Sommartid är även minnenas tid

av Söndagsredaktionen

MOlivia Svenson, Olivia Svenssonitten av juli, mitten av sommaren betyder ofelbart en promenad längs minnesallén. Särskilt ­sedan jag själv fick barn trillar ögonblicksbilderna från förr över mig så här års.

Hur var min barndoms somrar? Doften av tallskog efter regn, kylan från havsvågor mot magen, hur ont det gjorde att simma in i en brännmanet, hur nykokt färskpotatis smakade.

Mest av allt minns jag alla varma tågresor.

Mina föräldrar hade alltid en begränsad ­budget och fick därför vända extra på slantarna när det var dags för semester. Men utomlands skulle vi, helst till Italien som de älskade så högt. Flyg var för dyrt, så i stället skumpade vi genom halva Europa i slitna gamla sovkupéer där det luktade övermogen banan och dammiga texti­lier.

Min syster och jag fick alltid mittenslafarna, de var perfekta om man ville ha överblick. På den tiden gick alla fönster att öppna och där låg vi på mage och insöp världen utanför till tonerna av dunkande metall mot rälsen.

Hon är tre år äldre, min syster, och besatt ­därför all kunskap och erfarenhet man behövde. På en resa lärde hon mig till exempel använd­bara engelska fraser. Förgäves försökte hon få mig att förstå att det heter ”What time is it?” och inte ”What’s the clock?” men jag glömde allt som oftast och råkade därför avslöja oss som svenskar redan innan vi hunnit bygga upp en någorlunda trovärdig internationell fasad. Halva poängen var nämligen leken. ”Vi leker att vi är från England”, bestämde min syster och sen gick allting jättebra tills jag frågade henne ”What’s the clock?” och hennes ögon rullade inåt­ av skam.


Ibland var tågen fulla
av trevliga människor, andra gånger hade vi inte lika tur med resesällskapen. Jag minns en man som skrålade och ­förde liv i kupén bredvid, innan han slutligen blev utkastad av personalen mitt i natten på en ­perrong någonstans söder om Köln.

Det var också ombord på ett tåg som jag ­överraskade mina föräldrar genom att från ­ingenstans prata flytande danska. Jag tillbringade en hel resa från Lund till Milano genom att svänga mig med en alldeles perfekt nord­jylländsk dialekt, den hade liksom bara grott där inne och väntat på ett tillfälle att få luftas.


När kvällarna kom balanserade
man i väg till den minimala toa­letten längst ner i korridoren för att borsta tänderna. Att sedan få somna i en smal slaf på väg mot nya äventyr, med flimrande ljus från städerna utanför, var närmast magiskt.

Sovtåg är inte mitt förstaval numera. Jag vill komma fram fort, jag vill resa bekvämt. Jag har inte tid att slamra fram i ett dygn när flyget tar tre timmar.

Men så här i mitten av juli, när tallskogen doftar av regn, havs­vågorna smeker magen och min son äter övermogen banan, ­saknar jag min barndoms färd­medel. Min och min ­systers lek, de där vingliga promenaderna mellan vagnarna med tand­borsten och nattlinnet i famnen.

En svunnen tid, en sommar som aldrig kommer åter.

Veckans krönikör:

Namn: Olivia Svenson, 38.

Yrke: Journalist på Aftonbladet sedan 11 år tillbaka.

Familj: Son och sambo.

Bor: Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud:

Jag är oerhört svag för …

… att spionera på random folk via Facebook och Instagram.

2  Jag vill bli bättre på …

… att hitta tid, lust och motivation för att träna. Världens tristaste svar, men inte desto mindre sant.

Nästa resa går till …

… Barcelona. Första gången för mig, trots att jag bodde två timmar därifrån i ett halvår.

Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …

… VM-brons-sommaren 1994. Den är fortfarande väldigt svår att toppa.

Formeln som ­skapar en lyckofaktor

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenBönder och körsångare är lyckligare”. Det är min chef Erika Scott som yttrar orden när hon går förbi vår redaktion. Som alla andra torsdagar är hon på väg till sin kör. Och nu har hon skaffat ett lantställe i Järvsö också. Nära kor, tänker jag. Nära grisar. Lyckofaktorn måste vara så hög som den bara kan vara om man endast är journalist och inte bonde.

– Det är sant, det var någon forskning jag läste någonstans, bedyrar hon när hon av gammal vana tolkar mitt ­leende som skeptiskt.

Jag är skeptisk mot nästan allt, det ligger i min natur. Men just här behövs ingen övertalning. Ingen googling efter bevis. Jag minns nämligen när jag tillsammans med några av er läsare stod och sjöng Ebba Gröns 800 grader på en färja från Åbo. Det var i maj, det var Söndags ­läsarkryssning och Caroline af Ugglas var vår körledare. Jag minns även att jag var hemskt trött, hade bara sovit några timmar den natten och att jag i ett svagt ögonblick undrade om jag skulle orka vara med. Kanske skönare att stå vid sidan om och se på? Jag fick inte välja. Det gick helt enkelt inte att värja sig. Caroline af ­Ugglas driv och entusiasm, ­hennes skicklighet och humor fick oss ­alla att ta i mer än vi någonsin vågat. Vi kände oss bra! Vi lät bra! Vi var snyggast! Och jag har aldrig sett så många leenden, fniss och avslappnade kroppar på en och ­samma plats. Jag som hade varit så såsig ­tidigare var helt plötsligt oförskämt pigg. Vilket lyckorus!

Och forskningen visar faktiskt exakt detta: Den som sjunger i kör mår bättre och blir piggare. Körsången är även avstressande. Men inte nog med det, körsång verkar boosta immunförsvaret.

I den här tidningen pratar vår reporter Tove Björnlundh med artisten, körledaren och konstnären Caroline af Ugglas om normer och självkännedom. Självklart fick hon även med sig några sångtips – läs dem på ­sidan 44.

Men hur var det nu med ­bönderna? De skulle ju också vara ­lyckligare, enligt Erikas ­utsago. Vår ­redigerare Marlene ringer upp sin pappa Sven Olov, bördig från Tärnsjö. Han är, enligt Marlene, aldrig sjuk eller stressad. Men så är är han också både ­bonde OCH körsångare.

– Jajamensan, det stämmer! Att vara bonde är visserligen arbetsamt, men trivsamt, och när man sjunger blir man full av glädje, hälsar han från ladugårdsbacken.

Varför ser jag inte dina kakbilder?

av Söndagsredaktionen

VirtanenNä, något känns snett.

Jag vet inte hur det är med dig men jag får ofta känslan av att Facebook döljer saker för mig. Vissa vänner ser jag aldrig, andra ser jag ständigt.

På samma vis undrar jag varför vissa kompisar struntar i mig. Varför är mina jättegulliga barnbilder eller mysiga middagar i motljus så totalt ointressanta? När vi sågs förra veckan ville ni ju se på bilder i min telefon!

Nå, detta är inte enbart en känsla. Vad som dyker upp i våra flöden beror på komplicerade algoritmer som baserar sig på våra tidigare intressen, titt och gilla-markeringar.

Men min upplevelse är ändå att Facebook gör ett felaktligt urval. Att jag inte haft tid att titta på Marias FB-sida på ett tag innebär inte att jag slutat intressera mig för Maria. Men plötsligt är Maria närmast osynlig och jag måste aktivt leta reda på vad Maria pysslat med på sistone.

Min känsla är att Facebook gjort en felbedömning – men som sagt, det är bara en känsla och känslor är vanligtvis fel. Känslor får folk att tro att jorden är platt. Kanske är jag inte intresserad av Marias grönsaksland längre. Kanske vet Facebook mer om mig än jag själv, trots att de aldrig lyckas ge mig en annons för en ny diskmaskin förrän jag redan just köpt en ny diskmaskin.

Men jag tror att min känsla stämmer. Facebook har placerat mig i en filterbubbla som inte representerar vad jag verkligen är intresserad av. FB har begränsat mig, förminskat mig. Och jag förstår dem, hur skulle de kunna tjäna pengar om de inte gav mig vad de tror att jag är intresserad av? De gör sitt bästa för att maximera min upplevelse och för att lyckas med det måste verkligheten manipuleras.

Det är viktigt med källkritik. Det borde införas i skolundervisning. Källkritik och etik kring vad man skriver på sociala medier.

Att det kan sitta en tekniker i San Francisco och peta i en algoritm och därmed ändra vilka vänners bakningsbilder jag ser är nu inte det stora problemet med Facebooks inflytande över min digitala verklighet.

Facebook är också världens överlägset största nyhetsförmedlare.

En SD-anhängares flöden är totalt annorlunda mot en Vänsterpartists. Det ena lägret matas med nyheter om invandrare som påstås begå brott, det andra ser bara nyheter om mordbränder mot planerade flyktingboenden – för att spetsa till det.

Det är klart att ingen förstår varandra i den här världen när alla lever i sina
egna filterbubblor med enbart sina likasinnade.

Det verkligt läskiga är att väldigt få människor vet om att det är såhär det går till. Allt som finns är den där vaga känslan av att någonting inte står riktigt rätt till.

Den känslan är en algoritm som ger dig mer och mer av vad du velat ha förr och som inte tar hänsyn till vad du vill bli eller vad du vill upptäcka. Det är reklam för en diskmaskin du redan köpt.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Virtanen, 44. Familj: Fru och tre barn. Yrke: Krönikör och programledare. Aktuell: Med pjäsen Vapenvila på Teatern under bron, Hornstull, Stockholm, premiär 19 augusti.

4 tankar:
Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag…
…undra om han skojar eller om han är allvarlig.

Jag trivs särskilt bra när …
… jag somnat i en hängmatta men då kan man ge sig fanken på att det kommer ett barn och försöker välta den.

Om jag är ledsen vill jag …
… flytta någonstans. Det är verkligen så. Men vart är alltid högst oklart. Så jag blir kvar och tillfreds igen.

Det vackraste ord jag vet är…
… palsternacka för att det har en perfekt kombination av vokaler och konsonanter.

Tjuvlyssna är bättre än wi-fi

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenVi kommer till hotellet mitt i natten. Det är mörkt. Vi är trötta och hungriga och svettiga. Men det är okej, vi låter oss inte nedslås, nu ska vi äntligen ha semester. Det är då jag ser skylten i receptionen: NO WI-FI! Herregud hur ska jag klara mig, är min första tanke. Jag måste ha kontakt med världen!

Jag känner mig febrig och börjar hetsigt planera för morgondagen: Det måste finnas uppkoppling på något fik i närheten! Det måste! Den natten somnar jag helt ­utan koll på vad som hänt omvärlden de senaste sju timmarna. Jag drömmer om krig.

När jag vaknar på morgonen skiner solen och
balkongdörren står vidöppen. Jag hör havet slå mot klipporna och häpnar över naturens ständiga överlägsenhet och det dramatiska landskapet som möter mig när jag ställer mig vid räcket. Vi, jag och mina vänner, åker till stranden. Vi badar och läser. Jag har längtat ­efter det här så länge och borde bara njuta. Men min kroniska rastlöshet smyger sig på. Tänk om jag har en massa jätte­viktiga mejl i inkorgen?

Jag går upp och sätter mig på restaurangen före de andra, grä­ver fram mobilen – men nej, ingen wi-fi här heller. Jag skickar­ några sms som inte går fram. Vad ska man göra när man sitter själv och inte har en mobil att nicka över? Den har ju ­varit min sköld så länge. Jag kapitulerar. Slutligen. Jag beställer in caprese, ett glas vitt och tänder min första semestercigg. Och det är först nu jag på riktigt inser att jag är ledig och att jag är på Sicilien. Jag är långt bort från jobb, stress och ett hem som alltid måste städas. Omvärlden ­behöver inte mig och jag behöver inte den.

Jag börjar tjuvlyssna på grannarna vid borden bredvid. Inte för att jag förstår mer än några ord italienska men ­deras språk och gester blir till små fantastiska historier i mitt huvud. Det är bättre än Wi-fi!

Vi kan alla ha svårt att varva ner när semestern börjar. För mig fungerade det med att åka bort och vara nästan skärmfri i en vecka (okej då, lyckades kolla min mejl några gånger). Men för er som inte kan ta flyget till ett annat land: På sidan 28 skriver vi om hur du kan yoga dig avslappnad när kroppen fortfarande är spänd och full med adrenalin. Det är enkla övningar som du blir lugn av.

Ha en skön semester!

Jag som Göran Greider var ingen hit

av Söndagsredaktionen

Sylvia_balacÄr du snygg har du lättare att få jobb, få en partner, få en lägenhet, få vänner, få betjäning i baren, ja i stort sett allting blir lättare med ett fördelaktigt utseende.

Folk tillskriver snygga människor så många positiva egenskaper att det kan gå flera år innan deras vänner eller partners inser att de egentligen är supertrista och enkelspåriga eller rent av psykopater. Om de någonsin inser det. Jo, så ­säger faktiskt forskning om utseendets betydelse för vilket bemötande man får.

Jag har gissat mig till att mitt utseende faller i någon typ av mellanskikt. Jag verkar inte se så grotesk ut att jag ständigt får sämre service än andra – men jag är heller inte så het att jag har skäl att tro att folk skrattar åt mina skämt av någon annan anledning än att de tycker att de är roliga. Jag har vandrat genom livet med mitt medelutseende och har också fått ett medelbemötande.

Tills jag en dag blev plågsamt uppmärksammad på utseendets grymma betydelse.

Jag var bjuden på fest dit vi enligt klädkoden skulle komma som valfri person ­eller karaktär av ­motsatt kön. Jag insåg direkt att jag var tvungen att satsa på en mansfigur med viss rondör, då min ladugårdsvägg till bakdel aldrig skulle tas för, exempelvis, Mick Jaggers.

Valet föll på debattören, journalisten och krukväxtexperten Göran Greider. Och låt mig bara inflika att jag tycker att Göran Greider är en ­ganska så stilig karl.

Jag SOM Göran Greider är en annan femma. Iklädd en mjukare byxa, t-shirt, skjorta, grå ­peruk och dito ögonbryn med en kudde under plaggen som en sista touch traskade jag glad i hågen in på festen. Där ingen, utöver dem jag kände väl, ville prata med mig. Några nollställda ansikten mötte mitt (eller ”Görans”) men framförallt var det som om jag (eller ”Göran”) var helt osynlig. En kille vände mig till och med irriterat ryggen när jag försökte inleda en konversation.

Jag hade en ganska kul kväll tillsammans med mina vänner trots dissen av ”Göran”, men jag blev väldigt medveten om hur olika man kan bli bemött på grund av utseendet.

Något år senare träffade jag den ryggvändande killen på en fest dit jag gick som ”mig själv” utklädd bara i klänning och smink. Den här gången ville han gärna prata med mig. Visade lite intresse, rent av.

Som jag avvisade med orden ”du ville inte prata med mig när jag var Göran Greider så därför vill jag inte prata med dig nu”.

Som protest mot den ­bisarra utseendehierarkin betraktad var den både tandlös och missriktad, men det kändes bra att säga det.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac. Ålder: 41. Bor: I Hägersten. Gör: Redigerar och skriver.

4 tankar i mitt huvud:

Jag vill bli bättre på …
… att komma i tid. Är patologiskt tidig till allting.

Jag är svag för …
… ledsna, bruna ögon.

  Nästa resa går till …
… Sarajevo och filmfestivalen där i augusti, om jag inte klämmer in någon annan tur dessförinnan.

Om jag kunde tidsresa …
… skulle jag åka till just Sarajevo under vinter-OS 1984 för att uppleva det svenska skidlandslagets framgångar och köpa jätte­många exemplar av maskoten Vucko.

Om Malin kan, då kan jag!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_green”Hur kan man vara så där bra?”, undrar flera av oss här på redaktionen när vi läser om Malena Ernman på sidan 44. ”Hon är fantastisk på alla sätt – så cool, har snygga överarmar, stor röst och svinbra värderingar, lägger redigerar-Hanna till.

Malena Ernman borde, enligt yrkets ryktbara tradition, ­vara en sann operadiva med yviga manér och kostsamma pretentioner – en oåtkomlig och världsfrånvänd primadonna. Men hon är precis tvärtom. Med sitt tydliga engagemang för flyktingar, barn och mot rasism slår hon hål på den gamla seglivade opera-myten. Och det med råge. Hon ger inte upp, trots mordhot. Hon slutar aldrig ta ställning. När en läser intervjun kan en inte låta bli att undra hur hon orkar. ”Hur kan man vara så där bra”, frågar jag än en gång och tittar på min kollega Monika som sitter mittemot.

– Ja, jag vet inte, jag tror att det svåra är att börja. När man väl har hittat en aktivitet eller något ideellt som funkar, så tror jag att det är lättare, säger Monika som i mån av tid även arbetar som volontär i Svenska kyrkan.

Några dagar senare slår jag sällskap med vår vikarie Malin på väg till tåget. Det är fredag och vi pratar om vad vi ska göra i helgen. Hon ska ordna barnkalas för en av sina söner. Jag säger att jag ska läsa och sova. Malin bär på två, till bredden fyllda, Ikea-kassar. ”Vad ska du göra med ­alla kläder”, undrar jag nyfiket.
  Det är Fragas och hennes vänners. Jag brukar ta med deras kläder hem och tvätta då och då, berättar hon.
De är romer som tigger utanför vårt jobb. Jag blir rörd. Det här är min kollega, som jobbar och sliter och har två barn där hemma och ändå gör hon ­något för några hon inte känner. Hon ger sin tid. Söndags egna Malena Ernman!

Om Malena kan. Om Malin kan. Då kan jag också. Men det var ju det där med var man ska börja. Att komma i gång. Vart vänder man sig? Här är en liten lista med länkar som kanske kan hjälpa på vägen, för jag vet att vi är flera som vill hjälpa, men vi vet inte hur:

  1. www.volontarbyran.org (hjälper människor och ideella organisationer att hitta varandra).
  2. www.aldrekontakt.se (ordnar bland annat fikaträffar för äldre).
  3. www.redcross.se (ordnar volontär­arbete för både privatpersoner och företag).
  4. www.berattarministeriet.se (driver skrivarverkstäder för barn och unga i socioekonomiskt utsatta områden).

Förändring – men inga katastrofer

av Söndagsredaktionen

 

SaraMilstead_bloggÅr 1994. Minns ni? Fotbollslands­laget gjorde en episk straffläggning i kvartsfinalen i USA. Sommaren var varm och radion spelade Take That med en Robbie Williams som var ung, yster och lovande.

Själv var jag 17 år gammal och hette Sara ­Andersson, ett astråkigt namn vars enda ­fördel var att jag alltid hamnade överst i klasslistan. Den sommaren svalkade jag mig med isglassen Boomy och surfade för första gången in på en snusksida på nätet. Sedan la det satans modemet av och tog en kvart på sig att koppla upp igen. Jag minns datorn. En bärbar, svart Toshiba som vägde som ett 8 tums bildäck och tog upp hela skrivbordet.

Vilka tider det var.

Vi stod inför en ny världsordning och vi ­förstod det inte.

Så kom hösten och hela landet tapetserades med slogans i stil med ”Ja är roligare!”. Carl Bildt fyllde tv-rutan och skorrade myndigt att ”vi ska vara en del av Eurrropa, inte Nord­polen.” För första gången i mitt liv funderade jag över min identitet. Jag var alltså inte bara svensk. Jag var europé också, vad det nu innebar.

Kommer ni ihåg hur det lät inför omröstningen? Skräckscenarion om vad som skulle hända med kronan, finanserna och inte minst miljön. EU ägnade sig bara åt att mäta stor­leken på ­gurkor, sa folket på gatan. Vi skulle tvingas ­använda fler kemikalier och äta giftig mat. Värst av allt – när vi väl var med var vi fast, på livstid. No Swexit.

Men ingenting blev som vi trodde.

Vi blev inte­ förgiftade, tvärtom – i dag äter vi e-sanerad, kravodlad mat som aldrig förr. Och den största förändringen i våra liv blev it-revolutionen.

Nu står vi där igen. Inför ett nytt mästerskap i fotboll och en ny folkomröstning. Men nu räds vi inte längre själva medlemskapet, utan utbrytarnationen Storbritannien. Staten som kanske tänker GÅ UR. Vad händer nu med ­exporten, pundet, EU:s framtid, handelsavtal, Nordea-fonderna?

Britterna, å sin sida, ser andra potentiella ­katastrofer framför sig. De vill bort från ­unionen. För därifrån kan det komma ­invandrare. Mängder, loads of.

Men stängda gränser leder förstås också till det motsatta problemet. Min man, som är britt, har nyligen börjat mumla om vikten av dubbelt medborgarskap. Han, som alltid har betonat sin engelska nationalitet, har ­plötsligt insett att det kan vara proble­matiskt att leva som icke EU-medborgare i  Sverige. Vad händer om SD får makten? Oh, the irony.

Om fyra dagar går britterna till val­båsen. På exakt samma dag som jag ­fyller 39 år. Jag ­önskar våra engelsk­talande vänner lycka till, oavsett vad de väljer för väg. För till skillnad från omröstningen 1994 är jag i dag helt trygg i förvissningen om att utfallet – oavsett ­utgång – kommer att leda till vissa förändringar. Men inga katastrofer.

We’ll miss you, but the world will go on.

Veckans krönikör

Namn: Sara Milstead.

Ålder: 39.

Bor: Stockholm.

Familj: Brittiske maken Dave och två söner, Arvid, 5, och Ambjörn, 2.

3 tankar i mitt huvud:

Jag skulle kunna begå brott om …

… jag ser en enda blommande syrén till i Facebookflödet. Är så sjukt överkänslig mot dofter att jag får bihåleinflammation av blotta tanken.

2 Om jag är ledsen vill jag …

… begrava mitt ansikte i min häst Cazcadas långa man.

Det vackraste ordet jag vet är …

… ”adjö” – det har en vacker klang, helt enkelt.

Vi jobbar, vi lär

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenVilka jobb har ni haft innan ni blev journalister, frågade jag högt en dag på redaktionen.

Vi har hängt ihop länge, jag och mina kollegor, men jag kom på att jag faktiskt inte vet särskilt mycket om vad de gjorde innan vi alla hamnade här. Som till exempel att vår reporter och hovexpert Jenny har jobbat på City sparköp i Borås.

– Jag var 16 och det är det roligaste jobb jag någonsin haft. Vi var ett bra gäng i samma ålder som jobbade extra och på så sätt pallade man med de där kunderna som kunde vara jobbiga. 

Vi är flera som instämmer. Många av oss, visar det sig, har någon gång suttit i kassan.

Vår redigerare Hanna jobbade på Statoil i två år.

– Visst, det var kul men det var också där jag förlorade min tro på mänskligheten, säger hon skämtallvarligt.

– Vissa kunder behandlade oss verkligen som skit, de kunde dra sexistiska kommentarer eftersom vi hade slips i uniformen, typ ”du har väl snygga trosor i alla fall, hö hö”. Det var långt ifrån alla men jag minns dom mest, berättar hon.

Även här nickar vi (tyvärr) instämmande.

Jag själv utbildade mig sent och har därför, liksom några av min kollegor, hunnit med en hel drös jobb.

De flesta minns jag med glädje. Jag gillade till och med mitt första jobb som städerska och frukostvärdinna på det forna Stadshotellet i Norrtälje (trots att just det jobbet pajade min rygg). Eva, bördig från Finland, var en kvinna i sina bästa år. Det var hon som lärde upp mig. Och som hon lärde mig: Noggrant och effektivt kom jag att städa de där rummen.

Eva visade mig hur man skulle parera närgångna gäster (ajöss ni som går runt nakna medan man städar) och hon hade en lågmäld stränghet som ingav respekt i mitt då 14-åriga jag. Hon visste allt, men bar inte sin kunskap som ett blingande smycke  – det behövde hon inte: När hon väl satte ner foten lyssnade alla. I henne fanns inte ett enda överflödigt superlativ, ej heller några Elake kocken-gester. I den där hierarkiska världen med hovmästare, köksmästare och hotellchef, där tonen kunde vara rå, var det ändå hon som var kung. Ingen tjafsade med Eva!

Nu tänker jag på henne och på att hon hade ­varit boss över allt om hon hade haft andra förutsättningar i livet. Hon skulle ta mig fan ha varit mahtava!

På sidan 34 skriver vi om tre personer som har väldigt annorlunda jobb. Det är inget vi på Söndag kan skryta om att vi har haft – det mest anmärkningsvärda här är att vår reporter Johan ­Gunnarsson en gång var utkastare i San ­salvador, och att jag själv en sommar var inkastare på Kos. En utkastare och en inkastare på samma redaktion. Vad är oddsen för det?

Ett ufo hade sagt tack, men nej tack!

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineJag har hoppat runt i en säck. Jag har dansat flängigt  och jättekonstigt runt en mycket suspekt stång. Jag har plockat vackra blommor och på riktigt lagt dem under­ en kudde i stället för att sätta dem i en vas. Jag har sjungit­ ”Kou ack ack ack, kou ack ack ack, kou ack ack ack ack kaa” flera gånger om. Allt på en och samma dag. Och jag har kommit undan med det!

– Midsommarafton får oss vanliga, i andra fall rätt så behärskade, människor att gå crazy. Det finns ingen som helst logik. Vi beter ju oss som skräckfilms-psykon! Om ett ufo skulle flyga över oss på midsommar så skulle de antagligen bli livrädda och sen ha den goda smaken att dra illa kvickt, konstaterar min vän Martin.

Han, liksom jag och många andra av mina vänner, har fler ­dåliga minnen av midsommar än bra. I alla fall om man endast räknar de där åren när man var någonstans mellan 15 och 23. Då kan vi alla vittna om sönderfrusna kvällar, tonårsfylla på häxblandning, brustna förväntningar, obefintliga tält som ändå regnade bort och känslan av att vara strandsatt och olyckligt kär på någon skärgårdsö långt bort från tröst och värme.

– Jag har börjat gilla midsommar i stan mer och mer, den där känslan när det är avfolkat i Skanstull och man har allt för sig själv. Stockholm är bäst då, säger min kompis Johanna och försäkrar att hon aldrig mer, som när hon var 19, åker och fylletältar på ett regnigt Möja.

Nej, det där tonårsfirandet som jag helst – och nu är jag hemskt snäll – vill likna vid en fars, är sedan länge förbi. Så på midsommar hittar du mig och mina vänner på Blå porten på Djurgården. Där äter vi vår sillunch. Sedan promenerar vi över broarna längs Stockholms gator. Vi slinker in och tar en drink någonstans på vägen.

Sakta vi går genom stan.

PS! I veckans tidning kan du se bilder och läsa om ­Söndags läsarkryssning som vi åkte på i maj. Schemat var fullspäckat med bland annat seans med Terry Evans och körsång med Caroline­ af Ugglas. Vi på Söndag­ hade ett fantastiskt dygn tillsammans med er läsare­ och vill så klart göra om detta! Kom gärna med förslag och synpunkter på vad ni vill se och göra nästa gång. Vad kan vi göra­ bättre? Skriv till sondag@aftonbladet.se. DS.

Till sist: Glad midsommar på er alla ­fina!

Kou ack ack ack! (ok, kunde inte låta bli att ­retas lite).

Jag var bakis och gick på fel begravning

av Söndagsredaktionen

OISIN1-350Jag var så bakfull att jag gick på fel begravning.

Det är det pinsammaste jag någonsin har gjort och förhoppningsvis någonsin kommer att göra. Ännu 30 år senare fryser ­själen för ett ögonblick till is då glömskans barmhärtiga slöja då och då temporärt upphör att skydda mig.

Jag var ung och har för mig att jag kvällen innan­ supit skallen i bitar på Ritz, rockklubben i  Stockholm som under några år på 1980-talet var mitt andra hem.

Det måste ha varit en hård natt, för jag vaknade inte förrän strax före ett på eftermiddagen. Vilket inte hade varit hela världen, om det inte vore för att jag bodde på Södermalm och skulle vara på jordfästning på Norra begravnings­platsen i Solna klockan 13.

Klä på sig och ta sig till andra sidan stan på fem minuter. Ni hör själva. Det var kört.

Att somna om var emellertid omöjligt. David och Annika var mycket goda vänner till mina föräldrar och nu hade Annika dött, alldeles för ung. Jag tyckte mycket om henne. Det hela var väldigt sorgligt.

Jag ringde en taxi och snubblade ut på ­Wollmar Yxkullsgatan.

Tjugo minuter senare var jag framme. Jag minns att jag sprang in i någon byggnad och såg en skylt om en begravning och en pil åt vänster mot ett kapell.

Jag gick dit och öppnade dörren. En präst ­tittade upp och avbröt sitt griftetal. Han nickade vänligt mot mig och tecknade åt mig att komma in.


Jag blir alldeles kallsvettig
när jag nu tänker tillbaka hur människor tittade på mig medan jag gick nedför gången mellan bänkraderna i den lilla salen och till slut hittade en ledig plats längst bak.

Genant, men inte lika genant som det snart skulle komma att bli.

Så fort jag satt mig återupptog prästen sin ­berättelse. Jag andades ut och tänkte att okej, jag är sen, men nu är jag här.

Så tittade jag mig omkring. Bara vad en 23-årig Oisín uppfattade som minst 100-åriga tanter i publiken. Jag såg inte min mamma. Jag såg inte min bror. Jag såg ingen av David och Annikas vänner.

Jag förstod det fruktansvärda: på något jävla sätt hade jag lyckats med konststycket att gå på fel begravning.

Den redan från början elakartade baksmällan eskalerade. Jag försökte hålla paniken i schack. Vad skulle jag ta mig till? För en sekund övervägde jag att sitta kvar och låtsas som att jag hade skäl att vara där. Men jag insåg snabbt att hur lockande det alternativet än var så var det omöjligt: då hade jag ju missat rätt ceremoni.


Jag ställde mig upp.
Lyckades ta mig förbi ­tanterna i bänkraden, som inte var främmande för att med högljudda suckar antyda vad de tyckte om mig.

Prästen tvingades för andra gången inom en minut avbryta sig. Den här gången var hans blick inte fullt så vänlig.

De sekunder det tog för mig att lämna ­lokalen, med varenda närvarande gästs blickar på mig, kändes som en evighet.

Jag stängde dörren bakom mig, lutade mig mot en vägg och började hyperventi­lera. Vad skulle jag nu ta mig till?

Så såg jag en skylt och förstod vad som hade hänt. Jag hade varit i ett kapell som hette Stora Gravkoret. Tydligen fanns det även någonting som hette Norra Kapellet.

Jag gick dit och öppnade dörren. För ­andra gången denna dag avbröt jag en ­begravning. Mamma tittade ogillande på mig. Brorsan sa efteråt att jag såg ut som en våt hund då jag kom in. Men nu var jag ändå på rätt plats.

Den Bloody Mary jag någon timme senare med darrande händer hällde i mig vid en ­bardisk var det godaste jag någonsin har ­druckit.

Veckans krönikör

Namn: Oisín Cantwell, 51.

Bor: Lägenhet i Stockholm.

Yrke: Nyhetskolumnist på Aftonbladet.

Familj: Sonen Henry.

3 x tankar i mitt huvud

1. Jag är oerhört svag för …

… kvinnor.

2. Jag vill bli bättre på …

… allt.

3. Som tidsresenär skulle jag förflytta mig till …

… mina kvarter på söder på 1940­talet för att för en dag uppleva hur det var.

Sida 1 av 142
  • Tjänstgörande redaktör: Liv Hävermark
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB