Ibland blir man bjuden på galaföreställning.

Ibland går man. Oftast inte. 

I helgen blev jag påmind om varför jag hellre stannar hemma. 

Galapremiären av Draktränaren i lördags kryllade av c-kändisar som liksom bara ska fram. Uppklädda till hårfästet tar de sina lika fixade ungar och armbågar sig förbi. ”Ursäkta, vi ska bara…”.

Och jag försöker minnas:var har jag sett henne? Honom? 

En bloggare? En tyckare? 

Jag vet inte. Men jag kanske borde, eftersom jag jobbar på en tidning och ofta träffar kända personer. 

Men så slås jag återigen av det fascinerande c-kändisskapet; personerna som svischar förbi i en tv-såpa och som sedan försöker vara lite galna och lite nakna i en blogg. 

Det är dom som går på galapremiärerna. 

Det är för dom en pytteliten stund på röda mattan blir så livsviktig att man bara MÅSTE tränga sig förbi i kön på en barnfilm. 

Jag är glad att jag har ett jobb. Och ett riktigt liv.