Hoppas sönerna ger mig en rejäl spellista

av Söndagsredaktionen

Anette_HolmqvistEn del rabblar filmer med titlar, innehåll och skådisar samt minnen i samband med dem. Själv sitter jag mest tyst och känner mig dum. Minns jag vad filmen heter, då kommer jag knappt ihåg vad den handlade om eller vilka som var med.

Andra talar målande om konst och utställningar samt vilka associationer de väckt. Levande beskriver de besök i Paris för tio år sedan och London för 20. Själv tänker jag, jo jag var där men vad såg jag? Nog var väl Mona-Lisa en besvikelse?

Men kommer vi in på musik – då är jag med.
Jag har låtar för allt. Både sådana jag gillar och sådana jag inte alls gillar och som har det gemensamma att de framkallar bortglömda minnen, allehanda känslor och ansikten som förändrats med åren. Barnvisan Sov du lilla videung placerar mig varje gång i stolen vid farmors radio, där jag drack gammaldags varm choklad i gul mugg.

När jag hör Madonnas Into the Groove hamnar jag återigen på det där dansgolvet i Piteå och minns precis varför; vårdpraktiken på psykavdelningen, kompisarna, patienten som skrämde mig.

Nyligen bortgångne Peter Lundblads Ge apan i dig en chans ger bilder av hur han drog upp mig på scenen och gav mig sin singel i födelsedagspresent.
För att inte tala om hur jag minns besvikelsen när jag fick veta att favoriten Marvin Gaye hade skjutits till döds av sin far när jag hör Lets get it on.
Klassiska stycken är tvärflöjtslektionerna i skolan.

Men det är inte bara ”gamla” låtar som väcker minnen och känslor. Betydligt senare alster som Pharrell Williams Happy är för alltid förknippad med sommargrannen Carina och utomhus-zumban på dansbanan, medan Jag skrattar i dag av Ison & Fille ger mig en klump i halsen och känslan av första löprundan efter bröstcancerbehandlingen (som för övrigt förstörde John Mayers Free Fallin för mig under flera års tid).

Forskning har visat att musik har förmågan att väcka minnen till liv. Favoritlåtar sätter igång ett särskilt nätverk av celler i hjärnan som normalt är till för att hjälpa oss att förstå oss själva och hur vi ska passa in i vår omvärld.

Med detta i bakhuvudet blir jag alldeles varm varje gång jag ser tv-reklamen där ett gäng åldringar lyckligt dansar loss med hörlurar på huvudet – och hoppas att många av våra äldsta får ha det så. Lyssna på musik, sjunga och dansa, inte minst för minnets skull.

Om jag själv får förmånen att bli gammal och kanske måste brottas med sviktande komihåg så hoppas jag att någon, förhoppningsvis mina söner, ska ta sig tid och ge morsan en rejäl spellista.

Sätt på mig lurarna, vrid upp volymen och tryck igång Kiss Heavens on fire så ska ni få se att det händer grejer.

Veckans krönikör:
Namn: Anette Holmqvist.
Ålder: 48 (alltså så gammal att jag börjar säga att ålder bara är en siffra).
Bor: Bostadsrätt i Stockholmsförorten Högdalen.
Familj: Make och två söner.
Gör: Politikreporter på Aftonbladet.

5 tankar i mitt huvud:
Som osalig ande skulle jag spöka för …
… mina kollegor eftersom det skulle kunna ge dem en bra plus-artikel.

Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
…  är att dra undan gardinerna.

Vill du få mig på fall …
… är det lika bra att du
lägger ner.

Jag reser ingenstans …
… utan min beauty flash balm (ansiktskräm).

Jag blir rädd …
… när jag vistas i trånga utrymmen.

Kategorier Krönikor | Kommentarer

Ett strävsamt gammalt par

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineHur länge har Ullis och Gustav hållt ihop egentligen?
De har för länge sedan tappat räkningen så låt oss säga – en evighet. De har det bra tillsammans, livet lunkar på som för oss alla andra. ­Ullis med sin goda aptit för mat försöker hålla vikten – förra våren när hon och Gustav tog in på pensionat misslyckades hon rejält och njöt lite väl mycket av det som bjöds.

Och sen är det diabetesen som hon fick på ålderns höst. Den motade hon i grind med insulin och en egen variant av LCHF.  Men ändå, det är ju så lätt att lägga på sig nu under vinter­halvåret när kylan biter och det tar lite emot att gå ut. Nej, då är det mysigare att stanna inne och lyssna på radio.

Just i dag lyssnar Gustav och Ullis på P1-programmet Tendens – det pratas mycket och komplicerat, utan någon som helst logik, men som bakgrundsbrus funkar det fint. Utanför köksfönstret droppar det snöblandade regnet ner och när Ullis ser att den stöddiga grannen är ute och går, fnyser hon till av avsmak. Den där typen gillar hon inte alls: Så burdus och påträngande.

Hon tittar på Gustav och tänker kanske att det är tur att det är med honom och inte med grannen hon lever. Ibland har hon så lätt för att döma och irritera sig. Som när de tittar på naturfilm på tv och Gustav gestikulerar ivrigt och måttar glatt i luften. Herregud, som om Ullis inte kan se med egna ögon att det är en riktigt stor fisk där bakom tv-rutan. Eller när han ställer sig alldeles för nära och försöker skoja på det där taffliga sättet. Vilken fåntratt, tänker hon då och stöter diskret men effektivt bort honom. Ullis och Gustav må dela samma tak men kärlek och närhet hämtar de på annat håll än från varandra. Så har det varit länge. Men på annat håll får de desto mer, där får de båda ett överflöd.

Och Gustav kan minsann vara en riktig surgubbe han också. Att störa honom när han ligger och slappar på rygg gör man bara en gång. Oj vad lättretlig, ja rent ut sagt otrevlig, han blir då!

Så går livet sin gilla gång för Ullis och Gustav. Precis som för oss alla andra. Och någonstans tycker de trots allt om varandra. Men mest av allt tycker de om vår redigeringssamordnare Gunilla. Hon är nämligen en crazy catlady och Ullis och Gustav är hennes älskade hårbollar. Ingen är så mycket galen kattant som Gunilla, det kan nog hela Söndagsredaktionen skriva under på. Sedan läser vi om katt­experten Susanne Hellman Holmström på sidan 12. Hon har till och med räddats till livet av katter!

Hur mycket crazy catlady är du?

ullisULLIS. När vår kollega Gunilla går hemifrån
lämnar hon radion på så att Ullis och Gustav
kan lyssna på P1. Förra året när Gunilla och hennes
man skulle åka utomlands fick de här hårbollarna
checka in på kattpensionat. Då åt de jättemycket.

GurraGUSTAV. Vi vet allt om Gunillas katter, som att den
här rödtotten inte gillar att bli klappad på magen.

Vi sjöng, vi glittrade – vi var dancing queens!

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineVi är i mitt rum. I hyllan står den lilla plast­röda vinylspelaren och där på snurrar ABBA:s ­greatest hits-album. Det där lite läskiga men ­lika mycket fascinerande konvolutet illustrerat av skräcktecknaren Hans Arnold (där Agnetha inte bara har EN skobeklädd fot utan jättemånga små) ligger slängt vid sidan om.

”Maj maj!” sjunger jag så högt jag bara orkar när                ­Waterloo drar i gång, mamma tar mina händer i sina och så buggar vi loss.

En vuxen och en femåring snurrar runt och dansar så att stiftet studsar över skivan. Vi är Agnetha och Anni-Frid, vi är platåstövlar och paljetter och höga tonarter. Vi är hannyhanny och ajdoajdoajdoajdo. Och vi är långt bort från brun manchester, ­Hoola bandoola-män och ­morgondagens tidiga lämning på dagis. Vi sjunger med så där som man ­bara kan göra när man är en mamma och ett barn och ingen annan finns där som kan kuva eller kräva. Vi sjunger och dansar fastän vi ­inte borde – för klockan är efter nio och sångröster har ingen av oss. Inte heller taktkänsla. Men yra av musiken och alla snurr struntar vi i det där som kallas reda och fason och får den trötta vardagskvällen att skina upp likt en ­gigantisk discokula.

– Hur är det?
Monika sträcker sig över bordet till Lina som är höggravid och håller sig för magen. Frågan väcker mig från minnesbilderna och tar mig tillbaka till nuet.

Jag och kollegorna Monika, Lina och Åsa är på Nikos taverna i Grekland. Eller okej, egentligen är vi på Tyrol i Stockholm och utanför är det så kallt att det känns som att näsan ska trilla av. Men det har vi glömt nu där vi ­sitter i värmen under upplysta träd, med varsin ouzo, ­grekisk mat och en show med ABBA-guld som ­utspelar sig mitt bland oss. Vi, precis som alla andra, sjunger med, dansar, och kanske har vi alla här även ett ABBA-minne från när världen glittrade mitt i ­pyttipanna-vardagen. Showen Mamma Mia! the party har flera stjärnor och vi har träffat en av dem – läs om Mercedesz Csampai på sidan 44.

Och hur var det nu med vår gravida kollega Lina? Vad svarade hon på Monikas fråga?
– Hen sparkar i takt till musiken. Det är bara mysigt.

Snart är en ny ABBA-diggare född. En med ­taktkänsla.

Hur jag än slingrar mig blir svaret hämnd

av Söndagsredaktionen

kristofer_bloggbylineEn oförätt, en hämnd och sedan är det i gång.
Vi mot dem.
Vi ser det hela tiden i konflikter runt om i världen.
Hur orkar de, tänker vi på tryggt avstånd i vårt lilla förnuftiga land. Och kom inte dragandes med era konflikter till oss, tack.

För några år sedan flyttade vi in i en nybyggd lägenhet på markplan med uteplats. De ovanför oss i huset hade balkonger.
Ganska snabbt dök det upp önskemål från flera av oss som bodde längst ner att göra förändringar av uteplatserna, framför allt handlade det om att lägga till några plattrader för att göra dem större. En grupp utsågs som tog fram ett förslag. Någon ville förlänga ytan för att få lite mer sol, vi ville också bygga ett staket runt vår plats eftersom vi hade fått en ruta i dörren sönderslagen av ett lekande barn.

En fin sommarkväll i juni samlades hela huset för årsmöte ute på gräsmattan. Fåglarna kvittrade, det bjöds på kaffe och kaka.
”Kan vi anta dagordningen?” ”Ja!”

Till sist var det dags för punkten ”uteplatserna” och ganska snabbt visade det sig att det fanns ett motstånd mot förändringarna från de som bodde högre upp i huset. Det mumlades om att större uteplatser skulle öka värdet på lägenheterna och den möjligheten hade ju inte balkonggänget. Lättare att argumentera mot utbyggnaden blev det när någon kom på att det skulle kunna vara farligt att sitta där i solen på den förlängda uteplatsen om någon ovanför till exempel tappade en kniv.
Så kan vi inte ha det, säkerheten måste gå först. Och eftersom balkonggänget var i majoritet blev det inget av med byggplanerna för oss på nedre botten.

Livet återgick det normala i den lilla bostadsrättsföreningen – men något år senare dök det upp en ny motion. Återigen stod vi samlade där på gräsmattan med kaffe och kaka. Den här gången ville några i balkonggänget glasa in sina balkonger och hade tagit fram ett förslag.

Och det var nu det blev det lite knivigt. För inte är väl jag en sådan där långsint typ som skulle väga in uteplatsdebaclet i mitt beslut? Att hämnas, helt enkelt. Eller?
Som tur var dök det upp ett passande argument även den här gången: inglasningarna skulle bli så oestetiska att hela föreningen blev lidande.

Så kan vi inte ha det, tyckte plötsligt även jag och drog en lättnadens suck. Och förslaget förpassades till papperskorgen, som det brukar heta.

Efteråt har jag rannsakat mig själv, skulle jag ha röstat annorlunda om vi på bottenplan fått bygga om våra uteplatser? Och hur jag än försöker slingra mig så blir svaret ja. Svårare än så var det alltså inte att bli kränkt, att vilja ge igen – och så är bollen i rullning.
Runt om i världen – likväl som i den segregerade, välmående bostadsrättsföreningen söder om Stockholm.

Veckans krönikör:
Namn: Kristofer Forssblad Olsson.
Ålder: 49 år.
Gör: Jobbar på Aftonbladets
debattredaktion.

Fyra tankar i mitt huvud:
Om jag träffade mig själv för 30 år sedan …
… skulle jag be mig köpa ett gäng vinylskivor som jag har stora problem att hitta nu.

Världen vore bra myc­ket vackrare om …
… vi hade lärt oss något av historien.

Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
… nog ”nej”, tyvärr.

Det skulle aldrig hända att jag …
…  skolade om mig till lasbilschaffis. Jag skulle bli ett nervvrak.

Att få saker gratis ­är inget att beundra

av Söndagsredaktionen

HelenaUtterSäg om en person att den är nyrik och jag tror att vi alla tänker på samma sak. En oborstad typ med riktigt bad manners, så bad att hen har den dåliga smaken att visa upp sin rikedom på ett indiskret sätt. För mycket pengar för fort, helt enkelt. Och för osnyggt.

Nyrik är ingen komplimang, det tror jag vi kan vara ense om.

Detta förutsätter att ett annat sätt att bli rik är bättre och finare än att vara en fiffig entreprenör utan snille och smak. Och eftersom det brukar gnällas på att det är svårt för både hög- och lågutbildad att bli rik på vanligt hederligt arbete (i det här jävla landet) så återstår bara en sak: att ärva sitt stål.

Detta tänker jag på ibland. Vi låtsas tro på människans inneboende kraft. Vi påstår oss tro att var och en kan förändra sitt öde. Att individen har möjlighet att forma sitt öde, kasta bojorna från klassamhället och göra vad fasen som helst.

Samtidigt beundrar vi ohämmat dem som bara fötts till något bättre. Vi ser ner på den som med kreativitet drar ihop sina pengar, medan vi vördar den som lever på kapital som huvudsakligen tjänats in av någon annan, kanske på den tiden då man sköt arbetare och behandlade kvinnor sämre än djur.


Detta tänker jag också på när någon
– till exempel jag – säger att en person har ett ”taget” namn. Det är inte heller en komplimang. Det sägs med en citron i mun om en som har ett sjangdobelt efternamn som vi tycker försöker låta adligt fast det inte är det, och gärna har lite krusidullig stavning.

Och när vi säger om en skolelev att hen är en plugghäst görs det oftast inte med beundran i rösten. Ett begåvat barn beundrar vi gärna, men en plugghäst, nja.

En statlig utredning pekade för några år sedan ut en ”anti-plugg-kultur” som en förklaring till att pojkar presterar sämre i skolan. Att vara smart är status – men att plugga är töntigt. Och det vet ju alla att plugghästar är flickor, tydligast illustrerat i Harry Potters kompis Hermione Granger. Hon är inte ett briljant naturbarn som Harry, inte charmerande som Ron, bara boklärd och irriterande förnumstig.

Och inte är ”en träningsprodukt” inom idrotten lika fint beröm som ”en supertalang”.


Den är märklig, vurmen för ärvda saker.
Möjligen är den bekväm. För det är jättejobbigt om makten att lyckas i livet ligger hos var och en. För vem blir då ansvarig för eventuella misslyckanden? OH, NO: jag själv! Brrr.

Men om vi nu tycker att arbete är den grund varpå samhället vilar, och att barnens Pisaresultat är det som kan ge nationen ära, vore det då inte­ bättre om vi slutade beundra dem som får saker gratis och lärde­ våra kids att kavla upp ­ärmarna?

Kanske kan vi börja med att, innan vi nästa gång fnyser åt en nyrik människa, en plugghäst eller af Silfwverbrynja, tänka på att det kanske är en person som trots gener och skit format sitt eget öde (och efternamn).

Spar hellre fnysningen åt en som föddes till det den har.

Som helt enkelt är gammelrik.

PS. Själv har jag ärvt efternamn, talang och (brist på) förmögenhet. Bara så att ni vet. DS.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 46.
Familj: Stora E, 16, och Lilla O, 11.
Gör: Featureredaktör på Aftonbladet Plus.
Bor: I Stockholm.

4 tankar i mitt huvud:
Jag skulle kunna begå brott om…
… jag var Robin Hood.
Jag trivs särskilt bra när …
… jag sitter och skriver ­krönika och har långt till deadline. Det händer dock sällan. Deadline är alltid alldeles för nära.
När jag är ledsen vill jag …
… ingenting. Gråter gör jag mest av ilska.
Det vackraste ord jag vet är …
… älskling för att det är så kärvt och hårt och kantigt och konsonantrikt, vilket inte stämmer med vad det betyder.

Kommer Jesus från Värmland?

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineTv:n står på medan jag fixar i köket. Först är det ­dialekten som fångar mig. Den svänger runt i ­mjuka konsonanter. Sedan hör jag rösten. Eller hur är det? Rösten är så sammankopplad med dialekten att jag har svårt att skilja dem åt. Den där generösa värmländskan och den där lågmälda lite försiktiga rösten blir till ett. Den blir Lars Lerin – konstnären, och nu även programledaren, som ­alla älskar. Ja, alla. Till och med de mest skeptiska smälter för Lars Lerins oförställdhet och lugn. En av de där skeptiska, tillika min vän, var helt säker på att ”den där Lars Lerin måste ­vara fejk” ­enligt det lite smått paradoxala men fullt lika rimliga ­resonemanget;  ”man kan inte vara så där äkta utan att vara oäkta”. ­Någon månad senare träffade hon Lerin på en signering och vips var den tidigare tankegången som bortblåst. Lars Lerin var nu till hundra procent på riktigt!

”En människa har inte hur många berättelser som helst i sig, men Lars Lerin klarar det. Så är han också ett unikum”. Så skrev Aftonbladets Oisin Cantwell, om Lars Lerins senaste Vinterprat i P1. Ja, Lars Lerin är ett unikum. Så ovanligt allvarlig och timid i all sin folklighet där ingenting ser ut att rubba hans integritet eller självkänsla.

– Jag gillar mildheten och mörkret, svarar en vän när jag undrar varför han gillar just Lars ­Lerin så mycket.

– Och trots allt han har varit med om anar man ingen bitterhet – bara sorg och ­ödmjukhet inför människans tillkorta­kommanden. Han är som den jag vill vara men aldrig blir. Jag önskar att jag hade en vän som ­honom, fortsätter han.

Oj, tänker jag. Kanske är Lars ­Lerin Jesus?  En värmländsk konstnärsjesus… ja varför inte?

Vad tror ni?

Vår reporter Sara Martinsson träffade honom när han var på ­besök i Stockholm. Läs om mötet på sidan 44 och se de vackra bilderna som vår fotograf Margareta Bloom Sandebäck tog av honom på hans älskade Hammarö utanför Karlstad. Halleluja!

Här finns en tystnad som skriker

av Söndagsredaktionen

svante_lidenJag reser genom ett döende landskap. Kanske det vackraste i Sverige. Och det sorgligaste. Ådalen, en gång i tiden en av landets stora pulsådrar.
Folk kom hit från hela landet för att arbeta, bygga sin egen och Sveriges framtid.
Utan skogen och vattenkraften hade vi fortfarande suttit och drömt om bättre tider.

Sågverken, massafabrikerna, skogen. En treenighet för framtiden. Och vattenkraften, den eviga energikällan, höll maskineriet igång. Inte bara där utan även i resten av Sverige.
Oändliga mängder timmer forslades i sakta mak ner till fabrikerna på vattnet. Ibland såg Ångermanälven och de stora tillflödena Fax­älven och Fjällsjöälven ut som skinande parkettgolv. Vackrare kunde det inte bli.

Hemma i Sollefteå, vi bodde alldeles intill forsnacken, kunde jag sitta och glo på spektaklet i timmar.
Stan låg visserligen ute i obygden, många beskrev den som ”ett skidspår mellan två regementen” och det var väl inte en helt felaktig beskrivning. Men älven och regementena utgjorde en klar skillnad; de bröt stillaståendet.
Timret från inlandet passerade förbi, försvann ned för älven och bort över världen.

Över 2 000 beväringar kom till stan varje år. Sen försvann de och ersattes av nya. År ut och år in. Timmer och soldater. Det var rörelse, dynamik. Det fanns ett liv bortanför älvkröken.

Flera tåg om dagen gick till Stockholm. Nu går det inga tåg alls, mer än ett par timmertransporter som skramlar fram i 30, en fullständigt livsfarlig hastighet med tanke på hur det illa underhållna spåret ser ut.
Stationen vid Torget, är numera en thaibutik.

Regementena är borta. Arméns unika hundskola likaså. Efter den senaste satsningen – en köplada på I21:s gamla område – känns stadskärnan som en mun med långt gången tandlossning.
Det är likadant överallt i älvdalen.
Men ondast gör det nog när man kör genom Bollstabruk. Hela huvudgatan är tom. Över­given. Ja, en mack finns kvar. Men det är väl allt.

Knappt någon åker över Sandöbron längre. Den var ett ingenjörstekniskt mästerverk på sin tid. Men nu svischar alla förbi på Höga kustenbron lite längre nedströms.
Bogserbåtarna som släpade de enorma timmersläpen till industrierna är borta.
Det finns få ställen som är tystare. Men det är en tystnad som nästan skriker emot en.
Men såna, som i motsats till mig  inte bara kommer dit på besök utan bor kvar, kämpar på.
I en motvind som en Söderhipster inte ens kan föreställa sig. För många längs älven är varje dag som en kränkning.

Den senaste tasksparken är sjukhuset i Sollefteå. Starka krafter som inte bor i det enorma upptagningsområdet vill lägga ner det.
De vore naturligtvis den bokstavliga dödsstöten för kommunen – och för åtskilliga som bor där. Det är långt att åka till Sundsvall eller Ö-vik på isiga vintervägar när hjärtat krisar som värst.
Kramfors har inget sjukhus och det en gång stolta lasarettet i Härnösand är väl mest en slags vårdcentral.

Sjukhuset ligger vackert på en höjd ovanför älven i Sollefteå och utsikten därifrån är magnifik. Jag låg där med brutet ben en gång i tiden, tittade ut över älvdalen och tyckte synd om mig själv.  Strax efteråt hamnade farsan där med påssjuka. Infektionen hade gått nedåt och ballen var stor som en handboll. Det gjorde ont utav helvete.
– Utan utsikten vet jag inte hur jag ska klara det här, stönade farsgubben.
Och nu ska kanske till och med det där sista – en trygg sjukvård – ryckas bort.

Vem ska utsikten kunna hjälpa tillbaka till livet när det sker?

Veckans krönikör:
Namn: Svante Lidén.
Ålder: 63.
Yrke: Reporter på
Aftonbladet.
Familj: Hustru Maria, läkare på Akademiska sjukhuset, sönerna Magnus och Einar.
Inkomst: Inget att skriva hem om.

4 tankar i mitt huvud:
Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… att jag är död.
Jag längtar alltid till Västmannaöarna på Island för att …
… där kan det blåsa på riktigt.
Kärlek för mig är …
… Maria.
Senast jag ljög var …
… sista gången. Den som ljuger trasslar bara in sig. Den är inte skapt som kan hålla reda på alla lögner.

Motsatsen till carpe diem

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineJulen är märklig med alla sina helgdagar. Man är ledig, sen jobbar man lite. Sedan firar man nyår och är ledig igen. Plötsligt är det måndag, man jobbar lite för att återigen vara ledig. Vad gjorde ni av alla dagar (ja, ni som ­hade  förmånen att få vara lediga)? Om man ska generalisera ­lite över sociala medier som Facebook och Instagram åkte ni ­skidor, lagade mat, tog långpromenader, reste till Gran Canaria: Ni fångade dagen. Jag gjorde inte så mycket av det där alls. Men däremot har jag lärt mig något helt nytt. Det är också bra. Man ska ju utvecklas, nå sin fulla potential som det heter.

En morgon under just denna ledighet gick jag upp precis som vanligt och tänkte att nu ska jag ta en långpromenad in till stan medan det fortfarande är ljust ute, möta upp en vän och ta en ­fika, sedan städa bort julen. Den tanken visade sig snabbt vara lika svag som den när man bara ska ta ETT glas vin på krogen. Så jag drog på mig den gamla band-tishan igen och gick tillbaka till sängen. Sov? Nej, jag kollade ikapp tv-serier.

Ett dygn i mitt liv som jag aldrig får tillbaka:

Jag ser klart de sista avsnitten av The Affair sedan börjar ­magen kurra. Det är en mycket dyster syn jag möter när jag öppnar kylen. Oh well, kaffe och smörgåsar får duga som lunch, då kan jag ju kolla på tv-serien Girls, som redigerar-Hanna här på jobbet har pratat om, samtidigt.

Det blir mörkt ute. Jag kanske borde gå ut och handla, fixa middag, få lite gjort? Äsch, jag har ju chips. En hel påse!

Jag förstår just nu inte varför jag övervägde att gå ut över huvud taget. Varken Adam, Hannah eller Noah (karaktärer i tv-serierna jag kollar på) finns ju där ändå: Verkligheten är så överskattad!

Nu börjar det säkert klia i de av er som känner att man inte bara kan ligga hemma och kolla på tv-serier en hel dag (och natt). Jag förstår det, fram tills nu var jag en av er. Jag är extremt privilegierad som har tiden, det förstår jag också. Men samtidigt som jag inser att klockan är 3 på natten och att jag inte har gjort annat än att vältra mig i tv-serier inser jag även att jag har lärt mig något nytt: Den ädla konstformen som jag kallar Motsatsen till Carpe Diem. Ibland behöver man kunna den. Jag kanske till och med lägger till den i mitt CV. Och nästa gång jag utövar denna konst är jag mer rutinerad. Jag ska ha lite mat i kylen. Jag ska laga någon av de vardagsrätter vi har på sidan 54. De funkar jättebra att äta i sängen. Tillsammans med din favorit-tv-serie.

Jag tror att jag har nått min ­fulla potential.

Hörrni, det kan vara bra att skiljas!

av Söndagsredaktionen
cecilia gustavsson, reporter aftonbladet.

Så här efter helgerna knakar det i många äktenskap och samboförhållanden. Fler skilsmässoansökningar än vanligt skickas in.

Men hörni. Att skilja sig behöver inte vara en katastrof. Och absolut inget misslyckande. Det är liksom bara… livet.

Jul- och nyårshelgerna för sex år sedan (Herre­gud, har det gått så lång tid!) fylldes av en smärtsam känsla: Att det troligen var sista gången jag firade ihop med min man, pappan till mina barn. Vi hade verkligen tragglat och terapiat och försökt. Det är något så typiskt i att hoppas att ledigheten under jul och nyår ska laga kärleken, och så blir det tvärtom.

Något var oåterkalleligt: Vi var kompisar, inte älskande.

Det gjorde ont.

Barnen skulle fylla sex och nio år när flyttlassen gick till våra nya hem. Och sen var det bara fester och frihet och tjejkvällar! Skojar bara.

Det ÄR ett elände att skiljas, särskilt med barn inblandade. Det tar inte alls ett år och så är det färdigsörjt, som en del glada gamänger hävdar.

Även om vi båda hade det bra ekonomiskt och oftast var sams var det mycket som skavde. Ibland något ledset barn. Att emellanåt förvandlas till en bitchig exfru för att det kommit in en bonusmamma i bilden. Rädslan för allt eget ansvar. Den första semestern som låg där som ett jobbigt frågetecken. Att se grillande äkta par på Facebook när jag själv åt kebabtallrik i ensamhet.

Men till slut kan det bli så bra. Så ni vet det, alla som tror att ni lever i en evig, trist ensamhetszon. Eller i en kärleksrelation som ger ont i magen.

För bilden av tvåsamhet som vägen till enda möjliga lycka gör mig galen. Och trött.

En separerad man berättade nyligen att han ser alla tjugo åren med sin exfru som ett misslyckande eftersom hon ändå lämnade honom för en annan.

En annan tycker att det är helt meningslöst att laga middag till sig själv.

Andra pratar om panik på ensamma helger, när andra flockas på sina parmiddagar.

Men kärnfamiljen är inte en lag, även om samhället gör sitt bästa för att pränta in det i våra kärlekstörstande hjärnor. Tvärtom verkar det bara vara vissa som passar för att leva ihop i fyrtio år.

Livet är för kort för att bara streta på, om relationen inte funkar.

Att separera är ångest, utbrott, krossade framtidsdrömmar, gråt och jobbiga förändringar. Och små barn med fullpackade väskor.

Det tar tid, och det är en kamp. Men ofta blir livet bättre till slut.

Jag tänkte på det en lördag nyligen när jag hade barnen hemma och dessutom lånade min exmans – och hans trevliga sambos! – treåriga dotter. Plötsligt kom hon fram och sa: ”Cecilia, jag tycker om att vara hos dig”.

Eller när jag ser en knasig humorserie på tv en vanlig vardagkväll, inklämd mellan en elvaåring och en fjortonåring som jag upplevt så himla mycket roligt med. Alldeles själv. Så det kan bli.

Inte som jag tänkt mig, men något helt annat lika fantastiskt.

Veckans krönika:
Namn: Cecilia Gustavsson.
Ålder:
49. Yrke: Journalist.
Familj: Ella, 14 och Ludvig, 11.
Bor:
Lägenhet på Södermalm,
Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud

Jag längtar alltid till …
… att ligga i hängmattan en varm sommardag, med kaffe, godis och en bra roman inom räckhåll. Det är inte fel om något barn eller någon kompis sitter och gassar i solstolen bredvid.

2 Det mest korkade jag gjort är att …
… glömma kolla pass inför två olika resor – och båda gångerna fått fixa rosa skampass för nästan 1000 kronor styck. (Jobbigt att mamma kanske läser det här).

Kärlek för mig är …
… humor, attraktion och att vilja varandra väl.

Senast jag ljög …
… var förmodligen en vit lögn om att jag var upptagen och inte kunde hänga med på något, när jag egentligen bara ville slappa hemma.

Snokar du, Zlatan?

av Söndagsredaktionen

Veronica_bloggbylineSnoka. Jag gillar det ordet. Testa att säga det högt; visst låter det lite barnsligt, nästan sött? Snoka är också något jag tror att vi flesta gillar att göra, även om vi inte alltid vill erkänna det. Att hitta hemliga rum, dra ut lådor och upptäcka saker som en gång betydde något för någon men som sedan fallit i glömska är vår tids magi.

Det kan vara det där gamla brevet, postat 1972 i Härnösand, som jag hittade längst ner under utdragna lådor i mitt gamla kök i Stureby. Eller i ett av alla de förråd när jag var barn och bodde i det stora huset i Älmsta: En glömd bok som någon med snirklig stil skrivit i.

En gång för länge sedan var jag, som så många andra 18-åringar, aupair i London. Ibland åkte vi upp till ett av familjens hus (ja, de hade två) i Cumbria. Mamman i familjen var lady, en titel som hennes väninna envisades med att påminna mig om: ”Du ska säga lady Julia”. Men Julia själv brydde sig inte om titlar, särskilt inte när vi satt i Cragg house, huset halvvägs ned från kullen på den nordengelska landsbygden som hon och hennes man nyligen hade ärvt. Vi satt vid den öppna spisen, böcker i slitna läderband stod förstrött i hyllorna och ovanför oss hängde ett bedagat lejonhuvud – en trofé från någon död släktings äventyr i Afrika.

Julia bjöd på gin & tonic och genom fönstret såg man ut mot stenterassen och sluttningen ner där bonden George bodde. Den yngsta sonen Alexander sov sin efter tre-lur och Julias man, Keith, var ute och jagade. Så där satt vi, mitt på blanka eftermiddagen medan de slumriga solstrålarna gjorde en sista ansträngning för att påminna oss om dammråttorna utmed mattkanten, och drack GT.

– Jag ska inreda det här huset, rensa ur, välja färger, sa hon med den där obestridliga och lätt nonchalanta stramheten som var hon.

Lite senare började jag att snoka bland allt gammalt bråte. I en av husets mörkaste korridorer stod en gigantisk bänk med små, smala lådor. Vilken fullträff! Jag fann brev skrivna på 1800-talet, foton och en skamfilad tändsticksask som det stod Sockholms-tidningen på – vad gjorde något från början av 1900-talet från Sverige här ute på den engelska vischan?

I mina drömmar vandrar jag ännu omkring i mitt barndoms hus i Älmsta, jag går fortfarande omkring och upptäcker stängda rum och drar ut lådor i det mystiska huset vid kullen i Cumbria. När jag läser om Zlatan och Helena (sidan 44) och att de har köpt en gammal kyrka för 110 miljoner så är min första tanke: Går de och snokar runt där nu innan de lyxrenoverar den 940 kvadratmeter stora byggnaden? Något måste ju finnas kvarglömt.

Jag hoppas att de snokar. Jag hoppas att de känner magin.

Sida 1 av 138
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB