Föräldraångest har blivit en livsstil

av Söndagsredaktionen

VirtanenFöräldrar har alldeles för mycket ångest. Nu också makaronångest. Själv vägrar jag. Vägra du också. Slappna av lite.
För mig är det rätt enkelt att fjäska för mina barn genom att ge dem vad de ber om – pasta, pasta, pasta! – eftersom jag själv tycker att ­makaroner med falukorv och ketchup är förträffligt gott. Enkelt och ingen tjatig stämning.
En typisk vinstvinst-situation alltså?
Njae. Jag är inte blåst i huvudet trots all ­Skogaholmslimpa jag åt som liten. Jag vet att vitt mjöl och socker är onyttigt för både kropp och hjärna. Kött också, främst för miljön. Så visst gnager det lite.
Men jag är lat, så jag står ut.
Sedan trycker jag ut en halv deciliter ketchup till, ler självgott åt att den enligt etiketten är ­ekologisk och lider med alla arma föräldrar som djupt ångestridna utkämpar detta krig mot barn och makaroner (ett krig som är nästan omöjligt att vinna).

Jag har föräldraångest som alla andra men jag vägrar dras in i denna galet skuldbeläggande hysteri. Det är hysteri. Krav på total perfektion ställs på föräldrar, särskilt min typ av Söndagstidningsläsande medelklassföräldrar, som redan är utmattat korrekta och präktiga (råsaft­smoothies, genusmedvetna kläder, godis bara på lördagar, rasismfria barnböcker, ekomüsli, second hand-skor, etc) eftersom vi inte kan ­skylla på att vi inte vet bättre eller inte har råd.
Det är inte konstigt, krav bör ställas på oss. Att vara medveten och trots det följa minsta motståndets lag – som att säga negerboll om chokladboll eftersom ”vi alltid sagt så” – är bara för dåligt. Det är direkt elakt eftersom det ­drabbar någon annan, i detta fall ungarna.
Men.
Det är omöjligt att orka allt. Jag orkar inte. Vid makaroner säger jag stopp å belägg. Ingen mer skuld. Jag bestämde mig slutgiltigt när jag läste en, enligt mig, komisk krönika i Göteborgs-­tidningen med rubriken ”Sluta makaron-­knarka våra barn” som hänvisade till en bok av hjärnforskaren Martin Ingvar och medicin­journalisten Gunilla Eldh.
De menade att makaroner och falukorv och ketchup borde vara barnförbjudet, enligt ­skribenten Frida Boisen. Ja, barnförbjudet.

Alldeles uppenbart var detta alarmistiska personer som tog sin lilla nisch i världen på ­alldeles för stort allvar, alternativt vill skrämma föräldrar att köpa deras bok. Inga seriösa människor använder ord som ”sockerknarka”, ”sockerdopad” eller ”makaronknarka”.
Socker är varken metamfetamin, alkohol eller anabola steroider. Socker är heller inte växthuseffekten, ebola eller fascism.
Men, oj då. Det visade sig att jag var ­ensam om att se humorismen i krönikan. Reaktionerna på texten … alltså … föräldrar tog den på allvar! De verkade tro att barnens hjärnor skulle sluta fungera vid nästa portion snabbmakaroner.
Roligt det också, men mest väldigt deppigt och ledsamt.
Föräldrars dåliga samvete kan tydligen inte nog överskattas. Föräldrar vill vältra sig i sin uselhet. Föräldraångest har blivit en livsstil, ett sätt att säga – och visa upp – ”jag bryr mig”.
Detta självhat gissar jag är ­betydligt sämre för barnen än ­makaroner med ketchup.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Virtanen, 42.
Yrke: Krönikör, programledare.
Familj: Fru Karolina Ramqvist, författare, tre barn.
Bor: På Södermalm, Stockholm.

5 tankar i mitt huvud:

1.  Jag blir glad …
… när jag på en svamppromenad hittar en båt i skogen, som i filmen Mud.

2. I mitt kylskåp finns det alltid …
… mjölk, som jag själv inte druckit på 25 år. Mjölk är lika åldersbestämt som tre­hjulingar.

3. Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… skrika ”plugga ordentligt och länge, grabbjävel!”

4. På min gravsten bör det stå …
…”Här vilar världens äldsta man”.

5. Om jag var osynlig för en dag skulle jag …
… förfölja Carola.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Test: Är ditt barn spelberoende?

av Söndagsredaktionen

Dörren är stängd och där inne sitter han framför datorn – timme efter timme.

Han som var så duktig i skolan och satsade allt på fotbollen finns inte längre. Nu är det spelets regler som gäller. Jakten på att nå nästa nivå är viktigare än allt annat.

Har du tonårsbarn – och framför allt en tonårig son – är chansen stor att du känner igen dig i den här beskrivningen.

Men när blir det ett problem och var sätter man som förälder gränsen?

”Spelandet innebär inte något negativt per automatik”, säger Patrik Wincent, terapeut och specialist inom dataspelsmissbruk, i veckans Söndag.

I tidningen får du som är orolig att ditt barn spelar för mycket nycklar till att ta reda på om problemet är ett missbruk eller inte. Patrik Wincent förklarar också hur du och ditt barn kan göra när spelandet gått över styr.

Vår andra stora satsning den här veckan handlar om något av det trendigaste som finns just nu – löpning! Vi riktar oss till dig som gärna skulle vilja komma igång. Du får ett dag-för-dag-program över fem veckor som gör att du utan problem fixar fem kilometer i löpspåret.

Missa inte heller del två i vår serie ”Att leva med en psykopat”. Sanna, 35, trodde att hon träffat sin drömprins men snart kontrollerade Peter hela hennes liv.

Makten finns hos ­dokusåpadeltagarna

av Söndagsredaktionen

HelenaTrus_bloggVad diskuteras flitigast i landets fikarum just nu?
Jo, politik. Och Paradise hotel.
Ni har säkert skrattat gott åt twittraren @fridadiana geniala tweet ”om riksdagen var som Paradise Hotel”.
Hon hade suttit och knåpat ihop bilder på partiledarna i Paradise hotel-miljö med typiska PH-citat som:
”Känns så jävla skönt att äntligen få vara i fucking paradise! Nu är det jag som styr spelet”, säger Stefan Löfven.
Medan Jonas Sjöstedt säger: ”Stefan är så jävla falsk. He’s a backstabbing bitch”.
Ja, ni förstår den slående parallellen.
Valspurten 2014 bockade av alla de viktigaste ingredienserna i en dokusåpa (förutom sex då …).
De senaste veckorna har politiken handlat om att rösta bort och rösta fram och framför allt att rösta fel.
Det handlar om en kamp mot vad vi har titulerat det onda, och det goda vilket ofta är essensen av en dokusåpa.

Samtidigt kastade TV3 in ett gäng ungdomar som inte känner varandra i ett hus uppe i de mexikanska bergen. I det så kallade paradiset. Spelet går ut på att hela tiden attrahera en partner att stå med till nästa veckas parceremoni.
Där emellan pågår ett spel med sex och ständiga intriger mellan de sluga spelarna och de mer ödmjuka.
Har du ingen partner, åker du ut.
I finalen vinner den som i slutändan lyckats hålla fast vid en partner och får majoriteten av PH-kollegornas röster.
Det konstaterades nyligen att fler sökte till ­Paradise hotel än till lärarutbildningen förra året.
Oroväckande tycker givetvis många, men vad skulle du helst välja om det stod mellan det ena eller det andra?!
1. Att ta studielån för att plugga till ett yrke som har dålig löneutveckling, låg status, är ­under ständig kritik och har pressande arbetsförhållanden.
2. Att åka till Mexiko, bli solbränd, träffa nya människor, bli känd, festa, bli filmad 24 timmar om dygnet, maximal tv-tid och garanterat hundratusentals fans på Instagram.

En av politikernas många utmaningar inför årets val var att nå unga och personer med invandrarbakgrund, där ­valdeltagandet brukar vara lägre.
Sociala medier har inte bara gjort varenda användare till en egen ­publicist utan också förskjutit makten från politikerna och ­media.
Vi kan inte, oavsett om vi tycker att dokusåpor är förkastlig tv, förringa vilken makt deltagarna kan få.
Det är förra årets genivärvning till såpan, Samir Badran som har över 260 000 följare på Instagram, inte Stefan Löfven.
Det är till Samir ungdomar som har det tufft hör av sig till, inte Annie Lööf.
Så till dig som moraliserar över Paradise hotel och avskriver deltagarna som bara korkade.
Tänk igen.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Trus.
Ålder: 33.
Bor: I skärgården.
Yrke: Skriver och gör tv.
Familj: Gift med Mattias.

5 x tankar i mitt huvud…
1. Just nu…
… planterar jag och ­maken vårlökar i trädgården.

2. Jag våndas över…
… de aggressiva mejlen i min inbox efter att ha skrivit om jämställdhet.

3. Tittar jag på…
… den franska versionen av dansksvenska Bron, kallad The tunnel på SVT. Rekommenderas!

4. Jag får panik…
… på alla människor i det här landet som tar humorlösa selfies och lägger ut på Instagram. Sluta genast!

5. Jag drömmer om …
… att bygga ut huset med ett orangeri.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Äta sig frisk – går det?

av Erika Scott, Aftonbladet

 

erikascottbloggNYVi såg den strax efter jul, jag och maken, Netflixdokumentären Forks over knives. Det var tur att helgfirande var över, för annars hade vi förmodligen satt skinkan, revbensspjällen och köttbullarna i halsen.

Dokumentärens regissör, Lee Fulkerson, fokuserar nämligen på hur vårt förhållningssätt till käk (frossandet i kött, snabbmat och halvfabrikat) påverkar vår hälsa. Hur vi äter oss sjuka och drabbas av övervikt, diabetes, högt blodtryck, hjärtproblem och – cancer.

Filmen belyser att cirka 40 procent av USA:s invånare sjukligt feta och att runt hälften av amerikanerna knaprar någon form av receptbelagd medicin. Men den visar också (och det är ju själva syftet) att det går att backa bandet. Fulkerson använder sig själv som försökskanin och överlåter sin kropp till läkarna Matt Lederman och Alona Pulde, som behandlar sina patienter med kostråd, inte piller.

När Lee hälsotestas första gången väger han 105 kilo, har ett blodtryck på 142/82, en vilopuls på 90 slag i minuten och ett skyhögt DLD-värde (även kallat ”det onda kolesterolet”).

Genom att välja bort kött, mjölk och andra animaliska produkter lyckas han på 13 veckor tappa nio kilo, få ner blodtrycket och vilopuls till 112/70 respektive 60, samt halvera sitt katastrofala DLD-värde. Utan att ta en enda tablett.

Mat från växtriket gör underverk för hälsan, enligt dokumentären Forks over knives. Foto: Thinkstock

Den slog oss rakt i magen, den där filmen. Min man blev, mer eller mindre över en natt, till 99 procent vegetarian, medan jag är en så kallad ”flexitarian”: Fixar mest vego-käk hemma, men på krogen kan jag unna mig en bit kött.

Cecilia Nisbet Nilsson, 47, åt sig, faktiskt, frisk. När hon skippade laktos, gluten, socker och började äta enligt paleo-filosofin, blev hon av med allergier, ledvärk, psoriasis och astma, berättar hon på sidorna 12–16 i veckans nummer. I dag driver hon Svenska paleoklubben och säger att hon vill ”frälsa hela världen”.

Vill du ha ännu mer inspiration? Kolla in Forks over knives. Om du törs.

Din världsbild blir förmodligen lite rubbad.

Skärmavbild 2014-10-20 kl. 11.08.42
När Cecilia Nisbet Nilsson, 47, ändrade livsstil och började äta paleokost, försvann hennes allergier, ledvärk och psoriasis. ”Nu när jag vet vilken skillnad kosten gör, vill jag frälsa hela världen”, säger Cecilia. Foto: Veronica Kindblad.

 

 

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Äntligen – nya Söndag är här!

av Söndagsredaktionen

Den här veckan tittar Söndag närmare på den senaste semestertrenden – nischade specialresor. vi har valt ut de 15 nödigaste resorna för dig som inte nöjer dig med en strand och en paraplydrink på semestern.

Vad sägs om rollspelskryssning i Kalifornien, maraton och bergsbestigning i Tanzania eller operaresa till Verona?

Missa inte heller del ett i vår nya serie ”Vi föll för psykopater”. Vi har träffat Carina som trodde att hon hade träffat den perfekta mannen.

– Han sa de rätta sakerna och jag kände mig trygg med honom från första stund, berättar hon.

Men det dröjde inte länge förrän Carinas liv förvandlades till en mardröm med misshandel och psykisk terror.

Sedan hittar du självklart allt det du är van vid i tidningen: Fråga Terry och Malena, Mat & vin, Samtalet, Veckans bok, Kryss & quiz, Skönhet, Mode – och mycket mer!

728 gurkor och sex barn är inte så illa

av Söndagsredaktionen

MarkusLarsson_bloggVem ska trösta Knyttet?
Det undrade jag också när jag var liten.
Kunde ett tag inte få nog av Tove Janssons bilderbok. Mamma och pappa fick läsa den för mig så många gånger att de säkert började prata om Filifjonkan i sömnen.
Knyttet är en liten ledsen gynnare som bor ensam i ett stort hus. Han är så rädd för ensamheten att han en dag smyger sig ut i världen. Men Knyttet är för blyg för att hitta några vänner. Han fattar inte det sociala spelet. Då är det väl inte så lätt att bli polare med en mumrik.
Sagans persongalleri var och är halva nöjet. Vilket barn under sex år, åtminstone ett barn som växte upp före appar och läspaddor, kunde få nog av fantasieggande analoga varelser som homsor och hemuler, filifjonkor och mumrikar?
Det är bra ”fjonk” i allihop. Jag började skratta så fort jag sa deras namn högt. Och varje gång det ­åskade stod jag med näsan tryckt mot fönstret och höll tummarna. Jag ville så förtvivlat gärna se ett gäng hattifnattar marschera fram över gräsmattan.
Mårran fick däremot vara. Det var en läskig tant. Den sidan hoppade jag över.

Kunde identifiera mig hårt med Knyttet. Han var min Morrissey. Än i dag går det att härleda min musiksmak till Tove Janssons lille got. Skivor ska helst låta som Knyttets ledsna och ängsliga ansiktsuttryck.
Poängen med Vem ska trösta Knyttet är det vuxna allvaret och melankolin. Det var förklaringen till dess dragningskraft och att huvudpersonen blev min första popidol.
Men inte ens Tove Jansson kommer i närheten av Adjö, herr Muffin. Bilderboken är bland det sorgligaste jag läst i vuxen ålder. Kanske tur att jag inte ägde den när jag var barn. Var landar man om ens första popidol är ett gammalt och döende marsvin?
Adjö, herr Muffin är skriven av Ulf Nilsson och illustrerad av Anna-Carin Tidholm. År 2002 fick den Augustpriset för årets bästa barnbok. Det är en gravdjupt sorgsen och hjärtevärmande dödsblues.
Läsaren får följa herr Muffins sista dagar. Marsvinets dödsskräck och minnen skildras med svåröverträffad tonträff och känsla.
Herr Muffin bor hos en familj där dottern skriver brev till honom. Scenerna när Muffin ­river sönder breven får hjärtat att gå i lika många bitar som i en låt av Björn Afzelius.
Med tanke på Tove Jansson och Adjö, herr Muffin är det obegripligt att barnböcker inte har högre status. Den senare säger lika mycket om den stackars människan som författarna Jonathan Franzen eller Joyce Carol Oates försöker göra på 700 sidor.

Värst och vackrast är när herr Muffin sitter framför ett stearinljus och rannsakar sitt liv genom en lista. Han fick aldrig vara en mjuk hamster. Men en gång hade han en mycket klok och vänlig fru. De fick sex barn, nu utflugna.
Herr Muffin hade ett blått hus med egen brevlåda. Han blev kelad 7 665 gånger och fick 728 gurkor under livet. Han hade haft det bättre än de flesta. En dag sitter man själv där som Muffin och lägger till och drar ifrån, förhoppningsvis mer nöjd med det man hade än det man aldrig fick eller blev.
Man hade kanske tak över huvudet. Man fick käka lite ­gurka. Och så var det med det.

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson.
Ålder: 38.
Familj: Mor, far, storebror, sambo.
Gör: Musik- och nöjeskrönikor i Aftonbladet.
Bor: I hyresrätt i Stockholm.

3 x tankar i mitt huvud:
1. Om jag hade alla pengar i världen skulle jag …
… antagligen inte vara nöjd ändå.

2. Om jag får rekommendera en bok blir det …
… Art Spiegelmans tecknade klassiker om Förintelsen, Maus.

3. Om jag tvingades lyssna på en låt i 24 timmar skulle jag just nu välja …
… vad som helst av Seinabo Sey.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Skutta upp ur soffan – om livet är dig kärt!

av Söndagsredaktionen
Just do it! Foto: Nike

Hon korsar parken med lyckliga glädjeskutt. Flyger över gräsmattan med spänstiga hoppsasteg, medan föräldrarna långsamt kommer släntrande efter henne.

Jag gissar att flickan är tre–fyra år och det är inte första gången jag slås av hur självklart barn rör sig. Hur de tar sig an omvärlden med outtröttlig energi. Ungars så kallade ”default mode” är inte att gå – det är att springa, hoppa, dansa. Eller som Carl Johan Sundberg, läkare, professor i arbetsfysiologi och medförfattare till boken Hälsa på recept (Fitnessförlaget), uttrycker det:

– Små barn springer fort, stannar till och fortsätter springa. De rör sig mycket och ryckvis. Det blir som en sorts naturlig intervallträning de ägnar sig åt utan att tänka på det.

Just så. Det är vi vuxna som lär dem att sakta ner. Att promenera. Hålla handen. Sitta stilla. Även när myror kryper i brallan och det kliar i armar och ben av rörelselust.

När sedan småbarnen växer upp till skolelever får de max ett par schemalagda timmar i veckan för gympa. Övrig tid (raster undantaget) förväntas de hålla sig lugna i ett klassrum. Göra samma sak, på samma sätt, SAMTIDIGT som 30 andra barn.

I tystnad, helst.

erikascottbloggNYVarför blir vi då så frustrerade när våra tonåringar stänger in sig på sina rum och väljer tv och dator i stället för fotbollsplan och simbassäng? Det är ju vi som har groomat dem till ett liv i stillhet.

Det är ju dessutom så de flesta av oss vuxna lever. Vi tar bil eller buss till jobbet där vi tillbringar åtta–nio timmar framför en skärm, för att sedan landa utmattade i favoritfåtöljen lagom till Rapport.

Men enligt doktor Sundberg förkortas våra liv i genomsnitt med  22 minuter för varje timme vi sitter i tv-soffan.

TJUGOTVÅ MINUTER!

Alltså: Ta fram ditt inre barn och hoppsa, skutta eller spring till jobbet i morgon.

Ditt liv hänger ju faktiskt på det.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Visa att du bryr dig, Göran Hägglund

av Söndagsredaktionen

SaraMilstead_bloggDet har varit mycket bakfyllesnack de senaste veckorna. Politisk bakfylla, alltså. Den där sortens molande huvudvärk som inte ens en tub Treo kan fixa.
”Vad 17 hände?”-analyserna har fyllt sociala medier på höjden och bredden. Urholkad välfärd, utanförskap, män som vuxit upp utan kärleksfulla manliga förebilder – skribenter har tävlat om att lägga fram den mest analytiska förklaringen. Men så ibland poppar ett reportage med en riktig SD-sympatisör upp i flödet. En man som vill vara anonym förklarar varför han röstade som han gjorde: ”Politikerna lyssnar inte på oss. Vad skulle vi göra?”
Kanske är det svårt för oss journalister att ta in. För det låter nästan för enkelt. Att politiker inte  bryr sig om sina väljare. Inte svarar på mejl. Inte ringer tillbaka. Inte lyssnar. Men kanske är det förklaringen?

Häromdagen förklarade jag krig mot vitvarorna i köket. Diskmaskinen krånglade igen. Och kylskåpet hade börjat läcka vatten på parketten. Indignerad ringde jag efter en reparatör. Hantverkaren dök upp dagen därpå.
Av någon anledning började vi småprata. Det visade sig att reparatören hette Jean-Claude. Han hade haft TBE och led fortfarande av sviterna.
– Jag borde ha vaccinerat mig, men jag är lite skeptisk mot vaccin, sa han.
Hans ovilja att ta sprutor hade sin förklaring. 2009 drabbades hans i dag elvaårige son av narkolepsi till följd av massvaccineringarna mot svininfluensan. Konsekvenserna blev oerhörda.
– Min son sover bara sex minuter per dygn. Han är i ett paralyserat tillstånd hela nätterna, men får ändå ingen sömn. Därför håller han sig inte på benen dagtid. Vi ger honom narkosmedel för att han ska sova och amfetamin för att han ska vakna varje morgon.
Jean-Claude hejdade sig.
– Ibland vet jag inte hur mycket mer jag orkar.
Hundra tusen ur egen ficka hade han hittills lagt ut på mediciner. Pojken får ingen assistans. Inte ens försäkringsbolaget ersätter hans skador – diagnosen ställdes försent.
Här någonstansvaknade journalisten i mig till liv. Självklart måste väl någon kunna ställas till svars för detta?
– Jag har jagat Göran Hägglund i tre år, svarade Jean-Claude bistert.
– Han vägrar prata med mig. Jag har skrivit inlägg på Kristdemokraternas hemsida, men de blir bara raderade, om och om igen.

Jean-Claude lät inte bitter. Bara ledsen. Alla kan göra fel, konstaterade han. Men man måste stå för sina misstag.
Jag vet inte vad Jean-Claude röstar på. Jag vet inte hur han ställer sig till invandring. Men jag vet att om jag hade varit i hans kläder hade jag inte röstat på Alliansen. Jag hade tagit min valsedel och gått någon annanstans. Varsomhelst, utan att vara rasist, eller ens intresserad av integrationsfrågor.
Det här är inget nytt fenomen. En undersökning från 2012 visade att 70 procent av ungdomarna har svårt att nå sina politiker. Andra enkäter har tytt på samma sak. Många politiker kommunicerar ogärna med sina väljare.
Jag gav Jean-Claude ett löfte. Jag skulle hjälpa honom att nå den ansvariga ministern om jag kunde.
Göran Hägglund, om du läser det här, ring Jean-Claude. Visa att du bryr dig. Och be dina politiska kollegor att börja ta väljarnas åsikter och liv på allvar.
Ni har fyra år på er.

Veckans krönikör:
Namn: Sara Milstead.
Ålder: 37.
Familj: Fysikern David Milstead, 44, samt sönerna Arvid, 4, och Ambjörn, 8 veckor.
Gör: Reporter på Wendela, Aftonbladet.
Bor: Haninge.

4 tankar i mitt huvud:

Att amma min bebis…
… är det bästa ever. Jag kan titta på skräp-tv hela dagen utan att känna dåligt samvete och äta kakor utan att gå upp i vikt.

Vilken sommar vi har haft!
Fotbolls-VM, Ryttar-VM, värme och bad. Fulländat.

Vilken höst vi har just nu.
Missa inte möjligheten att gå ut i höstsolen och plocka svamp.

Leve UK!
Åtminstone ett val av två som har gått som jag önskat mig. Skottarna har talat.

Erikas mumsiga vegobollar

av Söndagsredaktionen
Vegetarisk mat, är varken krångligt att laga eller trist att äta.

(4 portioner)

Du behöver:

1 rödlök (hackad)

2 vitlöksklyftor, alt 1 solo vitlök (pressad) 

2 pkt röda linser (kokta)

4 soltorkade tomater i olja

2 msk tomatpuré

1 dl crème fraiche

1,5 dl havregryn

salt och vitpeppar

riven ost, smakrik, lagrad

Så gör du: Fräs rödlöken och vitlöken i lite olja, mixa (med stavmixer) sedan med linserna, crème fraiche, soltorkade tomater och tomatpurén till en smet. Blanda i havregrynen (du kan behöva lite mer eller mindre, beroende på vilken konsistens du vill ha) och smaksätt med salt och peppar. Rulla till bollar, eller om smeten är lösare: Klicka ut på plåt (med bakplåtspapper), toppa med god lagrad riven ost (gärna Västerbotten), grädda i cirka 30 min, 200 grader.

Servera med kokt ris eller quinoa, och en sallad. Jag gillar att toppa med blåbär, mango eller jordgubbar, beroende på vad som är i säsong. Smaklig spis!

 

Det har dykt upp frågor kring vilka linser jag använder. Dessa är goda, de behövs inte kokas, utan jag bara sköljer dem i ett durkslag tills de slutar ”skumma” (ni kommer förstå vad jag menar).

Skärmavbild 2014-10-06 kl. 09.58.14
Kategorier Recept | Kommentarer

Gör något bussigt – eller återföds som fästing

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYHan säljer de hemlösas tidning, Situation Stockholm, och är ett av mina tydligaste tecken på hur fort en månad passerar. För nu står han redan där han brukar, precis vid Södra stationsingången på Swedenborgsgatan, med ett färskt nummer i näven.

Jag halar fram en hundring, men han skakar på huvudet och säger att han inte har 50 spänn i växel. Samtidigt närmar sig en parant dam i turkos kappa, även hon med en hundralapp i handen.

Vi tittar lite förbryllat på varandra, tills jag resolut säger:

– Då tar jag väl två!

Jag ger den ena tidningen till Paranta Kappan och innan hon hunnit protestera rusar jag vidare till pendeltågsspärren, samtidigt som jag känner mig oförskämt nöjd. För jag är en Mycket God Människa. Inte nog med att jag är en trogen Situation Stockholm-kund, jag köper två nummer och GER BORT ett till en HELT FRÄMMANDE MÄNNISKA. En handling, som verkligen bekräftar att jag har en VACKER SJÄL.

Eller hur?

Nej. Egentligen är jag inte det minsta fin. I själva verket är jag bara skamlöst självisk. För jag är en sådan där person som tänker ”karma” om det mesta. Att det jag gör antingen leder till ett bättre eller sämre öde, och eftersom jag inte vill återfödas som en hårlus eller, ännu värre, en föraktad fästing, lever jag efter devisen: Vad skulle Jesus ha gjort?
Fast nu är jag sugen på att byta ”Jesus” mot ”Karin Tydén”. Hon är kvinnan bakom sociala medier-fenomenet ”Karmautmaningen” och menar att vi alla, genom snälla gärningar, kan skapa positiva svallvågor och göra livet ljusare för våra medmänniskor.

Alltså: Sätt i gång! Gör något bussigt.

Om än bara för att slippa bli en förskräcklig fästing i nästa liv.

Undvik fästingfällan – gör något bussigt! Foto: Thinkstock

 

Kategorier Krönikor | Kommentarer
Sida 1 av 126
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB