Rätt ska vara rätt…igheter!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenNu när det är 2017 har jag tänkt att jag ska ­styra upp den här redaktionen. Den här ­arbetsplatsen. Nya friska tag som det heter. Det går bra. Redan nu har vi börjat jobba på lördagar, helt onödigt att vara ledig då tycker jag. Men lönen är så klart densamma. Inte ska man få mer i lönekuveret bara för att man jobbar alla dagar i veckan utom en.

Sedan har jag infört 15 timmars arbetsdag också. Åtta timmar är ju skitlite. Nä, det gäller att hålla hårt i piskan.

Aftonbladet Söndag är ingen arbetsplats för dem som tror att privatliv är en rättighet. Familj? Barn? Vänner? Ha! Sånt larv har vi inte tid för här. Hårt arbete är bra för själen. Sen har det ju varit en hel del skratt, fika, diskussioner och tjatter här på redaktionen tidigare. Det har jag fimpat nu. Vad ska man med skön stämning till? Det här är faktiskt en ­arbetsplats! Det ska slitas – inte flinas! Det ska vara tyst.

Om man vill säga något får man räcka upp handen. Kanske, ja kanske, om man har tur och jag är på gott ­humör, får man yttra sig. Men är det av det kritiska ­slaget, och jag tolkar lätt ­alla uttalanden som mothugg, får man så klart lämna byggnaden. I skamlig tystnad. Inte en kram. Inte ett handslag.

Häromdagen införde jag även nya regler för ­toalettbesök. Har man såna behov får man allt be mig snällt om lov först  – jag klockar så klart alla minuter och drar av på arbetstiden.

Det är 2017 och jag ljuger så klart. Allt är som vanligt: Vi skrattar och stojar och har ­högljudda diskussioner om precis allt. Vi ­fikar ibland. Vi går på toa precis när vi vill och några av oss går även ut och röker när andan faller på. Vi är priviligerade. Vi vet det.

I veckans tidning har vi träffat textilarbetare med vedervärdiga arbetsförhållanden. De som jobbar länge och hårt och varken får prata eller gå på toa. De som får en lön som knappt räcker till ­månadshyran. De heter Myat, Nazima och Jamila. De  sliter ut sig för att vi ska kunna ­köpa billiga kläder och få pengar över till den där Thailandsresan i februari.

Så tänk efter nästa gång du går och shoppar: Hur kan det här plagget vara så billigt och vem är det som får betala det verkliga priset för det?

Dags för den årliga besiktningen av livet

av Söndagsredaktionen

20cecilia gustavsson.jpgNyårslöften låter kravfyllt och tråkigt hälsosamt. Mål däremot – de kan bli en årlig besiktning av livet.

Har jag gjort det jag ville? Har jag varit en bra vän och mamma, och har jag haft riktigt kul? Dags att kolla läget.

För mig blev det nya året en djupdykning i gamla mål. Både pinsamheter och klokskap. Högt och lågt. Och jag hittade ett tema.

En vecka in på 2017 kommer här några tips och kanske avskräckande exempel för er andra som vill se ett nytt år fyllt av löften och nya tag.

Det började i slutet av 1990-talet, med att jag och två vänner träffades och formulerade sådant vi ville förbättra eller förändra i våra liv.

Vi delade­ upp målsättningarna i olika områden, som vänskap, fritid och jobb. Viktigt och mindre viktigt. Seriöst och knasigt. Sedan träffades vi igen för att se vad vi lyckats med och vad som fallit platt till marken. Och för att sätta upp nya mål.

Jag har fortsatt traditionen, ensam eller med kompisar. Jag bläddrar bland anteckningarna och minns, håller med ganska ofta och småskäms ibland. Målen har delvis gällt verkligt viktiga saker. Som att vara tacksam för det jag har, bli med barn, visa godhet och lyssna mer på andra. Sedan finns sådant som kan tyckas banalt: ”Få mer muskler”. ”Sätt upp två tavlor – rakt”. Och ”Sjung karaoke minst en gång” (jo, det kan ­kännas nödvändigt).


Att bläddra bland de gamla målen
är att åka tidsmaskin. Först förstår jag inte ens meningen: ”Fortsätt ha jämställt hemma efter Den Nye”. Vadå? Sedan minns jag att ”Den Nye” är Ludvig, nu tolv år och inte särskilt ny längre …

Tiden när barnen var små har satt sina spår. Bland listorna syns ”Skaffa tålamod”, ”Gå upp ­tidigare för att få lugna morgnar” och ”Tänka mer på vad jag själv vill”. Ett speciellt tema är ständigt återkommande år från år: Att har roligt, njuta av livet och prova nya saker – något den kan unna sig som har basbehoven i tillvaron täckta.

Jag vill rida islandshäst (check), säga ja till allt (nja), resa till storstäder och nya världsdelar (check), dansa mycket (går tyvärr sådär), sjunga i kör (borde börja igen), skaffa en hobby (hm …är läsa och kolla på Netflix hobbies?).


Olika idéer om roligheter
dyker upp varje år. Gå på konserter, föreställningar, bio. Skratta mer, resa hit och dit, skaffa nya intryck. Till och med ”Ta fler fikapauser och snicksnacka med kollegor på jobbet”. Ja, varför inte?

Och så klart: Njuta även av småsaker i var­dagen. Vilket jag blivit alldeles förträfflig på.

Något säger ändå dessa ganska slarvigt ­skrivna anteckningar på olika papper. Att flamsa, ha kul och att fortsätta att vara ­nyfiken är en viktig del av livet.

Det framgår dessutom med all önskvärd tydlighet i en undersökning om vad människor tror att de kommer att ångra på dödsbädden. Högt på listan står ”Att jag tog livet för allvarligt” och ”Att jag inte skrattade mer”.

Så sorgligt egentligen.

Nutidens konst att njuta måste vara att kombinera oro och kunskap om världsläget med att lyckas förtränga det ibland. Och kanske strunta i det som aldrig går att uppnå. Som det sista målet på ett av alla papperen: ”Var inte så noga med att uppfylla alla målen”.

Veckans krönikör

Namn: Cecilia Gustavsson.

Ålder: 50 år.

Yrke: Reporter.

Familj: 15-årig dotter, 12-årig son.

Bor: Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för …

… soffor, i kombination med smågodis och dramaserier.

2. Jag vill bli bättre på …

… att laga en och annan­ ny maträtt. Som de där morotsbiffarna jag tänkt på i ungefär ett år.

3. Nästa resa går till …

… Spanien med fyra vänner, om jag inte lyckas klämma in en Londonresa med sonen innan.

4. Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …

… när universum uppkom, eftersom jag inte kan sluta grubbla över vad som hände FÖRE Big Bang.

Rickard – en man i Emilys anda

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenIbland när jag bläddrar i gamla böcker eller googlar runt på olika sajter svindlar det till. Tiden­ försvinner iväg när jag blir varse allt jag inte vet. Som vem Emily Greene Balch var. Hur kan jag ha missat henne?

Hon blev jättegammal, hela 94 år. I dag (den 8 januari) skulle hon ha fyllt 150. Akademikern och freds­aktivitsten Emily föddes i Boston 1867. I många år studerade hon på olika läroverk och vid en ålder av 46 år kunde hon titulera sig professor i ekonomi och sociologi. Då hade hon redan gjort sig känd som en initierad och driven lärare.

Hennes okuvliga medkänsla, särskilt för de mindre privilegierade i samhället genomsyrade allt hon tog sig för, liksom hennes känsla för kunskap. Eleverna skulle minsann själva gräva djupt och länge efter fakta och utefter det göra självständiga bedömningar. I en tid där en lärares uppfattning om sakers tillstånd var lag måste detta ha uppfattats som nydanande och uppfriskande.

Och jag kan inte låta bli att fundera på hur Emily skulle ha handskats med sociala medier och den så ofta frånvarande källkritiken. Skulle hon ha slagits för att införa ämnet källkritik redan i mellanstadiet?

Men nu har jag irrat in på ett sidospår. Tankarna försvinner iväg. Det blir ofta så när jag läser om starka personligheter. Som Emily. Hon som mot­arbetade USA:s medverkan i första världskriget och därför fick lämna sin befattning. Hon som var hedersordförande i organisationen Inter­nationella kvinnoförbundet för fred och ­frihet. Hon som stred för bättre arbets­miljöer och löner, för svartas rättigheter, för kvinnors rättigheter. Hon som arbetade för flyktingars asylrätt i USA. Hon som fick Nobels fredspris 1946 (tillsammans med John Mott). Vad gjorde hon med vinstpengarna? Hon donerade dem till kvinnoförbundet. I dag skulle hon ha fyllt 150. I dag vet jag vem Emily Greene Balch var.

I veckans tidning har vi intervjuat operasångaren Rickard Söderberg och jag kan inte låta bli att se ett släktskap mellan honom och Emily. Tid har passerat men modet, drivet och engagemanget för de mindre priviligerade, för rättvisa, är lika starkt närvarande.

Källa:  Nobelprize.org

Min livskarriär har bara börjat

av Söndagsredaktionen

Kling_bloggOm jag sluter ögonen kan jag fort­farande känna hur krutdoften sticker lite lätt i näsan. Jag kan förnimma den söta smaken av lite för kall champagne, höra glädjeropen som spred sig över ett snötungt Medborgarplatsen och känna fantomstickningar efter mina vänners varma kramar.

Några få minuter in på det nya året 1997 var Stockholm mitt. Ett oskrivet blad i den dagbok som en människas liv utgör, en tomhet som stod redo att fyllas med något.

Jag hade bara några timmar tidigare flyttat till storstaden. Anlänt med bilen till ett stilla och öde Kungsholmen, där invånarna snarare flocka­des runt middagsborden än var ute på gatorna, med enbart en väska med kläder och mina drömmar i bagaget.

Lite demonstrativt lät jag Kents En helt ny karriär spela på bilstereon samtidigt som jag rullade längs Fleminggatan i min iver att gjuta fast ögonblicket för evigt i medvetandet. Att göra det så perfekt som det bara kan vara på film.

Det som väntade på mig i huvudstaden var i mångt och mycket ingenting. Jag hade ingen säker bostad, ett på sin höjd invecklat och omständligt av och på-förhållande med en tjej som skulle tillbringa januari i Australien (”vi får se hur det blir när jag kommer tillbaka”) och jag hade, först och främst, inget jobb.

När jag stod där på Medborgarplatsen spelade det för stunden ingen roll. I mitt huvud kunde jag fylla bladet med precis vad jag ville. En evig lycka som liksom fanns inom griphåll, några slumpartade händelser bort. En öppen möjlighet att forma livet utefter mitt eget önskande och mina egna behov.

När jag tänker tillbaka på allt som har hänt under de två decennier som har passerat sedan den där den där midnattstimmen blir jag nästan vimmelkantig. Ingenting ersattes ganska så snart av allt. Jag fick ganska så omgående vika­riat på Aftonbladet, som vid nästa årsskifte omvandlades till en fast tjänst, bostaden jag anlände till kom att bli min hemvist de kommande tre åren och tjejen som kom hem från Australien hade bestämt sig för att hon ville dela vardag och fest med mig.

Jag kände mig ganska så färdig. Vid knappt fyllda 24 års ålder hade jag allt. Trygghet, stabilitet, spänning, utmaningar – allt det som jag så envist önskade kunna fylla mina oskrivna blad med.

Av allt detta är nästan inget bevarat i samma form. Jag jobbar förvisso kvar på samma tidning, men arbetet bär på helt andra utmaningar och besvär än 1997. Relationer har kommit och gått, efter närmare ett decennium i söderort är jag tillbaka i innerstan och ägnar dagar och nätter åt att fylla sidorna i min egen livsbok med något vettigt innehåll.

När jag öppnar ytterdörren om morgnarna gör jag det med samma känsla nu som då. Staden är min. Den nya livskarriär som jag inledde för exakt 20 år sen har bara börjat och förväntningarna på framtiden är knappast mindre så här på tröskeln till medelåldern.

Och sluter jag ögonen kan jag fortfarande känna en försiktig krutdoft i fjärran.

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling, 43.

Bor: Omotiverat stort i Stockholms innerstad.

Familj: Stor, utspridd, väldigt älskad.

Yrke: Redigerare och skribent. 

3 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för…

… den lugnande känslan av att ha en spinnande katt på magen. Dagarna tills jag får känna det igen kan inte gå snabbt nog.

2. Jag vill bli bättre på…

… att optimera min tid. Det är så mycket en vill hinna med; kärlek, vänskap, skriva mer och bättre, träna oftare och mer fokuserat. Det första parti, som inte heter SD, som motionerar om 36-timmarsdygn får garanterat min röst.

3. Bästa resa går till…

Efter ett misslyckat försök att få till en tur dit över julhelgen ser jag fram emot att återbesöka Lissabon så snart det går. Och denna gång utan att bli av med bagaget, får jag hoppas.

Film på bio är bäst allena

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenHej 2017! Jag är lite trött på din första dag. Eller förresten, om jag ska ­vara helt ärlig känner jag mig tämligen sliten. Gårdagens festande på Debaser Medis känns fortfarande i kroppen – det var länge sedan jag dansade så mycket. Men jag ­kommer ändå att ta mig ut.

Jag ska sätta mig på den där tunnelbanan in till stan. Inte nu, men lite senare. Efter backhoppning, ostdrypande pizza och en stor cocacola. Jag ser, trots min belägenhet, fram emot den där korta resan, eller snarare målet med den: Biografen.

Jag vill gå in där och sätta mig i mörkret. Helst på tredje raden och lite på kanten. Jag vill sjunka ner och låta mig uppslukas. Jag vill inte prata. Jag vill inte synas. Jag vill inte lyssna. Det ska bara vara filmen och jag. Ingen ska sitta bredvid mig. Ingen ska fippla med mobilen. Ingen ska sucka eller vrida på sig. Ingen ska vända sig mot mig och viskande kommentera i mitt öra under filmens gång. Ingen ska störa min verklighetsflykt.

Under ett par timmar ska jag leva och andas filmen. Jag ska vara någon annan. Jag ska förflyttas långt bort. Det är magi. Det är hundra gånger bättre än Ivanhoe på min gamla tjock-tv.

Att gå på bio ensam är allt jag vill på din första dag. Kanske hamnar jag bland Andrea Arnolds rotlösa ungdomar i ett fattigt USA i filmen American Honey. Eller så förflyttar jag mig till 1945 i filmen Agnus Dei. Där kan jag  följa med den franska läkaren Mathilde till Polen för att hjälpa de överlevande från andra världskriget. Men helst vill jag sitta som på nålar och erfara konstgalleristen Susans värld av hämnd, skuld och hitchcock-stämning i Tom Fords thriller ­Nocturnal animals.

Och när eftertexterna rullar stressar jag ­inte upp. Jag behöver inte lyssna på vad någon annan tycker var bra. Eller dåligt.

I stället hänger jag kvar i filmen ett tag till. På tunnelbanan. På promenaden hem. Inget påtvingat tyckande. Bara inlevelse. Det är en bra start på 2017.

I veckans tidning har vi listat sex stycken verklighetsflykter i form av tv-serier. Ibland är det skönt att stanna hemma också.

I morgon kommer i dag att vara glömd

av Söndagsredaktionen

Asa_passanisi_bloggEn jul var jag på Jamaica, en annan pulsade jag genom snön på skogskyrko­gården. En jul hade jag allt; ett stort fint hus, julgran och 20 familjemedlemmar samlade. En annan slutade på soffan hos en kompis. Och den värsta hittills var när min far hämtades i ambulans efter att ha drabbats av akut blodförgiftning. Egentligen spelar det ingen roll vad som hände.

Oket är att vi alltid minns.

För sån är julafton.

Man minns den oavsett. Och oftast i detalj: Julen då vi missade Kalle och hans vänner. Julen då barnen fick helt fel julklappar. Julen då katten välte omkull granen. Julen med hjärtesorg.

Det är därför jag gillar det här dagen mycket mer. För vad jag gör i dag spelar absolut ingen roll. Nästa år är det glömt. Eller kanske minns jag inte ens i morgon. För vem bryr sig om juldagen?

Värre var det i går – eller rättare sagt; inför
i går. Det där eviga december-spektaklet, ångesten över hur julafton ska bli. Vem som kommer. Vem som inte kommer. Varje år, same same.

För ett tag sedan pratade jag med en etnolog om det här. Om hur jul-konservativa vi svenskar är – trots att många av oss – inför varandra –
låtsas som om julen inte har någon större betydelse.

”I år blir det mindre julklappar.”

”I år drar jag utomlands.”

”I år skiter jag i allt.”

Ändå händer något när julaftons magiska morgon gryr. Exakt vad det är vet jag inte. Men känslan, det där sedan barndomen bekanta pirret i magen. Det landar i mig, osvikligen varje år. Oavsett var jag är, hur jag firar, om jag inte firar …

Enligt etnologen delar jag den känslan med större delen av befolkningen. Och det handlar om berättelserna vi hört från förr – om vita jular, samlandet kring den heliga väntan på tomten. Doften av glögg. Även om våra jular aldrig sett ut så går den romantiska bilden av den perfekta julen i arv. Från en generationen till en annan.

Vi vill ha drömmen. Och därför kommer också ångesten. Känslan av att julen är helt förstörd om det regnar. Om någon ligger i skilsmässa. Om allt skiter sig. Jag tror att det är därför vi alltid minns vad vi gjorde på julafton. Ångesten delar in oss i de lyckliga och de olyckliga. Sitter jag ensam på julafton är jag en looser. Är släkten samlad och sams är jag lyckad. Jag har haft olika slags jular. Både lyckliga och olyckliga. Och jag minns dem alla, med pirr eller ångest.

Hur nästa blir vet jag inte – men nu är den här över och hur jag tillbringar min tid fram tills det är dags igen spelar ingen roll. Det finns ingen förväntan, ingen ”så måste det bli -dröm” att förhålla sig till.

Därför ska jag bara lata mig i dag. Göra ingenting, med gott samvete. För i morgon kommer i dag att vara glömd.

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Ålder: 44.

Familj: Tre döttrar och katten Svea.

Bor: Söder om söder.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för …

…  dyra ansiktsmasker.

2. Jag vill bli bättre på att …

… ta det lugnt.

3. Nästa resa går till …

… Nordirland.

4. Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …

… framtiden för att ta reda på vad vi behöver göra i dag för att förhindra framtida katastrofer.

Trots all hets väljer jag mitt gäng till jul

av Söndagsredaktionen

Webb_AnnaAnderssonNågra dagar kvar och fortfarande är julen rätt mysig. Jag skriver fortfarande eftersom jag gillar advent men ärligt talat inte tycker att själva julfirandet är så mycket att hänga i granen, om uttrycket tillåts.

Det är lite svårt att förstå varför eftersom jag tycker om de flesta ingredienserna: min familj, fet mat, hyacinter, Karl-Bertil Jonsson och stea­rinljus. Men när allt det där läggs ihop blir det liksom för mycket. Själva julafton blir en hinderbana att ta sig igenom, från den gemensamma frukosten via finfikat till julklapparna och så julbordet innan man stinn får sjunka ner i soffan för att moffa i sig lite mer choklad.

Du behöver inte säga nåt, jag vet att jag är bortskämd och borde antingen tiga i tacksamhet över att a) ha några att fira jul med och b) ha råd med mat och klappar, eller strunta i att fira jul, om det nu är så himla jobbigt. Men även om vi sägs leva i normkritiska tider så är julnormen fortfarande väldigt stark för mig
– varje år inställer jag mig trots allt till familjens gemensamma firande.

Googlar man runt lite inser man dock att jag inte är den enda som tycker att julen är i mesta laget. Det blir många träffar om julångest och stress, konsumtionskritik och ledsna grisar. Men ändå firar vi, de allra flesta av oss.

Varför då? På familjeliv.se finns givetvis en tråd om detta (det finns trådar om precis allt där), den heter ”ni som inte gillar julen men firar ändå varför gör ni det?”.

”Jag är trött på firande med en bunt latskallar”, skriver en. Jag är rädd för att den största latskallen i vårt firande är jag, så nej, det är inget skäl för mig. ”Jag älskar julen men hatar delar av släkten jag måste fira med”, skriver en annan. Nja, för mig gäller snarare det motsatta även om hat är att ta i.

Men det vanligaste svaret är ”för barnens skull”. Själv har jag inga barn men jag har andra familjemedlemmar – många av dem barn – som jag tycker så mycket om att jag är beredd att köpa klappar som snart glöms bort och äta rester i åtminstone tre dagar för deras skull. Även om jag ibland kan önska att jag befann mig på en annan plats så sitter jag där år efter år, eftersom det här är mitt gäng i livet.

Jag noterade dock att årets julklapp öppnar för möjligheten att nästan vara på två ställen samtidigt. Med hjälp VR-glasögon kan man ju nämligen låtsas att man är någon annanstans. Jag föreställer mig att före Kalle Anka ta en paus på en strand i Thailand och efter jul­bordet kan jag slinka in på en bar i New York eller varför inte upp på en alldeles tyst bergstopp.

Men nånstans i bakhuvudet vet jag en sak. Skulle jag nåt år fira jul i Thailand eller New York så skulle jag ta med mig mina VR-glasögon även dit. Och platsen jag då skulle vilja uppleva skulle med största säkerhet vara mina föräldrars vardagsrum, med tusen meter använt julklappspapper, kladdiga knäckformar, en hörngran och mitt gäng.

Veckans krönikör

Namn: Anna Andersson.

Ålder: 46.

Familj: Ingen egen men ändå stor.

Bor: I en tvåa på Lilla Essingen.

Gör annars: Kulturredaktör.

4 x tankar i mitt huvud

1. När jag blir pensionär ska jag …

… köpa mig en liten tax.

2. Jag får fjärilar i magen när jag …

… ska prata inför folk.

3. I mitt hem skulle jag aldrig kunna vara utan …

… en filt och en temugg.

4. Jag blir kär när …

… någon får mig att både skratta och tänka nya tankar.

Hög tid att byta roller i jul!

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineOm några dagar är det julafton. Några av oss kommer att vara superstressade, andra förväntansfulla, några får ångest, en del är ensamma och en och annan kanske inte bryr sig alls. Och så är vi flera som mest ligger på soffan. Hela dagen. Det är bekvämt att låta andra, de som vi tycker gör allt så mycket bättre, sköta markservicen.

Men är det verkligen det julen handlar om? Ska en av oss fixa allt från julmys, inköp, matlagning samt ha koll på samtliga allergier till att se till att alla är nöjda – ”Vill du ha några köttbullar till”? ”Påfyllning?” ’’Oj, du fryser ju, jag hämtar en filt”? Nämnde jag berget av disk i köket? Är det verkligen meningen att någon ensam ska ansvara för allt detta bara för att andra ska få slappa?

I helsike heller. Jag tycker att vi gör så här den här julaftonen, och se nu inte det här som ett förslag – det är en uppmaning:

Är du en person som brukar ligga på soffan?

1. Stig upp. 2. Säg att du vill hjälpa till. Om du då får svaret ”Det behövs inte” eller ”Jag gör det bättre själv” insistera! Tala om att du tycker att det är roligt att bistå och att du är trött på att ligga ner. 3. Engagera dig i barnen. Ja, även om de inte är ­dina. Alla barn är allas barn och det här är deras högtid. 4. Se dig omkring, är det någon som stressar runt? Är ­någon bortglömd? Ge dem din uppmärksamhet. 5. Duka av bordet utan att fråga. Ta själv initiativet. 6. Är du inte den enda soffliggaren i sällskapet? ­Föreslå att ni tillsammans tar disken. 7. Gå ut med soporna. 8. Ha kul.

Är du den där andra personen, den som alltid gör allt själv och inte låter andra hjälpa till?

1. Släpp sargen. 2. Du är inte ansvarig för att alla ska ha det bra – det är vi tillsammans. Glöm inte det. 3. Låt någon annan ta hand om dig, det är kanske du som behöver en filt? 4. Sätt dig ner i soffan och sitt kvar länge. 5. Säg inte att du klarar allt själv, vi tror dig men vi andra måste få hjälpa till. Vi gillar ju dig och vill umgås med dig. Det kan vi inte när du ensam jobbar hela 12-timmarspasset. 6. Skit i disken. 7. Ha kul.

Jag vet inte hur ni tänker men jag är övertygad om att julen blir så mycket roligare om vi hjälps åt. Om allt inte måste vara så himla perfekt. Om vi alla kan ta det lugnt ett tag. Om vi får tid att sitta ner tillsammans och prata och flamsa. Det kan vi om vi är ett lag. Kanske kan vi då även få en riktigt god jul.

Kramar regerar – det är bara att anpassa sig

av Söndagsredaktionen

jan-olov_anderssonStyrkekram.

Brrrr, var den spontana känslan.

Vi hade konferens.

En workshop, det är managementsvenska för övning, gick ut på att göra rubriker
i Facebook, där Aftonbladets artiklar också hamnar i den nya mediavärlden. Och där allt ska vara mer positivt än kvällstidningssensationellt.

Några nämnde alltså ordet styrkekram. Hade lyckats undvika det ordet. Tyckte nu mest att det lät som en emoji som folk kryddar sina sms med. Såg nästan tecknet framför mig. En gul kramgo figur med utsträckta armar. Brrrr, igen.

Har sedan förstått att det är ett ord som är både populärt och omstritt i Facebook-konversationer. Både älskat och hånat.

Och så kom allt tillbaka. Diskussionen och tankarna som hade förträngts i tre år. Fest hos amerikanska ambassadens presschef på Strandvägen. Generöst med taxfreesprit. Goda snittar till förbannelse. Livliga diskussioner. En australisk journalist som lite provocerande undrade varför vi svenskar alltid kramas. I tid och otid. Han hade skrivit en rolig krönika i nättidningen The Local om hur folk i Sverige aldrig kommer iväg hem från fester, för alla ska kramas, oavsett om man inte har sagt ett ord till varandra. Kramandets vinnare är taxichaufförerna som väntar på gatan.

När startade denna inflation i kramar och varför? Är det ett överklassfenomen? Ett Stockholmsfenomen?

Föräldrarna till folk i min generation gjorde det väl aldrig.

Vad är det för fel med att skaka hand och säga Hej, Jan-Olov eller bara nicka lite lagom coolt till varandra och säga Tjena!, som i Kanal 5:s Café Bärs.

Men loppet är kört, har jag förstått.

Invändningar som att det är påtvingad intimitet, smörigt eller hycklande närhet, håller man bäst för sig själv.

Man vill ju inte vara okänslig.

För alla kramas. I tid och otid. Har arbetskamrater som kramas med varandra som om de hade varit borta på en världsomsegling, när de egent­ligen bara varit borta en dag.

Visst, där finns ju några vänner och släktingar där en kram är befogad. Och med sin käresta, förstås, om man har någon. Där har man ofta sina speciella ritualer, men de angår ingen annan.

Ett möte med Lisa Ekdahl häromveckan fick mig också att fundera vidare kring det här med kramar.

Intervjun fick viss uppmärksamhet i sociala medier för Lisas raka och feministiska sågningar av mig och några av mina frågor.

– Hör du hur du själv tänker, Jan-Olov? Patriar­katet faller, inom din livstid. Det är lika bra du hakar på, sa hon när hon tyckte några av frågorna var på tok för gammaldags gubbtrötta.

Annars var det som helhet inte alls ett konfrontativt möte, utan vi hade en väldigt trevlig en och en halv timme tillsammans.

Fick faktiskt en riktig björnkram när vi skildes åt.

Nu är det bara att anpassa sig till den nya verkligheten. Sociala medier och kramar regerar.

Fast fortfarande återstår problemet hur hel- eller halvhjärtat man ska kramas.

Hur gör man när utsträckta armar möts av en utsträckt hand? Hur kommer man överens om längden eller hårdheten i kramen? Hur gör man när man har ett glas
i handen och kvinnan en svindyr klänning? Eller när någon man avskyr förväntar sig en omfamning? Räcker ett Tjena då?

Problemet med kvinnor som tror de är med i franska filmer och vill kindpussas x antal gånger, tar vi en annan gång.

För övrigt är nog styrkekram, egentligen, ett rätt fint ord.

Men det blir urvattnat om det skickas genom cyperspace. Det ska vara en riktig styrkekram.

Veckans krönikör

Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 61. Familj: Olle, 17, och Greta, 16, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud

1. När jag blir pensionär ska jag …

… fortsätta att vara en livs­njutare. Kanske skriva en bok om över 40 år som kvällstidningsjournalist. Hylla de som förtjänar det och ta heder och ära av alla nollor man mött.

2. Jag får fjärilar i magen när jag …

… tänker på att Donald Trump snart flyttar in i Vita huset.

3. I mitt hem skulle jag aldrig kunna vara utan …

…en stor balkong. Mysig sommarstuga och praktiskt förvaringsplats resten av året.

4. Jag blir kär när …

… först leenden och blickar, sedan samtal, antyder att vi är på samma våglängd.

Allt tindrar inte på Tinder

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenHon hade redan bytt om två gånger men bestämde sig till slut för svarta jeans och en grå topp: ­Anonymt, bekvämt och inget som gick att läsa av. De skulle ses vid sju på en bar inne i stan. Inte för trendig men heller ingen sylta. Det var ett ställe dit hon inte brukade gå särskilt ofta – risken att stöta på någon hon känner var låg.

– Efter tio minuter och ett glas cava sa han att han ville ha sex!

Det är fest hos en nyseparerad vän och förutom vin, ost och kex bjuds det friskt på anekdoter om både den ena och den andra misslyckade dejten som hon har varit på sedan hon skaffade dejtingappen Tinder. Snart trängs nästan hela festsällskapet i det lilla köket där det utbyts dejtinghistorier. En del mardrömslika, en del galna. Men så här i efterhand och framförda med klipsk och drastisk humor blir de alla till små underhållande dramer.

– Vad är det för fel med sex efter tio minuter? Jag har dejtat samma kille fem gånger nu och vi har inte ens kysst varandra än. Vad tusan ska jag göra?!, säger hon som är småkär men konfunderad.

En av männen i sällskapet berättar att han trycker gilla på nästa alla men får sällan gilla tillbaka och det är då mobilerna åker fram och vi börjar jämföra Tinder-profiler.

– Vad är grejen med alla dessa tränings- och äventyrsbilder? undrar någon.

– Tjejerna är ju sjukt mycket snyggare än männen, ­konstaterar vi alla.

– Särskrivningar går helt bort för min del, säger hon som är lingvist, och får medhåll från de flesta.

– Jag är trött på alla dessa fika-dejter. Det ska fikas och fikas. I timmar!, säger han som snart har fått magsår av ­alla kaffe med påtår.

En kan ju undra varför så många bemödar sig med att använda Tinder eller andra dejtingforum. Vi är vänner och vänners vänner. Några vill finna kärleken, andra en att dela natten med. Och för några händer just det där som många hoppas på. De träffar någon som de faktiskt gillar. Men inte utan ett antal misslyckade dejter först.

På sidorna 52–57 berättar skådespelaren Krister Henriksson om sin klassresa, om kärleken och om de yngre vännernas ­Tinder-vanor:

”Plötsligt fipplar de med mobilen, då har de träffat någon på Tinder. ’Vad gör ni när ni träffas?’ frågar jag. ’Vi tar en öl och sedan går vi hem och ligger’, säger de.”

Kristers vänner verkar ha det mycket enklare än mina. Men det är så klart lättare att gå hem och ligga än att bli kär.

Sida 1 av 147
  • Tjänstgörande redaktör: Karolina Strömbäck Horney
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB