Lev lite grönare i jul!

av Erika Scott, Aftonbladet

erikascottbloggNYNi har säkert också uppmärksammat att Livsmedelsverket vill ändra sina kostråd. Det nya förslaget, som ligger ute på remiss, råder oss att äta mer grönsaker och mindre kött, för att rädda både hälsa och miljö.

Äntligen, tänker jag, som sedan ett år tillbaka har lagt om kosten ganska drastiskt. Från kött, sås och potatis (i den ordningen), till 80 procent vegokäk, i kombo med fisk och skaldjur.

Varför? Jo, av samma anledning som verket nu ändrar sina riktlinjer: En större konsumtion av kött och charkuterivaror kan kopplas till ökad risk för tjock- och ändtarmscancer. Och nu när vi är på väg in i årets absoluta frosseritid, är jag inte särskilt sugen på skinka, spjäll eller köttbullar, utan kommer satsa på lax, sill och rödbetssallad istället.

Dessutom har vår matredaktör, Johan, plockat fram några extrarätter (kolla sidorna 56–61 i veckans nummer) som definitiv kommer att sätta guldkant på vårt julbord i år: Böcklingsallad med ingefära, inlagda djävulsägg med rostad lök och äppelsallad med syltad ingefära.

Själv har jag komponerat en böngratäng, som blivit en sådan supersuccé hemma hos oss, att 17-åringen önskar sig den till middag var och varannan dag. Faktum är att funkar lika bra som en varmrätt (servera med ris och sallad), som pastejpålägg på knäckemacka.

Så, varsågoda, se receptet som en tidig julklapp för alla er som vill leva lite grönare.

Och längre.

Haka på trenden att servera ett par vegetariska rätter på julbordet. Gott, nyttigt, fräscht! FOTO: Thinkstock.

Du behöver (till en form som är cirka 20 x 30 cm):
2 pkt blandade bönor (jag använder Zetas 380 g/pkt)
1 gul lök, hackad
1 solo vitlök, eller 2 stora klyftor
1 pkt kokosgrädde, 250 ml (alt 2 dl vispgrädde)
2 tsk fiberhusk
3 msk havre- eller bovetemjöl
1 pkt majs (Go green, 280 g)
1 pkt gröna ärtor (Go green, 280 g)
Salt och vitpeppar
2,5 dl smakrik ost, riven

Så gör du:
Skölj bönorna i durkslag tills de slutat skumma, mixa med stavmixer tillsammans med lök, vitlök och kokosgrädde (eller grädde) till en smet (behöver inte vara helt slät). Blanda i husk och bovetemjöl, majs och gröna ärtor. Smaksätt med salt och peppar. Olja en gratängform och bred ut smeten. Toppa med riven ost. Gratinera i 200 gr, cirka 45 minuter.

 

Mer burksoppa än lyx

av Söndagsredaktionen

Asa_passanisi_bloggNix, jag drar inte på mig träningskläder­ ­tidigt en söndag, kutar tre varv runt ­Årstaviken och tycker att livet är så ­toppen att jag måste lägga upp en bild av mitt eget löpar-jag på instagram.

Jag lagar inte en god köttgryta till mig själv, häller upp ett glas rött. Och njuter av att ”bara vara – i total tystnad – med mig själv”.

Jag går inte på teater eller självutecklingskurser. Med me and I.

Jag åker inte ens in till stan och provar kläder i hundra timmar. Inte ens det.

Nää, om jag ska vara helt ärlig – gör jag inte särskilt­ mycket alls. När jag inte har barnen.

Jo, en sak. Jag längtar till söndag kväll, när döttrarna åter rullar in sina väskor i min hall och lägen­heten fylls med liv, skratt, bråk, smuts och läxor. För då vet jag att det är en vecka kvar innan jag måste börja fylla min egentid med n­ågot ”vettigt” och ­utvecklande igen.

Det här förstår inte mina gifta medsystrar.

De tror i stället att jag lever värsta lyxlivet.

Sedan skilsmässan för sex år sen har jag fått ­höra att JAG har det ”sååå bra”. Jag som har tid till inre resor, yttre resor, yoga. Dejta. Läsa en bok. ­Umgås med mig själv.

Men det var just det. Me and I.

Sjukt mycket, me and I.

Oceaner av me and I.

Visst, jag slipper kuta till dagis, varje dag. Jag slipper tillbringa semestern hos eländiga svärföräldrar, eller kompromissa bort en spahelg med brudarna till förmån för en platt-tv som en eventuell make ­eller sambo inte kan leva utan. Och helt rätt, det där livet är inget jag vill ha tillbaka.

Men.

Mitt liv kan också se ut så här:

Mamma ringer och frågar om jag ”gör något”.  Skilda väninnor ringer och gråter en skvätt över ­idioter till ex. Lägenheten är tom, och mörk.

Jag slevar i mig en färdig soppa. Jag kollar på ­Dokument utifrån. Jag blir inte medbjuden på ­parmiddagar. Jag vet inte vad jag ska göra på jul­afton, för ungarna är hos sin pappa.

Jag går typ en snabb promenad runt kvarteret och möter bara massa familjer på vägen.

Jag går hem igen och går och lägger mig.

”Men ååå, du som har ett så ”fantastiskt liv”, du som är sååå fri och kan göra vad du vill, lyllos dig”.

 Hörrni. Lägg av!

Sitt i en tyst lägenhet och ät burksoppa en fredags­kväll. Tänd ett par ljus och intala er att ni i morgon MÅSTE gå upp med tuppen för att ni har så mycket skoj inbokat med er själva.

You and you, only.

Två veckor i månaden, året om.

Nej, jag menar inte att skälla på er som är ­gifta – men snälla sluta påstå att livet på andra sidan äktenskapet bara är glam, party, ansiktsbehandlingar och weekendresor till Barcelona. För det vet ni inget om.

I dag frågade jag en annan skild, varannan­­veckamamma om hon springer Årstaviken runt i sin ensamhet eller glider in på Fotografiska för en ensam fika och samtidigt tycker att det är värsta hallelulja-upplevelsen? Det gör hon inte. Och det gör ingen annan jag känner ­heller.

Men gifta väninnor TROR ofta att dom absolut skulle börja träna, tokdejta ­eller åka på ”unnar-mig-själv” resor stup i kvarten.  Om dom nu bara hade TID. Och MÖJLIGHET.

Guess, what. Det skulle ni inte.

Ni skulle förmodligen också bli sittandes över en burksoppa, större delen av tiden, och precis som jag och mina skilda kompisar störa er på alla som påstår att ert liv är lyx.

Att välja bort gubbe och ha sina barn halvtid innebär inte per automatik att man plötsligt får en guldkantad till­varo. Nej, vi skilda har också väldigt mycket vardag i våra liv.

Så please, ni gifta kvinnor – nästa gång ni ringer en skild väninna – bjud med henne på en middag, i stället för att pladdra på om det underbara liv ni tror att hon har.

Mer snarkande än gupp under täcket

av Söndagsredaktionen

jan-olov_anderssonSkönt att man inte är kändis.

Med den betydligt mer ringa offentlighet man får genom att skriva i Aftonbladet, kan man faktiskt ”ha sig” lite hur som helst vid bardisken på stamkrogen på Bondegatan, utan att riskera varken löpsedlar eller att bli ett klickmonster.

Kändisskap går ofta via tv. Inget för mig.

Tonårsbarnen tycker dock att jag borde vara med i TV4:s Let’s dance.

– Då får jag ju gå på den riktiga showen, inte bara genrepen, säger dottern.

– Ett bra sätt för dig att gå ned i vikt, säger sonen.

Kommer inte att hända, förstås.

Att dottern ser på TV3:s Paradise hotel får jag väl leva med, så länge hon inte får för sig att en dag själv vilja vara med.

– Det vore över min döda kropp, jag ställer hellre upp själv, skämtade jag – och sedan tog en bisarr diskussion om hur årets säsong skulle ha kunnat se ut fart.

Hade jag fått respekt eller väckt avund efter att ha vunnit den omtalade geografitävlingen i stor stil? (Ingen av deltagarna kunde någonting). Blivit mobbad för inställningen att bara kriminella och sjömän har tatueringar? Hade deltagarna varit smarta nog att inse att jag tål tequila bättre än dem, lierat sig med mig och därför låtit mig sätta dem in i dagen efter vad som hände dagen före? Eller hade de varit osmarta nog att inte se mig som ett hot, så att jag hade kunnat ”smita under radarn” och vinna hela klabbet?

Det enda man med säkerhet vet är att i nattbilderna, skulle det bli mer snarkande, än gupp under täcket.

Kommer inte att hända, förstås.

Var en gång faktiskt nästan med i TV4:s Jeopardy. Allt var klappat och klart för att tävla i ämnet film. Såg redan framför mig hur jag avverkade rätta Vem är-svar i rasande takt. Då ringde i sista stund en nervös och mycket ursäktande person av lägre rang i produktionen och sa:

– Mina chefer vill hellre ha med kanalens egen profil Hans Wiklund.

Såg motvilligt programmet. Varken Wiklund eller någon annan kunde den Tarkovskij-fråga som hade avgjort tävlingen till min fördel.

Men jag var inte bitter, förstås. Nej då, inte alls.

Skulle kunna tänka mig Pluras kök. Gärna i Bangkok eller New York. Har ju levt och andats Pluras låtar hela mitt vuxna liv.

Finns dock viss risk för att i hans, Adrians och Titiyos trevliga sällskap bälga i sig så många drinkar, att jag skulle börja skvallra om saker som skulle få TV3 stämda från alla håll och kanter. Eller att röja loss i den version av Wild thing som har fått Aftonbladets nöjesredaktion att likna häpna älgar under några karaokekvällar.

Kommer inte att hända, förstås.

Vet heller inte hur jag skulle överleva Pluras vurm för inälvsmat.

Egentligen finns det bara ett tv-program som det är riktig status att vara med i. Som å ena sidan innebär expresståg rakt in i det riktiga kändisskapet. Som å andra sidan har en fallhöjd med risk för plats i skamvrån för all framtid.

Det handlar förstås om På spåret. SVT:s klassiska frågelek som bara blev ännu populärare, nu även i hipstergenerationerna, när Kristian Luuk och Fredrik Lindström tog över som programledare och domare.

Och det kommer att hända, i ett special-
avsnitt som spelades in tidigare i höstas.

Aftonbladet mot Expressen. Kristin
Lundell och jag trängs i dressinen, medan Cecilia Hagen och Malin Roos får breda ut sig i första klass-kupén.

Hur det går, kan man se på aftonbladet.se om några dagar …

Minnet av pappa är inte en piedestal

av Söndagsredaktionen

Magnus_EdlundI mitt barndomshem på Snapphanevägen i Jakobsberg stod en piedestal inklämd i ett hörn. Den var svart, knotig och hög som en karl; egentligen alldeles för stor och märklig för en så liten och dåligt planerad ­lägenhet som vår. Den påminde mer om något­ som koagulerat fram på havets botten än om ­resultatet av en snickares arbete.

Genom åren flyttades den runt mellan olika hörn i bostaden, kanske i en fåfäng förhoppning att den någonstans måste passa in, och till slut även till hörn i nya lägenheter. Trots sin imponerande fulhet och opraktiskhet fick den följa med vid varje flytt. Piedestalen var nämligen ­arvegods.

Pappa hade ärvt den av sin pappa, som i sin tur ärvt den av sin. Och så vidare. Det är lite oklart hur många generationer bak denna ­langningskedja pågått, men någon gång för ­kanske 150 år sedan beslutade sig en förfader med begränsad känsla för färg och form att snickra ihop en piedestal. Legenden säger att han gjorde ett helt möblemang i samma – och nu tänjer ordets betydelse till bristningsgränsen – stil, men det har tack och lov gått förlorat ­under årens gång.

När pappa dog för några år sedan (glöm inte att kolla er prostata, grabbar!) följde den svarta ­monoliten med till ett hörn i mammas nya ­lägenhet. Där stod den och tog upp plats, och ingen ormbunke i världen kunde få den att se vettig ut. Men den var arvegods, så den var bara att acceptera.

I somras flyttade mamma in på ålderdomshem och hennes lägenhet skulle avvecklas. För det mesta var det inga problem att besluta vad som skulle slängas, behållas eller köras till ­Myrorna, förutom just piedestalen. När hela ­lägenheten var tom stod den kvar, i ett hörn, och blängde.

Behålla eller ge bort? Behålla eller ge bort? Behålla eller …

I samma ögonblick som jag tog beslutet insåg jag att jag nu fullt ut accepterat att pappa var död. Han var inte bara fasligt försenad från tandläkare eller försökte slå världsrekord
i ­kurragömma – han var död.

Han var död, och det var okej.

När personalen på Myrorna – efter viss övertalning och med ett frikostigt användande av ord som ”bondrokoko” och ­”vintage” – tog emot piedestalen fylldes jag av en oerhörd lättnad. Mina minnen av ­pappa, kärleken jag alltjämt känner för ­honom, har inget att göra med de prylarna han lämnat efter sig. De påverkas inte av att jag lämnar bort en stolpe av trä. Min uppgift som son är inte att ta hand om möbler, utan att minnas min pappa som han var. En varm människa som kunde se det komiska i alla ­situationer, även i sin egen död. En människa som var så där ­ogenomtänkt vardagsrasistisk som man bara kan vara om man är född 1935 i en svensk småstad. En människa som släpade med sig en jättetung svart pelare genom livet, trots att han tyckte den var ful.

En människa som nu är död, och det är okej. Jag kommer alltid att sakna honom, men hålet
i mitt liv är inte format som en piedestal, det är format som pappa.

Och det säger jag inte bara för att jag redan har saker ­stående
i alla mina hörn.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 37.
Familj: Syster, flickvän, styvkatt.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Yrke: Redigerare och journalist.
Aktuell: Har än så länge fått sin diktsamling refuserad av tre olika förlag.

5 x tankar i mitt huvud:
Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …
… kidnappa mig själv och kräva mig på pengar.

2  Det äckligaste jag vet är …
…människor som blir sexuellt upphetsade av fötter.

Jag skrattar högt när …
… jag kollar på tv-serien Community.

Världen vore bra ­mycket vackrare om …
… det fanns drakar.

5 Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
… ”MJAU”, men det är ju så man pratar med katter.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

God jul från Söndag!

av Söndagsredaktionen

Äntligen är det dags för Söndags stora julnummer! Här är några exempel på vad du hittar i tidningen:

1. Har du inte riktigt hunnit med julmaten i år? Lugn, vi bjuder på åtta snabba recept som räddar julbordet. Allt från klassisk sill till rödkål de luxe!

2. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Vi har samlat läsarnas värsta julminnen – och tagit reda på hur vi alla slipper hamna i bråk- och tråkfällan när familjen äntligen är samlad runt granen.

3. Så klarar du kaloribomberna på julbordet. Kolla in Söndags smarta byt ut-guide för att hålla vikten i jul.

4. Duka för fest! Sex sidor inspiration och dukningstips!

5. Vår skönhetsexpert Anna Wahlbergs tips går självklart i rött den här veckan.

6. Åtta sidor kryss, knep & knåp som räcker hela veckan.

God jul på er alla!

Söndag testar årets julöl!

av Söndagsredaktionen

Förra veckan testade vi 18 julskinkor i Söndag. Om du missade det finns fortfarande chansen på aftonbladet.se. Och den här veckan är det dags för julölen!

Tillsammans med den certifierade öldomaren Lars Sjöstedt har vi noga provsmakat årets 21 julbrygder. En värdig vinnare är korad – och varningsflaggan är hissad för de riktiga bottennappen.

Missa inte om du vill ha en god öl till julbordet, alltså.

På morgonen den 26 december 2004 drabbade turistparadiset Thailand av tsunamin. 543 svenskar dog i flodvågen, runt 120 av dessa var barn under 16 år. Ett av offren var nioåriga Paulina. Tio år senare berättar Emelie Ohlsson om hur livet blev efter förlusten av sin lillasyster.

”Jag trodde inte jag skulle kunna bli lycklig igen. Men man kan faktiskt gå vidare i livet efter en sådan här händelse”, berättar hon i veckans Söndag.

Stort test: Årets bästa julskinkor!

av Söndagsredaktionen

141207_sondag_LOW

Äntligen är det dags för Söndags stora test av årets julskinkor! I år har juryn smakat på samtliga kokta julskinkor från våra fem stora livsmedelskedjor.

Och som vanligt finns det några rejäla överraskningar i resultatet så missa inte att kolla innan du ger dig ut för att köpa årets kung på julbordet.

Den här veckan har vi också ett hundtema i tidningen. En hunddressör hjälper alla hussar och mattar med de vanligaste problemen vi har med våra jyckar.

Ha en bra vecka!

Slå klapprekord eller rädda liv – vad väljer du?

av Söndagsredaktionen

erikascottbloggNYJulhandeln väntas slå rekord. Igen. Enligt Handelns utredningsinstitut (HUI) kommer vi att lägga 68 miljarder på julklappar, skinkor, sprit och skumpa under december månad.

68 000 000 000!

Siffran är en två och en halv-procentig ökning från i fjol, vilket förklaras med det låga ränteläget (det är alltså billigare än någonsin att vara skuldsatt), och årets vinnare i klappgrenen är tydligen aktivitetsarmbandet.

Personligen känner jag mig redan proppmätt. Är varken sugen på revbensspjäll eller krusade presentsnören. Ännu mer illamående blir jag när jag läser journalisten Magda Gads Facebookstatus om Liberias ökande skara föräldralösa barn. Magda är en av Söndags viktigaste medarbetare som nyss kommit hem från det eboladrabbade landet, där hon och fotografen Niclas Hammarström gjort reportage för att försöka få omvärlden att förstå vidden av katastrofen.

Barnen som har förlorat alla vuxna i sin närhet tvingas ta ett orimligt ansvar. Som Miatta, 16. Sedan hennes föräldrar dog är hon ensam ansvarig för fyra yngre ungar: Jenneh, 12, Musa, 5, Larmie, 1, och Hawa, 7 månader. Men genom Magdas försorg har de fått någonstans att bo och mat för dagen. För Magda rapporterar inte bara, hon agerar och har startat en egen insamling för Liberias utsatta barn.

Tack vare Magda Gad har Miatta, Musa, Jenneh, Larmie och Hawa någonstans att bo. Kan du bidra till att fler föräldralösa får hjälp? Sätt in en slant på Magdas konto i SEB:52060051355 och mejla ditt namn, samt summan till: gad_media@hotmail.com. FOTO: Niclas Hammarström.

Sedan HUI:s mätningar startade 1990 har julspenderandet bara backat vid tre tillfällen: 2012, 1995 och 1992. Det tycker jag vi ska ändra på. Visa att vi bryr oss. Låt oss öppna våra hjärtan och skänka klappkronorna till de allra svagaste i stället.

Rädda liv – eller tjacka ett aktivitetsarmband?

Valet är ditt.

Hjältar! Journalisten Magda Gad och fotografen Niclas Hammarström rapporterar om de utsatta ebolaoffren i Liberia.

 

Skönhetsbilaga på köpet!

av Söndagsredaktionen

Etta30

Den här veckan har vi knåpat ihop ett riktigt fullmatat nummer av Söndag – eller vad sägs om allt detta:

Julens stora speltest. Vi har testat 40 nya sällskapsspel och hittat några riktiga fullträffar.

Det har gått 20 år sedan massakern på Stureplan. Daniella Josberg dog den kvällen. Daniella var döv och hörde inte skotten.

– Trots att det gått så många år nu kan jag inte förlåta gärningsmannen, säger hennes bästa vän Addiswa Stenström i reportaget om Stureplansmorden.

Katt-extra! Vi svenskar gillar katter, det bor en misse i nära nog var femte hem. Men för en del har katten blivit mer än så, en livsstil. Söndag åkte på kattutställning – och träffade de riktiga kattentusiasterna!

Trött på spagetti med köttfärssås? Vi bjuder på fem smarriga recept med köffärs.

Och som detta inte var nog får du en hel extra tidning om skönhet på köpet!

I butik hela veckan med start på söndag. Missa inte!

Söndags stilakut rycker ut

av Söndagsredaktionen

Söndags stylist Ehva Löpp fick ett brev från läsaren Ann-Christine.

”Jag har helt kört fast i mitt klädval”, skrev Annci och förklarade att att köpa kläder mest var förknippat med ångest. ”Festkläder äger jag inte alls och det händer att jag hellre tackar nej till en inbjudan än att jag utsätter mig för den stora provrumsförnedringen”, fortsatte Ann-Christine och avsluta med ett ”HJÄLP!!!”.

Självklart ryckte stylist-Ehva ut och hon tog med sig makeup-artisten Anna Frid av bara farten. Och vilken resa det blev för Ann-Christine! I veckans Söndag får ni se hennes förvandling i tre olika stilar: Fest, jobb och vardag.

”Jag åkte raka vägen och köpte en flaska bubbel när vi hade fotat klart för jag var så glad!”, summerar Ann-Christine dagen.

Kolla in förvandlingen i tidningen!

Och ha en bra vecka allihop.

Sida 1 av 128
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB