Jag kan jämföra med Italien, där man måste åka upp på ett berg i alperna och vandra i 7 timmar för att känna sig fri från bebyggelse och människor. Missförstå mig nu inte – Italien är lätt världens bästa land och jag gillar människor och vad de hittar på i form av konst, kultur, musik, arkitektur och så vidare över allt annat, medan natur, fåglar och skit, ger mig exem.

Plus att jag aldrig har haft en naturupplevelse som ens är i närheten av att skåda en vacker kvinna. Jenny, till exempel. Henne är jag som tur är ihop med. Vackra kvinnor finns i STÄDER.

OK?

Det är regeln.

Men att 59 miljoner människor bor, lever och verkar på en yta som är hälften av Sveriges gör att man om man, säg, åker tåg genom Italien inte hinner passera en stad och säga ”Arne Olsson har en stångryttare i röven” innan man är i nästa stad. Det är tättbebyggt.

Det är, måste jag motvilligt erkänna, en charm i att åka bil i 45 minuter från Sthlm och vara mitt i spenaten. I Grödinge. Ni undrar? Hur ofta går bussarna. Svar: varannan timme. Ni undrar: Har vi haft en älg i trädgården? Svar: Ja. Ni undrar: Har Tore sett en människa i Grödinge på hela dan. Svar: Ja, en – och hon var till häst.

Så – efter 12 timmar av det var det dags att ge sig in till metropolen Nynäshamn via vibrerande rock ’n’ roll-områden som Sorunda och Ösmo och en station på vägen hette, vad jag minns, Fittvägen.

Hamnkrogen Kroken i Nynäshamn var superb. Det blev carpaccio och lokalbryggt öl från Nynäshamn – Indian Viken Pale Ale. Därmed var förrätten avklarad. Jenny tog Toast Skagen.

Och sen blev det fisk- och skaldjurssoppa serverad i ett bröd som såg ut som ett bowlingklot med avskuren topp (låter underligt, var fantastiskt) tilll huvudrätt. Soppan hälldes i brödet och så åt vi därifrån i stället från ur en djup tallrik och vi fick på köpet bröd med i mixen när vi skrapade med skeden efter soppa. Bara i Nynäshamn, barn, bara i Nynäshamn. Allt det – plus Chablis i glasen.

Sen blev det brasa och AB-skumpa på hemmaplan i huset.

Lite bilder: