De pratade aldrig om barnen som dog

av Söndagsredaktionen


MAGNUDSEDLUNDEgentligen skulle jag
ha två äldre ­syskon, Cecilia och Mathias.

Men det blev inte så.

Jag var 10 år och satt vid köksbordet med en sladdrig ostsmörgås framför mig när mamma berättade att jag noga räknat var nummer tre i syskonskaran. Det råkade bara vara så att Cecilia levde en ynka dag 1973 och att när Mathias föddes 1975 så överlevde han endast
i fyra dygn.

När mamma väl hade berättat detta så pratade hon aldrig igen om barnen som dog. Inte pappa heller. Vad de egentligen kände höll de för sig själva.

Kanske var det den bästa lösningen för dem, att tiga och glömma, men jag undrar om de inte gjorde sig själva en björntjänst.

När mamma på äldre dar fick en hjärntumör försvann plötsligt alla spärrar. Hon pratade om saker hon aldrig tidigare nämnt: om alla missfallen, om skuldkänslorna för de döda barnen, om hur jobbigt det var att folk frågade ”Är det inte dags för en liten snart?”.

– Det är så respektlöst att fråga så. De vet ­ingenting. Ingenting!

Jag hade aldrig sett mamma så förbannad tidi­gare.

Känslor och berättelser som legat uppdämda i decennier forsande plötsligt ut. Hon redogjorde för i princip alla familjehemligheter sedan tre generationer tillbaka, och genom alltihopa gick en röd tråd: kvinnor som tigit. Våld, missbruk, självmordsförsök, förlossningsskador, aborter, sjukdomar, missfall – händelser som förändrar en människa i grunden, men som man under inga omständigheter pratade om. Då.

Jag undrar vilka mina föräldrar hade varit om de gått igenom samma elände i dag, för nu talas det ju faktiskt om dessa saker.

Det är paradoxalt att sociala medier som ­Facebook, Instagram och Twitter både är platser fyllda till brädden av hat och hot, samtidigt som de är ett forum som gör det möjligt att öppet ­berätta om erfarenheter som det tidigare varit tabu att ens antyda.

Förmodligen hade mina föräldrar mått bättre av att dela med sig av det de varit med om. Ett Facebookinlägg, en podcast, eller några bilder – bara någonting annat än att låtsas som att ingenting hade hänt.

Efter att mamma dog gick jag igenom hennes papper och foton. Av Cecilia fanns inte ett spår. Hade jag inte fått det berättat för mig, skulle jag aldrig vetat om att jag haft en storasyster.

Av Mathias hittade jag bara en sak, en gulnad urklippt dödsannons halvt gömd i ett gammalt fotoalbum. ”Vår käre lille Mathias”.

Annars: Nada. Inga gravidbilder, inga ­dagboksanteckningar, inga kondoleanser, ­ingenting.

En så anmärkningsvärd avsaknad av ­minnen kan bara vara resultatet av att någon rensat ut och kastat dem.

Det gör ont när jag tänker på det.

Visst är det okej att vara hemlig, att inte dela med sig av allt man råkar ut för, men för mina föräldrar tror jag att det gick för långt. De teg och vägrade släppa in andra i sin sorg så till den grad att de begick våld på sig själva.

Jag önskar att de kunde ha berättat mer, att de hade vågat dela med sig mer om Cecilia och Mathias, ­mina syskon som i dag skulle ha varit 43 ­respektive 41 år gamla.

För det måste väl ­ändå vara bättre än att lida i tysthet?

Veckans krönikör

Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 38.
Bor: Östermalm i Stockholm.
Familj: Fästmö, styvkatt, lillasyster.
Gör: T.f. redaktör på Aftonbladet Klick.
Kuriosa: Har förätit sig på råbiff.

4 x tankar i mitt huvud:

Jag skulle kunna begå brott om …
… jag hade lust.

2 Jag trivs särskilt bra när …
… allt är tyst.

Om jag är ledsen vill jag …
… vara ensam.

Det vackraste ord jag vet är …
… skatteåterbäring, för att det betyder att jag slipper restskatt.

Alla liknar inte sina föräldrar

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenJag har fått mammas höga kindben och stora ögon, ­säger Emma och fejkar ett halsbloss på mentholen.
– Men tyvärr har jag fått pappas potatisnäsa, ­tillägger hon snabbt.
Emma är smart. Till skillnad från oss andra kan hon uppfatta ekot av sitt eget självberöm och kvickt väga upp det.

Vi är 13 år och står på skolgården och tjuvröker. Fyra tjejer som snart ska bli vuxna pratar om utseende och våra föräldrar. Emma och Bodil säger att deras mammor är snygga.

De har båda svartvita foton av sina föräldrarna från när de var unga. Jag har sett de där bilderna när jag har varit hemma hos dem efter skolan. De hänger på väggen i svarta ramar bredvid vidsträckta bokhyllor, de står på något skrivbord. Emma med höga kindben har ett foto av sin mamma på sitt nattduksbord: Drömsk blick under kort mods-lugg. Det är ett porträtt som väcker vännernas beundran och hos Emma en naiv stolthet.
– Ja, du är väldigt lik din mamma, snygga båda två, säger jag men i tanken är jag snål: Så himla märkvärdig är den där mamman faktiskt inte. Hon ser väl ut som folk gör mest.

– Vad jobbigt det måste vara att inte vara lika snygg som ­sina föräldrar, säger Bodil.
Vi skrattar medan Bodil urskuldar sig. Hon menade ju inte någon av oss, det var bara en tanke som flög i henne, kanske hennes egen rädsla. Jag skrattar för att jag har hunnit bli så mycket tonåring att jag inte vill vara lik varken mamma ­eller pappa. Nej, verkligen inte – jag vill vara jag, bedyrar jag ­malligt inför mina vänner, fastän jag flera gånger har fått höra att jag är lik både den ena och den andra.

Camilla, den fjärde vännen i sällskapet, har hela tiden nickat inkännande men stått tyst. Nu skrattar även hon.

Camilla, som är bäst i klassen och som inte tjuvröker. ­Camilla som alla killar blir kära i.

Vad tänkte hon på när hon stod där med oss tre självupptagna vänner? Camilla som är adopterad och som inte har en förälder att se sitt utseende i.

Och vi då? Tänkte vi någon gång på att hon inte var inkluderad i detta ”vem är vi mest ­lika”-dravel? Mitt pretentiösa val att inte vilja bli jämförd med mina föräldrar var ju så enkelt. Och framför allt: Det var mitt val.

Jag skäms över minnesbilderna, över allt vi tog för givet. Och jag hoppas att
Camilla skrattade åt oss den där dagen, och inte med oss. Åt vår dumhet. Åt vår självgodhet. Åt vår aningslöshet.

På sidan 64 träffar vi Sanna, Sofia och Anna som alla har blivit adopterade. I dag är de vuxna.

– När jag själv fick barn blev det som att jag ­kände mig mer hel. Att jag för första gången i livet fick en koppling till en annan människa, som såg ut som jag, säger Sofia Orefjärd.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Om natten regisserar vi filmen om hämnd

av Söndagsredaktionen

Asa_passanisi_bloggMannen gick över gatan. Han såg aldrig bilen.

Mannen blev överkörd. Han klarade visserligen livhanken – men dömdes till ett långt liv utan armar och ben.

Alternativt: Mannen låg i sjukhussängen. Oförmögen att kommunicera. Men klar i skallen. Och allt han tänkte på var henne.

Världens vackraste, smartaste, mest fulländade kvinna.

Var fanns hon nu? Jo, hon befann sig naturligtvis på andra sidan jorden. Stenrik, snygg, vältränad och lycklig.

Alternativt …

Äh. Det viktiga är inte detaljerna i filmen som spelar i huvudet. Det viktiga är ATT filmen ­spelar. Om och om igen.

Och den stora frågan är naturligtvis: Varför i helv ..?

För om dagen existerar han inte. God, no. Om dagen är tankarna på idioten som senare skall bli överkörd, manglas och förpassas till evigt ­lidande puts väck, borta.

Men bara timmar senare drar alltså den ­besynnerliga filmen i gång igen.

En väninna hade en återkommande sådan som gick ut på att hon sprang över en åker – och att mannen som lämnat henne – sprang efter. Han sprang och sprang men kom aldrig i kapp. Hon däremot, struttade vidare på lätta ben och till skillnad från den lite småfeta figur hon hade ­varit under deras relation hade hon nu: Gått ned tio kilo. Blivit lagom snyggt solbränd. Låtit håret växa …

Och så vidare.

En annan kompis var så arg på sin ex-make att hon ägnade nätterna åt att planera en kupp som gick ut på att HON blev hans chef.

Naturligtvis gav hon honom sparken.

Naturligtvis älskade han henne. Och så vidare.

Jag och några kollegor pratade om det här för ett tag sen.

Vi kom fram till att vi alla varit med om att ha författat och regisserat en sån här hämndfilm. Och att det skett när kränkningen blivit omöjlig att hantera.

Kanske hade idioten varit otrogen. Kanske hade han bara gett sig av. Ibland hade han faktiskt bara köpt fel slags present.

Men känslan av svek hade varit densamma, och i det hade det besynnerliga hatet frodats och lett till att föremålet för hämnden blivit stympad, arbetslös, fattig, eller något annat hemskt.

Gång på gång – i en slags evighetsfilm.

Det här är naturligtvis inget vi pratar högt om.

Ändå är vi inte så ensamma om hämnd­filmerna som vi tror. Enligt en amerikansk studie i ämnet vill sex av tio hämnas på sitt ex. Den stora massan låter tack och lov hämnden stanna vid en film på repeat.

”Han är fattig och ful.”

”Jag är rik och snygg.”

Och så vidare.

Jag tänker så här: Visst kan det te sig ologiskt att ägna ett okänt antal nätter åt dessa absurda tankesysslor. Men hade vi kommit vidare utan dem?

Hade kvinnans odrägliga ex, han som sprang i cirklar över åkern, kunnat raderas från näthinnan, om hon inte fantasi-plågat honom lite först? Förmodligen inte.

Hade kompisen som kickade sitt ex från jobbet kunnat träffa sin drömprins – om hon inte först fått fantasi-­förgöra sin plågoande?

Jag tror inte det. Jag tror att ältandet fyller en viktig funktion.
Jag tror att det är så vi blir klara.­

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Gör: Reporter på Aftonbladet.

Familj: Tre döttrar, 19, 17 och 12 år. Och förstås katten Svea, 9 år.

4 x tankar i mitt huvud:

1. Jag skulle kunna begå brott om  …

… någon avsiktligt skadade mina barn.

2. Jag trivs särskilt bra  …

… när jag är utvilad, ­frisk och ledig.

3. Om jag är ledsen …

… vill jag först ”prata av mig” och sen krypa ner ensam i ett svart hål.

4. Det vackraste ord … 

… jag vet är fred för att ingenting betyder mer för mänskligheten.

Tänk om vi skulle vända på steken

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenHar ni något med kött?

Vi befinner oss på en halvdyr restaurang och har precis hunnit läsa igenom menyn när frågan dyker upp. En i vårt kompisgäng äter inte vegetarisk kost och nu spanar han lite uppgivet över listan med maträtter som en efter en visar sig innehålla grönsaker och baljväxter men inte en endaste liten köttbit.

Servitören ser förbryllad ut när han får frågan.

– Du kan få stekta auberginer, svarar han.

Vår vän ler mer trött än roat och förklarar vant att auberginer faktiskt inte är kött.

Vi andra runt bordet skruvar på oss. Varför kan han varken äta vegetarisk eller vegansk mat som alla oss andra?

Servitören försvinner ut i köket och när han kommer tillbaka skiner han upp i ett stort leende.

– Jag hittade lite bacon, säger han.

Vi pustar alla ut och lite senare när maten kommer in – melongazpacho med sojamarinerad shiitakesvamp, kryddiga veganburgare med picklad rödlök, grenadisk currygryta och mexgryta med chipotlechili, får vi påminna oss om att trots vår hunger äta långsamt – detta är för gott för att slukas. Sedan kommer vår väns tallrik in: Några torra bitar bacon simmar ensamma omkring i en pöl av gräddsås.

Vi äter och dricker och när någon sedan beställer in en ­tredje flaska vin blir vi lite mer frispråkiga.

  Varför äter du kött? Vill du stödja köttindustrin? Får du inte i dig för mycket protein? Vet du inte att kött är farligt, du har ju mycket större risk att dö i cancer? Det är ju nästan lika farligt som att röka!

– Och du förresten, är det inte svårt att laga goda kötträtter?

Vi överöser vår vän med frågor som tålmodigt svarar. Han har varit köttätare sedan han var 26, nu är han 43, så vid det här laget är han rutinerad.

– Att tillaga kött är inte alls komplicerat, förklarar han.

På sidan 54 hjälper vi dig, som likt vår vän, gärna vill äta kött men inte vet var du ska börja. Här hittar du smakrika men enkla recept – alla fulla av kött.

Lycka till!

OBS! OBS! OBS! Ni har så klart redan förstått, men för säkerhets skull: Detta är en tvärtom-krönika. Min vän äter inte alls kött – han är vegan, och som det blir han ofta ifrågasatt (och serverad trista rätter på krogen).

På sidan 54 hittar ni därför inga recept på kött,  däremot de veganska rätter som jag nämner ovan i krönikan.

Men en sak är fortfarande inte utredd. De flesta är väl överens om att det är bättre att äta mer grönt och mindre kött? Så varför får då ändå min vän oftare frågor om sitt matval än jag?

Frågan ”varför äter du kött?” har jag nämligen aldrig fått.

”Vänd på konceptet – skriv en anti-bucket list”

av Söndagsredaktionen

jan-olov_anderssonSedan några år tillbaka pratar folk om sin bucket list. Saker man ska göra innan man dör. Det dyker upp som samtalsämne allt oftare. Googla och ni hittar massor av sajter om det. Erik & Mackan har förverkligat sina drömmar i flera (rätt roliga) tv-serier på TV 6.

Märkligt nog tycks fenomenet ha tagit fart på grund av den rätt kassa filmen The bucket list (Nu eller aldrig på svenska), som kom år 2007 och hade Jack Nicholson och Morgan Freeman i huvudrollerna. Deras rollfigurer träffades på ett sjukhus, hade cancer, en var stenrik och så prövade de på allt möjligt de hade drömt om under en jorden-runt-resa. Filmen är två plus. Fast blev succé i USA och en del andra länder. Flopp i Sverige.

Vad har du på din bucket list? undrar folk.

Oj, massor, om man får drömma. Spektakulära jorden-runt-resor, förstås, med nära och kära. Skriva en bästsäljande och prisbelönad bok. Spela med tröja nummer 7 i Manchester United. Gosa med Salma Hayek. Säga fuck you till en och annan chef. Hämnas på sadisten som var min plutonschef i lumpen.

Så blir det kanske inte. Av brist på pengar, tid, talang, ålder, utstrålning, mod och att jag inte vill sitta i fängelse. Har det ju rätt bra ändå. ­Underbara barn, är fortfarande nykär och kommer kanske ändå att kunna genomföra en del av de resor och andra projekt jag drömmer om.

Tycker också att man kan vända och vrida på konceptet. Ha en Anti-bucket list. Och en Återanvändnings-bucket list.

Har mycket medvetet inte sett Bruce Springsteens konserter på åratal, för att det aldrig blir lika bra som minnena från 1981 och 1985. Har inte sett om Wim Wenders-filmen Paris, Texas sedan världspremiären i Cannes 1984, för att det nog bara är Ry Cooders gitarrslingor som håller. Åker av princip aldrig till Ibiza igen, för att tjurfäktningsarenan där Bob Marley & The Wailers höll en magisk konsert, numera är en ful parkeringsplats.

Och så finns det saker man vill göra om och om igen.

Som att återuppleva ljuset, värmen, solen, utsikten, lugnet, maten, ”mina” rum på hotellet, ägaren Vasilis galenskaper, ja, hela stämningen på min grekiska favoritö Antiparos.

Man kan hävda att ”vänskapen” med ägaren till vietnameskrogen Le Jade i Cannes är hjärtlig på ett både ytligt och, för mig, dyrt sätt. Har ätit där väldigt många gånger varje år sedan 1980, min första filmfestival. Får alltid bord, hur fullt det än är. Ägaren och jag har åldrats ihop. Det finns något fint i det, även om han kanske inte bryr sig när festivalen är över.

Och sedan kan man snöa in på saker.

Åt under en Florida-semester för några år ­sedan den mest fantastiska pastarätten, Shrimp Provencale, i hela mitt liv. Går inte att beskriva i ord hur ljuvlig den var. Och då drack jag ändå vatten och kunde inte fullt ut njuta av den sköna stämningen vid den fyrkantiga baren, då jag skulle köra bil ett par mil tillbaka till hotellet.

Har längtat tillbaka ända sedan dess.

De som har läst min förra Söndags­krönika, vet att det finns en flickvän som vill lura mig att ­börja spela golf under en ­resa till Florida. Nu i ­dagarna äger den rum.

För mig är det en självklarhet att resans höjdpunkt är en omväg på 20–30 mil fram-och-tillbaka bara för att äta en maträtt i Islamorada för $23,99, plus dricks.

Återstår att se om man kan vinna den kampen, i USA:s golfbanetätaste delstat, med 1 300 ­banor …

Veckans krönikör:

Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 61. Familj: Olle, 17, och Greta, 16, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud:

Jag skulle kunna begå brott…

… om Robert De Niro och jag höll i vapnen och det var en scen
i en ny Martin Scorsese-film.

Jag trivs särskilt bra…

… när jag har en helkväll på PA & Co med gamla innebandygänget.

Om jag är ledsen…

… vill jag att soundtracket är en vemodig Lucinda Williams-låt.

Det vackraste ord jag vet…

… är existensmaximum, för att det är enligt den parollen man borde leva livet. Annars kan man lyssna på den klassiska Hansson De Wolfe United-låten från 1981.

Den otroliga konsten att hinna med allt!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenMin vän Denise föddes i staden där Jeanne d’Arc brändes på bål 1431. Redan där blir hennes liv spännande – det hjälper att ha en bra inledning på frågan: Var kommer du ifrån?

– Allt var så annorlunda där. Skolan mer strikt, ändå ­kändes det mer färgstarkt, brukar hon säga när hon berättar om tiden i sin hemstad Rouen i Normandie.

Franska namn och titlar, grannen som både rökte pipa, hade kurvig mustasch OCH basker. Lärarna som alltid drack vin till lunchen, utflykterna till gamla slott om ­söndagarna. I mina öron blir hennes barndomsskildring till storslagen film.

Redan när Denise var tio flyttade familjen till Storbritannien. Det blev ny skola, ny skoluniform, nya intressanta ­personporträtt. Sedan kom hon till Sverige. Slutade hennes liv bli intressant här, blev det stiltje?

Nej, hon gifte sig, startade egen firma, flyttade ut på ­landet, skilde sig, flyttade till staden, gifte sig igen, flyttade till USA och gick konstskola, skilde sig igen.

Nu är hon tillbaka i Frankrike, har varit gift tre gånger och däremellan haft ett otaligt antal älskare. Hon har rest till platser jag ­bara kan drömma om och är, när hon inte målar sina tavlor, en framgångsrik vinexportör.

Och nej, Denise är inte 72 år. Hon är 42! Hennes liv ­verkar vara så mycket längre och samtidigt snabbare än mitt, brukar jag tänka. Hur hinner hon ens med att bli kär så ofta? Hur hinner hon måla så mycket, resa så mycket vid ­sidan av sitt vanliga arbete? Och varför har jag inte hunnit med ens hälften av allt det där? Har vissa människor fått fler timmar per dygn?

Det här funderade jag återigen på när jag för några veckor sedan satt hos frissan och läste skvallertidningar. Kändisar är som Denise. De hinner med att hoppa på massor av jobbtåg, skilja sig och snabbt träffa en ny, gå på gym och yoga, göra en kokbok, gå på jättemånga fester och alltid ha ­roliga vänner att mingla med. Jag räknar ­efter och inser snabbt (nåja) att jag skulle ­behöva 30 år till godo för att uppnå detta.

Kayo är en av de där som har hunnit med så mycket. Hon har varit sångerska, dansare, programledare, skådespelare och schlagerartist. Nu tar hon ett nytt kliv i karriären och ställer sig på teaterscenen. ”Vissa saker i livet kan bara inte vänta”, säger hon. Jag önskar att jag hade mer Kayo i mig! På sidan 44 kan ni läsa om denna modiga, insiktsfulla människa som man inte kan annat än falla för.

Kommer dagens unga att känna vemod?

av Söndagsredaktionen

Webb_AnnaAnderssonMin äldsta bror fyllde 50 härförleden och jag ville leta fram en bild av oss tillsammans, hela syskonskaran om fyra. Som vanligt när man börjar bläddra igenom gamla album blev jag sittande. Tittade på alla dessa jular, födelsedagar och soliga stranddagar på olika campingplatser.

Vissa saker fastnade jag lite extra för: de där små detaljerna på bilderna som påminner om min barndoms vardag. Jag tittade på tapeterna, på porslinet på julbordet och handdukarna som vi sitter insvepta i på strandbilderna. Det är ­faktiskt dessa detaljer som väcker starkast ­minnen. Ibland blir det nästan till fysiska ­förnimmelser, sträv frotté mot solvarm hud, smaken av apelsin­saft i en, vit engångsmugg.
Det jag känner är väl nostalgi?

Till skillnad från vårt 70-tal så får de som ­växer upp i dag sin barndom dokumenterad i detalj, nästan dag för dag. Alla har kameror med sig överallt och inget är för småttigt för att förevigas – lunchmackan, promenaden, ett par nya skor… Och jag undrar: kommer dagens unga att känna samma vemod över en bild på Instagram, som jag gjorde över ett gammalt foto från 1980?

Jag kan kasta en enda blick på en viss badbild för att få tag i en minnestråd som repar upp en hel historia – campingplatsen på Öland, bråket jag hade med mina brorsor, att morfar gav mig en krona att köpa glass för som tröst men redan då var en krona för lite för att det skulle räcka till en glass och att jag inte visste hur jag kunde säga det till morfar utan att låta otacksam… Ja, ni hör ju.

Grejen med mina gamla bilder är ju att vi då fotade bara vid särskilda stunder – kom vardagen på bild så var det mest av en slump, som med badhanddukarna. Fotona var heller inte ­lika närvarande som de är i dag. De klistrades in i ett album som stod i en hylla och, tja, där stod de. Få tittade, ingen lajkade.

Jag lägger ingen värdering i det (tror jag) men om man har hela sitt liv i sin hand hela tiden, när ska då dammet hinna lägga sig över den tid som gått? Facebook ser ju till och med till att ­påminna om gamla bilder som man lagt upp (och de är ju sällan särskilt minnesvärda, om man ska vara ärlig). Jag hör ju hur ­gammalgnällig jag ­låter men kan lova att jag beter mig som alla ­andra i dag. Det är nog snart tio år sen jag lät framkalla en bild på papper, mitt senaste decennium finns också bara digitalt. ­Hittills känner jag ingen nostalgi när jag ­backar bak på mitt FB-konto men vad vet jag, det kanske kommer.

Hur som helst, jag hittade en syskonbild. Den är tagen 1979 i Brighton, vi står där alla fyra och jag har en sån där Herr Nilsson-apa på ­armen, en ­levande apa som man fick ­betala pengar för att bli fotograferad med. Jag tittar noga på mig själv: klänningen som mamma hade sytt och den där väskan, jag och ­syrran fick varsin och i locket, på insidan, hade mamma textat våra namn och telefonnummer. Jag minns hur den kändes under handen och hur den luktade. Jag minns exakt.

Annaandersson

Veckans krönikör:
Namn: Anna Andersson, 45. Bor: På Lilla Essingen, Stockholm. Familj: Ingen egen familj. Gör: Redaktör för Partiprogrammet på Aftonbladet TV.

Fyra tankar i mitt huvud:
Det märkligaste rykte jag hört om mig själv är…
… att jag skulle vara sportig.
Jag längtar alltid till våren för att…
… då återvänder ljuset och med det livsandarna.
Kärlek för mig är…
… närhet och respekt.
Senast jag ljög …
… var antagligen när nån frågade ”är du förvånad?” och jag svarade
”nej”. Jag ljuger väldigt sällan men upphör aldrig att förvånas.

 

 

De drog på sig brallorna för dig

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenTog du på dig kjolen, eller valde du byxorna i  morse? Om du tog det senare, sänd en tanke till Elizabeth Smith Miller och Luisa Capetillo. De drog nämligen båda på sig brallorna långt innan det ansågs passande för kvinnor att bära annat än kjol eller klänning i västvärlden.

Vi börjar med kvinnorättskämpen Elizabeth Smith Miller. En vacker vårdag 1851 satt hon och påtade i trädgården hemma i New York. Hennes långa, tunga kjol släpade i marken­ och Elizabeth suckade högt över det, för sysselsättningen, opraktiska plagget som verkade vara i vägen hur hon än satt. Efter några timmar hade hon fått nog. Aldrig mer ­skulle hon gräva i kjol. Banne mig!

Elizabeth Smith Miller letade fram ett par vida, tunna byxor som snördes ihop vid vristerna – en modell som var vanlig i Mellanöstern och inte helt olik det vi i dag kallar för haremsbyxan. Några dagar senare besökte hon, iförd dessa brallor, vännen Amelia Bloomer som var redaktör för The ­Lily – den första nyhetstidningen för kvinnor. Amelia blev förtjust. Detta var precis vad moderna kvinnor behövde, tänkte hon och publicerade bilder på byxorna, som snabbt kom att kallas för Bloomers efter henne själv. Men Bloomers blev en kortvarig fluga, de kvinnor som bar plagget blev hånade och reformen hamnade på hyllan.

Och så har vi Luisa Capetillo. Historien berättar att hon var en fackföreningsaktivist och anarkist som stred för arbetarnas och kvinnornas rättigheter. ”Kvinnor ska ha samma ­rättigheter att rösta som män!”, deklarerade hon redan 1908. Hon var då 29 år gammal och Puerto Ricos ­första suffragett. Men det skulle dröja elva år till innan Luisa gjorde något som verkligen utmanade landets konventioner. Ja, det hon nu gjorde var mycket värre än de arbetarstrejker hon tidigare hade organiserat. Det här var mycket mer förargelseväckande än de politiska essäer hon hade­ författat. Det här var en handling som skulle sända henne i fängelse*: År 1919 iklädde sig nämligen Luisa ett par byxor.

I vårt modereportage på sidan 20 lånar vi från herrgarderoben. Sköna och löst sittande byxor, slips och kavaj är sedan länge inte bara helt tillåtet att bära som kvinna – det är en trend. Tacka Elizabeth och Luisa för det!

Och självklart går det lika bra åt andra hållet också. Är du man, gör som Keith Richards, David Bowie eller Prince. De lånade kläder av sina flickvänner och blev djärva och älskade stil­ikoner!

Händelsen ombord skaver fortfarande

av Söndagsredaktionen

ErikaScott_bloggenDet är strax före avgång, besättningen gör sista kollen av handbagage och säkerhetsbälten för att vi ska kunna lämna Gardemoen och lyfta mot Arlanda. Planet, som är av typen Boeing 737, rymmer 141 passagerare och är fullt så när som på en stol: Den precis framför mig. Jag sitter på 21 C, alltså närmast gången.

Själv paxar jag alltid ett så kallat ”aisle seat”, i den mån det går, eftersom jag är som alla
andra: Jag vill gå på toa utan krångel och kunna kasta mig upp och ut ur kabinen i samma
sekund som maskinen har nått gaten.

Jag sitter och är nöjd över min perfekta placering då den allra sista passageraren kommer stressande i mittgången. Det är en svensk kvinna, jag gissar att hon är någonstans mellan 55 och 60 år. Hon har kortklippt, slingat hår, är klädd i jeans, dunkappa och bär klarröda glas­ögon långt ut på nästippen.

Hon stannar vid 20 C, ser sig snabbt omkring och säger med en vass och omotiverat hög röst:
– Ursäkta, det där är visst min plats.
Det går inte att ta miste på indignationen i repliken, riktad mot en annan medelålders kvinna på plats 20 D, också ett yttersäte. Kvinnan, som bär slöja på huvudet, tittar frågande först på sin uppretade medpassagerare, sedan på sin tonårige son, som ruskar osäkert på ­axlarna. 

Röda Brillorna himlar med ögonen och viftar insinuerande med boardingkortet som vill hon poängtera: ”De kan inte ens läsa”, innan hon med en djup suck sätter sig på den enda lediga platsen i planet. Den som är en blåkopia på den hon anser sig ha rätt till.
Beteendet är uppenbart rasistiskt. Hade Röda Brillorna betett sig på samma sätt mot mig eller en snubbe i kritstrecksrandig kostym?
Inte en chans.
Hon gör det inte ens för att hon blir snuvad på ett attraktivare säte. Hon gör det bara för att.

Bara för att hon anser att hon får. Har rätt. Är mer värd.

Kvinnan i hijab letar kvickt fram sitt boardingkort, papperet som bevisar att hon och hennes son är rätt placerade, som bekräftar att hon både kan läsa och förstår reglerna ombord på en SAS-flygning. Och hon gör det tålmodigt och resignerat. Varje gest, minsta rörelse visar att hon är van vid att bli ifrågasatt, anklagad, påhoppad.
Röda Brillorna sneglar på resedokumentet, nickar, men ber inte om ursäkt.

Scenen är över på tio sekunder, men jag hinner tänka: Borde. Göra. Något. Kräva avbön av Röda Brillorna. Läxa upp och hojta ”skämmes”.
Men jag gör det inte.
Jag och alla andra, som sitter inom ­reaktionshåll, förblir tysta.

Vissa intalar sig säkert att debaclet är en oskyldig missuppfattning, men obehagligt många – det är jag tämligen säker på (närmare 19 procent av svenskarna stöttar Sverigedemokraterna enligt Aftonbladet/Inizio den 23 mars) – tycker att Röda Brillornas agerande är rätt ­rimligt: Det är nog nu. Stäng gränserna. Kör ut dem.

Det är snart ett halvår sedan den där incidenten ombord på SK 868 och det går knappt en dag utan att jag tänker på den. Vad var värst? Röda Brillornas fördomsfulla främlingsfientlighet, eller min och mina medpassagerares ­flathet?

Tystnad är förtryckares bästa vapen, så jag vet svaret. Och skäms.
Nu och för evig tid.

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott, 50. Bor: Stockholm.  Familj: Gift med Daniel, 47, barnen Joel, 18 och Freja, 16, samt whippetarna Tuff, 8, och Monty, 6. Gör: Överordnad chef för Aftonbladets samtliga magasin.

Fem tankar i mitt huvud:
När jag är sjuk vill jag …
… bli frisk, så klart. Under tiden nonstop-tittar jag på Nurse Jackie.

Jag dansar om …
… någon bjuder upp. Att nobba en svängom är ohyfsat.

Det skulle aldrig hända att jag …
…  hoppar bungy jump.

Jag önskar att jag hade skrivit …
… Om det var krig i Norden av Janne Teller för att den är synnerligen briljant, träffar som ett knytnävsslag och vänder upp och ner på världsordningen beskriven i min krönika.

Som min sista måltid i livet, skulle jag välja …
… sjuka mängder skaldjur och obegränsad mängd champagne. Vill vara mer än lovligt berusad den dagen jag ska gå hädan.

 

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Släkten är värst!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenRedigerar-Hanna här på jobbet är släkt med Gustav Vasa och några skrivbord bort, på Klick!-redaktionen, sitter Magnus som är släkt med både Umeås grundare och, enligt osäkra­ källor,  en irländsk kung på 900-talet. ”Min man kan vara släkt med Jock Jocksson som lurade angripande ryssar till det brusande Jockfallet som tog deras liv”, berättar Monika när vi äter lunch i vår stökiga matsal.

Och visste ni att på biblioteket på Tumba gymnasium utanför Stockholm jobbar Johanna som i rakt nedstigande led (25 generationer bak) är släkt med, okej håll i er nu: Robert the Bruce! Ja, ni vet han som förrådde Mel Gibson i Braveheart (i verkligheten mördade Robert the Bruce sin rival – dock ej Mel – och fördrev engelsmännen ur Skottland, det senare gjorde ­honom till nationalhjälte).

När jag frågar runt verkar det som att jag är omgiven av kollegor och vänner med kungar, blodiga vansinnesdåd och spännande personligheter i sin släkthistoria. Om min egen släkt vet jag nästan inget: Vi var bönder, vi var hästhandlare, vi var slaktare, vi var stora barnaskaror. Men ­någon kung? Det tvivlar jag på.

På sidan 30 skriver vi om släktforskning och om hur du går till väga för att spåra dina förfäder, eventuella kungligheter och vem vet, kanske en mördare!

Och en vacker dag, det vill säga när jag är 65, ska jag släktforska jag med. Inte så mycket för att hitta en drottning eller kung    det är detektivarbetet, det där letandet och känslan när en kommer vidare som lockar mig mest. För jag vet att det jag i själva verket vill ha reda på inte går att finna i några kyrkböcker. Som vilka tankar min mormor Elvy bar på. Hon som fick rå om sin förstfödda dotter i två år och sedan tvingades att adoptera bort henne. Vem var den där varma, roliga och ståtliga sagotanten som tålmodigt ­högläste för mig som barn egentligen?

Eller hur klarade någon av att, som min mormorsmor ­Anna ­Lovisa, föda och ta hand om nio barn? Och hur var det nu med hon som blev nervsvag, vad var det som utlöste det?

Så många familjehemligheter, så många frågor som aldrig ställdes högt, så många sorger som kvinnorna i min släkt tog med sig i graven. Det mest intressanta, det som präglat oss och på riktigt kan säga något om vilka vi är och varför vi blev dem vi blev är bortom all världens databaser.

Sida 1 av 140
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB