Inlägg av Åsa Passanisi, Aftonbladet

Hanna för Tyskland

av Åsa Passanisi, Aftonbladet

Jag håller med Hanna. Jättetrist att vår Anna inte gick vidare. Hon strålade verkligen. 

Men vi har ju en möjlighet till slog det mig. Tyskland. 

För visst fanken är det Söndags egen Hanna  som representerar Tyskland i år.

Lika som bär, i alla fall. 

 

 

Sa du Entombed?

av Åsa Passanisi, Aftonbladet

Tore har sagt att han funderar på att säga upp sig om jag inte byter musik smak. Här om dagen började han till och med gå runt i cirklar i ren frustration över mitt okreddiga förhållnings sätt till musik. 

Det vilar helt enkelt något fult över människor som inte förstår det skitstora med Rolling Stones.

Jag är pinsamt osvår. 

Biträdande redaktör Kristofer får problem med andningen varje gång jag hävdar att det finns en viss charm med band som Modern Talking. Och – det här är helt sant –  alla mina kollegor ryser i samstämmigt obehag när jag sitter vid datorn och drömmer mig bort i Wham-land.

Det är liksom  förbjudet. 

Inget man snackar högt om.

Men med det sagt, vill jag berätta om min ljuvliga revansch. Som jag tog helt omedvetet. Det var i går faktiskt. Jag fick en vänförfrågan på Facebook. En gammal kompis till lillbrorsan…”ja, asså, dom spelade i nåt band på Kista centrum gård, för hundra år sen, typ.”

Försökte leta i minnet och kom på. Just det! Bandet blev ganska stort och turnerade. Nåt med hårdrock. 

Entombed?

Jag sa det högt för mig själv och i samma sekund händer följande:  Min kollega Johan Gunnarsson flyger nästan av stolen i ren upphetsning. 

– SA DU ENTOMBED?

Sen vill alla veta. 

Alla har Entombeds skivor och pratar årtal och låtar. 

Plötsligt blev jag kreddig. Bara så där. Entombed was the key!

Där ser man. 

C-kändisarna får mig att minnas

av Åsa Passanisi, Aftonbladet

Ibland blir man bjuden på galaföreställning.

Ibland går man. Oftast inte. 

I helgen blev jag påmind om varför jag hellre stannar hemma. 

Galapremiären av Draktränaren i lördags kryllade av c-kändisar som liksom bara ska fram. Uppklädda till hårfästet tar de sina lika fixade ungar och armbågar sig förbi. ”Ursäkta, vi ska bara…”.

Och jag försöker minnas:var har jag sett henne? Honom? 

En bloggare? En tyckare? 

Jag vet inte. Men jag kanske borde, eftersom jag jobbar på en tidning och ofta träffar kända personer. 

Men så slås jag återigen av det fascinerande c-kändisskapet; personerna som svischar förbi i en tv-såpa och som sedan försöker vara lite galna och lite nakna i en blogg. 

Det är dom som går på galapremiärerna. 

Det är för dom en pytteliten stund på röda mattan blir så livsviktig att man bara MÅSTE tränga sig förbi i kön på en barnfilm. 

Jag är glad att jag har ett jobb. Och ett riktigt liv. 

Manboy,manboy…..

av Åsa Passanisi, Aftonbladet

Okej, Eric Saade var inte min favorit i melodifestivalen – MEN – låten sitter som en varböld. 

Omöjlig att få bort. 

Jag försöker med allt – men inte ens Lady gagas Pokerface kan skrubba bort ”manboy, manboy….”.

Hur gör ni för att stilla en skalle som blockerats av en envis textrad?

 

Reportermöte

av Åsa Passanisi, Aftonbladet

Reportermöte, klockan 10.00.

I dag ska vi bannemej vara lite effektiva. Men sju åsiktsmaskiner och lika många koppar kaffe i en soffa blir inte alltid effektivt. 

Vi har konfetti i skallen, vi reportrar. Och vi triggar så gärna igång varandra; drar ut en massa vinklar ur ett knäck och ett, tu, tre så sitter vi där med långa listor av ”ska göra intervjuer”. Inget dissas egentligen, vi testar det mesta. Några idéer faller. Tesen håller kanske inte, intervjupersonen säger möjligen nej. Men vi testar och ibland händer det.

Ibland får vi den där intervjun som på papperet känts som en avlägsen orimlighet. Ibland dör det självklara.  

Klockan 11.30 är mötet slut. 

Jag tar min lista, springer ner till ICA och köper en sallad, börjar genast ringa mitt första ”case” från iphonen på väg tillbaka. 

BINGO! 

Hon säger ja. 

Det ser ut att bli ännu en härlig jobbvecka på Sveriges bästa söndagsredaktion. 

 

 

 

 

Varför är alla kändisar så långa?

av Åsa Passanisi, Aftonbladet

I fredags var jag på vip-mingel på Rival. Jag fick en kram av Mark Levengood och insåg att jag är en ganska kort människa. I nya, hyfsat höga stövlar nådde jag ändå bara upp till halva Marks slips. Även om jag kämpade för att, liksom lyfta upp hakan lite extra. 

Funkade inte. Halva slipsen, kom jag till. 

Men okej, halva slipsen är ändå ett anständigt mått.

Betydligt värre var det när jag fick en kram av Dolph Lundgren.  

Jag nådde honom till midjan ungefär. 

Varför är alla kändisar så långa? Och alla journalister så korta? 

Det sitter jag och funderar över just nu. 

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB