Hellre en tv-serie än för mycket verklighet

av Söndagsredaktionen

MarkusLarsson_blogg”Har du sett någon bra tv-serie?”

Förut fick jag, i egenskap av mitt så kallade yrke, svara på andra frågor om populärkultur. Bara för att nämna tre glada och gamla exempel från förr: Har du läst en bra bok? Har du lyssnat på en bra skiva? Har du sett en bra film på bio? Men i vår tids tv-bulimi tynar de bort.

Att tv är den nya popmusiken är en gammal sanning. Så gammal att den snart måste formuleras om och ersättas av något annat.

Men till dess – att vara medelklass och runt 40 i dag innebär att konsumera dramaserier, att gapa stort och svälja groteska mängder tv.

Gärna en hel säsong på en helg. Eller en dag. Eller en kväll.

Allt går givetvis att fultanka gratis. Men tack vare alla strömmade och legitima tjänster därute – och den våldsamma konkurrensen dem emellan – är tillgängligheten och utbudet perverst.

För vissa av oss kan det vara svårt att föreställa sig hur världen såg ut innan Netflix.

Köpte man tv-serier på dvd? Gick man till en affär och hämtade lådorna? Är du full?

Och finns det något mer frustrerande än att behöva vänta en vecka – en hel vecka som Gud glömde – på nästa avsnitt?

Ja, det händer fortfarande. Men vad är det för ett hemskt påhitt? DDR?

Varje gång det händer känns etikettsbrottet lika 2017 som vänstertrafik och solidaritet. Om det finns folkrörelser som vill stoppa nya shoppinggallerior vid Sveriges löjligaste korsning Stureplan borde det rimligen existera minst en Facebook-grupp som vill förbjuda ett avsnitt per vecka-djävulskapet.

Då kan man åtminstone sitta och trycka på gilla-knappar och ilsket välja olika emojis i sju dygn.

I en hyperindividuell tid borde tv-serier vara lägerelden som alla välbemedlade jobblinjeslavar saknar, något som förenar och bygger en gemensam identitet och får oss att sjunga kumbaya i grupp.

Fel igen.

Få lyckas upptäcka samma serier samtidigt. Och ännu färre har i så fall, som du, hunnit se det allra senaste avsnittet.

Alla känner någon som gått bakom ryggen på sin partner och rävtittat några avsnitt i förväg av en serie som hen hade svurit att de skulle se tillsammans. Konsekvenserna av den skamliga skärmotroheten kan bli förödande. Folk har skilt sig för mindre.

Och att mitt under rådande krig, det vill säga när nya säsongen av Game of thrones visas, komma in på jobbet måndag morgon och börja prata högt om Nattkungens nya superdrake är att tigga om att bli verbalt halshuggen. Spoilers
betraktas som landsförräderi.

Nu verkar det kanske som om jag tycker att det var bättre förr. Absolut inte.

Jag gillar att dramaserier i dag fyller ungefär samma funktion som lådvin. Fördelarna är flera.

Dels kan man hälla i sig hur mycket strömmad tv som helst, utan att bli bakis eller köra onykter.

Och dels slipper man tänka på resten av världen. Att USA styrs av en mental babian, det aktuella folkmordet i Myanmar, att ett höger­extremt parti i Tyskland  – det är ok att skrika högt här – hyllar nazisternas tappra kämpaglöd under andra världskriget offentligt, att isarna smälter och Nordkorea har kärnvapen, till exempel.

Hellre ett avsnitt av Ozarks till än för mycket verklighet, tack. Hellre leva i en förljugen och ansvarslös bubbla än illa fäkta.

Har förresten nya säsongen av Stranger things börjat? Då loggar jag genast ut härifrån.

Snorungarna ser ju så gulliga ut i sina förbannade Ghostbustersoveraller.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är… 

… ostbågar.

2. Jag får en sötchock när jag… 

… ser en trött uggla.

3. Det gör jag för att göra världen bättre …

… alldeles för lite, tyvärr.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren …

Still in love with you med Thin Lizzy.

 

Veckans krönikör

Namn: Markus Larsson.

Ålder: 41.

Yrke: Rockjournalist.

Bor: Lägenhet, Stockholm.

Familj: Mor, far, storebror, sambo.

Från hårklipp till Söndagsreportage

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenIbland får jag frågan: Hur det går till?  Hur kommer ni på vad som ska vara i Söndag – hur blir alla artiklar och reportage till? Mitt svar: Alla vi på redaktionen är nyfikna och gillar att kläcka idéer. Tillsammans gör vi innehållet i Söndag. Men vi är inte ensamma: Våra flitiga och påhittiga frilansare – de som inte sitter här med oss utan är egna företagare – mejlar roliga och spännande idéer vecka efter vecka.

Och ibland kommer reportageidéerna och berättelserna till en när man minst anar det. Historierna som ni läsare berättar. Historierna våra vänner berättar. Historierna som en taxichaufför berättar när vi är på väg hem en kväll. Historierna som finns hos var och en av oss. Stora som små.

Som i somras. Jag satt hos min frisör, min grå utväxt skulle få samma färg som resten av håret.

Jag undrade hur det hade gått med magvärken: Har de hittat vad det beror på?

Jag har gått hos min frisör i evigheter så vi känner till varandras magåkommor. Ja, vem tusan har inte en magåkomma nu för tiden? Sist vi sågs hade hon varit på sjukhus. Smärtorna hade varit så starka att hon knappt kunde stå upp. Inte sova heller. De hade varit outhärd­liga. Men ingen visste vad det berodde på. Var det IBS som läkarna tidigare hade misstänkt? Nu hade de gjort flera undersökningar men fortfarande kunde man inte hitta något fel.

– Men vet du vad? Jag har inte ont längre, sa hon.

Hon hade bivit tipsad av en kollega om att gå till en naprapat som utförde något som heter bindvävsmassage, och efter ett antal behandlingar var smärtan borta.

– Om jag bara hade kommit på det här tidigare, sa hon.

Och nu några månader senare och ytterligare ett par färgningar av grått hår har vi ett
reportage om ta da: Bindvävsmassage!

I veckans tidning kan ni läsa om metoden och om Theresia Köhlin, 59, som länge hade ont i ryggen innan hon, liksom min frisör, blev botad från värken.

– Det här skulle kunna hjälpa många ur en långvarig smärtproblematik, säger naprapaten Sandra Jonasson Helms i reportaget.

Berätta historierna så de lever vidare

av Söndagsredaktionen

SylviaBalacEn vanlig tanke efter en närståendes död är – efter chocken, den förlamande sorgen och den bottenlösa saknaden – ”varför ställde jag inte fler frågor?”

I detta är jag inget undantag. Min far dog i maj innan jag hann ställa alla de där frågorna om barndomen i Jugoslavien, hur det var att komma till Sverige, eller vad 14-timmars arbetsdagar egentligen gjorde med hans psyke.

Jag antar att vi klamrar oss fast vid fakta som ett sätt att hålla kvar de bortgångna i våra liv.

Men jag behöver egentligen inte veta exakt vilket datum pappa började jobba som diskare på hotell Eggers i Göteborg, eller sörja att han inte efterlämnar några dagböcker.

För farsan var en verbal virtuos, en riktig historieberättare. Vissa historier hörde jag kanske tjugo gånger, andra bara en. Några fick bara jag höra, andra, som mina syskon berättar, har jag aldrig hört. Lägg till släkten på Balkan och i Amerika så har vi anekdoter som räcker under hela vår livstid, om vi bara delar dem med varandra.

Pappas repertoar var bred, från djurvallningen som barn i Jugoslavien via fackliga bråk på slakterierna i Göteborg till kvinno- och dryckes­historier. Jag tänker dela med mig av tre, som jag minns dem.

För allas trevnad har jag valt bort de mest barnförbjudna, men de är ändå mycket i pappas galghumoristiska sparka uppåt-­anda.

1: Vid andra världskrigets slut var pappa fyra år när han, tillsammans med äldre barn, hittade en död tysk soldat i skogen. Någon tog en pinne och drog ner byxorna på soldaten. ”Det var första gången jag såg en död människa, och första gången jag såg könshår”.

2: När pappa dejtade mamma i Göteborg på 1960-talet stod hyresvärden och blängde bak gardinen. ”Det ränner utlänningar hos henne, sa han, en med mustasch och en utan, men de var ju jag båda två, innan och efter att jag rakat av mig mustaschen”.

3: Pappa och andra invandrade kollegor fick ledigt från slakteriet i Göteborg för svenskundervisning, vilket väckte ont blod hos de pursvenska medarbetarna. En gång frågade en av dem syrligt vad de lärt sig i skolan i dag. ”Jag har lärt mig att det inte heter gå åt helvete, utan dra åt helvete”, svarade pappa.

Mina syskon skulle säkert berätta de här historierna lite annorlunda, men de är vårt arv.

Så ställ gärna frågor till era nära och kära medan de lever, men berätta också historier ur era egna liv. För historierna lever vidare.

 

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Min bild av paradiset är … 

… få människor och många djur som lever i någorlunda harmoni.

2. På Instagram gillar jag alltid … 

… bilder på djur, och vad mina närmaste än lägger upp, undantaget bilder på kötträtter (en liten tandlös protest).

3. Jag ska aldrig
glömma …

… vilka prepositioner som styr ackusativ respektive dativ i tyska språket, det är stadigt inpräntat.

 

Veckans krönikör

Namn: Sylvia Balac.

Ålder: 42.

Bor: I Hägersten.

Gör: Redigerar och skriver.

 

Spring så länge du kan

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenHon står i tågöppningen. Bräcklig och liten är hon men hon håller hårt i rullatorn. Starka händer, knogar som är röda under den tunna huden.

Hon kan inte ta sig ur tunnelbanan. Ett glapp mellan tåget och perrongen stoppar henne från att ta steget. Vi ser henne där, jag och mina kollegor, när vi själva ska ta tåget till en konferens. Vi hoppar på utan att tänka på hur vi gör det. För oss finns inga hinder. Vår reporter Johan kliver fram och ger henne sin arm. ”Jag håller dig”, säger han. På hennes andra sida sluter ytterligare en man upp och hjälper till. Vi ser hur hon darrar, tvekar. Ska hon våga lita på att de här två männen är tillräckligt starka? Att de håller henne över det ödesdigra glappet. Ett litet, litet glapp men en stor barriär för en person som är rörelsehindrad. För en som
inte kan gå utan hjälpmedel. Till slut kommer hon av. I sakta mak går hon som i stormens öga, omrusad av otåliga, stressade tågresenärer.

Under vår färd pratar vi om henne. Någon undrar om hon inte borde ha fått färdtjänst. En annan utbrister: ”Vilken kamp” och ”Vilken tid det måste ta att bara ta sig från ruta ett till ruta två”. Jag tänker: Hur svårt kan det vara att bygga så att glappet mellan tåget och perrongen försvinner? Så att alla kan åka kommunalt. Då säger Jenny: Tänk när vi själva blir så gamla.  Eller om man råkar ut för en olycka och inte längre kan gå.

Vi blir tysta.

När vi stiger av och går mot vår destination ser vi folk jogga längst Södermälarstrand. Det ser skönt ut. Höstsolen skiner och luften är klar. Jag tänker att jag ska dra på mig joggingskorna senare när jag kommer hem. Jag ska springa så långt jag orkar, känna hur kroppen bär mig över stigar och uppförsbackar. Insupa dofterna av fuktig jord och
äppelträdgårdar. Känna styrkan. För att jag kan. För att jag är fri. Än så länge.

I veckans Söndag har vi träffat idrottstjärnan Sanna Kallur. Hela hennes liv har handlat om att springa. Hur blir det då när hon inte längre kan? När skadorna är så smärtsamma att hon knappt kan gå?

”Jag har varit ledsen. Det är sorgligt att inte kunna göra det man älskar. Jag har också fått helt annan känsla för människor som lever med kronisk smärta”, säger hon.

Vettig lagändring kan sluta i fiasko

av Söndagsredaktionen

OISIN1-350Det är bra att hårdare tag tas mot kriminella som går runt beväpnade.

Men den skärpta lagen kan komma att ge domstolarna huvudvärk och leda till stora skillnader i längden på straff.

För några veckor sedan föreslog regeringen strängare lagstiftning för grova vapenbrott. Vid årsskiftet ska minimistraffet höjas från ett till två års fängelse. Detta brott kommer därmed straffmässigt att ligga i paritet med exempelvis våldtäkt.

Så sent som 1 september 2014 höjdes minimistraffet från sex månader till ett års fängelse.  Ännu en fördubbling torde innebära straffskärpningsrekord.

Jag är inte imponerad av den regelmässiga straffskärpningsiver vi numera ser från socialdemokraterna och högerut, men denna förändring är i huvudsak av godo.

Med ett minimistraff på två år blir häktning obligatorisk och befogenheterna för exempelvis telefonavlyssning större. Inte minst de senaste årens dödliga uppgörelser i kriminella kretsar visar att straffrätten behöver utvecklas.

Höjda straff kommer knappast att avskräcka dessa gangsters, men ju färre av dem som dräller runt på gator och torg, desto bättre är det.

Domstolarna kommer dock få problem. För när straffen för de grova brotten skärps följer
påföljden för de mindre allvarliga brotten med på köpet. Fram tills lagändringen 2014 var maxstraffet för vapenbrott av normalgraden ett års fängelse. Den som hade ett skjutfärdigt vapen med ammunition hemma åkte i regel på 3-4 månader.

Men nu har maxstraffet för normalbrottet höjts till först två och från årsskiftet till tre år.
I praktiken blir det strängaste straffet i och för sig strax under två år, ingen kriminalitet av det här slaget kommer att straffas hårdare än minimistraffet för grovt brott, men domstolarna kommer att få problem.

Ska domarna följa med i fördubblingsglädjen och döma till ett år och fyra månaders fängelse för ett vapenbrott som för några år sedan gav fyra månader? Eller ligga kvar på den gamla nivån?

Oavsett vad som sker finns en betydande risk för stora skillnader i strafflängder för brott som i grund och botten är ganska lika. De så kallade tröskeleffekterna riskerar att bli stora, vilket jurister avskyr och försöker undvika.

Inte minst kan straffen de brott som nästan är grova och de som precis passerat gränsen komma att variera väsentligt.

Tjänstemännen på justitiedepartementet tar upp problemet i lagrådsremissen. Men särskilt mycket vägledning om hur situationen ska hanteras ges inte:

”Det får här förutsättas att straffskalan används i sådan utsträckning att det inte uppstår för stora tröskeleffekter mellan utdömda straff för de grova brotten och de brott som är allvarliga men inte riktigt så allvar­liga att det är att betrakta som grova”.

Domstolarna ska med andra ord sprida straffen mer. Det kan visa sig vara lättare sagt
än gjort.

Och som om det inte vore nog med detta har Lagrådet, den myndighet som ska granska lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, gjort tummen ner.

Juristerna påpekar samma sak som ett antal remissinstanser har gjort, nämligen
att det inte har gjorts en ordentlig analys av innebörd och konsekvens av förslaget. De undrar också varför lagen stressats fram så snabbt.

En i grunden vettig straffskärpning kan med andra ord sluta i fiasko. Det vore inte första gången en lagprodukt blir dålig för att politikerna har för bråttom.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är…

…snus.

2. Jag får en sötchock när jag…

…ser roliga klipp med katter.

3. Det gör jag för att göra världen bättre…

…så lite som möjligt.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren…

No woman, no cry.

 

Veckans krönikör

Namn: Oisín Cantwell.

Yrke: Journalist.

Bor: Stockholm.

Ålder: 53.

Familj: Sonen Henry.

Bakom varje talang ligger hårt arbete

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenJag är hopplös på matematik. Ja, på ganska många saker faktiskt. Min kompis är skitdålig på språk. Det är hennes ord, inte mina. Efter tre lektioner i franska gav hon upp. Jag saknar nog språktalang, sa hon. Jag kan räkna upp andra vänner som är dåliga på saker. Jag kan rabbla upp begåvningar jag saknar tills dina öron ramlar av.

Men är det medfött? Nej, menar psykologiprofessorn K. Anders Ericsson. Talang eller bristen därpå är inte något man föds med. Man övar. Man lär sig. Och man övar igen. Och man ger inte upp efter tre språklektioner. Det var till exempel inte en medfödd talang som tog Björn Borg till Wimbledon, det var ihärdig träning.

Det låter logiskt. Ändå har både jag och mina vänner ­någon gång dolt vår strävan. Som att det är något fult att plugga hårt, lära sig eller öva i timmar. När vi fick frågan om vi hade pluggat till provet i gymnasiet sa vi alltid, ’’nä’’, ­eller ’’jo, men bara en kvart på bussen hit’’. Ingen ville vara en plugghäst. Ingen ville skylta med att de faktiskt behövde öva. Man skulle vara bäst på första försöket. En begåvning utan ansträngning. Så dumt. Den inställningen har inte lärt oss någonting. Idén om en slags medfödd magisk talang har bara gjort oss osäkra och benägna att ge upp innan vi har kommit i mål.

I boken Peak: vetenskapen om att bli bättre på nästan allt skriver K. Anders Ericsson bland annat att det bakom varje så kallad talang ligger omfattande träning. ­Ericsson ifrågasätter till och med att Mozart skulle ha varit ett underbarn. Den unge kompositörens talang var i stället resultatet av att fadern Leopold tränade violin- och klaverspel med honom på heltid sedan fyra års ålder, menar han.

Så orsaken till att jag är så dålig på ekvationer är att jag la matteboken på hyllan långt innan jag hade tragglat mig igenom den. Och ta da: Att min kompis gav upp redan efter tre fransklektioner är skälet till att hon inte talar franska! Tanken om att det är mål­medvetenhet och möda som, om man ska tro Ericsson, avgör om en blir riktigt bra på något kan säkert upplevas som både läskig och be­friande. Den ger oss möjligheter, men ställer också krav.

I veckans tidning har vi intervjuat skådespelaren Peter Dalle som sökte in till tea­terhögskolan inte en eller två eller tre– utan sex gånger innan han kom in. Tänk om han hade gett upp och avfärdat sin dröm på grund av en gammal föreställning om att man ska vara bäst på första försöket?

Utmattad – helt enligt plan

av Söndagsredaktionen

SaraMilstead_bloggDet finns kroppsliga processer som borde vara så självklara att man inte ens tänker på dem. Att bajsa, producera barn, sova – tre elementära, mänskliga aktiviteter som bara SKA FUNGERA.

Men efter att ha sökt vård efter otaliga förstoppningar, tvingats till förnedrande gynundersökningar i försök att avla en avkomma och efter upprepade behandlingar för att somna i rimlig tid är det bara att konstatera – det är inte riktigt så livet ser ut.

Värst är sömnen. Jag tillhör den bespottade del av populationen som går under epitetet kvällsmänniska. (Eller ”slö”, om du frågar en morgonmänniska.)

Du vet att du hör till gänget om du plötsligt känner för att springa ett kvartsmaraton vid midnatt, får ångest över att ställa om klockan till sommartid och snoozar i timmar om ingen rycker upp dig med våld. Vi är folket som vänder på dygnet vid varje givet tillfälle och som hellre Netflixar hela natten än att bokar en morgonflight på Arlanda.

Karaktärsdraget är inte utan komplikationer.

Jag har räknat ut att jag ligger sömnlös minst 30 dagar varje år. Och dessa nätter är, utan konkurrens, de värsta i mitt liv.

Min största fiende är klockan. Eller snarare tiden, som både går för långsamt och för snabbt på samma gång. Paniken för varje timme som minskar utrymmet för sömn. Det har hänt att jag har kastat ner ljudligt tickande urverk med fysiskt våld när jag har sovit över hos kompisar – och det är ingen överdrift.

Min näst största fiende är ensamheten. Att vara den enda personen som inte sover i ett hushåll är som att sitta i isoleringscell, utan möjlighet att skrika ut sin frustration. Du lider alla helvetes kval, men kan inte beklaga dig, eftersom din sambo visar allt annat än sympati klockan fyra på morgonen. Du kan inte slå på tv:n, för då vaknar barnen – ett om möjligt ännu värre scenario. Den enda varelse du kan ha en intelligent konversation med är katten, som glatt tar emot din invit och sedan gör allt för att störa din sömn ytterligare.

Och så är det sömnpillren. Räddare i nöden om du har tur. En helvetesdrog som ger dig baksmälla i 20 timmar – utan att ge minsta gnutta sömn – om du har otur. Själv har jag överdoserat alla möjliga preparat med inga andra effekter än att man känner sig tio gånger tröttare dagen efter och hundra gånger dummare eftersom man ringt ett okänt antal människor och sluddrat pinsamheter.

Men det finns hopp. För några år sedan testade jag min första KBT-behandling över internet. Det låter kanske tamt med nätterapi, men jag kan säga så här: Har du inte upplevt den totala sömnbristen före behandlingen så kommer du att göra det nu.

Skillnaden mot att ligga i svettiga lakan och ha ångest är att utmattningen är planerad med en kalkylerande kyla. Du SKA pinas, du får inte ligga i sängen till du är utsövd och hur mörka ringar du än har under ögonen så SKA du upp på morgonen.

Sex veckor passerar under vilka man för ett diagram över sina fåtaliga sömntimmar. Det är en bister läsning.

Men när du är så trött att du somnar stående på bussen händer det: Algoritmen i programmet tillåter dig att utöka sovtiden, för att sömneffektiviteten är god. (Detta är ett mått på hur många minuter av sängtiden som du faktiskt sover).

Ångestplatsen – sovrummet – förvandlas till en ljuvlig, fredad oas, ett hörn där du äntligen kan släppa taget och bara driva bort. Du landar på kudden och andas ut. Tack gode Gud för att
jag tillåts sova igen i min älskade säng!

Jag kan inte påstå att alla mina sömnbesvär i dag är över. Men de är tveklöst mer hanterbara. Enstaka vaknätter får man räkna med, och det är lika bra att vända dem till något konstruktivt.
Som att sträckläsa en efterlängtad bok. Eller som i detta fall – att  skriva en krönika.

Och det bästa: medan ni läser dessa rader har jag redan gått in i dimman och glömt nattens alla maror.

 

3 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta egenskap är… 

… tidsoptimismen. Jag har orsakat mycket lidande för resenärer i min omgivning.

2. Jag får en sötchock när jag… 

… möts av mina två spinnande kattungar, Bob och Bella.

3. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren:

Bara regn hos mig (Orup).

 

Veckans krönikör

Namn: Sara Milstead.

Ålder: 40.

Familj: Maken Dave, 47, samt sönerna Arvid, 7, och Ambjörn, 3.

Bor: Stockholm.

Yrke: Reporter.

Kanske är det så att 30 är det nya 60?

av Söndagsredaktionen

Nicke_Franchell_med_namnLäste om en ung man i 30-årsåldern som var trött på sitt vardagliga jag.
Så han började träna och den normala killen förvandlades snart till en superhunk. Men han var inte nöjd med det. För att bli ännu mer attraktiv färgade han hår och skägg grått – för han ville se mycket äldre ut!

 I somras fyllde jag, lätt chockad, 60 år. Jag som ännu inte bestämt vad jag ska göra när jag blir stor.

 Med det följde även flera av den nya tidens ”ålderströst”: ”60 är det nya 30”, ”livet börjar
vid 60”, ”åren efter 60 blir de roligaste i ditt liv”, ”åldern är bara en siffra”.

 Så det låter ju lovande. Det är alltså nu det börjar! Det är kanske därför unga vill bli grånande klonade Clooneys eller åtminstone Dressman-modeller…

För kanske är det snarare så att 30 är det nya 60?

Bara att luta sig mot sin nya heta ålder och se fram emot en nystart.

Fast vägen till grånande 60-åring är lång. Det krävs erfarenheter från ett långt liv för att man på riktigt ska kunna fylla ut sitt trend-jag. Vi 50-talister tillhör ju den glömda generationen mellan buffliga 40-talister och ironiska 60-talister. Tack och lov tycker jag.

Fikade nyligen med en jämnårig vän och vi konstaterade att vi växt upp i den bästa av tider. Vi har fått njuta av det bästa av den snabba utvecklingen, med hela världen ständigt inom räckhåll. Vi har fått uppleva allt det där som var bättre förr.

Födda i hoppets 50-tal och uppväxta i optimismens och omvälvningens 60-tal då vi i skolan fick veta att Sverige var bäst i världen. Vi blev vuxna i det frigjorda och färgstarka 70-talet och blev Jack-rebelliska. Karriären tog fart under det yuppie-dominerade 80-talet; jag började jobba på Aftonbladet för exakt 30 år sedan. Och så etablerade jag mig med min kärlek när det öppensinnade 90-talet gjorde det möjligt, när jag 38 år gammal träffade min man och det samtidigt blev möjligt för oss att gifta oss. Där och då ”stannade” jag. Sedan dess har jag känt mig som 38 år.

Även om jag då och då tvingats inse att så inte är fallet. Som när jag för några år sedan började spela rugby och åkte på en smäll med stukad fot som följd. I stället för uppmuntran av mitt fysiska initiativ bad doktorn mig att byta till – golf.

Eller när jag fnyste åt en gubbe för att vara för gammal och sinka oss andra i kön, men sedan fick klart för mig att jag var betydligt äldre själv.

 Eller när jag nyligen var på semester på Island och fikade med yngre vänner på ett trendigt café. Bordsgrannen tappade sin flaska på golvet och när jag skulle plocka upp den låste sig min 60-åriga rygg så att jag inte kunde vända mig, utan såg bara armen på den tacksamma gästen. Efteråt informerades jag om att armen tillhörde världsstjärnan Björk!

 Eller allra värst – när jag blev tillfrågad om jag skulle ha senior-rabatt! Vid 38 års ålder! Mentalt alltså.

 När Facebook i somras påminde mig om min höga ålder och det rasade in hundratals gratulationer insåg jag att jag måste vara helt rätt. För det var inga ”tycka synd om-hälsningar” utan bara gratulationer till att jag äntligen blivit 60.

Äntligen har jag blivit vuxen! Det är nu livet börjar. Så jag sträcker på mig och… aj, där låste sig ryggen igen.

5 x tankar i mitt huvud

1. När jag är sjuk vill jag …

… ha all möjlig uppmärksamhet och omvårdnad. Inga blir så sjuka som vi medel­ålders män.

2. Jag dansar om…

… det spelas klassiska discohits.  Jag är inte svår att bjuda upp.

3. Det skulle aldrig hända att jag …

… hoppar fallskärm.

4. Jag önskar att jag hade skrivit…

… en generationsroman.

5. Som min sista måltid i livet skulle jag välja …

… en överdådig romantisk middag med mitt livs kärlek.

 

Veckans krönikör

Namn: Nils Franchell. Ålder: 60. Familj: Maken Pär Jonasson. Bor: Lägenhet i Hammarby sjöstad Gör: Printredaktör på Aftonbladet.

Fram för mer fulmat och finvin!

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenFiskbullar. Bara ordet får mig att förnimma den hemska lukten. Jag åt nästan allt på lunchen i skolbespisningen men gränsen gick där. Vid fiskbullar. Aldrig någonsin kommer jag att öppna en burk, än mindre äta innehållet. Eller, kanske om jag får tiotusen spänn. Jag är förhandlingsbar.

Men jag har en kompis, vi kan kalla henne för Johanna, som är jättekonstig. Hon älskar fiskbullar. Så pass att hon alltid har en konservburk redo i kylen. Man vet ju aldrig när man kan bli blixtsugen. Fiskbullar i hummersås ska det visst vara. À la Johanna. Ja, hon lyxar till det och blandar i creme fraiche. Och så en skvätt vin i både kastrullen och glaset. Vitt, franskt, fruktigt.

Och just där börjar jag att förstå.

Att en människa helt frivilligt äter och till och med njuter av fiskbullar är en gåta men kombinationen är genial. Det enkla med det eleganta.

Som den gången vi gjorde pyttipanna, det vill säga värmde på en påse fryst i stekpannan, och öppnade det där rödvinet jag fick i födelsedagspresent.
Aldrig har vin smakat så gott! Jag har ätit och druckit dyrt på lyxrestaurang och det kommer inte ens i närheten. Så anspråkslöst och preten­tiöst på samma gång.

Jag vet inte om champagne går bra ihop med pannkakor men jag gillar tanken. ­Eller varför inte blodpudding och ett glas Barolo? Och ser det inte gott ut också? Som i  nordamerikanska tv-serier där de märkligt ofta ståäter asiatisk hämtmat ur kartonger sam­tidigt som de häller upp ett glas vin vid köksön. Jag blir alltid ­sugen på att äta nudlar på det där viset när jag ser det.

På sidan 60 tipsar vår ­vin­expert om ett vitt vin i 120-kronorsklassen som han tycker att vi ska äta hemgjorda fiskpinnar till. Sådana där man ska stå och göra själv. Orka! Jag tar vägen förbi Ica:s frysdisk på ­vägen hem. Och tar fram vinet ur kylen. Tusan vilken lyx!

Ring det där samtalet

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenDu vaknar och hör duns och bank i väggen. Vuxna som skriker och bråkar. Det låter som att de slåss. Ett barn som gråter hysteriskt. Vad händer där på andra sidan väggen klockan tre på natten? Ska du ringa polisen? Eller överdriver du då? Tänk om det inte är så farligt, det kanske bara är du som är överkänslig? Nej, nu hörs duns och skrik igen, du knackar på väggen men de på andra
sidan verkar inte höra. Vad ska du göra?

Tveka inte. Lita på den där känslan som gör dig orolig och rädd. Om vi misstänker att barn far illa  är det vår skyldighet att bry oss om och anmäla. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Vi vuxna måste ta det ansvaret. Allt annat är ett svek.
På sidorna 44–49 har vi intervjuat Malou von Sivers som berättar om sin tuffa barndom,  om en pappa som gav henne sår för livet.

– Familjen kan vara en oerhört farlig plats för ett barn, säger hon.

Inom familjen håller man ofta tyst. Alla ska skyddas, även hen som slåss, missbrukar, plågar eller begår övergrepp. Därför är vi viktiga. Vi som hör och ser, men inte tillhör. På Bris hemsida står det: ”Alla vuxna har ett ansvar att ingripa när de ser att ett barn i deras närhet far illa”

Så om du någonsin misstänker det. Gör något. Här  är några förslag:

Är det akut, till exempel om du hör bråk och misshandel: Ring 112. Då kopplas även Socialtjänsten in.

I andra fall: Gör en orosanmälan hos Socialtjänsten. På din kommuns hemsida hittar du telefonnummer dit. Ring och berätta om barnet, vad det är som har hänt och vad
du misstänker att hen är utsatt för. Vänta inte. Om du har gått omkring och tänkt att du ska ringa, gör det nu, i dag! Och tänk på att du inte behöver veta säkert om något är fel, det räcker att du har en misstanke eller känner en oro.

Du kan vara hela skillnaden för ett barn som far illa.

Fler råd hittar du på Bris hemsida: www.bris.se.

Sida 1 av 155
  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB