Kvinnor, skippa skrämselsnacket!

av Söndagsredaktionen

HelenaTrus_bloggJag sprack från hål till hål!
NEJ, välj inte DET sjukhuset. Personalen var katastrofal.
Va, har du INTE bokat profylaxkurs ännu?
Smärtlindringen fungerade inte ALLS.
Aha, du har inte foglossning – ännu? Vänta bara.
Du är pigg NU? Vänta bara.
Passa för guds skull på att sova, för sen kommer du lida av sömnbrist tills barnet flyttar hemifrån.
Passa på nu att göra allt det där du vill hinna med, sen är det för SENT.
Pausknapp!

Jag har blivit en del av en värld där allt är tillåtet.
Aldrig förr har jag mött så många ärliga män­niskor.
En gravidmage triggar uppenbart i gång mammors enorma behov av att ventilera. Berätta sin historia. Låta mig ta del av deras upplevelser.
Ofta skräckupplevelser.
56-timmars förlossningar. Bebisar som har varit nära att dö. Hjärtskärande berättelser som givetvis berör, men som jag har svårt att ta in.
Hade jag inte varit så hög på hormoner hade jag förmodligen hamnat i en pre-förlossningsdepression.
Jag ber ofta inte själv om det. Jag ställer sällan frågan. Utan deras ord kommer ur dem som en ostoppbar flod som hittar nya vägar. Inga detaljer utelämnas, inte ens färgen på gardinerna i rummet.
Jag vet att ingen gör det med ont uppsåt. Spärrarna verkar släppa.
Lägg ner skrämselpropagandan, om jag inte ber om den.

Efter 33 år är jag nu medlem i den innersta cirkeln. En klubb med en privilegierad skara kvinnor som kan. Som många andra var jag rädd att just jag skulle vara den som inte kan. Inte förrän jag och min man stirrade på de där två blå strecken på graviditetstestets display en söndagsmorgon insåg jag min enorma lättnad. Vi som knappt försökt alls. Jag är en av dem! Jag är en av alla dessa utvalda kvinnor som fungerar som kvinna.
Klarar jag det där, klarar jag vad som helst. Leda världen, lösa världsfreden.
Jag får uppleva kvinnans enorma styrka, kraft och mod.
När den här krönikan publiceras är det cirka 79 dagar kvar.
Då börjar livet om på nytt.
Då håller jag i en liten pojke som är till hälften jag, till hälften min mans.
Först nu förstår jag vad livet går ut på.
Vi ska visserligen inte gå runt på små rosa moln och tro att en graviditet, en förlossning, att ta hand om en annan människa är en nysning.

För vägen dit är ingen dans på rosor. Förstoppning, svullna fötter, hemorrojder, foglossning är bara något av allt där som tydligen väntar.
Men jag kan väl få leva i min harmoniska hormonbubbla ett tag till. Jag kan väl få fortsätta snooza och inbilla mig att mitt barn kommer bli det snällaste, lugnaste mest harmoniska barn i världen?
Verkligheten kommer att komma ikapp mig utan predikan, pekpinnar och uppmaningar.
Jag lovar.

5 tankar i mitt huvud

1  När jag är sjuk vill jag …
… vara ensam.

2  Jag dansar …
… om det finns musik.

3  Det skulle aldrig hända att jag …
… äter smör. Har extrem smörfobi.

4  Jag önskar att jag hade skrivit klart min bok om farmor för att …
… då skulle jag ha lediga helger.

5  Som min sista måltid i livet, skulle jag välja …
… danskt rågbröd med tryffelsalami och Alpage-ost. Lever på mackor.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Trus.
Ålder: 33.
Familj: Gift med Mattias.
Yrke: Journalist. 

Vinstpengar är ändå bara omoraliskt

av Söndagsredaktionen

svante_lidenDet har snart gått 35 år sedan lottofebern drabbade oss.

Eller om det var Hoppet. Hoppet om de stora, arbetsfria inkomsterna. Hoppet om ett liv i sus och dus. Hoppet om nya himlar och en ny jord?

Med lottovinsten skulle man kunna få uppleva ­Jehovas vittnens efterlängtade paradis på jorden ­redan i dag. Utan att passera ”GÅ.” Livet skulle kanske inte bli evigt. Men jämmerdalen skulle för alltid vara förändrad. Åtminstone för mig.

Jag har flera kompisar som spelar. En del rätt tungt. En, jag säger en, vann en massa pengar som han snart, men klokt, investerade i sanslöst dyr skotsk maltwhisky som vi i vänkretsen mer än gärna hjälpte honom att göra slut på.

Men varken han eller de andra har varit nära att kamma hem storkovan. Och med storkovan menar jag ett sjusiffrigt belopp.

Den enda gång jag själv vunnit något var det ­också sjusiffrigt: 7 kronor.

Hästar har aldrig varit min grej, annat än som ­pålägg på mackan. Så långt före Lotto var det i ­princip bara Stryktipset och det gamla hederliga ­Siffertipset som gällde.

Vissa följde Putte Kocks tips i tv och vann aldrig. Storlirarna i klassen tipsade enligt eget gottfinnande och spelade bort matinépengarna den veckan också.

Siffertipset, där man skulle tippa resultatet på fem matcher, var modellen för den som ville dra in storkovan. Det var mycket svårare, men som sagt, det var där de riktiga pengarna fanns inom räckhåll.

Jag och min kompis Zeke brukade tippa ett par rader var på vår gemensamma kupong. Det var strängt förbjudet. Ordningsreglerna på Lillänget i Sollefteå förbjöd allt spel om penningar och penningars värde på skoltid. Men vem brydde sig om sådana petitesser om man ville se stålarna forsa in?

Vi vann dock aldrig.

Utom den 30 november 1963 då vi skulle ha haft alla rätt. Om vi bara hade fyllt i kupongen. Och hade haft vett att lämna in den.

Sedan dess har jag aldrig spelat. Men ändå: Hur många gånger har man inte läst om storvinsten?

Och suckat tungt när man har läst om någon i närheten som så plötsligt – och så oförtjänt plötsligt – har fått bada i pengar. Som den där i Norrköping som sopade hem 237 lottomiljoner för två år sedan.

Så fruktansvärt orättvist.

Varför inte jag? Varför, varför?

Det faktum att jag inte fyllt i en enda lottorad i ­hela mitt liv har kanske något med det att göra.

Men i alla fall! Så fruktansvärt orättvist!!

Du känner förstås ungefär likadant. Det gör väl förresten alla rättrådiga människor som tycker att vinstpengar har något omoraliskt över sig – så länge det inte är man själv som vinner. Helst med så liten insats som möjligt.

Men tack och lov så finns det rättvisa. Tack och lov finns det tidningar som den här. Och tack och lov så dräller världen av stormrika vinnare som, tack och lov, gjort av med rubbet på nolltid.

Och hur skönt känns det då inte att få läsa om de stackare som – i  motsats till om till exempelvis jag hade vunnit – blixtsnabbt slarvat bort pengarna och efter en kort tid i sus och dus fått krypa tillbaka till den fattiga gråtrista värld de kom från. Och rätte­ligen hör hemma i.

Utan skumpa till frukost. Utan kaviar. Utan lyxbilar och exotiska långsemestrar. Och utan Rolex, handsydda skor, skräddarsydda kostymer, massvis med nya vänner och annat man kan vara avundsjuk på.

Visst känns det fint? Och visst känns det bättre ju mer de blåst bort innan kassan plötsligt ekade tom?

Hö, hö, ring till Lyxfällan liksom!!

Veckans krönika
Namn: Svante Lidén.
Ålder: 62.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Hustru Maria och sönerna Magnus och Einar.
Bor: Lägenhet i Uppsala.

5 x tankar i mitt huvud:

1 När jag är sjuk vill jag …
… bara dö. Så fort som möjligt.

2  Jag dansar om …
… jag får betalt.

3 Det skulle aldrig hända att jag …
… snackade skit om min chef  – så att han hörde det.

4 Jag önskar att jag hade skrivit …
… boken Sonen för att bättre än så kan det knappast bli. Men Phillip Meyer hann före…

Som min sista måltid i livet, ­skulle jag välja …
… vet inte, jag kanske redan har ätit den.

Vem kommer jag ­inte ångra?

av Söndagsredaktionen

Carina_B_NYSidan som är uppe på datorn är tom.
Det är en dag kvar tills min bok ska skickas till tryckeriet och en sak återstår.
Dedikationen.
Huvudet är helt blankt.
Vem farao ska jag dedicera boken till den här gången?
Jag har tillbringat timmar med att gå igenom alternativen. Jag tänker på min förra bok. På hur rätt det kändes för tre år sedan att tillägna min sambo boken. Det var så självklart att tacka människan som stod mig närmast i världen ­genom att dedicera Fadersmord till honom.
Men tiderna förändras. Föga kunde jag ana då att samma människa ett år senare skulle skicka ett sms till mig och berätta att han inte skulle komma hem igen. Någonsin. Och att jag aldrig skulle se honom igen efter det. Hade jag vetat då, vad jag vet nu, hade dedikationen sett väldigt annorlunda ut. Därför sitter jag nu med en tom sida och stirrar.
Vem kommer jag inte ångra om ett år?
Jag funderar på bokens huvudperson, mannen på death row. Men en dömd dubbelmördare kan sticka i ögonen på folk. Nej, han får ett tack i stället.

Jag funderar på läsarna som följde En vecka med döden på Aftonbladet. Men då kanske bokköparna som inte läste serien känner sig exkluderade. Nej, läsarna får ett tack i stället.
Jag funderar på expojkvän nummer två, som kom in i mitt liv efter sms-mannen och som i ett års tid fanns där. Men ett ex är ett ex av en anledning, och om jag har lärt mig något av min ­första bok så är det att vara sparsam med dedikationer till män i ens liv. Nej, extvåan får ett tack i stället.
Jag funderar på min bästis. Men i ärlighetens namn träffades vi nog inte en enda gång under bokens tillväxt. Hon var upptagen med man och barn, jag var uppfylld av bok. Bästisen får ett tack i stället.
Jag funderar på en annan av mina närmaste vänner. Men hon är också författare, och i hennes senaste bok fick jag inte ens ett ynka tack. Man KAN inte dedicera en bok till en människa som inte nämner dig i sitt tack, det är enkel ­matematik. Nej, min vän får ett tack i stället.
Jag funderar på min familj. Men deras bok­bidrag var att lyssna när jag sa ”jag åker och skriver bok i en månad och vill inte att ni stör”. Man kan ju inte dedicera en bok som tack för att ens familj håller sig undan. De får ett tack i stället.

Jag betar av bekantskap efter bekantskap. Går till sist in på Facebook för att ­fundera på om jag har glömt någon. Ingen känns klockren. Jag hittar en ursäkt till ­varje förslag. Något gnager i mig. Tills det plötsligt slår mig.
Det finns ju en självklar person.
En person som jag är dålig på att se, dålig på att lyssna på, dålig på att ge kärlek till, men som faktiskt – har jag äntligen lärt mig – förtjänar att bli sedd av mig, hörd av mig, en person som förtjänar min kärlek. En envis rackare, helt och hållet ansvarig för att boken finns. Hon och ingen annan.
Plötsligt finns det inga tvivel längre. Möjligtvis att jag verkar galen, men det tränger jag undan.
Jag ler när jag skriver dedikationen och skickar iväg Sju dagar kvar att leva till tryck.
Och tänker på hur glad hon kommer att bli när hon öppnar boken.

Veckans krönikör:
Namn: Carina Bergfeldt.
Ålder: 35.
Yrke: Reporter, kolumnist och författare.
Bor: Kungsholmen, Stockholm.
Familj: Mamma, styvfar och deras respektive, samt fem bröder och deras familjer.

3 tankar i mitt huvud:
När jag är sjuk …
… vill jag ha en riktigt bra serie på Netflix, ett halvkilo lösgodis och en nybakad kladdkaka.

Jag dansar…
… om jag är glad. Vilket jag oftast är på morgonen. De bästa dansstegen uppfinns i köket eller badrummet före klockan 08.15.

Som min sista måltid i livet …
… skulle jag välja baconlindade dadlar och min egengjorda bacon- och kycklingtårta. Bara jag får knaperstekta bacon innan så dör jag nog lycklig.

 

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Drömmen om egentid och nya perspektiv

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYHos oss är det en ständigt pågående diskussion. För är man som jag, gift med en man som älskar förändring, handlar en stor del av vardagssamtalen om att byta liv.

Därför blir jag inte särskilt förvånad när maken håller fram Ipaden och hojtar:

– Kolla på den här då! Jämtkrogen i Bräcke är till salu. Hotell, restaurang, inhomhusgolfbana – rubbet!

Dans entusiasm svalnar något när han inser att rörelsens prislapp ligger på runda 12 miljoner. Själv är jag ändå måttligt intresserad av att driva B & B-verksamhet i östra Jämtland, trots att jag har rötterna i landskapet.

Nej, för att jag ska lockas till ett fundamentalt livsstilsskifte, behöver äventyret äga rum i en exotiskare del av världen än Bräcke. För ju äldre jag blir, desto mindre attraherad är jag av det svenska klimatet.

Drömmen för mig vore att min äkta hälft fick en utlandsstationering i en nation med härligare levnadsförutsättningar. Någonstans där vi kan hasa runt i t-shirt och shorts under större delen av året. Spanien, Italien, södra Frankrike? Varför inte Alperna, så att vi får det bästa av två världar – närheten till Medelhavet om somrarna och fantastisk skidåkning under vinterhalvåret?

Det extrasmarta i den här magnifika planen är att Dan drar in degen, medan jag får en schyst paus i karriären för att fokusera på, pja … mig själv. (Och, okej då, barnen och Monty). Skulle tillfället uppenbara sig, skulle jag rösta ja till 100 procent. För vem vet vad som väntar runt hörnet? Livet är skrämmande kort, ett faktum som, föga förvånande, också blir allt påtagligare ju äldre jag blir. Kanske nappar jag på makens nästa förändringsförslag? Oddsen är höga.

Så länge det innehåller ingredienser som sol, skidåkning, och tid på att fokusera på … pja … mig själv.

ThinkstockPhotos-480290931
Nog vore det härligt med ombyte både av miljö och vardagsutsikt? FOTO: Thinkstock.

 

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Jag är en del av problemet

av Söndagsredaktionen


Magnus_Edlund_bloggJ
ag var 16 år när jag upptäckte att jag var feminist. Det gick till så här: En klasskompis som jag tyckte var dum i huvudet kallade sig själv för ”antifeminist”.

Inte ett särskilt ädelt uppvaknande, om man så säger.

Till en början var jag mycket riktigt också en poserande gymnasiekille utan någon djupare förståelse – jag praktiserade min nya ideologi främst genom att högljutt och ofta förkunna: ”Jag är feminist!”, gärna när min kvinnliga
samhällskunskapslärare var i närheten.

Det var inte mycket, men det var en början.

Grejen med att vara en posör är att man förr eller senare faktiskt har lärt sig en hel del, hur oengagerad man än först må vara. Plötsligt hade jag skrivit ett skolarbete om feminism, plötsligt lånade jag Simone de Beauvoir på biblioteket, plötsligt var Linda Skugge min idol.

Plötsligt handlade det inte längre bara om en läpparnas bekännelse.

Åren före millennieskiftet kom Nina Björks Under det rosa täcket, Fittstim och lagen om grov kvinnofridskränkning infördes. Det var här det började gå upp för mig hur utbrett mäns våld mot kvinnor är, hur många av alla de kvinnor jag träffade dagligen, eller bara såg på stan, som blivit slagna, våldtagna eller trakasserade. För första gången började jag förstå vad ordet ”patriarkatet” innebar.

Märkligt nog tog det ganska lång tid för mig att dra nästa logiska slutsats av siffrorna om kvinnovåldet – att, vänta nu, om så här många kvinnor har råkat illa ut på grund av män, då måste det ju finnas jättemånga män som slår och våldtar. Rent statistiskt så borde jag känna ett flertal våldtäktsmän och kvinnomisshandlare.

Ska jag vara krass så var det en sak att veta att jag var omgiven av offer, och en helt annan inse att det kryllar av gärningsmän bara jag kliver ut genom porten. Det var lättare att acceptera att många människor råkade illa ut, än att många utförde hemska handlingar.

Rimligen borde den här insikten helt ha förändrat min syn på andra män, till mina vänner och kollegor. Men det har det inte, och jag har bara nyligen insett, och accepterat, varför.

Jag är en del av problemet.

Hur gärna jag än vill vara annorlunda, hur snäll, försiktig och medveten jag än tror mig ­vara, så är jag en av alla de män som förtrycker kvinnor. Nej, jag har aldrig våldtagit eller slagit, men det gör mig inte oskyldig. Jag har kanske ­varit lite väl påstridig när jag raggat på krogen. Jag har skämtat och fält kommentarer som ­uppenbart gjort kvinnor obekväma. Jag har råkat titta lite för intensivt på den där ensamma tjejen på tunnelbanan. Jag har låtit min hand ligga kvar aningen för länge på ett knä som uppenbarligen inte velat ha den där. Jag har tolkat: ”Nej” som: ”Inte just nu, men återkom gärna senare”.

Jag har helt enkelt omedvetet varit en del av den lågintensiva sexism som kvinnor ständigt måste förhålla sig till, som till ­ljudet av en getingsvärm.

Tanken på att min blotta närvaro kan orsaka obehag och rädsla är inte lätt att smälta, och den är ännu svårare att agera på. Hur ska jag göra för att bidra till en värld där andra människor inte ser mig,
i egenskap av mitt kön, som ett hot? Var börjar jag ens?

Jag har inte svaren, men jag hoppas att detta det senaste av mina feministiska uppvaknanden gör att jag kan börja vara en del av, inte problemet, utan lösningen.

Veckans krönikör

Namn: Magnus Edlund. 

Ålder: 37. 

Gör: Redigerare på Aftonbladet Klick.

Familj: Syster, flickvän, styvkatt. 

Bor: Telefonplan i södra Stockholm. 

5 x tankar i mitt huvud:

1 När jag är sjuk vill jag … 

… ligga under en filt och inte bli störd.

Jag dansar om… 

… jag är kraftigt berusad. 

3 Det skulle aldrig hända att jag … 

 … tackar nej till gratis mat.

 Jag önskar att jag hade skrivit …

Harry Potter för då hade jag varit rik nu. 

 Som min sista måltid i livet, skulle jag välja … 

… ostron till förrätt, kalvlever anglais till huvudrätt och en ostbricka till efterrätt.

Nog är det dags för 4:3?

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYNär jag har varit ledig några extradagar, som nu senast under påskhelgen, blir jag alltid lite deppig efteråt. Det kan tyckas konstigt, eftersom jag har hunnit göra allt sådant som jag mår bra av: Träna, laga god mat, mangla, ta långa promenader med, mysa med familjen och läsa.

Så vad är problemet? Jo, jag blir påmind om det absurda i att normaltillvaron består av åtta timmars arbete, fem dagar i veckan, vilket lämnar väldigt få, och korta, stunder över till själva livet.

Efter varje semester och långweekend stormar jag därför in på jobbet och hävdar högljutt att jag vill införa för fyradagarsvecka. Att jobba en dag mer än vad jag är ledig, känns som en schyst balans, men fem–två? Det är ju bara orättvist! Och omodernt. Åtta timmars arbetsdag klubbades 1919, så nog är det väl hög tid för en förändring? Särskilt som färsk statistik från Försäkringskassan visar att stressrelaterade sjukdomar har ökat med ofattbara 50 procent på tre år.

Därför tippar jag att reformen bli en finansiell succé, genom att den skulle resultera i färre separationer, lyckligare ungar och sjukskrivningarna skulle minska radikalt, då vi skulle äta nyttigare och röra på oss mer. …

Nu har jag ingen examen i nationalekonomi, men om ett gäng duktiga räknenissar bara tar sig an uppdraget att översätta de samhälleliga och mänskliga vinsterna till siffror, tror jag till och med att de skulle komma fram till att Sverige skulle gå plus på kuppen.

Att det är lönsamt att minska arbetstiden har Toyota center i Mölndal redan bevisat. Där infördes sextimmarsskift så tidigt som 2002, vilket har resulterat i både friskare personal och högre vinst.
Även sökmotoroptimeringsföretaget Brath i Örnsköldsvik applicerar filosofin med förkortad arbetsdag och på firmans hemsida får man förklaringen till varför: ”Det är bättre att arbeta effektivt sex timmar än ineffektivt åtta timmar. Nöjda och utvilade medarbetare presterar bättre än sura och stressade”.

Ja, vad säger ni, regering och riksdag? Kan ni inte ändra lagen?

Låt oss jobba mindre – så att vi får längre stunder över till själva livet.

ThinkstockPhotos-104920763
Smile! Livet är kort, låt oss jobba lite mindre, eller vad säger ni? Foto: Thinkstock.

 

 

 

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Jag förtjänade kritiken, men…

av Söndagsredaktionen

LaulJag tyckte redan från början att det var en fråga som inte borde publiceras i det sammanhanget.

En 33-årig kvinna vände sig till Aftonbladets ”Relationsakuten” och undrade om hon skulle lämna sin man sedan åtta år.

Anledningen?

Hon hade blivit förälskad i en lesbisk kvinna.

– Själv har jag aldrig tidigare känt någon dragningskraft till kvinnor, skrev hon.

Tillsammans med två experter på relationsområdet – Eva Rusz och Linn Heed – är jag ­sedan ett halvår tillbaka med i panelen som s­varar på sådana frågor.

Jag bad att få stå över just den här gången, jag tyckte inte att det var något jag borde lägga mig i.

Men redaktören stod på sig, och till slut svarade jag som jag brukar. Halvt på skämt, halvt på allvar. Med en infallsvinkel som brukar skilja sig från experternas. Det är själva poängen med att jag som sportsnubbe överhuvudtaget är med.

Jag rådde kvinnan att diskutera saken med sin man. Han kanske ville vara med på ett hörn? Annars fick hon väl prova sig fram om det var något för henne. Jag hoppades hon funderade igenom saken innan hon gav upp den relation hon påstod sig vara väldigt lycklig i.

Att folk tar dessa frågor och svar på allvar trodde jag inte för mitt liv. Men det fick genomslag.

I taxin på väg till jobbet någon dag senare sa chauffören, en äldre man:

– Du skriver inte bara fotboll, va? Du är ­relationsexpert också. Jag läste ditt tips om att mannen kunde vara med på ett hörn, ha ha.

Det här är inte bra, tänkte jag.

Mycket riktigt.

Programledaren och komikern Kakan ­Hermansson la upp mitt svar på Instagram och uppmanade folk att mejla mig. Gilla-markeringarna rasade in. Artisten Marit Bergman gjorde samma sak. Jag var en cp-skadad skithög som gott kunde dö och som man borde spy på, enligt kommentarstrådarna. Jag befann mig plötsligt i en lesbisk hatstorm.

Jag bad självklart om ursäkt eftersom folk ­tagit illa vid sig. Jag förklarade att jag brukar skämta i panelsvaren just för att de backas upp av två seriösa röster.

Det hjälpte inte. I dagens samhälle finns inget utrymme eller förståelse för misstag. Inte ens för den som håller med om att det blivit tokigt.

Till slut förklarade jag att jag omedelbart avgår som medlem i ”Relationsakutens” panel, och det gjorde åtminstone Marit Bergman nöjd. Hon menade att jag nu hade fått mig en tankeställare om lesbiska kvinnors vardag.

Jag tycker det var bra att de uppmärk­sammade mitt svar. Uppenbarligen ­reagerade många människor, att döma av kommentarerna. Kritiken mot mig var ­berättigad.

Samtidigt tappade jag respekten för ­Kakan Hermansson och Marit Bergman. Att bara ­publicera mitt svar, utan den komplicerade frågeställningen, utan experternas syn på saken, handlade inte om att försöka föra samtalet framåt.

På sättet det gjordes blev det en elak och ond handling vars enda syfte var att åsamka en medmänniska maximal skada.

Jag förtjänade det den här gången, men metoden var ­ovärdig normalt kloka människor som Kakan Hermansson och Marit Bergman.

Jag hoppas de fick sig en ­tankeställare hur vi behandlar varandra i de sociala ­forumen.

4 x tankar i mitt huvud

 Jag tycker att vi ska prata mer om … … feminism. Det behövs mer, inte mindre, feminism i vårt samhälle.

2 När jag är sjuk vill jag … … plocka ihop en bättre påse löst, och äta smågodis som om det inte fanns någon morgondag.

 Det skulle aldrig hända att jag … … vågar vara helt säker på att tåget kommer fram i tid, eller att flyget inte störtar.

 Som min sista måltid i livet skulle jag välja … … en kebabpizza från I Love Pizza i Göteborg.

Läsarna ska få exakt det de vill ha

av Söndagsredaktionen

Fredrik_RundkvistKatten Missan, snart 30 år, går förmodligen en strålande framtid till mötes.

Eller mer korrekt uttryckt: Lätta nyheter som den om den rekordgamla katten utanför Karlskoga går av allt att
döma en strålande framtid till mötes.

Missan blev rikskändis när Värmlands Folkblad för några veckor sedan uppmärksammade att hon högst sannolikt är världens äldsta nu levande katt.

Hon är inte den äldsta någonsin. Creme Puff i Texas var 38 år när hon dog.

Men hon är den äldsta nu levande. Tiffany Two i San Diego är i skrivande stund 26 och alltså flera år yngre.

Snart började telefonen gå varm hemma hos matte Åsa Wickberg.

Allvarliga morgontidningar, klacksparkande kvällstidningar och seriösa etermedier – alla
uppmärksammade rekordkatten i stallet.

Det är fullt begripligt. Det är en klockren historia som vilken redaktör som helst går i gång på.

Nu till problemet.

Det kan inte undgått någon att tidningsbranschen befinner sig mitt i en gigantisk strukturomvand­­­­ling. 

Läsarna har på 20 år gått från tryckta tidningar till webbtidningar och läser nu sina nyheter i allt högre grad i mobiltelefonen.

Mediehus över hela världen kämpar för att anpassa sig när upplagorna faller. Papperstidningar är inte längre den lönsamma produkt de varit i 200 år. Och på nätet har det visat sig betydligt svårare att tjäna pengar på läsarna.

Paralleller dras ofta till den första datoriseringsvågen på 1970-talet. Facit, den svenska skrivmaskinsgiganten i Åtvidaberg, brukar användas som exempel på den sortens företag som inte
insåg vart vindarna blåste förrän det var för sent.

De tidningar som inte klarar övergången riskerar likt Facit att försvinna.

Det senaste svenska exemplet är Dagbladet i Sundsvall som efter 115 år nu tvingas lägga ner. Det lönar sig helt enkelt inte längre att ge ut tidningen.

I jakten på lönsamhet sätter nu allt fler mediehus sitt hopp till ”big data”. Det är enkelt uttryckt all den information som vi lämnar på nätet. 

Genom analyser av våra digitala avtryck vill man skräddarsy innehållet. Den som gärna läser om fotboll ska också erbjudas nyheter om fotboll.

Google och de andra jättarna ligger redan långt fram när det gäller det här.

I praktiken innebär det att algoritmer tar över en del av redaktörernas arbete. Målet är att läsarna ska få exakt det de vill ha. Det gäller både redaktionellt innehåll och annonser.

Och det är väl bra.

Jag vill naturligtvis helst läsa om det jag är ­intresserad av.

Men jag vill även läsa det jag inte visste att jag var intresserad av. Sådant som får mig att utbrista: Å fan!

Det gäller inte minst klacksparkar som den om Missan. De är naturligtvis inte viktiga som granskningar och avslöjanden. Men de behövs i mixen, alltså varje redaktions unika blandning av högt och lågt. 

Betrakta Missan som russinen i frukostflingorna: Något sött och gott bland alla hårdsmälta nyttigheter.

Just gulliga djurnyheter är dessutom säkra kort på nätredaktionernas klicklistor. Efter 20 år i branschen kan jag lugnt säga att jag aldrig upplevt ett större utbud av lätta grejer än idag.

Så när jag läser om hur algoritmer i framtiden väntas ta över redaktörernas arbete kan jag inte
låta bli att undra över resultatet. 

Kommer Missan att försvinna ur mitt nyhetsflöde eftersom jag helst läser om annat? Kommer jag bara att erbjudas artiklar om hemskheter och dåliga nyheter som bekräftar min uppfattning av världen?

Eller kommer jag tvärtom att översköljas av skojfriska historier om gamla katter och trebenta hundar – eftersom jag tydligen inte kan låta bli att läsa dem?

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.

Ålder: 48 år.

Bor: Stockholm.

Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Familj: Fru och två barn.

6 x tankar i mitt huvud:

1 Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…

…föreslå en rakning.

Det skulle aldrig hända att jag… 

… tittar på Oscarsgalan. Inte min grej.

3 Det äckligaste jag vet är … 

… nä, den listan blir för lång på det här utrymmet. 

4  Jag skrattar högt när … 

… jag ser Peter Sellers som Guy Gadbois. Fortfarande.

5  Världen vore bra mycket vackrare om… 

… det kunde bli vår snart. Tiden före grönskan är den fulaste på året.

6  Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
…nej. 

Varför har vi inte kommit längre?

av Erika Scott, Aftonbladet

erikascottbloggNYDe rosa korten, som ligger utspridda på marken framför Centralstationens huvudentré, visar en halvnaken, blond tjej. Visitkorten är reklam för en ”exklusiv” nattklubb, men någon tycks ha fått nog av att stå och dela ut dem i snögloppet, eftersom hela bunten dumpats på en av Stockholms mest trafikerade trottoarer. Det är mars månad och vädret är nyckfullt. I går var vindarna ljumma och solen varm, i dag tänker jag: ”Hon ser kall ut” om flickan på bilden.

Jag drabbas av kontrasten i att fem meter ifrån henne står en förskoleklass i lysande gula västar. De väntar på bussen i led om två och två, lyckligt ovetande om den sjaskiga annonskampanjen som havererat ett stenkast bort. Samtidigt slår det mig att det inte är jättelänge sedan den avklädda blondinen (är hon 18-19 år?) själv var en liten dagisunge i gul väst.

Efteråt kan jag inte låta bli att googla nattklubben, vars hemsida pitchar: ”En klubb för prominenta människor som gillar livets goda”, och: ”För dig som gillar diskretion i en avslappnad miljö med sexiga kvinnor”. Bilderna visar ”vip-rum” inredda i mustiga färger och utrustade med extrabreda dubbelsängar, där man föreslås dricka drinkar, champagne och avnjuta cigarrer tillsammans med ställets ”värdinnor”.

Jag fastnar i min research och sladdar in på en Flashbacktråd, där karlar under namnalias byter erfarenheter om sagda ”inneställe”. De diskuterar priser (skumpa kostar 6 000 kronor per flaska, ett vip-rum går loss på drygt 9 000 spänn), vad man får och inte får göra på rummet (”nakenstund med kroppsberöring över hela strippans kropp”). En stackars (?) sate hade bränt 40 lax på en kväll, trots att han lyckats pruta ner samlag från 35 till 10 000.

Det får mig att ruttna och jag förundras över att vi inte kommit längre. Funderar på hur de är funtade, och vilka de är, de här sunkiga männen vars drifter dikterar att det är okej att köpa kvinnor.

Det sorgliga svaret? Helt vanliga makar och fäder. 

Pappor med döttrar som är, eller har varit, förskolebarn i lysande gula västar.

Skärmavbild 2015-04-05 kl. 12.19.41
Sensuellt eller sunkigt? Flickan på nattklubbens visitkort såg ut ungefär så här. Det här fotot, som kommer från en bildbyrå, har jag beskurit, eftersom hennes kroppsposition var så porrig. Foto: Thinkstock.
IMG_8066
På väg till jobbet en dag i mars. Hon såg så kall ut, tjejen på bilden. För inte jättelänge sedan var hon också en liten dagisunge i gul väst. Foto: Privat.
Kategorier Krönikor | Kommentarer

Så dansade Lotta bort 68 kilo

av Erika Scott, Aftonbladet

erikascottbloggNYEn av mina absoluta favoriter i reklamsammanhang är Viking line-klassikern där något överförfriskade kryssningspassagerare åmar sig på ett fullsatt discogolv. Filmens genialitet ligger i den skyhöga humor- och igenkänningsfaktorn. För har du inte själv studsat omkring som en speedad tennisboll till The weather girls och It’s raining men, så har du definitivt (med ett rejält grepp om skämskudden) betraktat smådragna vänner som gjort det.

Redan de gamla romarna kände till fenomenet, sammanfattat av Marcus Tullius Cicero: ”Nemo enim fere saltat sobrius, nisi forte insanit”. Alltså: ”Ingen dansar nykter, såvida han inte är vansinnig”.

Men helt skruvat är det inte att ta en svängom då och då, eftersom dansträning har visat sig vara rena dunderkuren för humör, flås och midjemått. I TV4:s Let’s dance vittnar kändisarna säsong efter säsong hur deras siluetter krymper i jakten på de perfekta slow fox- samba- och tangostegen. Jessica Andersson blev av med sju oönskade kilon, Frank Andersson tappade 15, och fjolårets tvåa, Steffo Törnquist, slog rekord genom att rasa 20 pannor.

Men du behöver inte tävla i tv för att foxtrotta fram en fin figur. I veckans Söndag kan du läsa hur Lotta Thenstedt, 51, fullkomligt förvandlade sitt liv genom att våga släppa loss på dansgolvet. Från att ha varit gravt överviktig har hon i dag valsat bort totalt 68 kilo.

Utan att behöva ett enda järn innanför västen.

Skärmavbild 2015-04-05 kl. 12.02.23
Som mest vägde Lotta Thenstedt 127 kilo, men tack vare att hon vågade testa dansträning, har hon lyckats gå ner till 59. Foto: Privat och Per Groth.
150405_sondag_LOW
Den här veckan är Söndag extra härligt, med 100 sidor och hela 16 sidor kryss och quiz. Glad påsk!

Sida 1 av 132
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB