ficka hade han hittills lagt ut på mediciner. Pojken får ingen assistans. Inte ens försäkringsbolaget ersätter hans skador – diagnosen ställdes försent.
Här någonstansvaknade journalisten i mig till liv. Självklart måste väl någon kunna ställas till svars för detta?
– Jag har jagat Göran Hägglund i tre år, svarade Jean-Claude bistert.
– Han vägrar prata med mig. Jag har skrivit inlägg på Kristdemokraternas hemsida, men de blir bara raderade, om och om igen.

Jean-Claude lät inte bitter. Bara ledsen. Alla kan göra fel, konstaterade han. Men man måste stå för sina misstag.
Jag vet inte vad Jean-Claude röstar på. Jag vet inte hur han ställer sig till invandring. Men jag vet att om jag hade varit i hans kläder hade jag inte röstat på Alliansen. Jag hade tagit min valsedel och gått någon annanstans. Varsomhelst, utan att vara rasist, eller ens intresserad av integrationsfrågor.
Det här är inget nytt fenomen. En undersökning från 2012 visade att 70 procent av ungdomarna har svårt att nå sina politiker. Andra enkäter har tytt på samma sak. Många politiker kommunicerar ogärna med sina väljare.
Jag gav Jean-Claude ett löfte. Jag skulle hjälpa honom att nå den ansvariga ministern om jag kunde.
Göran Hägglund, om du läser det här, ring Jean-Claude. Visa att du bryr dig. Och be dina politiska kollegor att börja ta väljarnas åsikter och liv på allvar.
Ni har fyra år på er.

Veckans krönikör:
Namn: Sara Milstead.
Ålder: 37.
Familj: Fysikern David Milstead, 44, samt sönerna Arvid, 4, och Ambjörn, 8 veckor.
Gör: Reporter på Wendela, Aftonbladet.
Bor: Haninge.

4 tankar i mitt huvud:

Att amma min bebis…
… är det bästa ever. Jag kan titta på skräp-tv hela dagen utan att känna dåligt samvete och äta kakor utan att gå upp i vikt.

Vilken sommar vi har haft!
Fotbolls-VM, Ryttar-VM, värme och bad. Fulländat.

Vilken höst vi har just nu.
Missa inte möjligheten att gå ut i höstsolen och plocka svamp.

Leve UK!
Åtminstone ett val av två som har gått som jag önskat mig. Skottarna har talat.

Erikas mumsiga vegobollar

av Söndagsredaktionen
Vegetarisk mat, är varken krångligt att laga eller trist att äta.

(4 portioner)

Du behöver:

1 rödlök (hackad)

2 vitlöksklyftor, alt 1 solo vitlök (pressad) 

2 pkt röda linser (kokta)

4 soltorkade tomater i olja

2 msk tomatpuré

1 dl crème fraiche

1,5 dl havregryn

salt och vitpeppar

riven ost, smakrik, lagrad

Så gör du: Fräs rödlöken och vitlöken i lite olja, mixa (med stavmixer) sedan med linserna, crème fraiche, soltorkade tomater och tomatpurén till en smet. Blanda i havregrynen (du kan behöva lite mer eller mindre, beroende på vilken konsistens du vill ha) och smaksätt med salt och peppar. Rulla till bollar, eller om smeten är lösare: Klicka ut på plåt (med bakplåtspapper), toppa med god lagrad riven ost (gärna Västerbotten), grädda i cirka 30 min, 200 grader.

Servera med kokt ris eller quinoa, och en sallad. Jag gillar att toppa med blåbär, mango eller jordgubbar, beroende på vad som är i säsong. Smaklig spis!

 

Det har dykt upp frågor kring vilka linser jag använder. Dessa är goda, de behövs inte kokas, utan jag bara sköljer dem i ett durkslag tills de slutar ”skumma” (ni kommer förstå vad jag menar).

Skärmavbild 2014-10-06 kl. 09.58.14
Kategorier Recept | Kommentarer

Gör något bussigt – eller återföds som fästing

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYHan säljer de hemlösas tidning, Situation Stockholm, och är ett av mina tydligaste tecken på hur fort en månad passerar. För nu står han redan där han brukar, precis vid Södra stationsingången på Swedenborgsgatan, med ett färskt nummer i näven.

Jag halar fram en hundring, men han skakar på huvudet och säger att han inte har 50 spänn i växel. Samtidigt närmar sig en parant dam i turkos kappa, även hon med en hundralapp i handen.

Vi tittar lite förbryllat på varandra, tills jag resolut säger:

– Då tar jag väl två!

Jag ger den ena tidningen till Paranta Kappan och innan hon hunnit protestera rusar jag vidare till pendeltågsspärren, samtidigt som jag känner mig oförskämt nöjd. För jag är en Mycket God Människa. Inte nog med att jag är en trogen Situation Stockholm-kund, jag köper två nummer och GER BORT ett till en HELT FRÄMMANDE MÄNNISKA. En handling, som verkligen bekräftar att jag har en VACKER SJÄL.

Eller hur?

Nej. Egentligen är jag inte det minsta fin. I själva verket är jag bara skamlöst självisk. För jag är en sådan där person som tänker ”karma” om det mesta. Att det jag gör antingen leder till ett bättre eller sämre öde, och eftersom jag inte vill återfödas som en hårlus eller, ännu värre, en föraktad fästing, lever jag efter devisen: Vad skulle Jesus ha gjort?
Fast nu är jag sugen på att byta ”Jesus” mot ”Karin Tydén”. Hon är kvinnan bakom sociala medier-fenomenet ”Karmautmaningen” och menar att vi alla, genom snälla gärningar, kan skapa positiva svallvågor och göra livet ljusare för våra medmänniskor.

Alltså: Sätt i gång! Gör något bussigt.

Om än bara för att slippa bli en förskräcklig fästing i nästa liv.

Undvik fästingfällan – gör något bussigt! Foto: Thinkstock

 

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Häng med till Downton Abbey – på riktigt!

av Söndagsredaktionen
Succéserien ”Downton Abbey” är inspelad på Highclere castle i Berkshire, England.

Beatrice fick uppvakta sig själv på sina födelsedagar, hennes man brydde sig inte och hon fick på egen hand köpa presenter från barnen till sig själv.

Filips mamma låg inför döden och Filip ville spendera så mycket tid som möjligt på sjukhuset. Men hans fru Tina hade ingen förståelse alls för det. I stället raljerade hon över sin makes relation till mamman. Det slutade med att Filip inte var på plats när hans mamma gick bort.

Det här är två berättelser från läsare som har levt i en destruktiv relation. Forskning visar att tre procent av befolkningen har drag som är starkt destruktiva för ett förhållande. I veckans Söndag kan du läsa berättelserna och lära dig känna igen varningssignalerna.

Nu har den nya säsongen av Downton Abbey dragit i gång i SVT. Sedan de första inspelningarna startade har slottet där allt utspelas, Highclere Castle, renoverats till originalskick och nu strömmar turisterna till för att insupa atmosfären från succéserien.

Söndag hakade på Downton Abbey-fansen till det ärkebrittiska slottet en dryg timme väster om London – och fick en massa spännande historia på köpet!

Allt detta och mycket mera i veckans bästa söndagstidning. Missa inte!

Kanelbullens dag – och vad du kan göra med bullarna sen!

av Söndagsredaktionen

Tänkte du slänga de gamla bullarna som blev över efter Kanelbullens dag den 4 oktober? Hejda dig! Här är tre tips på vad du kan göra med en gammal kanelbulle.

1. Bullskorpor
4 personer, cirka 30 minuter

torra kanelbullar

Gör så här:
Sätt ugnen på 150 grader. Skär dina bullar i bitar och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper och låt torka i ugnen i cirka 25 minuter. Låt svalna och lägg i en tätslutande burk.

Kockens kommentar: Skorpor är ju grymt bra att ha när det är fikadags. Gå till vilken ordentlig kaffebar och de har biscotti – nu kan du göra egna svenska härliga skorpor av kanelbullar!

2. Efterättspudding på kanelbulle
4 personer cirka 30 minuter

2 dl mjölk
50 g smör
0,5 dl råsocker
2 ägg
4 kanelbullar
0,5 dl russin

Gör så här:
Lägg mjölk och smör i en gryta och låt det koka upp. Vispa socker och ägg pösigt, tillsätt mjölken under vispning. Dela kanelbullarna och lägg i portsionsformar, slå på äggmjölken och strö över russin. Baka i ugnen i 175°C i 35 minuter.

Kockens kommentar: Brödpudding är en ganska vanlig dessert i många länder men har inte riktigt slagit i Sverige (än?!). Servera med en glasskula, sylt eller vispad grädde.

5. Kanelbullebruschetta
4 personer, cirka 10 minuter

2 rejäla kanelbullar, torra
1 näve hallon
10 myntablad
2 msk mascarponeost
balsamico creme, hallon

Gör så här:
Skär kanelbullarna i skivor och rosta om de inte är tillräckligt torra. Bred på lite mascarpone och strö på delade hallon. Avsluta med lite hackad mynta och ringla över balsamico crème.

Recept: Kristin Johansson
Foto: Michael Krantz
Källa: Kokaihop.se

Kategorier Recept | Kommentarer

Folk skulle aldrig sätta sin fot hos göteborgarna

av Söndagsredaktionen

OisinCantwellOm Bengans vill jag berätta.
Skivbutiken i Göteborg som plötsligt öppnade en filial i hörnet Bondegatan/Östgötagatan i Stockholm, i det område som har kommit att kallas Sofo, men som för alla, med anständighet och moral i behåll, är och förblir östra söder.
Jag trodde inte mina ögon då jag en trist morgon i december år 2011 drog upp rullgardinen i sovrummet och upptäckte det skamlösa göteborgska övertagandet av lokalen på andra sidan gatan som tidigare hade härbärgerat en sorglig resebyrå som aldrig tycktes ha några kunder.
Dessa klassiska stockholmskvarter, där Greta Garbo gick i småskolan, Slas rumlade runt och Maj Sjöwall ännu promenerar, var alltså på väg att annekteras av goa gubbar som alla heter Glenn och tycker det är läskigt att åka tunnelbana?
Jag slängde på mig kläderna och skyndade runt hörnet till Skånegatan och Pet Sounds, den enda skivbutiken värd namnet i huvudstaden. En skivbutik som av en italiensk tidning rankats som den sjätte bästa i världen och som Elvis Costello och Quentin Tarantino förärar besök då de är i stan.
Mannen i svart, Pet Sounds ägare Stefan ­Jacobsson, höjde handen då han såg mig ­komma in.
– Säg inget, jag vet, muttrade han.

Itunes, spotify och allt vad de tekniska nymodigheterna hette hade slagit hårt mot branschen och flera skivaffärer hade tvingats slå igen. Stefan hade klarat sig bra, men en konkurrent runt hörnet var det sista som behövdes. Allra minst en konkurrent från Sveriges största småstad.
Något nedslagna började vi spekulera i om nyetableringen kanske trots allt var bra, möjligen skulle nya kunder att söka sig till söder och på kuppen upptäcka Pet Sounds, och jag gick hem igen, något mindre tung i sinnet.
På vägen tog jag en bild på Bengans och la upp på Facebook med en bister kommentar om att butiken var till för töntar och att alla coola handlar skivor på Skånegatan.
Till min förvåning började det strömma in ­likes och försäkringar från höger och vänster om att folk minsann aldrig skulle sätta sin fot hos göteborgarna. Så jag fortsatte lite då och då att lägga upp gnäll på Fejan om butiken. Det blev en uppskattad följetong.
Att jag egentligen tyckte om att musiken strömmade ut över gatan och roades av att se ungdomar köa runt kvarteret då Håkan Hellström signerade skivor var oförenligt med min stockholmsimage och således någonting jag höll för mig själv.

Plötsligt, en dag tidigt i somras, hade ­butiken upphört. Utan förvarning. Borta var hyllmetrarna med skivor. Borta var musiken. Kvar fanns endast en lapp på ­dörren med den dystra rubriken ”Bengans Söder flyttar”.
Jag kände mig vemodig. Efter några dagar kom skräcken: Vad blir det för eländig verksamhet som tar över? Någon hade hört att vulgära Seven eleven visat intresse. Det knöt sig i magen.
Det blev än värre. En butikskedja – givetvis med säte i Göteborg – som saluför gräsliga barnkläder
i skrikiga färger hade ­flyttat in.
Invigningen var för några veckor sedan. Ballonger, skrattande barn på gatan, en ­total mardröm.
Bengans, kom tillbaka. Jag saknar dig.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Bor: Stockholm.
Ålder: 50 år.
Yrke: Nyhetskrönikör.
Familj: Sonen Henry.

3 x tankar i mitt huvud…
1. Just nu …
… oroar jag mig för att AIK inte vinner Allsvenskan.

2. Försöker jag lyssna på …
… något annat än Bob Dylan.
3. Drömmer jag om …
… löneförhöjning.

Kategorier Krönikor | Kommentarer
Sida 1 av 126
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB