Arvet från farfar gav taktfasta fingrar

av Söndagsredaktionen

Fredrik_RundkvistDe tråkar mig på jobbet för att jag skriver så hårt. Inte hårdkokt som deckar­författaren Dashiell Hammett. Utan hårt som Klara Svensson, boxaren. Jag drämmer till tangenterna som om jag vill dem illa. Det smäller och smattrar när jag bankar ner mina texter i en utökad pekfingervals (med pek- och långfingrarna samt tummen på mellanslaget).

”Det låter som om du spelar trummor”, säger kollegorna.

Jag brukar urskulda mig med att jag lärde mig skriva på en gammal Halda, de gröna mekaniska skrivmaskiner som i decennier var det redskap som svenska journalister använde sig av. Tangenterna var extremt långslagiga och det krävdes bra fart på typerna för att banka fram texterna.

Det var min farfars maskin. Han var kort till växten men av allt att döma en stor man, helt klart värd en sida i Aftonbladet 2017.

Han var i många år chefredaktör för Arvika Nyheter. I en stor låda i källaren har jag kilovis med papper som han efterlämnade. På de gamla manuskripten kan jag följa hans liv, bokstav för bokstav, från de första texterna på 1920-talet till hans död 1962.

Under andra världskriget, i en tid då bland annat denna tidning var uttalat tyskvänlig, förde han en starkt anti-tysk linje. Och han gjorde det på sitt eget sätt. Han gillade att rimma och skrev ibland sina ledartexter på vers. Redan på tidigt 1930-tal började han varna för Hitler. Farfar Sten avskydde allt vad Nazityskland stod för. Och när kriget bröt ut 1939 blev den undfallande svenska hållningen mot Tyskland ett återkommande tema i hans texter, med eller utan rim.

Arvika ligger bara några mil från gränsen. Där blev den tyska ockupationen av Norge i april 1940 nästan lika mycket en svensk angelägenhet.

Men till skillnad från de flesta skribenter nöjde sig inte farfar med att tycka och skriva högtravande texter om broderfolken och frihet. Han omsatte sina åsikter i praktisk handling. Han och hans kompisar i Rotary (eller vad det nu var för gubbklubb han var med i) samlade in pengar och vapen till den norska motståndsrörelsen. Källaren
i familjens villa upplät han till norska motståndsmän.

Till historien hör att de bodde på Järnvägsgatan, bara ett stenkast från järnvägen där den tyska permittenttrafiken dundrade förbi. Den svenska samlingsregeringen lät nämligen tyska soldater resa genom landet till och från det ockuperade Norge, något som gjorde farfar heligt förbannad. Under de åren lär drygt två miljoner soldatresor ha gjorts genom det neutrala och alliansfria Sverige. De där transporterna solkade ner Sveriges anseende internationellt. Säkert var de starkt bidragande till att den brittiske premiärministern Winston Churchill kallade Sverige för ”det fega lilla landet i norr”.

Hursomhelst: Med tysktågen bara meter från huset drev familjen en sorts ”bed and breakfast” för efterlysta norska motståndsmän. Farsan brukade berätta hur han fick springa ner med mackor till norrmännen i källaren under de fem år som Norge var ockuperat av Tyskland. Han lärde sig för övrigt skriva på samma
maskin, med samma frenetiska smattrande på tangenterna.

Först när den tyska krigslyckan vände 1943 vågade Sverige sätta stopp för trafiken.

Farfar dog tidigt, som många journalister gjorde på den tiden, efter ett kort men intensivt liv med trycksvärta och filterlösa cigaretter.

Den gamla trävillan jämnades med marken på det progressiva 1970-talet för att lämna plats åt en parkeringsplats. Och den gröna Haldan försvann i en flytt för länge sedan.

Men manusen finns kvar.

Och hans smattrande sätt att skriva.

3 x tankar i mitt huvud

1 . När jag blir pensionär ska jag … 

… snåla. Jag lär i likhet med de flesta pensionärer i framtiden bli så illa tvungen.

2 . Jag blir genuint orolig när jag …

… hör Donald Trump och hans europeiska likasinnade förklara krig mot medierna. Det ekar otäckt av tidigare diktaturer.

3 . I mitt hem skulle jag
aldrig kunna var utan …

… papperstidningar. Jag kommer att njuta av dem så länge de finns kvar.

Veckans krönikör

Namn: Fredrik Rundkvist.

Ålder: 50.

Yrke: Journalist i fjärde generationen.

Familj: Fru och två barn.

Bor: Lägenhet i Stockholm.

Jag kräktes bakom en buske

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenVi hade precis picknickat med pajer och sallader. Det var vår och solen värmde. Om någon månad skulle min kompis gifta sig, nu var det möhippa. Vi var pluggkompisar, jobbarkompisar och gamla barndomsvänner. Vi var brokiga och glada. Sista aktiviteten för dagen före middagen var en äventyrsbana. Någon i gänget hade bokat: Det är ju kul att utmana sig lite!

Vi for iväg till en skog i Nacka där en ung, sportig man mötte oss och förklarade hur allt skulle gå till. Skit också! Det var först nu jag insåg att det var en höghöjdsbana. Att vi skulle upp elva meter över marken och gå på några slags rep mellan träden! Jag kan inte banga nu, tänkte jag. Hur svårt kan det vara?

– Det är fullkomligt säkert, sa den unge mannen när han hjälpt oss på med selarna som skulle förhindra att vi trillade ner och dog.

Aldrig förr hade jag känt mig mer skeptisk.

Jag lyckades klättra upp för trappan och ut på första hängbron. Sedan hände något. Min kropp skakade. Jag kunde inte kontrollera stegen och ju mer jag skakade desto mer svajade repen. Jag andades djupt och försökte intala mig själv att det här med att gå högt uppe i luften var helt logiskt, inte alls galet. Men ingenting hjälpte. De andra var långt borta bland de svårare etapperna. Då kom Lisa bakom mig. Hon var lika blek och darrig som jag. När vi hade nått första stoppet höll vi oss krampaktigt fast vid trädet.

– Aldrig i livet att jag ger mig ut för nästa bana, sa hon.

Vi var livrädda. Men hur skulle vi ta oss ner? Vi kunde inte gå tillbaka och vi kunde heller inte gå framåt. Lisas ögon lyste av ren och skär ångest och jag insåg att jag måste ha sett likadan ut. Vi får vara kvar här hela natten tänkte jag, tills det kommer en lyftkran och hissar ner oss.

Den unge mannen försökte lugna oss.

– Ni kan vira ner er, sa han, och hoppade rakt ut.

Medan han satt och  dinglade fritt högt ovanför marken visade han hur man skulle göra.

– Ni ser ju, den här selen är supersäker.

– Min är det nåt fel på, jag kommer att dö, sa jag.

Jag minns inte hur länge vi stod där men till slut lyckades vi ta oss ner. De andra var upprymda, de hade klarat hela banan: Vad kul det var!

Jag kräktes bakom en buske.

Om jag vill vara lite äventyrlig av mig i dag åker jag Nyckelpigan, eller kanske till och med Kvasten, på Gröna Lund. Jag har insett mina begränsningar.

Mycket modigare är paret Mikael och Lotta som prickar 50 äventyr på ett år. De har bland annat fridykt, simmat bland isflak och vandrat upp på bergstoppar! Läs om dem på sidorna 14–18.

Det är stärkande för psyket att egengöra

av Söndagsredaktionen

Olivia Svenson, Olivia Svensson”JAG VILL INTE” ropar mitt barn ilsket när han tvingas leka själv.

Reaktionen är fullt rimlig men med åren kommer förhoppningsvis insikten om att ensamheten ibland kan vara både befriande och belönande.

Kanske finns det faktiskt inget så stärkande för psyket som att göra saker på egen hand. Om inte annat är det bra för självförtroendet, har jag märkt.

Jag minns till exempel första gången jag åt middag ensam på en restaurang (snabbmatshak eller korvmojor räknas givetvis inte). Ett hippt söderställe med hög hiphopmusik i högtalarna och menyn på griffeltavlor. Ceasarsallad och vitt vin, en plats vid baren och en insikt om att jag plötsligt, om så bara för en stund, var en mycket självständig kvinna. En sådan som ”fixar saker”.

Jag gick så fort glaset var tomt men tog kvittot på stor mognad med mig därifrån.

Att shoppa utan sällskap är ingen utmaning, det är jag sedan länge proffs på. Faktum är att det av många anledningar är att föredra. Man behöver inte gå in i tråkiga butiker, inte vänta på att någon ska bli klar i ett provrum, inte känna dåligt samvete när man själv tar lång tid på sig och man behöver inte ursäkta dyra och eventuellt onödiga inköp.

För några veckor sen gick jag, för första gången någonsin, på ensambio.

Jag såg hyllade Manchester by the sea och grät så att synfältet försvann. När servetterna
i knäet tog slut fick jag använda olika pappers­bitar i plånboken för att torka tårarna med.

Efteråt var det skönt att inte prata. Bara kunna resa sig ur stolen och smälta filmen på väg hem utan att höra någon annans röst dissekera upplevelsen.

Men det finns svårighetsgrader i det här med att egengöra.

Inget får en att känna sig så vuxen – och så utlämnad – som när man flyger ensam. I en kabin full med okända människor, högt uppe i himlen i en stålfågel som egentligen inte borde kunna lyfta. Ett boardingpass, ett bagage, ingen annan att hålla reda
på men desto mer att hålla ihop inombords. När planet dunsar i marken en känsla av kraft, jag klarade detta alldeles själv.

Familj och vänner är oumbärliga och oftast blir livet roligare i grupp. Men emellanåt är det
värt att testa sina egna vingar för faktum är att de håller rätt bra. Till och med 10 000 meter upp i luften.

Veckans krönikör

Namn: Olivia Svenson.

Ålder: 38 år.

Familj: Son och sambo.

Bor: Stockholm.

Yrke: Journalist.

5 x tankar i mitt huvud

1. Som osalig ande skulle jag spöka för …

… min kollega Jimmy Beris på Aftonbladet. Han gillar spöken.

2. Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …

… är att kolla om det finns ett badkar.

3. Vill du få mig på fall …

… bjuder du på marängsviss och champagne och säger att du älskar tv-serien Matador.

4. Jag reser ingenstans…

… utan min Helige Kristoffer-medaljong.

5. Jag blir rädd …

… när Donald Trump öppnar munnen.

Var har du ditt hem-hemma?

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_green”Hemma är inte där du bor, utan där man förstår dig”, ska diktaren Christian Morgenstern ha sagt. En annan lär ha myntat att ”hemmet är en plats där man kan klia sig var som helst”. Och så har vi den där meningen som man måste vara över 50 för att ta i sin mun: ”Nä, om vi skulle ta och åka hem och komma i ordning”. Jag minns den där sista kommentaren väl från barndomen. Precis när man hade som mest roligt skulle nån skäggig vuxen dra ”komma i ordning-kortet”. I dag har jag en mycket större förståelse för just det: att komma hem, släppa garden, ta av sig masken, fixa med sina saker och bara vara sig själv.

Men vad är hemma egentligen? Är det där man bor eller var som helst där man känner sig trygg?  Är det där man har vuxit upp?

Är det en viss plats eller kan man känna sig hemma bara av att stå och se ut över till exempelvis havet?

Jag antar att hemma kan vara olika för olika människor.

Vår redigerare Ann-Louise tycker att känslan av att komma hem och var den sinnesstämningen infinner sig har förändrats ju längre bort från sin hemstad Falkenberg hon har flyttat.

– När jag först flyttade till Örebro så var det bara Falkenberg som räknades. När jag åkte tillbaka dit kände jag mig hemma, den bekanta doften från jorden och så klart mina föräldrars hus. Men nu när jag bor i Stockholm har känslan av att komma hem vidgats. Hemma har blivit ett större område. Det är hela vägen från Borås ner till Halmstad, säger hon.

Kanske är det så. Och om nu hemmet blir större, ja liksom innefattar en större yta ju längre bort vi flyttar, borde inte hela Sverige kännas som hemma om vi till exempel flyttar till ett land i Europa? Och om vi sen fortsätter till till exempel Asien kanske hela Europa kommer att kännas hemma. Och om, ja detta låter ju helknäppt, men om vi flyttar till Mars kommer då inte hela vår värld att kännas hemma? Det är en svindlande tanke. Men min kompis Johanna tar snabbt ner mig på jorden igen när vi ses över ett par glas vin.

– Jovisst så kan det nog vara, men för mig är hemma helt enkelt där jag känner att jag kan gå på toaletten och bajsa, säger hon.

Babben Larsson berättar om var hon känner sig, som hon kallar, hem-hemma. ”Det är något med luften”, säger hon. Var det är? Kika i veckans tidning så får du svaret.

Nu fnyser jag inte åt självhjälp längre

av Söndagsredaktionen

SylviaBalacJag brukade fnysa lite åt ordet självhjälp. Förknippade det med pseudovetenskapliga tramsböcker och nyandliga övnin­gar. Men självhjälp behöver ju inte betyda att man läser 40 böcker om carpe diem, åker på svindyrt mindfulness-läger eller går på healing-mässor. Inte heller behöver det vara en motsättning till yttre hjälp, som jag antar att exempelvis professionella psykologer får klassas som.

Jag fnyser inte längre åt självhjälp. Faktum är att jag till och med kan kallas självhjälps-författare. Åtminstone författare till de åtta lappar som jag häromdagen hittade i min byrålåda. Jag skrev dem för några år sedan när jag, har jag förstått så här i efterhand, mådde ganska så dåligt. Jag fick ofta panikattacker, drog mig undan från folk, slutade ta initiativ, slutade ringa. Men en dag måste jag ha förstått att jag borde hjälpa mig själv, och då kommer vi till lapparna, som jag nu lite lätt generat ska redogöra för. Lapparna med ord som, om jag tolkar mig själv för två, tre år sedan rätt, symboliserar sådant som gör mig glad. Låt oss se om jag har lyckats hjälpa mig själv.

Lapp 1: RESA (ja, jag skrev med versaler). Jodå, här har jag lyckats hjälpa mig själv riktigt bra. Malta, Rom, Costa Rica – de senaste åren har jag besökt nya platser liksom återkommande favoriter som Balkan och Berlin.

Lapp 2: MAT. Hm, jag har gått upp minst 10 kilo så mat har jag absolut fått i mig, men jag menade nog att jag ville laga mer mat. Det har gått okej, har snöat in lite på pesto varianter, som cashew- och korianderpesto med lime, och att bräsera grönsaker i vin.

Lapp 3: LÄSA. Godkänt, läser inte böcker dagligen men kan sluka massor på semestrarna. Senast bland annat otäcka novellsamlingen The doll-master av Joyce Carol Oates.

Lapp 4: SKRIVA. Jag skriver ju här och nu i Söndag, så det får ses som en lyckad självhjälp.

Lapp 5: UMGÅS. Jodå, jag kanske inte umgås med fler människor, men oftare med dem jag känner mig trygg med.

Lapp 6: SPRÅK. Här har jag lyckats hjälpa mig själv väl, med en två månader lång kurs  i tyska i Berlin och en app-kurs i spanska. Sehr bueno!

Lapp 7: DJUR. Trots att jag älskar djur, eller just därför, har jag inte skaffat mig något husdjur. Där­emot åkte jag till Costa Rica i syfte att se tvättbjörnar och näsbjörnar, och det lyckades jag med. Som bonus träffade jag också navelsvin, leguaner och flera olika  exotiska fåglar.

Lapp 8: SEX. Aj då, det får enligt redaktörens order inte plats fler bokstäver på sidan nu, så jag måste tyvärr sätta punkt här.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac. Ålder: 41. Bor: Hägersten. Gör: Skriver och redigerar.

Hurra för en egen ekonomi

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_green”Liksom mannen är underkuvad kapitalisten är kvinnan underkuvad mannen; och hon kommer att förbli underkuvad om hon fortsätter att vara ekonomiskt beroende. Arbete är grundförutsättningen för kvinnans ekonomiska självständighet.”

Clara Zetkin sa det här 1889. Det är 128 år sedan. Mycket har hänt sedan dess. Kvinnor arbetar, vi har allmän rösträtt, vi har preventivmedel och aborträtt. Så varför drar jag fram ett citat från en gammal kommunist, som ju Clara Zetkin var.

Vad har hennes citat från ett annat århundrade att göra med hur vi lever nu? Därför att hennes ord gäller än. Därför att heltidsarbete och en egen ekonomi fortfarande inte är självklarheter. Därför att jag har sett vänner och bekanta som helt plötsligt stått utan när skilsmässan blev ett faktum. Utan ekonomisk självständighet. Utan ett heltidsjobb som möjliggör den självständigheten. Utan koll på inbetalningar och utbetalningar. Med förväntad lägre pension eftersom de har varit hemma och tagit hand om barnen. De, inte männen, har gått ner i tid. De har tagit ut all föräldra­ledighet, de har vabbat. Männen har tagit hand om räkningar och bankärenden.

Det här handlar inte om några omoderna människor. Tvärtom är de starka, tuffa och med bestämda åsikter om allt från kvinnors rättigheter till barnuppfostran. Men i ämnena pengar och ekonomi får de underkänt. Jag förstår det. Finns det något tråkigare än ekonomi? Ja, faktiskt: att vara den stora förloraren efter skilsmässan.

År 1910 tog Clara Zetkin initiativet till den Internationella kvinnodagen som senare, 1978, skulle bli en av FN:s högtidsdagar. Varje år firar vi den dagen och nu är det dags igen. Den 8 mars är det internationella kvinnodagen. Hur jag kommer att fira?

Genom att arbeta. Genom att tjäna mina egna pengar. Genom att vara ekonomiskt självständig.

Det blir bra så.

Slutet är nära enligt Domedagsklockan

av Söndagsredaktionen

MarkusLarsson_blogg2017 visar Domedagsklockan två och en halv minut till midnatt.

Den symboliska klockan startades 1947 av en internationell samling vetenskapsmän som deltog i Manhattanprojektet, en hemlig och militär operation som utvecklade den första atombomben i USA.

Domedagsklockan visar hur nära mänskligheten befinner sig en global katastrof. Apokalypsen börjar vid midnatt.

Originalklockan hänger på University of Chicago och dess kuratorer, forskarna vid Bulletin of Atomic Scientists, har vridit visarna fram och tillbaka 22 gånger i 70 års tid.

Det ursprungliga syftet var att bedöma riskerna för att mänskligheten utplånas av ett kärnvapenkrig. Men sedan 2007 vägs även miljöhotet in i forskarnas bedömningar. De tar även hänsyn till bland annat cyberterrorism, biologisk krigföring och artificiell intelligens.

Domedagsklockan är naturligtvis ingen exakt vetenskap. Urverket är en hypotes som ska tas med en nypa salt. Men det är inget skämt heller. Klockan kan ses som ett mått på hur stor hotbilden är mot vår civilisation. Eller som en termometer som mäter den globala oron. Om du är orolig för framtiden behöver du inte känna dig ensam. Flera Nobelpristagare verkar vara lika bekymrade. Framför allt är det ett verktyg för forskarna att skapa debatt om mänsklighetens överlevnad.

1947, i gryningen för det kalla kriget mellan USA och dåvarande Sovjetunionen, var klockan sju minuter i tolv.

Enligt Domedagsklockan verkar det ha varit bäst att leva 1991, året då Sovjetunionen föll. Samma år undertecknade USA och Sovjet en överenskommelse som med tiden reducerade världens kärnvapenarsenal med 80 procent.

1991 var klockan 17 minuter i tolv, men det var långt innan Donald Trump blev amerikansk president. Under sin valkampanj frågade sig Donald Trump: vad ska man med kärnvapen till om man inte använder dem? Hans administration verkar älska fossila bränslen och fnyser åt den globala uppvärmningen. Samtidigt växer högerpopulismen överallt. Fejkade nyheter och ”alternativa fakta”, det vill säga lögner, börjar bli livsfarliga.

Allt det fick Bulletin Of Atomic Scientists att bistert vrida fram Domedagsklockan till två och en halv minut i tolv i år. I sitt uttalande skriver den verkställande direktören för Bulletin of Atomic Scientists, Rachel Bronson, bland annat att en fejkad israelisk nyhet fick Pakistans utrikesminister att dundra om kärnvapen i en tweet.

Klockan har bara varit närmare midnatt en gång tidigare, 1953 när USA sprängde den första vätebomben. Kubakrisen, när världen verkligen var nära att brinna upp 1962, blåste förbi för snabbt för att klockan skulle hinna kalibreras.

Domedagsklockans nya tidsangivelse väcker en naturlig fråga. Vad skulle du lyssna, läsa eller titta på om undergången knackade på dörren? Personligen skulle jag bara välja årgångstitlar, mina absoluta favoriter, verk som stått emot tidens huggtänder.

Om Domedagsklockan slår tolv läser jag om följande fem böcker igen, om tid finnes:

1. Tjänstekvinnans berättelse (Margaret Atwood)
2. Ensam i Berlin (Hans Fallada)
3. Dödssynden (Harper Lee)
4.Winter’s bone (Daniel Woodrell)
5. Flugornas herre (William Golding).

Och tar något stärkande till de här skivorna:

1. Sign ’O’ the times (Prince)
2. Rumours (Fleetwood Mac)
3. Lovers rock (Sade)
4. The River (Bruce Springsteen)
5. Hounds of love (Kate Bush)

Tv-serier och film? Har jag verkligen tid med det? Är du säker? Klockan tickar.

VECKANS KRÖNIKÖR:
Namn: Markus Larsson. Ålder: 40. Bor: Stockholm. Familj: Mor, far, storebror. Intressen: Vinyl, mat, vin, öl. Och dry martinis. Aktuell: Just nu? Paljettkrönikör under Melodifestivalen.

Metoden som gör dig successful

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbyline”När folk har slitet hår i Hollywood kallas det för ’successful hair’, för då betyder det att man har mycket jobb. Det är sönder och trasigt för att du arbetar hela tiden”, säger Maranda Widlund som for till Hollywood och blev stjärnornas hårstylist.

Vad listigt att ge något så trist som trasigt hår en ny innebörd, något som till och med låter bra och lyckat.

Jag har inte slitet hår längre. Jag har successful hair. Okej, inte för att jag är så fruktansvärt upptagen eller blir stajlad stup i kvarten, men vem orkar bry sig? Att jag har successful hair för att jag inte hade råd att gå till frissan den här månaden, eller för att jag aldrig orkar göra hårinpackiningar kan vi väl strunta i. Det är
ytterligheter. Successful hair! Yes jag har!

Men varför stanna där?

Jag har också ”successful fat”. Ja, vi kan väl låtsas att jag inte har haft tid att träna och att jag är så rik att jag äter flotta krogmiddagar à la Jan Stenbeck varje kväll. Sanningen; att jag har ischias, är rätt lat och älskar ost är jättetråkig. Successful fat ska bli mitt beach 2017.

Jag har en kompis som nyligen bokade en flygstol till ett varmare land. En månad innan hon ska åka vaknar hon av ett sms: Välkommen ombord på flighten. I sin iver över att hitta en billig biljett hade hon råkat se fel på datum och nu stod hon yrvaken med insikten om att hon vaskat en flygbiljett på några tusen. Åh, vad klumpigt! Men om man i stället kallar händelsen för ”successful booking”, och struntar blankt i faktumet att misstaget inte berodde på att hon bokar flygbiljetter för jämnan – det är ju så svårt att hålla koll på alla
utlandsresor, låter det lite bättre. Till och med mycket bättre.

Jag kan dra till med flera exempel, men jag tror att vi förstår det här nu. Vi kan alla få våra tillkortakommanden att låta lyckade med den här enkla Hollywood-metoden. Så nu kör vi på den tycker jag: Successful *fyll i vad du vill här*.

På sidorna 12–16 kan ni läsa om en riktig succé: Ovan nämnda Maranda Widlund tröttnade på frisörsalongen hemma i Sverige och åkte till USA. Nu stajlar hon kändisar som Kim Kardashian, Catherine Zeta-Jones och Anne Wintour.

Kändisskvaller utlovas.

Treo-tuben blev min ständiga följeslagare

av Söndagsredaktionen

SaraMilstead_bloggSnälla – undvik parfym på grund av allergi!

Så står det på en nyuppsatt lapp på dörren till förskolan. Men genast när jag kliver innanför dörren vet jag att någon har syndat. Denna någon är en mamma som klär på sin dotter. Jag börjar i tysthet att formulera en uppläxande fras. ”Ursäkta, men det är faktiskt inte tillåtet att ha parfym här”.

Jag har bara vaga minnen av hur det började. Jag hade fått ett sommarvik på en tidning i Blekinge. Lägenheten jag hyrde var misstänkt billig, men eftersom lönen var närmast anorektisk tog jag kontraktet utan att fundera. Köket stank av en lukt som inte gick att vädra ut, hur mycket jag än försökte. Den satte sig i kläderna, i mattorna, i sängkläderna. Den irriterade mig, men inte lika mycket som huvudvärken som började slå till när jag minst anade det. Vissa dagar blev trycket i bihålorna så ihållande att jag knappt tog mig ur sängen. Drömmen om ett fast jobb dog i och med ströfrånvaron.

Fick nytt jobb i Uppsala på vårterminen och allt såg hoppfullt ut. Fyrisån porlande och alla världens blommor och buskar blomstrade. Jag var ute och joggade när jag plötsligt fick svårt att andas. Luften räckte inte till och jag slog av på tempot. Märkligt – jag hade ju god kondition?

I samma veva slog förkylningen från avgrunden till. Näsan rann konstant och jag tog nässprayer för att lindra svullnaden. ”Det är nervändar som bråkar”, konstaterade läkaren. ”Det kan försvinna lika fort som det kommit.”

Jag sjukskrev mig igen. Vissa dagar var jag helt utslagen, andra gick bättre. Av någon anledning mådde jag som bäst när fönstret på kontoret stod på vid gavel. Så jag satte på mig vinterjackan och lät rummet bli utkylt.

Allergitesterna visade… UA. Totalt jäkla UA. Jag hade ju alla symtom på allergi! ”Du kan vara allergisk ändå, även om det inte syns på testet,” svarade öron-näsa-halsdoktorn. Men kortison-sprayen jag fick hjälpte inte ett dugg. Inte antihistaminerna heller. Det enda som säkert lindrade smärtan var Treo. Tuben blev min trogna vän och ständiga följeslagare.

Så småningom hamnade jag här, på Afton-bladet. Det var under en intervju som det gick upp för mig vad som var fel. Jag träffade en kvinna som inte tålde dofter, så till den grad att hon tvingades gå runt med en heltäckande hjälm med kolfilter och visir. Hon andades praktiskt taget genom en gasmask. Det var  hennes egen lösning, och hon var uppriktigt stolt över den.

”Sa du doftöverkänslighet?” frågade jag och slutade anteckna. Symtomen lät bekanta.

Jag träffade ny läkare som bekräftade mina misstankar. ”Nyser du av dofter, är det överkänslighet”, sa han. ”Vad gör jag åt det?” undrade jag.

Han skakade dystert på huvudet. Det får man leva med.

Men riktigt så illa var det inte. En doftallergiker lär sig mycket snabbt att göra skillnad på folk och folk. Med en kran i världsklass kunde jag snart identifiera kemikalieanvändare på flera hundra meters avstånd. Som en labrador spårade jag folk genom korridorerna på jobbet, för att sedan snabbt undvika de värsta parfymmiss-brukarna. Och när jag trots allt gjorde en miss-bedömning löste Treon problemet.

Och det var förresten så jag blev forever missbrukare av värktabletter, åtminstone i en lightversion.

Men allt detta vet förstås inte den stinkande mamman på förskolan om. Jag orkar inte fräsa åt henne, utan gör som vanligt – slutar andas och biter ihop. Sedan får jag dåligt samvete och dämpar ångesten med en ny Treo.

Veckans krönikör:
Namn: Sara Milstead. Ålder: 39. Familj: Make samt två söner.
Bor: Stockholm. Yrke: Reporter.

Bevara oss för de karismatiska

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenEn stark karisma. Det ska man ju ha. Man ska vara intagande och färgstark. En sån som får andra att känna sig betydelsefulla. Charmerande men inte nödvändigtvis snäll. En som ryter till ibland, som han i tv-serien Arga kocken. Det väcker ju vår beundran och respekt, eller?

Åh, en stark karisma, det skulle man ha!

Men vad betyder det egentligen? Jag började fundera på det när jag träffade min gamla klasskompis i helgen. Hon sa att hon inte gillade karismatiska människor. Det var så ovanligt sagt. Jag blev förvånad.

– Nu när jag är äldre tycker jag att folk med stark karisma är läskiga. Jag gillar mer den grå typen. De brusar inte upp och är mer stadiga att ha omkring sig. Jag tror det har med mognad att göra. I dag skulle jag aldrig falla för en man med stark karisma. Det här gäller även vänner. Nu söker jag mig till dem i utkanten. De som inte tar all ens energi. De sviker inte och jag kan vara mig själv med dem. De håller i längden, berättade hon.

Hm, tänkte jag; måste en människa med stark karisma vara opålitlig? En människa som tar ens energi? En svajig typ som likt Gordon Ramsey tar en konflikt genom att skälla ut?  Och om det nu är så vi tolkar begreppet, vad finns det då att gilla? Väldigt lite, eller hur?

En av mina bästa chefer brukade säga att han var konflikt­rädd. Det kanske han var. Han var också snäll. Så när konflikten kom löste han den inte med att skälla eller snabbt brusa upp. Han ­tänkte. Det tog ett tag, ganska länge. Sen löste han den. Och så kunde han ta kritik. Åsikterna flödade fritt, alla fick vara sig själva.

I motsats har jag sett chefer som gormat och ställt till med scener. De kunde sin sak. De var skickliga. Men varför var de då så korkade? Deras utskällningar ledde ju inte till något kreativt alls. Det var bara dumt. Och ­omodernt.

Okej, vad är min poäng? Jo, att de ”tuffa” cheferna ­kallades karismatiska och starka. Tillåt mig här att retoriskt skratta. Deras utagerande tydde ju på något helt annat. Från mitt lilla hörn tänkte jag att de måste ha brist på något. Var det vitamin D? Eller EQ?

Så kan vi inte omvärdera betydelsen av stark karisma, om du nu också tolkar ordet så här? ­Eller i alla fall sluta hylla det så förutsättningslöst? Kan vi inte i stället ära alla de som är in­kännande, smarta, de som bryr sig om och inte tar allt utrymme? För som min gamla klasskompis sa: De håller i längden. Och jag tror vi har fått nog av kort­siktighet i den här världen.

PS! I veckans tidning har vi skrivit om mördare som ­blivit kändisar. Jag läste en biografi om en av dem, ­Charles Manson, nyligen. ”Han hade en stark karisma”, vittnade flera i hans omgivning om.

Sida 1 av 149
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB