Skönhetsbilaga på köpet!

av Söndagsredaktionen

FullSizeRender (4)

En hel skönhetsbilaga på köpet! Det är vad du får om du köper veckans Söndag.

44 sidor med skönhetstips, BUS-knep och expertens bästa solskydd för ansiktet. Bara för att nämna några exempel.

I det ”vanliga” magasinet bjuder vi på en stor påskspecial med Marcus Aujalays helgmeny, Mischa Billing hjälper dig välja bästa vinet och ölet och du får alla tips du behöver för en festlig påskdukning.

Missa inte heller Johan Gunnarssons långa intervju med Glenn Hysén, en av deltagarna i årets ”Mästarnas mästare” på SVT.

Ett fullmatat nummer, alltså! I butik hela veckan med start på söndag.

Vi lever i en känslofierad tid

av Söndagsredaktionen

Helena_utterTio husmorsknep som kommer göra huset skinande rent – nummer 7 kommer få dig att tappa hakan!”

”75-årig man friar till sin ex-fru 43 år efter skilsmässan – hennes reaktion får oss att tro på kärleken!”

”13 fantastiska livstips – den här texten kommer förändra ditt liv!”

Du har säkert sett dem, kanske klickat på dem också, jag menar, vem vill inte tappa hakan, förändra sitt liv och tro på kärleken?

Jag vet inte när detta började. Däremot vet jag att det inte har slutat. Nätet svämmar över av lockande texter som får oss att kolla på klipp och läsa listor när vi egentligen borde rädda världen.

Jag har länge funderat på vad det är som stör mig med de här rubrikerna. (Förutom det faktum att de bryter mot tre av fyra av journalistikens tumregler – nämligen att en rubrik ska vara sann, relevant, ha täckning i texten och locka till läsning.)

En dag kör jag hem efter att ha träffat en kompis och djupdykt i våra relationer med män och barn och kollegor och gud vet alla, och på bilradion pratar de om syntolkningen av Melodifestivalen.  Den behöver bli bättre till nästa delfinal, förstår jag. Någon efterlyser mer känslor. Inte bara vad som faktiskt händer och vems urringning som är djupast. Om Jessica Andersson ser nervös ut bör även synskadade få veta det.

Vi lever i en känslofierad tid, i ett gigantiskt känslosvall. Vi kan hela tiden ta del av andras känslor. Då tänker jag inte på alla ytliga yippi-grejerna och likes och bästaste bästa på sociala medier, utan mer på tillgången till folks inre. Det finns knappt en nisch i självupplevelsegenren som inte har fått sin uttolkare, från katastroföverlevaren till den bedragne som förlät sin äkta hälft. Förra året fick en psykoanalytiker inför valet gripa sig an partiledarna på bästa sändningstid i tv. I mitt jobb ser jag hur frågorna väller in till våra relationsexperter.

 När jag var liten hände det att vi barn använde argumentet ”jag känner inte för det” för att slippa undan något.

– Vadå KÄNNER FÖR?! Det finns inget som heter att man inte KÄNNER FÖR! rasade pappa.

Möjligen var det allmän retorik för att få pli på oss. Eller så var det för att han hör till generationen där man inte skulle känna efter så mycket. Åtminstone inte berätta om det. Växer man som han upp som mellanbarn i en syskonskara på sex, är nog ens utrymme lite begränsat.

Så kanske är behovet av att vältra sig i känslor uppdämt hos oss som är vuxna nu. I dag försöker jag återvinna förmågan att säga att ”jag känner inte för det” – och mena det. Jag går till min psykoterapeut en gång i veckan utan att längre säga till kollegorna att jag har ”ett ärende”. ( Jag förkortar det och säger att jag ska ”till psyket”.) Jag hör min dotter rata en bok för att den ”inte handlar om något”. Det står bara om vad som de facto händer, ”ingenting om hur det känns”.

Egentligen gör allt det här mig glad. Det finns bara bra saker med att framtidens vuxna lär sig att respektera sig själva och andra.

Men ju mer känslor vi släpper fram, desto mer kräver kanske signalsubstanserna i hjärnan. Och det är här någonstans de klickvänliga rubrikerna skaver. De utlovar redan i förväg en känsla: ” Klicka på mig – du kommer känna något”.

Och i jakten på läsare kommer det eskalera. Det kommer göras utfästelser om större och större belöningar, klicksökandet gör oss kicksökande, ammunitionen måste bli starkare och starkare, och till slut återstår bara orgasmen som säljargument.

Och när den är uttjatad? Ja, då kanske den enda rubrik du kommer lockas av är den här:

Den här krönikan kommer garanterat lämna dig helt oberörd.

3 x tankar i mitt huvud:

När jag är sjuk vill jag … 

… att någon ska försäkra mig om att jag inte alls håller på att dö eftersom jag alltid tror att minsta förkylning är lika med livets slutskede.

2 Jag dansar om … 

…ehhh… Nej, jag kan inte komma på någon anledning. Inte ens berusning eller att Cecilia Gustavsson bjuder upp mig. Eller okej, det sistnämnda har hänt. I kombination med det nästsistnämnda.

3 Jag önskar att jag 

hade skrivit … … 50 shades of Grey för då skulle jag nu kunna skänka miljoner till Hjärnfonden, Barncancerfonden och kampen mot kvinnlig könsstympning. 

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter. 

Ålder: 45. 

Gör: Journalist på Aftonbladet. 

Bor: I Stockholm.

Att må bra har ingen deadline

av Erika Scott, Aftonbladet

erikascottbloggNYVi har inte setts på sex månader, nu har vi lunchdejt och så fort min väninna får syn på mig utbrister hon: ”Men GUD, vad du TRÄNAR!”. Utropet följs av: ”HUR har du TID?” och: ”Det kan inte vara BRA att hålla på så där”.

Eftersom hon följer mig på Facebook och Instagram, är hon väl insatt i mina förehavanden, och kan inte låta bli att syna mig uppifrån och ner. När hon kan konstatera att jag inte blivit Twiggy-tunn, utan har ungefär samma figur som senast vi sågs, slappnar hon av en smula.

– Men vad har du som MÅL? frågar hon lite senare när vi hugger in på den inkokta laxen.
– Pja, att må bra, svarar jag.
– Hur då? På vilket sätt? Vill du gå ner i vikt, liksom?

Nej, inte nödvändigtvis. förklarar jag. Snarare vill jag hålla vikten, eftersom just det har varit lite klurigt de senaste åren, på grund av en underfungerande sköldkörtel och trilskande kvinnohormoner.

– Fast du håller ju på att bli helt besatt, eller hur? envisas hon i en lite taggigare ton och det är tydligt att min motionsmängd provocerar, något som jag har märkt även hos andra i bekantskapskretsen.

Ännu en gång får jag förklara mig, sätta mina work out-vanor i rätt proportion. Jag berättar att jag försöker röra mig två timmar, fem dagar i veckan. All rörelse räknas, det må vara promenader, gym- eller löppass. Dygnet har ju 24 timmar, så i 22 av dem sitter jag framför jobbdatorn, i tv-soffan eller sover. I det perspektivet är det inte särskilt mycket att vika 120 minuter då och då åt hälsan. Väninnan hummar medhåll innan hon undrar:

– Men, vad har du för deadline?

Det är då jag inser. Jag har ingen. Resan är målet. Min nya livsstil är visserligen sprungen ur en önskan att vara i hyfsad form när jag fyller 50 i höst, så mitt projekt hade en början, men har inget slut. För det är ju inte så att jag på min 50-årsdag den 18 september, kommer att utbrista: Färdig!

Nej, jag kommer att hålla i gång så gott jag kan, så länge jag lever.

Snacka om deadline.

ThinkstockPhotos-459097117
Min nya livsstil är inte en quick fix, utan en förändring jag vill hålla i – livet ut. Foto: Thinkstock
Kategorier Krönikor | Kommentarer

Vårens stora löparskola!

av Söndagsredaktionen
20150322_sondag

Skulle du vilja börja löpträna men tror inte att du kan? Då ska du läsa veckans Söndag! För fem år sedan orkade inte programledaren Jessica Andersson ens jogga till bussen.

Men steg för steg har hon fört in löpträningen som en del i livet och nu satsar hon på att springa marathon i alla världsdelar. I Söndag delar hon med sig av erfarenheterna i en löparskola som får dig att fixa fem kilometer med hjälp av ett femveckorsprogram.

Det finns många sätt att nå sina drömmar, för Emmi Christensson var det ett samtal från West End i London som förändrade allt. Samtalet gällde en audition för en roll i en av de största musikalproduktionerna någonsin: Fantomen på operan.

Missa inte Emmis resa från från lilla Vessigebo i Halland till huvudrollen Christine i West End-klassikern.

Äntligen – veckans bästa läsning!

av Söndagsredaktionen

150315_sondag_LOW

Det var inte ett lätt beslut. Men Söndags medarbetare Magda Gad bestämde sig för att trotsa rädslan och åka till Liberia för att rapportera om ebolakatastrofen.

Hon var beredd på att möta sorg, sjukdom och död. Så blev det också.

”Jag kunde hantera det. Det jag inte kunde hantera var mötet med livet. Med de som överlevde. Med dem som blev kvar”, skriver Magda Gad.

Läs hela hennes berättelse i veckans Söndag.

Några exempel på vad vi mer har i tidningen ser du på förstasidan här ovan.

Ha en bra vecka!

Älskar, älskar inte

av Söndagsredaktionen

VirtanenJag älskar inte det, pappa.

Jag älskar det, pappa.

Så talar min dotter. Så förnämligt. Så förnämligt liten. Hon delar upp världen
i det hon älskar och det hon inte älskar,
i stort sett allting:

– Jag älskar inte pasta, pappa. (Vilket hon gjorde i går men det är en annan sak).

– Jag äääälskar yoghurt.

– Jag älskar inte flygplan.

– Jag älskar inte bönor.

– Jag älskar dig, pappa. (Och ibland ”jag älskar inte dig, pappa”).

Jag älskar detta.

Lillpills motsättning är inte ”jag hatar” mot ”jag älskar”. Det är älskar, eller inte älskar.
Älskar, älskar inte, som den ödesmättade
ramsan när man skalade en blomma och fun-
derade på att fråga chans.

Det är så fint.

Jag menar, annars – och det är förstås bara en tidsfråga – är det vanliga att barn ”hatar” allt de inte tycker om. Typ mat som de inte ens smakat.

Barn förresten?

Vi vuxna är inte bättre. Vi säger också det där ordet alldeles för ofta. Jag har alltid varit allergisk mot det. Försöker alltid säga ”avskyr” eller ”ogillar” i stället. Ordet ”hat” bör sparas till
rasism och andra typer av förtryck så att inte
ordet devalveras.

Jag hatar ordet hatar. Eller finare uttryckt: Jag älskar inte ordet hatar.

”Jag älskar inte buss 55” säger Lillan nu och det passar ju bra eftersom vi inte ska åka buss 55 utan en buss som hon älskar och då funderar jag på vad som skulle hända om vi alla, hela förbannade mänskligheten, delade in världen i det vi älskar och det vi inte älskar i stället för alla dessa gradskillnader från hat till älsk.

”Jag älskar inte 50 shades of Grey i stället för
50 shades of Grey var pisstråkig”.

”Jag älskar inte surströmming” i stället för
”Jag vill kräkas när jag försöker äta surströmming”.

”Jag älskar Annie Lööf” i stället för ”Jag tycker att Annie Lööf är ganska okej”.

”Jag älskar dina nya byxor” i stället för ”Du har köpt nya byxor, snygga!”

Att tvingas ta ställning, helhjärtat för eller inte för, men samtidigt inte säga något mer nedsättande än ”älskar inte” – så fiffigt. Jag menar ”älskar inte” är milt. Det mesta här i världen älskar de flesta av oss inte. Det är bara hippies och gyminstruktörer som älskar allt. Vi andra gillar, använder ord som ”lagom”, vi tycker om, vi tycker att saker är okej eller bara snäppet bättre än drägliga.

Det är svårt men inte omöjligt att ta med sig en pyttedel av den rosa visdom som detta barn än så länge sitter inne med – det skulle göra världen till en bättre plats.

Och mig till en lyckligare människa. För om jag var tvungen att välja det ena eller det andra skulle mitt liv se ut såhär:

Jag älskar Sverige.

Jag älskar att skjuta på gungan om och om och om igen i lekparken.

Jag älskar att kratta löv.

Jag älskar mina skor.

Jag älskar mitt jobb.

Jag älskar livet.

Medan den mer gråsörjiga verkligheten, en mer ingående analys av läget, skulle låta betydligt mer deprimerande. Jag älskar inte den gråsörjiga verklig-
heten.

Veckans krönikör:

Namn: Fredrik Virtanen, 43.
Bor: Stockholm.
Familj: Fru Karolina Ramqvist, ­författare. Barnen Lill, 3, John, 4,
och Jackie, 11.

4x tankar i mitt huvud:

Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

… gå fram och hälsa ordentligt och upprepa mitt namn flera gånger. Jag är nämligen genant dålig på att lära mig namn och när jag väl lärt mig namnet så glömmer jag det. Alzheimer?

2 Det äckligaste jag vet är … 

… blodpudding. Ryser i hela kroppen. När jag väl smakar är det gott, men namnet, uäck! Pudding av blod. Jag älskar inte pudding av blod.

3  Jag skrattar högt när …

… jag träffar gamla vänner som jag saknat.

4 Världen vore bra mycket vackrare om… 

… våren avskaffades. Våren är en skitig och kall och förljugen period av väntan på sommaren. Jag älskar inte våren.

Det kommer inte ­alltid att vara så här

av Söndagsredaktionen

Zandra_lundbergen månad i sträck hade jag gråtit. Inte gått ut och träffat människor, bara gått långa promenader med hunden. Suttit på bänkar och stirrat med tom blick framför mig.

Det är märkligt att vara ledsen när det är mitt i sommaren, solen gassar och skrattande män­niskor går med badhanddukar över axlarna.

Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Men ibland blir livet inte alls som man vill.

Nu är sommaren på väg att bli höst och vi ­sitter fyra personer på en uteservering vid Ny­torget. Jag äter en tysk rätt jag inte ens kan uttala namnet på (”späschl?”, ”spezl?”). Jag känner inte mannen som sitter bredvid mig, men jag vet att han är speciell.

Jag säger till honom att han har bra hår. Han skrattar lite. Jag vet inte om jag ska tolka det som bra eller dåligt.

När vi skiljs åt vill jag så gärna ge honom en kram men jag vågar inte.

Egentligen var jag trött på allt vad relationer heter. Så där som man är efter ett smärtsamt uppbrott. Men jag tänker för mig själv att om han hör av sig så är det meningen. Jag tänker på honom varje dag de första veckorna.

Tiden går och bilden av honom suddas ut. Tankarna upptas av helt andra saker. Jobb. Vänner. Jag anmäler mig till flera intressanta kurser. Försöker lära mig att stå på huvudet.

Två månader senare, sent en fredagskväll, får jag ett mejl.

Det är lördagskväll i januari och jag är fortfarande pirrig i magen när jag ringer på hemma hos honom. Jag har ännu ingen aning om vad han brukar laga till middag på vardagskvällarna, vad han lyssnar på för musik när han är glad och jag har inte sett alla hans kläder.

Jag sitter på en stol och tittar på när han lagar mat och känner att jag aldrig känt mig så mycket jag som när jag är med honom.

På kvällen somnar han före mig. Jag stryker med fingrarna över håren på hans arm och tänker att verkligheten så sällan är som jag tror. Den där uppslitande separationen som då, i somras, var det värsta som kunde hända hade uppenbarligen en mening. Jag kunde bara inte se det då.

Egentligen var det inte slutet på någonting. Det var en process jag behövde gå igenom för att öppna upp för någonting nytt.

Vi sitter på en restaurang i Gamla stan. Jag kan knappt behärska mig. Det är så mycket jag vill veta, så många frågor jag vill ställa. När grät du senast? Vad ångrar du mest i livet? Tycker du om pesto? Hur kan ditt hår alltid vara så perfekt? Vad vill du göra om tio år? Vilken var den senaste låten du lyssnade på? Är du rädd för att dö?

Jag gör mitt bästa för att vara närvarande i stunden. Jag vill helst frysa tiden. Alltid vara så här förälskad som jag är nu.

Samtidigt kan jag inte låta bli att stundtals vara realistisk. Det kommer inte alltid att vara så här. Det kommer att komma en tråkig vardag. Jobbtrötthet och tjafs om mat. Det kommer att komma svackor. Det gör det för alla förr eller senare, sägs det.

Just exakt nu känns det bara så osannolikt att det skulle hända oss.

Veckans krönikör

Namn: Zandra Lundberg.

Ålder: 27.

Bor: Enskede.

Yrke: frilansjournalist. 

Familj: hund och massor av syskon. 

5 x tankar i mitt huvud:

När jag är sjuk vill jag … 

… ha mamma nära. 

Jag dansar när … 

… jag hör Whitney Houston. 

 Det skulle aldrig hända att jag … 

… nej, förresten, jag passar mig för att säga ”aldrig” om någonting. Man vet fan aldrig vad som händer. 

 Jag önskar att jag hade skrivit … 

… klart min första bok för att den förtjänar att bli färdigskriven. 

5  Som min sista måltid i livet, skulle jag välja … 

… chokladmarängtårta med chokladsås. 

Veckans bästa läsning är här!

av Söndagsredaktionen

150308_sondag_LOW

Tänk så mycket tid vi kommer att få när barnen flyttar hemifrån!

Äntligen kan vi resa, gå på konserter och äta på restaurang precis när vi vill.

Så skulle det kunna vara – men så blir det inte alltid. Tvärtom, för många par tappar livet mening när barnen flyger ut ur boet.

– Det är inte konstigt, säger familjeterapeuten Görel Fred.

– Att uppfostra barn är väldigt existentiellt och åren när de bor hemma är oerhört uppslukande för de flesta. Det är naturligt att känna sorg, förtvivlan och uppgivenhet, starka känslor som inte sällan går ut över förhållandet.

I veckans Söndag får du tipsen som räddar relationen när ungarna är utflugna.

Missa inte heller reportaget om hotellet som om och om igen drabbats av ond bråd död. Vilar det en förbannelse över Hotel Cecil i Los Angeles? Många skulle svara ja på den frågan.

Tv-serien fick mig att växa upp på en timme

av Söndagsredaktionen

MarkusLarsson_bloggJag mår bra. På hedersord.”

Men läkaren och kirurgen Dr. Mark Greene mår inte bra. Han är inte ok. Greene sätter sig på pendeltåget och medan skyskraporna i centrala Chicago rullar förbi utanför fönstret börjar han gråta.

Bilden tonar ut i svart, avsnittet slutar och ett av tv-historiens värsta nattskift är över.

Själv hade jag ont i bröstet. Det kändes som att jag inte hade vågat andas på en timme. Jag stängde av tv:n och satt och lyssnade på hur klockan tickade ute i köket.

”Tick-tack, tick-tack, tick-tack.”

Det är inte meningen att låta dramatisk, men det finns alltid ett före och ett efter för det mesta. Och ­efter avsnittet Love’s labor lost som sändes 1995 i USA – det firar 20-årsjubileum i mars – kunde jag ­inte titta på tv-serier på samma sätt längre. Ögonen och ­öronen tvingades växa upp på en timme, inklusive reklam.

I dag, när det finns fler kvalitetsserier att välja bland än vad en normal människa hinner konsumera, är det svårt att beskriva vilken betydelse City­akuten hade.

Dramaserier, och framför allt då amerikanska ­dramaserier, var mest olika varianter på Dallas – osannolika berättelser om osannolika människor med perfekta frisyrer och tänder. Vissa av dem återuppstod till och med i duschen. Ur den synvinkeln var Cityakuten en blodig skalpell bland insmickrande kattungar.

Den skakiga handkameran och snabba klippen som fångade stressen på akutmottagningen, rollfigurerna som brottades med liknande problem som man själv skvallrade om i Kiruna en tisdag i oktober, dialogens vardagliga ton – allt var nytt och banbrytande.

Med tiden skulle Cityakuten bli ett mer ordinärt drama med krystade vändningar och intriger. Men de första säsongerna lyfte en av televisionens populäraste arketyper, sjukhusserien, till en ny och intensiv nivå.

Varenda rollfigur i ensemblen var en stjärna som i princip skulle kunna bära serien ensam:

Dr. Doug Ross (George Clooney), Dr. Peter Benton (Eriq La Salle), läkarstudenten John Carter (Noah Wyle), Dr. Susan Lewis (Sherry Stringfield) och min favorit Dr. Mark Greene (Anthony Edwards).

Det var min mamma som upptäckte Cityakuten i vår familj. Serien gick i 15 säsonger mellan 1994 och 2009. Frågan är om hon missade ett enda avsnitt ­(totalt 331 stycken). Jag brukade höra vinjettmusiken bakom mina föräldrars sovrumsdörr varje vecka när jag försökte plugga.

Mamma jobbade på Apoteket och i efterhand kan jag förstå vad hon identifierade sig med. Som få ­andra serier lyckades Cityakuten fånga arbetarvar­dagens malande köttkvarn och ”äta, sova, dö”-rytm. Efter nästa skift kommer ett till. Man stiger upp på morgonen, går till jobbet, kommer hem, lagar mat, tittar på tv, går och lägger sig och börjar om när klockan ringer. ”Vem har sagt att livet ska vara roligt hela tiden?” som min pappa gjorde till sitt mantra när jag växte upp.

För personalen i Cityakuten slutar inte de skadade kropparna rulla in. Och i Love’s labor lost, som be­lönades med fem amerikanska Emmys, miss­bedömer Dr. Mark Greene en gravid kvinna och gör en fatal feldiagnos.

Han kämpar med de blodiga konsekvenserna under resten av det outhärdliga ­avsnittet, minut för minut och sekund för sekund. Barnet överlever skräcknatten men mammans liv går inte att rädda.

När Dr. Mark Greene sätter sig på tåget och åker hem dundrar den tysta men obarmhärtiga insikten som byggde de gyllene åren av Cityakuten ut genom rutan.

Han ska göra det här igen. Och igen. Efter nästa skift kommer ett till.

”Jag mår bra. På hedersord.”

Veckans krönikör:

Namn: Markus Larsson.  

Ålder: 38.

Familj: Mor, far, storebror, sambo. 

Gör: Rockjournalist på Aftonbladet. 

Bor: I hyresrätt i Stockholm.

3 x tankar i mitt huvud:

Jag skrattar högt när …

… kakmonstret snor kakor från Kermit.

2 Världen vore bra mycket vackrare om …

… fler filmer var som animerade storverket Frost. Och om fler människor var som snögubben Olaf.

3 Jag avskyr shots, men …

… säger inte nej till en cajun martini på Jones i New York. Ett av världens sju underverk.

Jag fastade bort mitt sötsug

av Erika Scott, Aftonbladet

erikascottbloggNYDet finns få saker som gör oss på Söndag mer besvikna än en inställd kaffe med dopp-stund. Ja, tisdagsfikat är så heligt att den medarbetare som VÅGAR vara sjuk då hen är fikaansvarig, får räkna med anklagelser om illojalitet och hypokondri.

Socker är en mäktig drog.

Själv tillhör jag dem som är förskonad från det där riktigt svårstyrda begäret. Jag väljer alltid förrätt framför dessert och kan inte minnas att jag i vuxen ålder gått till affären enbart för att stävja en godishunger.

Men ställ en skål smågodis framför mig och jag smaskar mer än gärna i mig hela klabbet. Lika självklart tar jag om både två och tre gånger av det hembakta när vi tisdagsfikar på redaktionen. Serveras sötsaker, så äter jag. Mer än gärna.

Utom förra veckan. Jag blev inte det minsta lockad av Gunillas nougatchokladtårta. Anledningen stavas ”cleanse”-kur. Under tre dagar förtärde jag enbart flytande föda i form av frukt- och grönsaksjuicer. Varför? Jo, för att personer i min närhet (inklusive min make) har gjort det och vittnat om att de blivit så pigga efteråt.

Så jag testade, trots att jag befarade att det skulle bli rätt trist. Det tyckte jag nämligen då jag var 17 år och fastade för första och trodde jag sista gången. Jag kroknade efter ett enda dygn.

Men nu gick det otippat lätt. Jag var varken hungrig, irriterad eller sötsugen. När kollegerna försökte förföra mig med nougatdrömmen, höjde jag sonika mitt glas med flytande grönsaker och sa ”skål”.

IMG_8159
Hörde jag ”skål”?

Det var inte det minsta svårt att avstå. Om det berodde på juicerna eller på att jag bara var mentalt inställd på att inte falla för frestelsen, det vet jag inte.

Skit samma – det funkade.

Vill du kicka sockret? Då tycker jag att du ska ta del av näringsfysiologen Kristina Anderssons bästa strategier för att bli av med begäret.

Eller så juicar du i några dygn. Skit samma vilket, så länge det funkar. Lycka till!

IMG_8182
Mmmm, jag juicade bort mitt sötsug.

 

Kategorier Krönikor | Kommentarer
Sida 1 av 131
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB