Startsida / Inlägg

Blandade känslor för färgen vit

av Söndagsredaktionen

VeronicaL_bloggbild_greenFör länge sedan fick jag höra en berättelse som jag fortfarande tänker på ibland. Jag tror det var i slutet av 1990-talet och jag kan ha lagt till och dragit ifrån med åren men det är så här jag minns den.

Det är en historia om en pojke. Om färgen vit.

Han som berättade den för mig bodde på ett barnhem i Syd­asien tills han var sex år. Sedan kom hans adoptivmamma dit och hälsade på. Hon var från Sverige. Hon var vit. Jättevit tyckte pojken som inte alls ville sitta i hennes knä. Han vägrade vara i hennes närhet. Den där kvinnan gjorde honom skräckslagen, så tror jag att han sa. Han hade sett några dö, de hade skiftat hudfärg, bleknat. Vit var döden för honom. Hans nya mamma var en lieman.

Den dagen hon skulle ta honom med sig och flyga hem blev de tvungna att ge pojken sömntabletter, för pojken var lika stark i sin övertygelse som i sin kropp. Efter en lång färd vaknade han så småningom upp i en bil i Dalarna. Han hade kommit till sitt nya hem. Men där utanför bilfönstret var det vitt. Det hade snöat i flera dagar och allt pojken kunde tänka var att nu var det över, nu var han snart död. Det krävdes tre vuxna för att bära ut ­pojken ur bilen medan han sparkade och kämpade för sitt liv för att hålla sig fast. Hålla sig kvar i livet.

En liten pojke förknippar färgen vit med döden medan vi här i västvärlden oftast associerar färgen med ”vitt och fräscht”, med bröllop, vitsippor och något ljuvt och kanske en ”vit” månad.

Medan vitt inom den Svenska kyrkan symboliserar renhet, ­helighet och oskuld och används vid glädjehögtider symboliserar den i flera asiatiska kulturer i stället sorg.

Jag har en till berättelse. Den handlar också om en pojke. Han och hans mamma var på väg till sitt nya hemland Sverige, på flykt från en diktatur. De flög hela natten och tidigt på morgonen kom tre kvinnor gående längs gången mellan flygsätena. De hade ­vita långa klänningar, ljus i sina händer och sjöng en högstämd sång han aldrig hade hört förut. Pojken tyckte att det var det vackraste han sett. Han kände sig varm och lycklig och tittade upp mot sin mamma. Hon log. Var de änglar? Nej det var flygvärdinnorna. Pojken och hans mamma kom till Sverige den 13 december och personalen på ­flyget hade klätt ut sig till Lucior. Han kommer alltid att minnas ­vilket datum det var när han kom hit. Det var en av de bästa dagarna i hans liv.

Två historier, en färg. Vitt blir både ett varsel om ­något hemskt men även om något fint och välkomnande i de här berättelserna.

Färgen vit väcker trots sin anspråklöshet även diskussioner på ett mycket ytligare plan.
I alla fall här på redaktionen. På sidorna 20–25 har vi ett svalkande, skirt och vitt mode och vi är oense om vem som egentligen passar i vitt. Gör inte alla det, tycker någon. Nej verkligen inte, tycker en annan.

Jaja, såna trivialiteter.

  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB